Så här i midsommartider minns föregående år och i mitt flöde på Facebook dök det upp minnen från 2008. Martin och min första midsommar tillsammans. Den ”firade” vi tillsammans med barnen genom att åka till Polen och besöka Auschwitz.
Jag har alltid varit intresserad, fascinerad och äcklad av Hitler och Förintelsen. Ganska tidigt läste jag Anne Franks Dagbok och sedan rullade det på med allt jag kom över. Vittnesskildringar har varit mest intressant och jag har både träffat och lyssnat till bla Hedi Fried. 2006 gjorde jag och killarna en Europaresa och besökte då bla Bergen Belzen och Hitlers Örnnäste. En mjukstart för killarna tänkte jag då…
Auschwitz har av förklarliga skäl därför varit en plats jag velat besöka, men inte haft möjlighet att åka till. Förrän Martin kom in i våra liv! Hur smidigt skulle det inte vara att besöka Polen med en polack! Han gillade Krakow, men hade inte varit i Auschwitz och killarna skulle precis börja läsa om förintelsen i skolan – så vår första gemensamma semester var över midsommar och gick alltså till Krakow med omnejd.
Jag vet inte hur det är nu, men då flög man billigt med Norweigan direkt till Krakow. Martin hade hittat ett slags vandrarhem som låg på en av smågatorna och vi tog enkelt flygbussen in till stan och gick till vandrarhemmet. Första dagen bekantade vi oss mest med staden och träffade Martins storebror med son. Men på midsommarafton tog vi bussen till Oswiecim som är det Polska namnet på staden. Det tar en dryg timme att åka dit och bussen gick då från den stora busstationen i Krakow, biljetter köpte vi inne i terminalen.
Auschwitz är egentligen tre olika läger och vi hoppade av vid det som allmänt kallas för Birkenau. Det är där den välkända plattformen som man sett på alla bilder är. Där man selekterade vilka fångar som skulle till arbetslägret eller direkt till gaskamrarna. Jag tror att alla sett någon bild därifrån. Bussen stannar utanför den enorma muren, precis framför valvet där tågen passerade igenom. Redan från utsidan ser man resterna av hundratals skorstenar. Redan när man närmade sej området var det folk på bussen som började gråta och man kände verkligen allvaret i det man hade framför sej. Det var med stor respekt och ödmjukhet vi klev in genom porten.
Vi var alltså där i Juni, högsommar och ca 25 grader varmt. Solen sken och gav en otroligt overklig känsla när man gick omkring på området. Det hade lixom passat mer med moln och regn på nåt sätt… men solen sken och hela området var grönt och väldigt frodigt och tom vackert faktiskt. Den frodiga grönskan förklarades genom att fångarnas aska ströddes över området och på så sätt gav näring till marken. Nu blev det vackra inte lika vackert och respekten blev ännu större.
Vi gick längst spåret som går förbi männens baracker och matförrådet och nästan hela vägen bort till gaskamrarna. Många baracker är helt intakta, brevid en står en av vagnarna man flyttade kropparna med och det växter blommor mitt i betongen på vissa golv. Anmärkningsvärt var att enda byggnaden det var galler på fönstren, var matförrådet… det huset var alltså viktigast att ingen kom in i. Alla gaskamrar är förstörda och när vi var där låg det blommor vid trapporna ner. Små färggranna grodor hoppar runt på marken, den arten finns tydligen bara där.
Det är en väldigt stark upplevelse att besöka Birkenau, en omtumlade och overklig känsla som sitter i flera dagar. De känslan blir ännu större när man sedan kommer till Auschwitz 1, där de arbetande fångarna bodde. Det går en buss mellan de olika lägren och blir en slags kort återhämtning inför det som ska komma härnäst.
