Ståpäls och tårar i ögonen -

Ståpäls och tårar i ögonen

december 2, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår var det val i Gambia och jag har varit så otroligt orolig. Nuvarande presidenten är inte riktigt klok och precis vad som helst kunde hända. Han har till och med sagt att han ändrat lagen så att även om han förlorade skulle han sitta kvar…

Det är nuvarande presidenten som bestämt att Gambia ska vara en Islamisk Stat och lyda under Sharialagar. Men när media och andra länder började ifrågasätta detta så var svaret inte glasklart och han hade väl inte riktigt sagt så…

Han ville också fängsla alla homosexuella och kunde tydligen bota HIV med urin eller nåt sånt… när även detta ifrågasattes så gjorde han än en gång en pudel och sa att riktigt så hade han ju inte menat…

Han själv TOG makten, genom en militärkupp och de allra flesta är livrädda för honom. Han är maktgalen och utnyttjar sin makt totalt på alla sätt han kan. Folk har ”försvunnit” under hans tid vid makten och mängder med verksamheter förbjudits. Våra vänner fick stänga sina verksamheter med bara någon månads varsel och mer än 700 personer blev arbetslösa. Läget har varit förtvivlat de senaste åren.

Men idag hände det som iaf inte jag trodde var möjligt. Oppositionen vann valet!!! Den galna presidenten har faktiskt förlorat!!! Och tom erkänt sej besegrad, det trodde jag absolut inte!!! Vänner i landet rapporterar om glädjefnatt på gatorna, folk är som galna av lycka. Det är fest överallt och de allra flesta drar en suck av lättnad. Det blev inga upplopp eller oroligheter, valet gick lugnt till och resultatet var tydligt. Nu kan saker och ting äntligen bli bättre igen!

Jag hade gärna varit där eller iaf haft en resa nära förestående. Men nu har jag inte det, utan får glädjas med dem som är där och kan berätta för mej. Själv sitter jag här med ståpäls och tårar i ögonen. Vi åker dit om två år och då hoppas jag att du vill följa med! Det kommer nog att vara lite annorlunda där kan jag tänka mej och det vill jag gärna uppleva tillsammans med dej 🙂

Naken

november 30, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Just nu går det ett mycket intressant program på SVT som heter Naken. Två singlar och ett par har frivilligt lämnat ifrån sej allt de äger, inklusive kläderna på kroppen, under 30 dagar. Varje dag får de hämta en sak ur en container, där alla saker förvaras under tiden. Ett otroligt spännande experiment tycker jag!

Hur prioriterar man när man är naken och bara stirrar in i fyra kala väggar? Det enda de fått ha kvar är toapapper och lite mat. Till containern är det minst 100 meter, hur kommer man dit utan kläder på kroppen? Vad ska man hämta ut först? Vad är viktigast när man inte har något alls, men haft massor med grejer för bara någon dag sedan?

Paret gick ner i soprummet och hämtade sopsäckar, smart! Singeltjejen hittade ett duschdraperi som hon stylade om till klänning. Singelkillen snodde en filt ur en barnvagn i porten (som han lovade att lämna tillbaka). På så sätt löste de problemet med nakenheten, tills vidare… Nu kunde de alltså ta sej till containern och hämta ut sin första ägodel. Paret valde något i klädväg som sitt första val, singelkillen tog faktiskt ett påslakan som han både kunde svepa om sej och sova i och singeltjejen hämtade sitt SL-kort så hon kunde jobba utan att planka på tunnelbanan. Dag två tog alla skor, har jag för mej…

Hur hade jag själv valt? Jag har ju bott i ett land med mina enda tillhörigheter i en resväska. Elektricitet och rinnande vatten inomhus var lyx, men jag hade mitt eget rum och mat för dagen. Så lite har jag testat hur det är att inte ha särskilt mycket. Dessutom har vi ju viss erfarenhet från våra familjer i Gambia som inte har något alls knappt och vet vad de önskar mest av allt. Det man behöver för att täcka sina primära behov är tak över huvudet, mat i magen och kläder på kroppen. Personerna i experimentet har både tak över huvudet och mat i magen, inte konstigt att det alltså väljer kläder som sina första val.

