Vaknar med en go känsla i magen! -

Vaknar med en go känsla i magen!

januari 22, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår hände det! Efter 22 år med en galen diktator blev Gambia äntligen fritt! För första gången är Gambia en demokrati med en demokratiskt vald president. Ett helt nytt liv för människorna i landet!

Vägen har varit lång sedan den nya presidenten valdes i december. Yammeh som tog makten på 90-talet och som styrt landet på ett mycket obehagligt sätt, vägrade att lämna posten och landet. Han har haft en mängd åsikter om valet och ännu fler anledningar till att stanna. Många länder har varit inblandade och försökt att få en fredlig lösning. Tyvärr har man befarat upplopp och oroligheter så alla turister hämtades till slut hem för säkerhets skull. En katastrof för landet såklart!

Gambias nya presidente Barrow svors in i torsdags, men ceremonin utfördes i Senegal för säkerhets skull. Sen har en mängd längder förhandlat med Yammeh, medan vi som älskar landet har suttit klistrade vid sociala medier för att få de senaste nyheterna. Journalister har vägrats inträde i landet, så enda kanalen har varit FB för många av oss. Vänner i Gambia har flitigt uppdaterat allt de sett och hört. Sent igår hände det äntligen! Yammeh åkte i kortege till flygplatsen, gick längst den röda mattan till flygplanet och klev äntligen på! Med ett hånflin! Äntligen var han på väg ut ur landet och Gambia fick sin frihet!

Vad som händer nu vet ingen. Bara att det måste bli bättre. I vilken takt förändringarna kommer att ske vet man såklart heller inte, bara att förändringar kommer att ske… I bästa fall kan våra vänner öppna sina verksamheter och företag igen och sysselsätta tusentals invånare som förlorat sina arbeten pga påhittade nya lagar. Yammeh kunde komma med en ny lag över en natt som hade katastrofala följder för väldigt många. Barrow har helt andra erfarenheter, utbildning i London och förståelse för turism, ekonomi och sociala kontakter. Han är en modern man helt enkelt, till skillnad från Yammeh.

Så fort Yammeh flugit iväg startade festen! Festen som fick ett abrupt slut i december när man förstod att han inte tänkte ge sej. Nu hade jag gärna varit där och tillsammans med våra vänner firat häcken av oss med sång, dans och gemenskap. Vi åker tillbaka om ganska precis två år och då ska det bli spännande att se om man märker någon skillnad och vad som hänt. Självklart kommer vi få uppdateringar kontinuerligt och glädjas åt allt som sker, men att få vara där är något helt annat. Det hade varit så häftigt!

Barnen vi träffade i Soma förra året, har nu en helt annan framtid att se fram emot med helt andra möjligheter än tidigare. Glädjen som alltid finns i Gambia kan äntligen nå hela vägen upp till ögonen igen. Glädjen som till viss del försvunnit sedan Ebolan drabbade delar av Afrika och turisterna uteblivit. Turisterna som ger många afrikaner arbete och lön. Situationen har varit katastrofal, men nu ser vi ljuset och känner att det bara kan bli bättre! Men nu måste turisterna komma tillbaka, de är livsviktiga för mångas överlevnad.

Om två år åker vi tillbaka och vi hoppas att just DU vill följa med oss! Lägger du undan 500 kr i månaden from nu har du råd att följa med oss i dec/jan 2018/2019. Vi kommer att finnas på plats, samt Vings reseledare – du använder oss så mycket du vill. Mer info kommer när resorna börjar släppas. DU kan göra skillnad, STOR skillnad! Och resan kommer att förändra dej för alltid, till det bättre… Hänger du med?

Siva Port Ghalib Hotel

januari 11, 2017 Marlene Kommentarer 1 kommentar

Jag har fått mängder med frågor om hotellet vi bor på så nu ska jag föröka ge er en bild av det. Stället är gigantiskt, så det är inte alldeles enkelt att komma ihåg och få med allt. Men jag testar, ni får fråga om det är något ni undrar över.

Vi bor alltså på Siva Port Ghalib Hotell i sydöstra delen av Egypten. Port Ghalib är uppbyggt av en galen shejk för 8-10 år sedan och är alltså byggt för turister. Det ”riktiga” Egypten är en bit bort, det finns inte ens en marknad här…

Vårt hotell har ett ”systerhotell” som heter Palace Hotell, dessa två sitter ihop och bildar ett stort turistkomplex. Siva är i ena änden, Palace i den andra och innanför är där ett jättestort område med flera pooler, gym, skönhetssalong, apotek, supermarket, 3-4 souvernirshoppar, flera tennisbanor, lekland och en massa annat. Utanför hotellen finns en privat strand som är väl tilltagen och inte har minsta trängsel. Där ”vår” strand tar slut börjar Marinan, där finns en mysig strandpromenad, caféer och en bazar där man kan shoppa loss på det mesta. Här finns med andra ord allt!

När vi skulle boka vinterresa var kraven att det skulle vara sol, hyfsat varmt, regnsäkert, nära, hyfsat billigt och så lite tidsskillnad som möjligt. Vi kollade in utbudet hos alla våra största resebyråer och valde till slut mellan Kap Verde och Egypten. Kap Verde skulle vara en helt ny erfarenhet, 8-9 timmar bort och lite dyrare. Egypten känner vi väl och tycker om, det är 5 timmars flyg och billigt. Valet föll alltså på Egypten och Vingresor. När slutsumman visa drygt 6500kr per person för två veckor och all-inklusive lyxade vi till det och la till havsutsikt. Bra för att!

När vi kom fram var det kväll och mörkt. Folk åkte golfbilar runt området med sitt bagage för att nå sina rum, men vi gick och lyckades till slut leta oss fram till rätt rum. Det var trots allt inte så långt att gå upptäckte vi senare. Vårt rum är jättefint och alldeles lagom stort. Nu vet vi ju inte hur de andra rummen ser ut… men vi är jättenöjda! Vår balkong är som en halv balsal med utsikt både åt stranden och hotellområdet. Tyvärr är där ingen sol, viket gör att mitt tillfälliga kontor istället blir i vår lobby. Det är helt ok det med 🙂

Första morgonen gick vi runt och kollade området. Vi kom fram till att vi har ca 500 steg till matsalen där vi äter både frukost, lunch och middag. Vi kan äta lunch på stranden om vi vill, men då är det mesta pizza och hamburgare och det vill vi inte ha. Dessutom blir det en lagom promenad på ca 1000 steg bara av att gå från solsängen på stranden till matsalen. Så bara genom att gå fram och tillbaka till maten blir det några tusen steg per dag och det gillar vi! Gymmet ligger vid Palace och det är i andra änden från oss sett och är en perfekt uppvärmning av att gå dit och sedan springa hem (med en liten omväg för att få en längre sträcka). Jag vet inte om man kan kalla det för trädgården, men runt om hotellet finns mängder med blommor, träd och växter. Allt är jättefint och välskött.