Det är i Auschwitz den välkända järnskylten ”Arbeit Macht Frei” finns. Den sitter över porten till lägret, ett område med kullerstensgator, vackra gatlampor och tegelbyggnader. Det ser faktiskt ut som en helt vanligt liten stad, en ganska mysig sådan… om man inte visste bättre. Här ser man först en film och sedan går man igenom porten in i lägret. Det är först när man går igenom den om man lägger märket till de dubbla taggtrådsstängslen som står med ungefär en meter emellan och alla vakttornen. Inne i tegelbyggnaderna står rader med sängar och fotografier över de som förlorade livet här sitter överallt på väggarna. Många av bilderna har blommor runt sej.
Några av husen har gjorts om till museum och här kan man se en gigantisk hög med hår, hår som grånat med tiden och som man vävde filtar av. Här finns också en hög med glasögon, en med skor, en med väskor och en med allt som fanns i väskorna. Det värker i hjärtat när man ser barnskor och små barnglasögon. När man kommit så här långt orkar man nästan inte mer och det vänder sej allt mer i magen. Man förstår inte hur ond en människa kan vara och att den människan även fått folk att göra allt han vill. Många av våra medbesökare gråter och många äldre leds runt av yngre släktingar.
För mej var det viktigt att låta barnen se detta, för att de på något sätt ska förstå och alltid jobba emot rasism. Jag ville få dem att förstå att alla människor har lika värde och att man måste skydda dem som behöver det. Att aldrig låta sej luras av onda makter eller manipuleras av ondskan som finns i vissa människor. Grabbarna var 13 och 14,5 när vi var där och de var minst lika berörda som vi var. Jag vet att detta stärkte dem och att de sedan dess inte ser på när någon blir orättvist behandlad utan faktiskt agerar. Att se allt detta obehagliga med egna ögon stärkte oss alla att ännu mer stå upp för den som behöver det.
Många vill besöka Auschwitz både på egen hand och tillsammans med sina barn men är lite osäkra på om det verkligen är lämpligt. Absolut säger jag! Vilken ålder som är bäst beror förstås på barnen, men allt över 12-13 tycker jag. De ska läsa om Förintelsen i åk 8 och att då ha varit där är en enorm erfarenhet. Jag vet vissa klasser som varit på klassresa i Krakow, men en del behöver nog ha sina föräldrar med sej faktiskt. Det finns även ett tredje läger som är ett rent arbetsläger och kallas Monowitz, det besökte vi inte.
På kvällen när vi kom tillbaka var vi ganska dämpade och sa inte så mycket. Det är mycket att smälta och man funderar väldigt mycket på det man sett. Dagen därpå besökte vi Saltgruvorna och shoppade lite för att lätta upp stämningen, för att återgå till det normala på nåt sätt. Men vi har ofta pratat om vår resa och jag tycker nog att det är den viktigaste resan vi gjort och som man kan göra. Den lärde oss om vi historia och om oss själva. Att göra det som första resa tillsammans var faktiskt väldigt bra eftersom vi fick uppleva något som krävde att vi tog hand om varandra både under tiden och efter. Vi svetsades samman direkt.
Nu har det gått nio år och jag känner mer och mer att jag vill åka tillbaka. Förra gången var allt en chock och jag vet faktiskt inte riktigt vad det var vi såg. Jag har förstås bilder och minnesbilder, men det känns lite overkligt allihop. Så jag skulle vilja åka dit igen, nu när jag vet vad jag har att vänta mej. Förintelsen får inte glömmas och det är vårt ansvar att fortfarande minnas alla dem som förlorade sina liv. Det är en stor del av allas vår historia som måste bevaras.
Så nu går jag och klurar… om ett par år är det nog dax igen. Krakow är en fantastisk stad som bara den är värd att åka tillbaka till. Och Saltgruvorna… och slottet… och… det finns massor! Med Auschwitz är det viktigaste, vår historia!
Imorrn börjar Prideveckan och för första gången har Martin och jag bett om, och fått tillstånd, att fota under veckan. Det jag söker i bildväg är detaljer som tex händer som rättar till klädsel, genuin kärlek, partykänsla och mycket glädje och färg. Jag tror jag kommer att hitta allt detta 🙂