Jag hade valt min onepiece som första grej. Den kan jag ha även om det är varmt, utan underkläder och även sova i. Dag två hade jag valt något på fötterna, förmodligen gympadojor och dag tre hade jag nog valt en sovsäck eller möjligtvis en flaska duschtvål/schampo. Får jag inte tvätta håret varannan dag blir jag galen, i Gambia stoppade jag huvudet under kranarna på olika hotell för att tvätta håret. Allt annat klarar jag, men inte gå runt med skitigt hår! Det är bla därför jag inte fixar att åka med Rosa Bussarna… tyvärr… grejer klarar jag mej utan, men tvätta håret måste jag få göra! Ytligt? Fåfängt? Kanske det!

Jag tycker att såna här experimentet är jättespännande! Att se hur folk förändras under experimentet och se vad som är viktigt i våra liv. Se hur olika de tänker, men samtidigt vilka likheter som finns. Just det där med boende, mat och kläder kommer vi inte ifrån – det MÅSTE vi ha på något sätt! Men allt annat… vad är egentligen viktigt för just mej? Behöver vi alla saker vi har? Det ska bli spännande att se när de där 30 dagarna har gått hur de tänker efteråt.

Jag vet hur mycket jag förändrades efter min tid i Afrika. Jag tyckte inte om saker! Jag ville inte ha dem och blir fortfarande illa till mods när jag har för mycket saker runt mej. Klart jag är bekväm och vill ha det bra, men ett överflöd vill jag inte ha! Jag handlar inte särskilt mycket och jag har heller inte svårt att göra mej av med saker. Den som varit hemma hos oss vet att vi har mest gamla och begagnade grejer och en väldigt blandad stil. Hem till oss kommer man inte för att kolla senaste inredningen 🙂

Just nu har jag för mycket grejer och jag gör mitt bästa för att rensa ur och ge bort. Om två år packar vi för att åka tillbaka till Gambia igen, då går vi igenom alla våra kläder och tar med det vi inte använder till familjen där. Det gäller inte bara kläder, utan det mesta som vi är färdiga med åker dit. Å det känns bra i magen att veta att grejerna kommer till användning. De behöver så mycket av det som vi har i överflöd, så varför inte?

Se gärna programmet, det finns på SVT Play och ge mej gärna er reflektion. Hur tänker du kring saker och vad är det första du skulle välja att ta tillbaka av dina egna grejer om du fråntagits precis varenda grej? Just det: du får inte välja mobil eller dator, de fick man inte ha under de här 30 dagarna. Det var ett av problemen! Hur tar man kontakt med folk utan mobiltelefon i dagens Sverige? Kolla programmet!

Sveriges kanske modigaste kvinna?

november 23, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Mod kan vara flera olika saker. För mej är mod att stå upp för någon annan, även om det är obehagligt – kanske tom farligt. Den som står upp för en annan är en person som jag ser upp till och någon som bör uppmärksammas. Elisabet Massi Fritz är en sån person. I mina ögon är hon kanske den modigaste person vi har i Sverige just nu.

Elisabet är advokaten som skulle bli affärsjurist men av en slump halkade in på en helt annan bana. Jag har sett henne i rätten flera gånger, även innan jag hade en aning om hennes specialitet, och har varit lika imponerad varje gång. När jag förstod vad det är hon brinner för fick jag en oerhörd respekt för henne. Elisabet försvarar barn och kvinnor som varit utsatta för hedersrelaterat våld, i vissa fall med sitt eget liv om insats. Hoten hänger över henne, men hon vägrar att vara rädd. Däremot åker hon inte tunnelbana längre och jag förstås henne. Riskerna är för stora.

Hon har själv vuxit upp med hederskultur och flera gånger varit tvungen att vara rejält smart för att kunna leva som hon önskat. Hon kan traditionerna, språket och tankesättet och kan på så sätt hjälpa utsatta på ett sätt som ingen annan kan. Att dessutom vara kvinna underlättar när rädda barn och kvinnor ska lätta sitt hjärta. Men att vara kvinna i en mansdominerad värld är inte enkelt, jag har sett det själv. Kvinnor förringas, förlöjligas och diskrimineras – särskilt inom domstolens väggar. Att dessutom vara så jäkla snygg som Elisabet är kanske inte alla gånger är en fördel? Det kan nog vara så att folk inte riktigt tar henne på allvar… från början… när hon väl öppnar munnen så vet man att den här bruden kan sin grej!