Vi har minst fyra restauranger på vårt hotell, det kan vara fler… och med bara 5 minuter till Marinan där det finns mängder av ställen att äta, dricka och fika på. Lobbyn är jättestor med flera soffgrupper, en bar, bibliotek och en massa annat. Här är fri Wifi och en naturlig plats att kolla sin mail, jobba (det är fler än jag) eller bara sitta och chilla. Vi har även köpt surf till mobilen, det är jättebilligt! För 14 GB kostar det 20 Euro, det var ett nyårserbjudande när vi kom som vi tackade jag till direkt. I vanliga fall kostar 7 GB detsamma och det är ju bra det med. Men vi sitter ändå gärna i lobbyn eftersom det är rätt behagligt där.

Poolområdet är alltså med flera pooler, det finns sandstrand även där och händer saker hela dagarna. Det är yoga, vattengympa, workout och en massa annat. På kvällarna är det olika uppträdanden med sång och uppvisningar. På stranden är det gemensam volleyboll för alla som vill vid 15-tiden varje dag. Här finns alltså att göra hela tiden om man vill… men det vill inte vi, så vi håller oss på vår kant och är mest på stranden bakom vårt solskydd där det är tyst och lugnt.

Jag brukar förespråka små, personliga hotell och har aldrig bott på något hotell som varit ens i närheten av den här storleken. Men det är faktiskt helt ok! Den här gången ville vi bara ha sol och vila, då är det helt ok att bo så här. Allt finns inom räckhåll, vi behöver inte ta oss någonstans om vi inte vill. Men det är ju inte Egypten på riktigt, det är lite Egypten light på nåt sätt. Och det är helt ok det med! Vill man bara ha sol och avkoppling är det här perfekt!

Det är faktiskt så att vi redan funderar på nästa års semester och har detta som ett alternativ. Fast då vill Martin dyka och det är marinan specialiserade på, där finns massor med dykbåtar att hoppa på. Jag kan alltså ligga på stranden och jäsa och han kan dyka hur mycket han vill. Enkelt, prisvärt och nära.

Så har vi den där frågan om hur säkert det är i Egypten just nu. En av våra guider bor i södra Kairo och säger att man inte ens där märker något av oroligheterna längre, det är lugnt nu. Med andra ord märker inte vi något heller så här långt söderut. Sharm el Sheik har varit mer eller mindre stängt sedan upploppen 2012 men öppnar nu upp undan för undan igen. Så är det detta som hindrar dej från en resa hit kan du absolut tänka om! Handlar ditt motstånd om ett mer politiskt ställningstagande är det en helt annan sak såklart, men det vi hör mest är att folk är oroliga för att det ska vara stökigt här och det är det absolut inte.

Vi kan med andra ord absolut rekommendera en resa hit, eller var som helst i Egypten faktiskt! Det är ett fantastisk land med massor att se och göra, god mat, härligt klimat och spännande miljö. Självklart ska man försöka utnyttja resan till att lära sej mer om landet och göra en och annan utflykt! Både Kairo och Luxor är spännande platser och vi var faktiskt till Luxor igår. Om det ska jag berätta imorrn, för nu väntar solsängen igen 🙂

Vi är inte rädda!

januari 4, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Hurghada mars 2001

Just precis nu är vi på väg till Egypten! Planet lyfter kl 9 och ungefär 5 timmar senare är vi framme. Så vid 15-16-tiden (er tid) är vi installerade på hotellet och redo att njuta av värmen en liten stund innan solen går ner.

Nästan varenda en som frågat var vi ska åka har sagt samma sak när vi svarat Egypten ”Usch då! Att ni vågar”. Det är inte många som uppriktigt intresserat frågat hur läget är där och om det är riskfritt att åka. I princip alla har sagt något negativt direkt. Har det inte varit om oroligheterna i Kairo så har det varit om obehagliga araber…När man poängterar att det är oroligheter överallt i världen just nu, till och med i vår skyddade de av världen har de bara hummat till svar.

Sanningen är att det är oroligt i Kairo, så är det! Men det håller sej där! Vi ska till södra delen av landet, typ 100 mil från Kairo, där det är helt lugnt och man inte märker något alls av det som händer norröver. Det är precis samma läge som när vi var på Sri Lanka och Tamilska Tigrarna ägde hela norra delen av ön, men det märktes inte där turisterna var. Eller som delar av Bangkok som varit oroligt i många år.

Det händer saker i hela världen! Det smäller i Bangkok, Frankrike, Istanbul och Tyskland. Det har väl nästan hänt mer här åt vårt håll, än de gjort i Egypten på senaste tiden… Ändå säger ingen ”Å, ska ni åka till Tyskland, är ni inte rädda”? Sanningen är den att det händer saker överallt och ska vi gå runt och vara rädda för saker som kanske kan hända, då kommer ingen våga göra något alls eller resa någonstans. Förmodligen planerare någon ett terrordåd i Stockholm, men den tanken är väl för skrämmande att ens tänka…

Hatchepseuts dödstempel

Vad händer om vi blir så rädda att vi inte vågar resa längre? Kommer inte toleransen och förståelsen mot varandra och andra länder att bli ännu sämre då? Resandet får verkligen inte stoppas pga rädsla, då har ju terrorn vunnit! Så ja, vi ska åka till Egypten och vi är faktiskt inte det minsta rädda! Vi litar på att UD talar om för oss vart det är säkert resp osäkert och att våra resebyråer följer deras råd. Vi kommer att hålla oss söderut, det blir utflykter till Luxor och Aswan – inte norrut till Kairo.

Det är så tråkigt att få negativa kommentarer när vi ska åka till ett av våra favoritländer. Fråga gärna av genuint intresse och omtanke, men säg inget negativt om vår resa när ni egentligen inte vet särskilt mycket. Terrorns fula tryne har visat sej på de lugnaste platserna, det kan visa sej igen i Egypten eller kanske i Stockholm… man vet inte! Bara terroristerna vet!

Vi ser fram emot vår resa och att få återse fina Egypten. Vi kommer att njuta av solen, värmen, den goda maten, miljön och den fantastiska kulturen. För nästan inga pengar alls… 6500 för två veckor med all-inklusive. Vi åker med Ving och har redan haft kontakt med guiderna i Marsa Alam, allt är lugnt och de ser fram emot att vi kommer. Följ oss på Instagram @marlenerinda så kan ni se hur läget är i Egypten just nu. Jag lovar mängder med bilder från spännande platser!

Blir hotad varje år, men ger mej inte!

december 28, 2016 Marlene Kommentarer 1 kommentar

Så var det dax igen, årstiden för fyrverkerier och smällare. Ja, här i Tumba är det faktiskt en hel
årstid! Smällande börjar i början av december och slutar i slutet av januari. Två månader skjuts det dygnet runt där vi bor och vi är många som tröttnat!

Jag kämpar med frågan hela året, men vid den här tiden på året blir den extra aktuell och då försöker jag vara ännu mer aktiv i olika medier. Många tänker på alla djur som blir skrämda, det gör jag med – men jag tänker även på vår miljö. Pyrotekniken släpper ut en mängd miljögifter och avfall som förstör för oss, våra barn, djur, natur och vår framtid. Har man ingen empati för djuren kanske man iaf kan tänka på sin miljö som vi alla är beroende av.

Då tänker jag särskilt på våra politiker. Var är Miljöpartiet? De borde vara riktigt förbannade och kräva förbud så snabbt det bara går. De hör man ju på namnet att det värnar om vår miljö, eller… Å Centern, var är de? De värnar ju om landsbygden, våra bönder och djuren säger de… borde inte Miljöpartiet och Centern stå överst på barrikaderna och skrika sej hesa. Tillsammans med olika naturskyddsföreningar och världshälsoorganisationer. Var är alla som säger sej värna om vår miljö?

Jag försöker som sagt att engagera mej i frågan året om, men självklart är den extra aktuell runt nyår. Å det slår aldrig fel. Varje år får jag något nytt hot eller påhopp, av mer eller mindre allvarlig karaktär. I andra frågor har jag fått dödshot, däcken sönderskurna och lite annat smått och gott. Vissa frågor är känsligare än andra kan man väl säga. Fyrverkerifrågan är en sån… folk blir som galna bara man nämner det. Fast jag är egentligen inte emot fyrverkerier som företeelse. Det jag är mest emot är att skitungar skjuter mot folk och gör det helt öppet två månader om året.

Här i Tumba går folk omvägar för att slippa de värsta områdena och slippa bli beskjutna. Skulle man bara skjuta runt tolvslaget på nyår hade det inte varit något större problem! Handlarna säger att de kolla id och bara säljer till vuxna, men det vet vi alla att det inte är sant. Dessutom kan man köpa på nätet utan någon koll alls. Även om det känns onödigt så verkar det som ett totalförbud är enda sättet att slippa bli beskjuten, skydda våra djur och rädda vår natur. Jag önskar dock att det fanns ett annat sätt.

Tills någon kommer på något bättre vägrar hunden att gå ut och jag tar omvägar hem.

Jul – stressens högtid?

december 23, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Någon sa att numera är julstress den nya julkänslan. En fruktansvärd tanke om ni frågar mej! Jag är så långt ifrån julstress man bara kan komma och känner inte alls igen mej i den känslan tack och lov.

Men nu vet jag ju att ni är många därute som har väldigt höga krav på er jul och är så stressade så blodtrycket nästan kokar. Jag förstår att man vill ha den finaste julen för sina barn och ge dem bästa minnet av julen. Ska man ha julen hemma med inbjuden familj och släkt, så är det klart att man måste få plats att sitta och ha lite julmat att äta. Så är det såklart. Men man kanske inte måste ta så man spricker med allt annat?

När mina grabbar var små så var höjdpunkten att se dem komma ner för trappen på julaftonsmorgon och upptäcka granen och julstrumporna. Då klädde jag granen och fyllde deras strumpor när de hade somnat på kvällen innan för att det skulle få upptäcka allt på egen hand på julmorgonen (och jag fick sova lite extra i ljudet av deras tisslande). De brydde sej inte om vad som fanns på julbordet, om hemmet var städat eller hur många julklappar de fick! Huvudsaken var att hemmet var julpyntat och att de fick en julklapp direkt på morgonen och sedan något mer vid julklappsutdelningen på kvällen. Öppnande var roligast ända tills de var kanske 5-6 år, vad de fick var mindre viktigt.

Jag var ensam och hade inte särskilt mycket pengar eller ork att hitta på särskilt mycket heller och fick sätta mina egna krav därefter. Julpyntet fortsatte att vara viktigast och paketet i julstrumpan, det skulle gärna vara något pyssligt att fördriva tiden med under förmiddagen. Men redan när de var i 7-årsålderna satte jag stopp för ”pryljulen”. Jag gav dem en större julklapp var, med stor menar jag dyr (då max 700-800 kr var). Jag ville gärna att det skulle vara en upplevelse som vi kunde göra tillsammans, där skapades trenden med teater/konsertbiljetter som sedan höll i sej till de flyttade hemifrån. Första biljetterna var till Casinorevyn med Galenskaparna på Cirkus, dom älskade det! Sen flöt det på med biljetter till Melodifestivalen, konserter eller teatrar. Alltid lika uppskattat och vi njöt av upplevelsen tillsammans. Något kul att se fram emot och något härligt att sedan minnas.

Sen fick de förstås även någon liten grej eftersom det gärna ska vara några paket och det ska ta sin lilla tid att öppna. I de andra paketen kunde det vara strumpor och kalsonger, det var helt ok! Killarna var medvetna om detta redan när de var små och visste att de skulle få ett kuvert med en upplevelse, frågan var bara vad. De har haft sina önskelistor, och visst har önskan om en hund funnits överst då och då… precis som hos alla andra ungar. Men de har aldrig tjatat eller visat besvikelse när de inte fått sina dyraste önskningar uppfyllda, de har alltså varit tacksamma över minsta lilla paket. De har alltid varit medvetna om min ekonomi och involverade i hushållsekonomin.

Så jag blir lite förskräckt när jag läser allt man ska köpa i julklapp till sina telningar, dyra grejer i en uppsjö. Tydligen ska allt på önskelistan köpas, annars får barnen ingen lyckad jul… Åsså ska man ha ett julbord likt Fanny & Alexander… annars får de vuxna ingen lyckad jul… Jag läser om alla ”måsten” på julbordet och känner att jag själv lika gärna skulle kunna äta taco på julafton. Någon av våra bekanta gjorde sushi tillsammans förra året och åt till Kalle Anka. De hade upptäckt att de inte ens tyckte om julmaten och ändrade traditionen totalt. Å många åker bort för att slippa allt och har då resan som julklapp till hela familjen. Inga klappar, inget städande, ingen julmat. Ingen julstress men en jäkla massa julkänsla kanske?