Elisabet är både snygg, smart, trevlig, imponerande och otroligt proffsig! Igår fick jag och sisådär 500 andra kvinnor lyssna till hennes berättelse på 4Good´s inspirationskväll på Rival. Där var fler föredragshållare, men det var Elisabet jag främst var där för. Efter att ha sett henne i rätten, själv jobbat med Fadimegalan och beundrat henne lite på avstånd – så såg jag verkligen fram emot att höra henne själv berätta om hela sin väg fram till den hon är idag. Från att ha varit hårt hållen hemma, till att trotsa familjen och som ogift kvinna flytta hemifrån och sedan skaffa sej en karriär som advokat med specialitet hedersrelaterat våld. Hennes berättelse är väldigt speciell och värd att höra. Får ni möjlighet att lyssna på henne, så gör det!

I mina ögon är Elisabet en modig person, kanske den modigaste i Sverige. Hon står upp för de som är verkligt utsatta och som verkligen behöver det. Hon kan också på ett begripligt sätt förklara rättsprocesser för utomstående så att alla förstår. Inga krångliga termer eller översittarsnack, bara fakta. På ett enkelt sätt. Jag hoppas att hon orkar kämpa länge till och att hon orkar stå emot de hot hon får. Att kvinnorna hon arbetar med också orkar och kan se vilken otrolig insats de gör. Att de faktiskt öppnar ögonen på många andra som kanske inte vågar se hur illa det är för kvinnor och barn i utsatta grupper. Elisabet och hennes kollegor öppnar faktiskt ögonen på samhället. På oss! De talar om vad som händer, allt det där som vi inte vill se eller veta om.

Modig kan man vara på olika sätt. Detta är ett sätt. Ett väldigt viktigt sätt. Kanske tom livsavgörande…

Falukorv i ugn, nästan iaf…

oktober 14, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Kan man byta ut rött mot vitt? Då talar jag inte om vin utan om kött! Här försöker vi så mycket som möjligt att byta ut kött mot andra alternativ, både för miljön och
våra kroppars skull. Å även för plånboken faktiskt, kött är dyrt!

Problemet
är att jag älskar korv! Särskilt falukorv och vanlig sk Denniskorv –
det är ju så gott! Fast frågar man Martin så är det inte korv
överhuvudtaget… han vill ha polska korvar som smakar mycket och gärna
har stora bitar i. Blä, säger jag!

Så
när vi fick testa middagskorv på kyckling, som kall både såg ut och
smakade som falukorv, blev jag alldeles lycklig! Äntligen skulle jag
kunna äta en korv i ugn med gott samvete igen! Vanlig falukorv är
nämligen väldigt fett och passar en viktväktare ganska dåligt,
kycklingmiddagskorven innehåller bara 16% fett!

Så
vi testade och det blev sååå gott! Tyvärr hade vi bara sån där
portionsförpackad ost hemma, så bilderna är lite halvdåliga… men ni
får hålla till godo! Anledningen till att vi har sån ost är för att jag
inte kan ha vanlig hårdost hemma, då går jag och småhyvlar konstant
tills den är slut… Sån är jag, noll karaktär!

Korv i ugn!
3-4 portioner

500 gr middagskorv kyckling

3 tomater

1 lök

6 ostskivor

senap

ketchup

Gör så här:

Skär en skåra längs med hela korven och flera mindre rätt över och spruta senap och ketchup i valfri mängd i den längstgående skåran. Tryck sedan ner ostskivorna i skårorna tvärs över så de både ligger i skåran och täcker korven. Skär löken och tomaterna i skivor och täck botten på en ugnssäker form med detta och placera korven ovanpå.

Ställ i mitten av ugnen på ca 225 grader tills osten fått lite färg.

Servera med potatismos. Så gott!

Korven är 6 SP per 100 gr, betydligt mindre än vanlig falukorv!

Jag har också drabbats

oktober 5, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har förstått att det fortfarande är tabu att prata om missfall och därför vill jag berätta min historia. Jag är en av de drabbade och var helt säker på att min dröm om att bli mamma skulle vara krossad.

Min dröm som ung var aldrig en karriär, det var att bli mamma. Jag träffade min blivande man redan som 14-åring och efter att ha rest några varv runt jorden gifte vi oss när jag var 22 och blev gravida direkt. På bröllopsresan faktiskt. Drömmen skulle bli verklighet och jag var överlycklig!

Jag tror att det var i vecka 16 som drömmen krossades. I fyra månader var jag lycklig, tills jag en dag vaknade av enorma magsmärtor. Vi åkte till akuten och en mycket okänslig läkare sa ungefär så här: ”Det finns inget liv där och är inget att spara på. Gör redo för operation så tar vi bort resterna”. Sen gick hon ut från rummet utan att bry sej ett smack om hur vi mådde.