Å det är dit jag vill komma! Julen får inte förknippas med stress, då blir ju allt fel!!! Julen är och ska vara en tid för gemenskap, inte för att en sönderstressad morsa ska visa upp den perfekta julen och sedan kollapsa i soffan med familjen tittar på Kalle. Julen handlar inte om städning, dyra julklappar och mat. Jul blir det oavsett allt detta! Gläds istället åt att familjen är tillsammans. Mina ungar har flyttat nu, jag är glad om de ger mej en liten stund av sin julafton nu när deras flickvänner också ska vara med och bestämma. Tacksamheten över att det faktiskt vill vara med mej en stund på julafton betyder massor och jag blir lika glad över den stunden, som ledsen över att de sedan åker vidare till flickvännens familj. Det enda som betyder något… att vi är tillsammans…

Vad spelar det för roll vad julklappen innehåller? Jag får en gåva som de tänkt ut och köpt till just mej. Jag får några timmar av deras dyrbara tid. I minnet närmast hjärtat har jag de där tindrande barnögonen som ser årets julgran och tisslandet när de vittjar sina julstrumpor. Inte är det sakerna jag kommer ihåg eller vad som fattades på julbordet, nej det är känslan av harmoni på julaftonsmorgon. Hur vi var tillsammans oavsett var vi var i världen och vad vi åt. Jag fattade det rätt tidigt och sänkte mina krav väldigt tidigt och har heller aldrig varit stressad över julen.

Julen får inte bli stressens högtid, jag vägrar! Och det hoppas jag att du också gör! God jul!

Att nominera en vinnare!

december 17, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

En god egenskap som jag har är att se gott i de allra flesta, en annan är att jag gärna talar om det både för dem och andra. En tredje av mina goda egenskaper är att jag skriver hyfsat bra och med mina texter och nomineringar dessutom lyckats premiera några av mina vänner som gjort något alldeles extra.

Igår när vi såg på Svenska Hjältargalan mindes jag en liknande gala. Då var det Årets Eldsjäl och vi var på plats med vår egen nominering! Detta var 2003, galan hölls den 30/12 på Globen med bla Peter Jidhe som programledare. Extra kul eftersom vi vid den tidpunkten brukade träffa honom i kön på ICA på Öland på somrarna.

Jag hade sett att man efterlyste personer som gjort någon alldeles extra och nominerade direkt sonens skytteledare Arne Borg. Mannen som är älskad av alla, hjälpt många vilsna grabbar till rätta och alltid finns där för alla. Det var inte alls svårt att skriva ihop några rader om honom, det gick nog på fem minuter. Sen glömde jag bort det tills Arne berättar att man ringt honom och sagt att han var nominerad och även i final som Årets Eldsjäl 2003 och därmed inbjuden till galan i Globen. Han fick dessutom ta med alla han ville till galan.

Jag tror halva skytteklubben var där och vi var så spända på att se vilket av alla priser han skulle få. Han fick till slut ett hedrande tredje pris som bestod av ett fint diplom och 25 000 kr. Han var så glad och hedrad. Vi runt om honom var glada och stolta. Pengarna ville han lägga på klubben, men vi övertalade honom att använda dem själv. Efter mycket om och men blev det en ny kamera (att använda bla på klubben) och en vinresa till Tyskland med sin fru. En resa han pratat mycket om sedan dess.

Men det slutade inte där. Jag fick även iväg en nominering till Expressen om snällaste personen i Sverige (Klicka på länken så kommer ni till artikeln, där det mesta iofs är fel, bla min ålder). Den vann han också och fick en stor tårta direkt levererad av tidningen till skytteklubben. Direkt åkte Arne och köpte en tårta till, ifall den första inte skulle räcka till alla. Sån är han, vår Arne, alla ska vara med – ingen får glömmas bort. Med detta i tankarna anmälde jag honom även till ”Kvällen är din” som han också kom med i. Men när allt var förberett så valde familjen att blåsa av allt, en av döttrarna trodde han skulle få hjärtsnörp av all uppståndelse. Han själv skulle ju inte veta något förrän han satt i studion, allt var en överraskning.

Vi andra höll inte med, han har varit med om saker som varit mycket värre än att dras upp på en scen för att hedras. Vi trodde mest det handlade om avundsjuka… att han fått så mycket uppmärksamhet som övriga familjen inte fått… men det är familjen som ytterst bestämmer, så det blev inget av den kvällen. Men materialet finns där och alla fina ord som vi andra redan sagt om honom finns där. Vi vet vad vi har sagt och vi vet att Arne känner vår kärlek och tacksamhet. Men han vet inget. Ingen av oss kommer någonsin att berätta för honom att hans döttrar valde att blåsa av en hel kväll av uppmärksamhet till hans ära.

Jag har nominerat fler än Arne och det är fler som fått uppmärksamhet och vunnit priser av mina nomineringar. Det är jättekul! Personer som gör något extra ska premieras, så är det bara. Det behöver förstås inte vara i tv eller på nån stor gala, det kan vara med ett enkelt tack. Precis var som helst. Jag är noga med sånt, är du? Har du någon i din närhet som också är en vardagshjälte eller eldsjäl? Visa det! Han eller hon kommer att bli såååå glad! Och det är så otroligt roligt att glädja en annan människa, särskilt när denne gjort något alldeles särskilt 🙂

Mina vegetariska favoriträtter

december 16, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har blivit ombedd att spalta upp mina vegetariska favoriträtter. Det var inte lätt! Jag hittade ju hur många som helst! Så det blev några fler än jag hade tänkt, men det är väl ok?

Det här med vegetarisk mat är intressant. Nästan alla mina bekanta tycker både om att laga och äta mat. De experimenterar gärna vid spisen och hittar på nya rätter. Säger de… när man (jag) börjar prata om vegetariska alternativ och tipsa om tex oumph eller quorn blir vissa nästan hatiska. Jag anser mej ha ganska intelligenta vänner, men när det kommer till vegetarisk mat kan man börja undra… Det är bara män som reagerar, kvinnorna tycker det är lite spännande och testar gärna. Männen kan häva ur sej ”vik hädan”, ”det ska vara RIKTIG mat”, ” var tog mattraditionerna vägen”, ” ingen kaninmat för mej” osv.

En hyfsat intelligent människa inser ju att det är både bra för kroppen och miljön att äta en varierad kost och då även blanda in lite vegetariska alternativ. De allra flesta av oss äter ju både kött, fisk och fågel… vad är det då som är så farligt med lite quorn? Jag fattar inte!

Här är iaf mina favoriträtter, med SmartPoints och länk till receptet:

Vegetarisk Moussaka 6 SP ( 6 PP)

Zucchinipasta med tomatsås 1 SP!

Frittata med pasta och zucchini 11 SP

Oumph Bourguignon fr 2 SP plus potatis

Krämig tomatsoppa 3 SP för hela grytan

Vitkålsgratäng med morötter 14 SP för hela formen

Pasta med zucchini och fetaost 3 SP plus pasta

Sparrisrisotto 13 SP

Pasta med krämig spenatsås 2 SP (2 PP) plus pasta

Hoppas ni vågar testa någon av rätterna och gör ni det så får ni gärna berätta vad ni tycker 🙂

Äcklad men tyvärr inte förvånad…

december 6, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

En liten söt lucia orsakar storm. Nej! Det var inte lucian som orsakade storm, det var primitiva individer som inte fattar att en lucia både får och kan se ut hur som helst! Lucian i det här fallet är helt oskyldig, ett oskyldigt barn dessutom. Ett barn som kanske numera får höra sånt som han aldrig hört tidigare… som han heller inte ska behöva höra.

Jag undrar hur man tänkte där uppe på Åhlens pr-byrå när man skulle lansera kampanjen. Såg de, precis som jag, bara en bedårande söt lucia och tänkte att den fina och stämningsfulla bilden måste fler få se? Eller tänkte de ”Ja! En mörk liten pojke som lucia väcker nog reaktion”. Jag hoppas verkligen inte att det var det senare. Föräldrarna måste ju varit med på tåget, och de verkar vara bra föräldrar som nu stoppat kampanjen, så de tyckte nog precis som många av oss andra att bilden är fin. Jag tror ingen ens tänkte på vilka reaktioner den skulle kunna ge upphov till.

Men en del vuxna, och kanske även mindre vuxna, svenskar är inte som oss andra. De är primitiva individer som har ett behov av att uttrycka sin åsikt och trycka ner alla som inte ser ut eller är som de själva. Jag har sett dem många gånger tidigare på lite för nära håll och de äcklar mej! Att skriva såna kommentarer som de har gjort under bilden med den lilla lucian är sjukt! Att kalla ett oskyldigt barn för alla dessa ord och namn är på en sån nivå att man undrar om de överhuvudtaget vuxit ur blöjor, napp och välling. Det är under sandlådenivå och så ofattbart dumt och jag blir så upprörd att jag nästan missar tangenterna!

Precis som i många andra liknande situationer gäller det att de här människorna inte vinner diskussionen. Nu måste alla vi som ”gillar olika” och tycker att en lucia är söt, oavsett utseende, höja våra röster och gapa lite högre än de där primitiva individerna. Vi måste hjälpas åt att stå upp för vår lilla luciapojken och visa att vi är bättre än dem. Att det trots allt finns vuxna att lita på.

Därför lägger jag inte ut bilden på Åhlens lucia, utan på min egen luciapojke. Min förstfödde som på bilden är 16 månader gammal och tomteklädd. Tjejkompisen hade lysande fina ljus på skallen och det ville han förstås också ha. Vem är jag att säga att det inte passar sej? Klart han skulle ha ljuskrona! Å så föddes 1994-års tomtelucia! Alla lucior är fina i min ögon! Tänk om bara alla kunde tycka det…

Ståpäls och tårar i ögonen

december 2, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår var det val i Gambia och jag har varit så otroligt orolig. Nuvarande presidenten är inte riktigt klok och precis vad som helst kunde hända. Han har till och med sagt att han ändrat lagen så att även om han förlorade skulle han sitta kvar…

Det är nuvarande presidenten som bestämt att Gambia ska vara en Islamisk Stat och lyda under Sharialagar. Men när media och andra länder började ifrågasätta detta så var svaret inte glasklart och han hade väl inte riktigt sagt så…

Han ville också fängsla alla homosexuella och kunde tydligen bota HIV med urin eller nåt sånt… när även detta ifrågasattes så gjorde han än en gång en pudel och sa att riktigt så hade han ju inte menat…

Han själv TOG makten, genom en militärkupp och de allra flesta är livrädda för honom. Han är maktgalen och utnyttjar sin makt totalt på alla sätt han kan. Folk har ”försvunnit” under hans tid vid makten och mängder med verksamheter förbjudits. Våra vänner fick stänga sina verksamheter med bara någon månads varsel och mer än 700 personer blev arbetslösa. Läget har varit förtvivlat de senaste åren.

Men idag hände det som iaf inte jag trodde var möjligt. Oppositionen vann valet!!! Den galna presidenten har faktiskt förlorat!!! Och tom erkänt sej besegrad, det trodde jag absolut inte!!! Vänner i landet rapporterar om glädjefnatt på gatorna, folk är som galna av lycka. Det är fest överallt och de allra flesta drar en suck av lättnad. Det blev inga upplopp eller oroligheter, valet gick lugnt till och resultatet var tydligt. Nu kan saker och ting äntligen bli bättre igen!

Jag hade gärna varit där eller iaf haft en resa nära förestående. Men nu har jag inte det, utan får glädjas med dem som är där och kan berätta för mej. Själv sitter jag här med ståpäls och tårar i ögonen. Vi åker dit om två år och då hoppas jag att du vill följa med! Det kommer nog att vara lite annorlunda där kan jag tänka mej och det vill jag gärna uppleva tillsammans med dej 🙂

Naken

november 30, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Just nu går det ett mycket intressant program på SVT som heter Naken. Två singlar och ett par har frivilligt lämnat ifrån sej allt de äger, inklusive kläderna på kroppen, under 30 dagar. Varje dag får de hämta en sak ur en container, där alla saker förvaras under tiden. Ett otroligt spännande experiment tycker jag!

Hur prioriterar man när man är naken och bara stirrar in i fyra kala väggar? Det enda de fått ha kvar är toapapper och lite mat. Till containern är det minst 100 meter, hur kommer man dit utan kläder på kroppen? Vad ska man hämta ut först? Vad är viktigast när man inte har något alls, men haft massor med grejer för bara någon dag sedan?