Jag var förkrossad! Och chockad såklart. 22 år gammal krossades drömmen jag haft sedan jag var 11-12 år. Jag hade förlorat mitt barn och skulle aldrig bli mamma. Till saken hör att min faster och farbror inte kunnat få biologiska barn, så jag tog för givet att det skulle bli så för mej med. Vi hade tom redan pratat igenom att adoptera, så det var lösningen from med det ögonblicket. Jag skulle alltså bli mamma, men inte bära ett barn inom mej.

Jag opererades inte just då, vi åkte hem istället. Dagen efter åkte vi tillbaka, blev inskrivna och jag opererades. Sköterskan berättade efteråt att det var den värsta operation hon varit med om, jag hade gråtit hela tiden under narkosen. Att sedan läsa i journalen att det var en spontan abort kändes som ett hån. För mej var det allt annat än en abort även om det heter så.

Jag var sjukskriven ett bra tag, det blev många komplikationer och jag mådde väldigt dåligt. När jag väl var tillbaka på jobbet möttes jag av ”Vi vet vad som har hänt, nu pratar vi inte mer om det!” Även folk i min närhet hyschade på mej när jag ville prata om mina upplevelser. Detta var 1992, inte 1892! Å jag trodde det blivit bättre idag och blir uppriktigt ledsen när jag hör att det fortfarande är tabu att prata om missfall. Vad är det för fel på folk? Varför är detta fel att prata om? Jag fattar inte!

Som ni vet så blev det ändå barn till slut, som jag bar fram själv i min kropp. Ett år senare föddes Senior som var det vackraste jag någonsin sett. Och 17 månader efter honom kom Junior med sina jättestora händer och fötter 🙂

Jag blev mamma och det hade jag förstås blivit även om det varit genom adoption. Min dröm blev verklighet, även om den inte blev som jag tänkt mej… Jag hoppas att min berättelse kan ge andra drabbade hopp och även hjälpa till att bidra till ett öppnare samhälle där vi kan prata om missfall som är ett stor trauma för de drabbade. Det är det värsta som någonsin hänt mej och sorgen var oerhört tung att bära. Jag minns fortfarande datumet. Det är inget som bara kan slätas över med ett ”det går fler tåg”… Det var mitt barn, min största kärlek som hade dött i min mage.

Låt en människa i sorg få ventilera utan att döma eller släta över. Man måste ha rätt att sörja även ett ofött barn.Ett missfall är inte tabu, det är ofta det värsta en kvinna varit med om och behöver pratas om! Jag vet att jag inte är ensam, och det är en stor tröst, ni som varit där förstår.

Född i ett flygplan

oktober 2, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ni som följt mej under åren vet att jag älskar att resa. Att se nya platser, lära känna nya kulturer, träffa härliga människor, smaka nya maträtter och försöka lära ett nytt språk är lixom hela grejen! Jag får aldrig nog!

Man kan säga att jag är född i ett flygplan, då min pappa hade flygcert redan innan jag föddes. Tror jag flög första gången när jag var bara några veckor och då i ett litet fyrsitsigt privatflygplan. Från början var det mesta flygresor mellan Stockholm och Öland och bilresor i Sverige, men ju äldre jag blev desto längre bort gick resorna. Min första resa utomlands på egen hand gick till England på Språkresa som 12-åring och sen var jag fast!

Jag träffade barnens pappa redan som 14-åring, han var 18 och jobbade på dåvarande Linjeflyg och gick sedan vidare till SAS. Vi reste kors och tvärs över jordklotet samtidigt som jag utbildade mej till turistinformatör med målet att stå vid incheckningen på Tullinge Flygplats. Men drömmen försvann när det inte blev någon storflygplats där och pendling till Arlanda för oss båda kändes knepigt när vi inte trivdes att bo norr om stan. Det var som det var… jag blev erbjuden jobb i Gambia och bodde där ett tag, det bästa jag gjort som ung!

Så kom barnen och resorna fortsatte. Klart barnen skulle se världen och med dåvarande makens personalrabatter kunde vi åka billigt överallt. Vi behövde åka iväg och tina upp grabbarna på vintern eftersom deras astma var jobbig och de var sjuka från oktober-mars typ… så vi åkte iväg, tinade upp och kunde på så sätt stå ut lite till. Med skilsmässan blev förstås resorna färre, men de slutade inte. Nu åkte vi tillsammans med mina föräldrar istället, det gick bra det med!