Paret gick ner i soprummet och hämtade sopsäckar, smart! Singeltjejen hittade ett duschdraperi som hon stylade om till klänning. Singelkillen snodde en filt ur en barnvagn i porten (som han lovade att lämna tillbaka). På så sätt löste de problemet med nakenheten, tills vidare… Nu kunde de alltså ta sej till containern och hämta ut sin första ägodel. Paret valde något i klädväg som sitt första val, singelkillen tog faktiskt ett påslakan som han både kunde svepa om sej och sova i och singeltjejen hämtade sitt SL-kort så hon kunde jobba utan att planka på tunnelbanan. Dag två tog alla skor, har jag för mej…

Hur hade jag själv valt? Jag har ju bott i ett land med mina enda tillhörigheter i en resväska. Elektricitet och rinnande vatten inomhus var lyx, men jag hade mitt eget rum och mat för dagen. Så lite har jag testat hur det är att inte ha särskilt mycket. Dessutom har vi ju viss erfarenhet från våra familjer i Gambia som inte har något alls knappt och vet vad de önskar mest av allt. Det man behöver för att täcka sina primära behov är tak över huvudet, mat i magen och kläder på kroppen. Personerna i experimentet har både tak över huvudet och mat i magen, inte konstigt att det alltså väljer kläder som sina första val.

Jag hade valt min onepiece som första grej. Den kan jag ha även om det är varmt, utan underkläder och även sova i. Dag två hade jag valt något på fötterna, förmodligen gympadojor och dag tre hade jag nog valt en sovsäck eller möjligtvis en flaska duschtvål/schampo. Får jag inte tvätta håret varannan dag blir jag galen, i Gambia stoppade jag huvudet under kranarna på olika hotell för att tvätta håret. Allt annat klarar jag, men inte gå runt med skitigt hår! Det är bla därför jag inte fixar att åka med Rosa Bussarna… tyvärr… grejer klarar jag mej utan, men tvätta håret måste jag få göra! Ytligt? Fåfängt? Kanske det!

Jag tycker att såna här experimentet är jättespännande! Att se hur folk förändras under experimentet och se vad som är viktigt i våra liv. Se hur olika de tänker, men samtidigt vilka likheter som finns. Just det där med boende, mat och kläder kommer vi inte ifrån – det MÅSTE vi ha på något sätt! Men allt annat… vad är egentligen viktigt för just mej? Behöver vi alla saker vi har? Det ska bli spännande att se när de där 30 dagarna har gått hur de tänker efteråt.

Jag vet hur mycket jag förändrades efter min tid i Afrika. Jag tyckte inte om saker! Jag ville inte ha dem och blir fortfarande illa till mods när jag har för mycket saker runt mej. Klart jag är bekväm och vill ha det bra, men ett överflöd vill jag inte ha! Jag handlar inte särskilt mycket och jag har heller inte svårt att göra mej av med saker. Den som varit hemma hos oss vet att vi har mest gamla och begagnade grejer och en väldigt blandad stil. Hem till oss kommer man inte för att kolla senaste inredningen 🙂

Just nu har jag för mycket grejer och jag gör mitt bästa för att rensa ur och ge bort. Om två år packar vi för att åka tillbaka till Gambia igen, då går vi igenom alla våra kläder och tar med det vi inte använder till familjen där. Det gäller inte bara kläder, utan det mesta som vi är färdiga med åker dit. Å det känns bra i magen att veta att grejerna kommer till användning. De behöver så mycket av det som vi har i överflöd, så varför inte?

Se gärna programmet, det finns på SVT Play och ge mej gärna er reflektion. Hur tänker du kring saker och vad är det första du skulle välja att ta tillbaka av dina egna grejer om du fråntagits precis varenda grej? Just det: du får inte välja mobil eller dator, de fick man inte ha under de här 30 dagarna. Det var ett av problemen! Hur tar man kontakt med folk utan mobiltelefon i dagens Sverige? Kolla programmet!

Sveriges kanske modigaste kvinna?

november 23, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Mod kan vara flera olika saker. För mej är mod att stå upp för någon annan, även om det är obehagligt – kanske tom farligt. Den som står upp för en annan är en person som jag ser upp till och någon som bör uppmärksammas. Elisabet Massi Fritz är en sån person. I mina ögon är hon kanske den modigaste person vi har i Sverige just nu.

Elisabet är advokaten som skulle bli affärsjurist men av en slump halkade in på en helt annan bana. Jag har sett henne i rätten flera gånger, även innan jag hade en aning om hennes specialitet, och har varit lika imponerad varje gång. När jag förstod vad det är hon brinner för fick jag en oerhörd respekt för henne. Elisabet försvarar barn och kvinnor som varit utsatta för hedersrelaterat våld, i vissa fall med sitt eget liv om insats. Hoten hänger över henne, men hon vägrar att vara rädd. Däremot åker hon inte tunnelbana längre och jag förstås henne. Riskerna är för stora.

Hon har själv vuxit upp med hederskultur och flera gånger varit tvungen att vara rejält smart för att kunna leva som hon önskat. Hon kan traditionerna, språket och tankesättet och kan på så sätt hjälpa utsatta på ett sätt som ingen annan kan. Att dessutom vara kvinna underlättar när rädda barn och kvinnor ska lätta sitt hjärta. Men att vara kvinna i en mansdominerad värld är inte enkelt, jag har sett det själv. Kvinnor förringas, förlöjligas och diskrimineras – särskilt inom domstolens väggar. Att dessutom vara så jäkla snygg som Elisabet är kanske inte alla gånger är en fördel? Det kan nog vara så att folk inte riktigt tar henne på allvar… från början… när hon väl öppnar munnen så vet man att den här bruden kan sin grej!

Elisabet är både snygg, smart, trevlig, imponerande och otroligt proffsig! Igår fick jag och sisådär 500 andra kvinnor lyssna till hennes berättelse på 4Good´s inspirationskväll på Rival. Där var fler föredragshållare, men det var Elisabet jag främst var där för. Efter att ha sett henne i rätten, själv jobbat med Fadimegalan och beundrat henne lite på avstånd – så såg jag verkligen fram emot att höra henne själv berätta om hela sin väg fram till den hon är idag. Från att ha varit hårt hållen hemma, till att trotsa familjen och som ogift kvinna flytta hemifrån och sedan skaffa sej en karriär som advokat med specialitet hedersrelaterat våld. Hennes berättelse är väldigt speciell och värd att höra. Får ni möjlighet att lyssna på henne, så gör det!

I mina ögon är Elisabet en modig person, kanske den modigaste i Sverige. Hon står upp för de som är verkligt utsatta och som verkligen behöver det. Hon kan också på ett begripligt sätt förklara rättsprocesser för utomstående så att alla förstår. Inga krångliga termer eller översittarsnack, bara fakta. På ett enkelt sätt. Jag hoppas att hon orkar kämpa länge till och att hon orkar stå emot de hot hon får. Att kvinnorna hon arbetar med också orkar och kan se vilken otrolig insats de gör. Att de faktiskt öppnar ögonen på många andra som kanske inte vågar se hur illa det är för kvinnor och barn i utsatta grupper. Elisabet och hennes kollegor öppnar faktiskt ögonen på samhället. På oss! De talar om vad som händer, allt det där som vi inte vill se eller veta om.