När Martin kom in i vårt liv var vi på väg till Tanzania och han hängde förstås med. Hans första långresa och han ville absolut fortsätta upptäcka världen efter den. En del fick jag och barnen se för andra gången, annat upptäckte vi för första gången tillsammans. Att få visa dem alla mitt kära Gambia var förstås något alldeles extra och att de älskade det gjorde mej förstås väldigt varm om hjärtat.

Numera reser barnen på egen hand, men följer med oss bland också. Vi kan åka när vi vill, behöver inte fundera på lov eller högsäsong/lågsäsong. Vi åker när vi vill, vart vi vill och det är en härlig känsla! Det enda vi behöver just nu är hundvakt och det har vi i mina föräldrar, några år till…

När man rest så mycket som jag har gjort är det svårt att säga bara en enda favoritplats, självklart är Öland och Gambia extra nära hjärtat. När jag ska rekommendera ett resmål till någon kollar jag först av var man brukar åka och vad man är intresserad av. Men jag försöker självklart att sälja in Afrika och särskilt Gambia till ungefär alla! Några av de egna favoriterna är Egypten, Sri Lanka, Island och Zanzibar.

Det finns ett nätverk för resebloggare som man kan söka till, vilket jag har gjort. Svenska Resebloggare har koll på mängder med bloggare som har världens som största intresse och där det finns mängder med kunskap och erfarenhet. Även om resandet är ett stort intresse, så skriver jag ju en hel del om annat – så vi får väl se om jag får ingå där. Men reser gör jag och det är ju inte alla som har en hel fadderby i Afrika!

På torsdag drar jag till Mallorca och oavsett om jag är med i nätverket eller ej så kommer jag självklart att blogga om hela resan. Så häng med mej på Solskensresa!

PostNord och Puma är inga favoriter…

september 8, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Äntligen har jag fått mitt nya körkort! PostNord har gjort sitt bästa för att hindra det från att komma fram, men nu har jag det till slut i min hand efter mycket om och men…

Vi har länge haft trassel med posten, mängder av räkningar, inbjudningar och flera tidningar som vi prenumererar på har kommit bort. Vi trodde det var någon som stal vår post och blev noga med att låsa brevlådan, men trasslet har fortsatt. De flesta räkningar har vi nu som e-faktura, men prenumerationerna vill man ju gärna ha och inbjudningar är kul att få – så irritationen har varit ganska stor. Men så blev det lite bättre under senvåren och sommaren, för att nu börja trassla igen… tydligen… Man upptäcker det ju inte förrän man börjar sakna olika grejer.

Jag var iväg till Trafikverket direkt när vi kom hem från bröllopsresan, tog bild till nya körkortet och betalade för detta. Sen väntade jag, och väntade… inget körkort dök upp. Så jag gick förbi trafikverket igen för någon vecka sedan för att höra vad som felat, de frågade om jag betalat båda räkningarna. Båda??? Jag har bara fått en! Så jag fick ett telefonnummer som jag ringde och där fick jag all info jag behövde för att betala räkningen som kommit bort på posten. Nu började en ny väntan… skulle avin med det rekommenderade brevet nå mej?

Kors i taket! Idag kom det! Så nu har jag äntligen ett nytt körkort, med hela mitt nya namn. Ett förnamn mindre och ett efternamn mer. Så här hade jag tänkt att heta resten av livet 🙂

PostNord ligger alltså inte så högt upp på min lista, Puma delar första platsen kan man nog säga. Eller är det kanske Löplabbet? Jag vann nämligen en tävling som Löplabbet och Puma hade tillsammans i våras. Jag vann ett par löparskor till Martin med motiveringen att han efter 60 kg viktnedgång skulle springa sitt livs första lopp och var värd ett par bra skor. Först trasslade det för att han hade för stora fötter. Ok… då kanske man skulle skrivit vilka storlekar som kunde tävla. Men det var klart att han skulle få ett par skor, så de skulle skicka ett par andra… som vi efterlyste efter någon månad. När det gått ytterligare ett par veckor fick vi en ursäkt och som kompensation skulle han direkt få ett par sneakers att använda under sommaren. Dem har vi fortfarande inte sett röken av…

Loppet han skulle springa gick av stapeln i slutet av augusti i de gamla löpardojorna. Senast beskedet var att de nya skorna, plus kompensationsskorna, skulle skickas fredagen för knappt tre veckor sedan… PostNord kanske har haft bort dem också?

Det är lika spännande varje gång vi får post, för det händer definitivt inte varje dag. Oftast är det bara reklam, den adresserade posten lyser oftast med sin frånvaro. Och när den väl kommer är det ett ynka brev eller massor! Precis som ketchupflaskorna, kommer inget, kommer inget, kommer massor! Felet måste ju ligga vid sorteringen, eller? Saknas det folk där? Eller finns det småtjuvar nånstans i kedjan som tycker att vi ska få dyra påminnelseavgifter, som läser ALLAs veckotidning och tror de kan gå på mina pressträffar?

Kan någon vänlig själ tala om för mej var min post är?! Och om Puma (alt LöpLabbet har samma chef??? Det enda jag vill är att ha min post! Och att Martin ska få sina skor, iaf till nästa Bellmanstaffett. Han är redan anmäld. Jag har iaf ett körkort nu, alltid nåt…

Jag är nog lite sjuk i huvet…

juli 13, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Min maskin öppnas framifrån..

Det där med jämställdhet är inte alls min grej. Visst ska man ha lika lön för lika arbete osv, men att meka med bil som tjej bara för att göra nåt slags statement går bort i min värld. Man gör det man är bra på helt enkelt. Å om det nu är så att jag är bättre på att städa än mannen i huset och han är bättre på att tvätta bilen än kvinnan i huset – då är det så!!!

Jag är nog lite sjuk i huvet egentligen… jag finner nämligen en enorm tillfredsställelse av tomma tvättkorgar. Jag kan köra igång en tvätt bara för att känna att jag faktiskt gjort nytta den dagen och står gärna i tvättstugan och viker tvätt medan Martin lagar mat.

Jag gillar tvättstugan helt enkelt! Ojämställd eller ej, så är det bara! Ska jag då tvinga in Martin där bara för att vara jämställd??? Han som knappt vet hur man sätter på tvättmaskinen, utan hellre står vid spisen och lagar mat (som jag bestämt att vi ska äta).

Men jag är kanske lite jämställd ändå, det är nämligen jag som klipper gräset! Jag gillar att klippa gräs och gör det gärna länge! Bara för att så tar jag ofta grannarnas gräsmattor också. Det är ju så himla bra motion och man ser ett resultat direkt. Precis som när man tvättar, det blir ett resultat direkt och det gillar jag.

Just nu har jag tre tomma tvättkorgar och en nystädad trädgård med alla gräsmattor klippta. Förstår ni hur nöjd jag är! Jag får en sån där triumferande känsla i hela kroppen och känner mej skitduktig! Hur är man funtad när man går igång på tomma tvättkorgar och klippa gräsmattor??? Jag är nog lite sjuk i huvet… men nöjd 🙂

Banker utan pengar

juli 5, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Förra veckan skulle vi försöka tömma vår stora spargris, få mynten räknade och sätta in dem. Förra gången (för 5-6 år sedan) var det problem, den här gången var det ännu värre…

Bankerna tar ju inte emot kontanter längre! Vi googlade men hittade inga svar. Sist åkte vi till Hallunda, som då var enda stället i närheten av Tumba som kunde hjälpa oss. Den här gången skulle närmaste ställa vara Nyköping, eller var det Norrköping? Jag kommer inte ihåg, insåg bara att vi fått problem.

Förr har vårt Ica Maxi haft en mynträknare med insättning i entrén, men den är borttagen. Vi bad om tips på olika facebooksidor, men ingen visste mer än vi. Så vi tömde vår 24-kilo tunga gris i två stora tygpåsar och åkte helt enkelt till Skärholmen för att se om pengarna skulle gå att sätta in nånstans. En chansning med sisådär 6000 i småpengar på fickan…

Martin hade redan tidigare bestämt sej för att byta från Ica Banken till Forex Bank, så vi började där. Han fixade ordning med sina konton och när det var klart frågade vi om våra småpengar. De kunde absolut hjälpa oss, men mot en uppräkningsavgift såklart. Det hade vi räknat med och började glatt lassa upp våra småpengar i det lilla hålet. TVÅ TIMMAR senare var vi färdiga! Då hade även ytterligare en anställd fått kallas in för att hjälpa till att räkna. Visst tog det lite tid och kostade oss 900 spänn, men vi var av med mynten och glada ändå!

Men visst är det väl konstigt att man inte kan gå till banken med sina småpengar? Den kontantlösa banken… känns lixom lite avigt. När jag jobbade på Föreningsbanken för hundra år sedan, var det lixom det som var grejen. Pengar. Att sätta in och ta ut.