Modig kan man vara på olika sätt. Detta är ett sätt. Ett väldigt viktigt sätt. Kanske tom livsavgörande…

Falukorv i ugn, nästan iaf…

oktober 14, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Kan man byta ut rött mot vitt? Då talar jag inte om vin utan om kött! Här försöker vi så mycket som möjligt att byta ut kött mot andra alternativ, både för miljön och
våra kroppars skull. Å även för plånboken faktiskt, kött är dyrt!

Problemet
är att jag älskar korv! Särskilt falukorv och vanlig sk Denniskorv –
det är ju så gott! Fast frågar man Martin så är det inte korv
överhuvudtaget… han vill ha polska korvar som smakar mycket och gärna
har stora bitar i. Blä, säger jag!

Så
när vi fick testa middagskorv på kyckling, som kall både såg ut och
smakade som falukorv, blev jag alldeles lycklig! Äntligen skulle jag
kunna äta en korv i ugn med gott samvete igen! Vanlig falukorv är
nämligen väldigt fett och passar en viktväktare ganska dåligt,
kycklingmiddagskorven innehåller bara 16% fett!

Så
vi testade och det blev sååå gott! Tyvärr hade vi bara sån där
portionsförpackad ost hemma, så bilderna är lite halvdåliga… men ni
får hålla till godo! Anledningen till att vi har sån ost är för att jag
inte kan ha vanlig hårdost hemma, då går jag och småhyvlar konstant
tills den är slut… Sån är jag, noll karaktär!

Korv i ugn!
3-4 portioner

500 gr middagskorv kyckling

3 tomater

1 lök

6 ostskivor

senap

ketchup

Gör så här:

Skär en skåra längs med hela korven och flera mindre rätt över och spruta senap och ketchup i valfri mängd i den längstgående skåran. Tryck sedan ner ostskivorna i skårorna tvärs över så de både ligger i skåran och täcker korven. Skär löken och tomaterna i skivor och täck botten på en ugnssäker form med detta och placera korven ovanpå.

Ställ i mitten av ugnen på ca 225 grader tills osten fått lite färg.

Servera med potatismos. Så gott!

Korven är 6 SP per 100 gr, betydligt mindre än vanlig falukorv!

Jag har också drabbats

oktober 5, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har förstått att det fortfarande är tabu att prata om missfall och därför vill jag berätta min historia. Jag är en av de drabbade och var helt säker på att min dröm om att bli mamma skulle vara krossad.

Min dröm som ung var aldrig en karriär, det var att bli mamma. Jag träffade min blivande man redan som 14-åring och efter att ha rest några varv runt jorden gifte vi oss när jag var 22 och blev gravida direkt. På bröllopsresan faktiskt. Drömmen skulle bli verklighet och jag var överlycklig!

Jag tror att det var i vecka 16 som drömmen krossades. I fyra månader var jag lycklig, tills jag en dag vaknade av enorma magsmärtor. Vi åkte till akuten och en mycket okänslig läkare sa ungefär så här: ”Det finns inget liv där och är inget att spara på. Gör redo för operation så tar vi bort resterna”. Sen gick hon ut från rummet utan att bry sej ett smack om hur vi mådde.

Jag var förkrossad! Och chockad såklart. 22 år gammal krossades drömmen jag haft sedan jag var 11-12 år. Jag hade förlorat mitt barn och skulle aldrig bli mamma. Till saken hör att min faster och farbror inte kunnat få biologiska barn, så jag tog för givet att det skulle bli så för mej med. Vi hade tom redan pratat igenom att adoptera, så det var lösningen from med det ögonblicket. Jag skulle alltså bli mamma, men inte bära ett barn inom mej.

Jag opererades inte just då, vi åkte hem istället. Dagen efter åkte vi tillbaka, blev inskrivna och jag opererades. Sköterskan berättade efteråt att det var den värsta operation hon varit med om, jag hade gråtit hela tiden under narkosen. Att sedan läsa i journalen att det var en spontan abort kändes som ett hån. För mej var det allt annat än en abort även om det heter så.

Jag var sjukskriven ett bra tag, det blev många komplikationer och jag mådde väldigt dåligt. När jag väl var tillbaka på jobbet möttes jag av ”Vi vet vad som har hänt, nu pratar vi inte mer om det!” Även folk i min närhet hyschade på mej när jag ville prata om mina upplevelser. Detta var 1992, inte 1892! Å jag trodde det blivit bättre idag och blir uppriktigt ledsen när jag hör att det fortfarande är tabu att prata om missfall. Vad är det för fel på folk? Varför är detta fel att prata om? Jag fattar inte!

Som ni vet så blev det ändå barn till slut, som jag bar fram själv i min kropp. Ett år senare föddes Senior som var det vackraste jag någonsin sett. Och 17 månader efter honom kom Junior med sina jättestora händer och fötter 🙂

Jag blev mamma och det hade jag förstås blivit även om det varit genom adoption. Min dröm blev verklighet, även om den inte blev som jag tänkt mej… Jag hoppas att min berättelse kan ge andra drabbade hopp och även hjälpa till att bidra till ett öppnare samhälle där vi kan prata om missfall som är ett stor trauma för de drabbade. Det är det värsta som någonsin hänt mej och sorgen var oerhört tung att bära. Jag minns fortfarande datumet. Det är inget som bara kan slätas över med ett ”det går fler tåg”… Det var mitt barn, min största kärlek som hade dött i min mage.

Låt en människa i sorg få ventilera utan att döma eller släta över. Man måste ha rätt att sörja även ett ofött barn.Ett missfall är inte tabu, det är ofta det värsta en kvinna varit med om och behöver pratas om! Jag vet att jag inte är ensam, och det är en stor tröst, ni som varit där förstår.

Född i ett flygplan

oktober 2, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ni som följt mej under åren vet att jag älskar att resa. Att se nya platser, lära känna nya kulturer, träffa härliga människor, smaka nya maträtter och försöka lära ett nytt språk är lixom hela grejen! Jag får aldrig nog!

Man kan säga att jag är född i ett flygplan, då min pappa hade flygcert redan innan jag föddes. Tror jag flög första gången när jag var bara några veckor och då i ett litet fyrsitsigt privatflygplan. Från början var det mesta flygresor mellan Stockholm och Öland och bilresor i Sverige, men ju äldre jag blev desto längre bort gick resorna. Min första resa utomlands på egen hand gick till England på Språkresa som 12-åring och sen var jag fast!