Nu är vi iaf av med problemet och kommer aldrig mer använd vår stora fina spargris, den ger oss bara bekymmer! Men nu kan vi iaf tipsa er om att Forex tar emot mynt om ni behöver tömma er 🙂

Jordgubbsfrossa!

juni 26, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår fick vi veta att självplocken där vi bor hade öppnat, det var alltså fritt fram att frossa i jordgubbar!

Äldste sonen med flickvän och mina föräldrar åkte hem på morgonen. Men yngste sonen med flickvän, Martin och jag packade in oss i bilen och drog iväg upp till Alvara. Det är en bit innan Böda, så är du i närheten de närmaste 1-2 veckorna ska du absolut åka dit!

Man får plocka och äta hur mycket man vill mellan 9-12, vi kom 11.30… Så vi snabbade oss att plocka det vi kunde på den halvtimme vi hade på oss och kom hem med ungefär 16 liter. 10 kronor litern som togs med hem, gratis för det som hamnade i magen 🙂

Jag tycker att jordgubbar doftar godare än det smakar, men går och plockar från burkarna lite då och då. De andra tre är jordgubbsgalna! Särskilt Martin. Han skulle nog kunna leva på enbart jordgubbar. Sonen och flickvännen gjorde jordgubbspaj och Martin äter dem som de är, ungefär hela tiden och till ungefär allt.

Jag gillar iden med självplock! Att veta vem som skött om maten/bären/frukten tills den kommer i min ägo känns lixom fräscht. Att dessutom bidra direkt till någons försörjning känns också himla bra, att veta vem så faktiskt får pengarna jag betalar med. Särskilt här på Öland där bönderna får det kärvare och kärvare.

Min moster och morbror var bönder. De hade massor med kossor och höns som sprang fritt på gården. Jag tror att de även hade grisar ett tag när jag var väldigt liten. Vi var fem kusiner som sprang i vägen och ”hjälpte till” och hade riktigt barfotasomrar. Vi hoppade längd i koskitar, där halkade man bra och luktade därefter. Mamma spolade av oss med trädgårdsslangen ute på trappen på kvällarna.

Öland, kossor och jordgubbar hör lixom ihop. Att då stå mitt i ett hav med jordgubbsplantor, känna värmen av solen och doften av bären är som att kastas tillbaka till de där somrarna som aldrig tog slut och alltid var soliga. Att få möjlighet att dessutom ge detta vidare till sina egna barn är en otrolig förmån. Å nu vill jag alltså även ge det till er! Besök självplocken i Alvara här på norra Öland de närmaste dagarna och frossa i två olika sorters jordgubbar. Det står en skylt vid vägen, så det är lätt att hitta 🙂

Här är ett par olika jordgubbsrecept, om ni inte vill äta dem som de är förstås,
Jordgubbstriffel, jordgubbspaj, gino (byt ut bären mot jordgubbar).

Imorrn kommer veckans matsedel, kl 7.30 som vanligt!

Minglat med årets Sommarpratare!

juni 9, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som skribent får man göra mycket skoj, idag var en riktig höjdpunkt! Jag skulle få vara på plats när årets sommarpratare avslöjades! Självklart hade jag mina egna önskemål, skulle jag få dem uppfyllda?

Jag satte mej på pendeltåget vid 11.30 och var på plats på Sveriges Radio ganska precis en timme senare. Jag anmälde mej och fick en besöksbricka. Vi fick vänta i ett rum innan vi följdes åt genom hela radiohuset och ut i trädgården. Där hade man ställt upp ett stort tält och mängder med stolar både till oss som var där för att rapportera och sommarpratarna.

Prick kl 13 körde allt igång och det var direktsändning i en mängd olika medier och kanaler. Jag hade lyckats få plats längst fram vid scenen och hade första parkett! En stor fördel för en smurf 🙂

Så presenterades de då, en och en, sisådär 60 stycken personligheter som fått äran att prata inför Svenska folket i sommar. De flesta kände man igen och rätt vad det var så dök det upp bekanta på scen! Sakine Madon som jag varit bekant med i många, många år ska sommarprata i år!!! Så kul!!! Strax innan henne stod Sara Mohammad på scen, initiativtagaren till Fadime-dagarna som jag var med och arrangerade galan för. Åsså en stund senare var det Malou von Sievers tur. Jättekul och det blev kramkalas efteråt förstås. De här sommarpraten kommer jag förstås inte att missa! Min önskepratare Rickard Söderberg kom aldrig upp på scen… men jag hoppas det blir nästa år istället.