Jag träffade barnens pappa redan som 14-åring, han var 18 och jobbade på dåvarande Linjeflyg och gick sedan vidare till SAS. Vi reste kors och tvärs över jordklotet samtidigt som jag utbildade mej till turistinformatör med målet att stå vid incheckningen på Tullinge Flygplats. Men drömmen försvann när det inte blev någon storflygplats där och pendling till Arlanda för oss båda kändes knepigt när vi inte trivdes att bo norr om stan. Det var som det var… jag blev erbjuden jobb i Gambia och bodde där ett tag, det bästa jag gjort som ung!

Så kom barnen och resorna fortsatte. Klart barnen skulle se världen och med dåvarande makens personalrabatter kunde vi åka billigt överallt. Vi behövde åka iväg och tina upp grabbarna på vintern eftersom deras astma var jobbig och de var sjuka från oktober-mars typ… så vi åkte iväg, tinade upp och kunde på så sätt stå ut lite till. Med skilsmässan blev förstås resorna färre, men de slutade inte. Nu åkte vi tillsammans med mina föräldrar istället, det gick bra det med!

När Martin kom in i vårt liv var vi på väg till Tanzania och han hängde förstås med. Hans första långresa och han ville absolut fortsätta upptäcka världen efter den. En del fick jag och barnen se för andra gången, annat upptäckte vi för första gången tillsammans. Att få visa dem alla mitt kära Gambia var förstås något alldeles extra och att de älskade det gjorde mej förstås väldigt varm om hjärtat.

Numera reser barnen på egen hand, men följer med oss bland också. Vi kan åka när vi vill, behöver inte fundera på lov eller högsäsong/lågsäsong. Vi åker när vi vill, vart vi vill och det är en härlig känsla! Det enda vi behöver just nu är hundvakt och det har vi i mina föräldrar, några år till…

När man rest så mycket som jag har gjort är det svårt att säga bara en enda favoritplats, självklart är Öland och Gambia extra nära hjärtat. När jag ska rekommendera ett resmål till någon kollar jag först av var man brukar åka och vad man är intresserad av. Men jag försöker självklart att sälja in Afrika och särskilt Gambia till ungefär alla! Några av de egna favoriterna är Egypten, Sri Lanka, Island och Zanzibar.

Det finns ett nätverk för resebloggare som man kan söka till, vilket jag har gjort. Svenska Resebloggare har koll på mängder med bloggare som har världens som största intresse och där det finns mängder med kunskap och erfarenhet. Även om resandet är ett stort intresse, så skriver jag ju en hel del om annat – så vi får väl se om jag får ingå där. Men reser gör jag och det är ju inte alla som har en hel fadderby i Afrika!

På torsdag drar jag till Mallorca och oavsett om jag är med i nätverket eller ej så kommer jag självklart att blogga om hela resan. Så häng med mej på Solskensresa!

PostNord och Puma är inga favoriter…

september 8, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Äntligen har jag fått mitt nya körkort! PostNord har gjort sitt bästa för att hindra det från att komma fram, men nu har jag det till slut i min hand efter mycket om och men…

Vi har länge haft trassel med posten, mängder av räkningar, inbjudningar och flera tidningar som vi prenumererar på har kommit bort. Vi trodde det var någon som stal vår post och blev noga med att låsa brevlådan, men trasslet har fortsatt. De flesta räkningar har vi nu som e-faktura, men prenumerationerna vill man ju gärna ha och inbjudningar är kul att få – så irritationen har varit ganska stor. Men så blev det lite bättre under senvåren och sommaren, för att nu börja trassla igen… tydligen… Man upptäcker det ju inte förrän man börjar sakna olika grejer.

Jag var iväg till Trafikverket direkt när vi kom hem från bröllopsresan, tog bild till nya körkortet och betalade för detta. Sen väntade jag, och väntade… inget körkort dök upp. Så jag gick förbi trafikverket igen för någon vecka sedan för att höra vad som felat, de frågade om jag betalat båda räkningarna. Båda??? Jag har bara fått en! Så jag fick ett telefonnummer som jag ringde och där fick jag all info jag behövde för att betala räkningen som kommit bort på posten. Nu började en ny väntan… skulle avin med det rekommenderade brevet nå mej?

Kors i taket! Idag kom det! Så nu har jag äntligen ett nytt körkort, med hela mitt nya namn. Ett förnamn mindre och ett efternamn mer. Så här hade jag tänkt att heta resten av livet 🙂

PostNord ligger alltså inte så högt upp på min lista, Puma delar första platsen kan man nog säga. Eller är det kanske Löplabbet? Jag vann nämligen en tävling som Löplabbet och Puma hade tillsammans i våras. Jag vann ett par löparskor till Martin med motiveringen att han efter 60 kg viktnedgång skulle springa sitt livs första lopp och var värd ett par bra skor. Först trasslade det för att han hade för stora fötter. Ok… då kanske man skulle skrivit vilka storlekar som kunde tävla. Men det var klart att han skulle få ett par skor, så de skulle skicka ett par andra… som vi efterlyste efter någon månad. När det gått ytterligare ett par veckor fick vi en ursäkt och som kompensation skulle han direkt få ett par sneakers att använda under sommaren. Dem har vi fortfarande inte sett röken av…

Loppet han skulle springa gick av stapeln i slutet av augusti i de gamla löpardojorna. Senast beskedet var att de nya skorna, plus kompensationsskorna, skulle skickas fredagen för knappt tre veckor sedan… PostNord kanske har haft bort dem också?

Det är lika spännande varje gång vi får post, för det händer definitivt inte varje dag. Oftast är det bara reklam, den adresserade posten lyser oftast med sin frånvaro. Och när den väl kommer är det ett ynka brev eller massor! Precis som ketchupflaskorna, kommer inget, kommer inget, kommer massor! Felet måste ju ligga vid sorteringen, eller? Saknas det folk där? Eller finns det småtjuvar nånstans i kedjan som tycker att vi ska få dyra påminnelseavgifter, som läser ALLAs veckotidning och tror de kan gå på mina pressträffar?

Kan någon vänlig själ tala om för mej var min post är?! Och om Puma (alt LöpLabbet har samma chef??? Det enda jag vill är att ha min post! Och att Martin ska få sina skor, iaf till nästa Bellmanstaffett. Han är redan anmäld. Jag har iaf ett körkort nu, alltid nåt…