Det här var ett arrangemang som jag gillar! Välorganiserat, trevligt och hjärtligt! Snyggast var Ragnhild Stordalen och Elisabeth Tarras Wahlberg, roligast var grabbarna i I just want to be cool, intressantaste berättelse på scen hade Iman Aldebe, ”mystigast” var Johan Renck och ivrigast var Bert Karlsson som tänkte ta sej an reportrarna innan alla ens blivit presenterade.

Så här ser listan ut och jag har markerat de jag absolut kommer att lyssna på:

JUNI
24 Lars Ulrich, trummis Metallica (poddversion)
25 David Lagercrantz, författare
26 Annika Lantz, programledare, komiker
27 Johan Olsson, skidåkare
28 Gunhild Stordalen, miljöaktivist
29 Matias Varela, skådespelare
30 Danica Kragić Jensfelt, professor datalogi

JULI
1 Ahmad Khan Mahmoodzada, gymnasielev, skådespelare
2 Ingvar Carlsson, f d statsminister
3 Tom Malmquist, författare
4 Gloria Ray Karlmark, medborgarrättskämpe
5 Bianca och Tiffany Kronlöf, artister
6 Bertil Hult, företagsledare
7 Ove ”Doc Forest” Skog, tatuerare
8 Ulrika Rogland, expert nät-grooming, målsägarbiträde
9 Alexander ”The Mauler” Gustafsson, MMA-fighter
10 Malou von Sivers, programledare, journalist
11 Anders Kompass, FN-tjänsteman
12 Emil Jensen, artist, poet
13 Maj Sjöwall, författare
14 Elisabeth Tarras-Wahlberg, hovmarskalk, kommunikationsrådgivare
15 Sakine Madon, opinionsbildare, statsvetare
16 Markus Krunegård, artist
17 Marit Paulsen, politiker, författare
18 Mikael Karlsson, kompositör
19 Sven Hagströmer, finansman
20 Emilia Lind, student, Lyssnarnas Sommarvärd
21 Edward Blom, gastronom
22 Sara Mohammad, opinionsbildare
23 Carola Häggkvist, artist
24 Kim Källström, fotbollsspelare
25 Johan Holmsäter, hälsofilosof
26 Isabella Lundgren, jazzsångerska
27 Bert Karlsson, entreprenör
28 Johan Renck, regissör
29 Stina Stoor, författare
30 Lennart Bylock, industriman, företagsledare
31 Kikki Danielsson, artist

AUGUSTI
1 Iman Aldebe, kläddesigner
2 IJustWantToBeCool; Joel Adolphson, Victor Beer, Emil Beer, komiker
3 Parul Sharma, människorättsjurist
4 Siw Carlsson, komiker, skådespelare
5 Carolina Klüft, f.d. friidrottare, programledare
6 Magnus Uggla, artist
7 Anna Ternheim, artist
8 Alexander Bard, författare, filosof
9 Marianne Lindberg De Geer, konstnär
10 Janne Andersson, tillträdande förbundskapten herrlandslaget fotboll
11 Ida Sjöstedt, kläddesigner
12 Maja Hagerman, författare
13 José González, artist
14 Kerstin Ekman, författare
15 Angelica Ström, speciallärare, Katarina Taikons dotter
16 Hannah Akuffo, professor parasitologi
17 Maher Zain, artist
18 Per Andersson, komiker, skådespelare
19 Karin Bojs, vetenskapsjournalist, författare
20 Klas Östergren, författare
21 Silvana Imam, artist

Vilka ska ni lyssna på? Vilka hade ni velat haft med på listan?

Pratar ni om pengar?

juni 8, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vardagsekonomi. Familjeekonomi. Budget. Debet. Kredit. Ekonomi. Pratar ni om pengar hemma? Har ni en budget? Eller är ni som de flesta andra och låter det bli lite som det blir och hoppas på det bästa? Kanske ryser ni bara ni tänker på budget?

Ni som följt mej ett tag vet att jag är sjukt ekonomisk, älskar att göra budget och har ett mantra som är: Det handlar inte om inkomster utan om utgifter. Det är så jag överlevt som ensamstående förälder och fortfarande lever efter idag. Hur skulle vi annars klara oss på en lön?

Redan när jag bodde hemma och hade mina första extrajobb var jag noga med att spara. När jag flyttat hemifrån vid 18-årsålder såg jag till att jag alltid hade minst 10 000 på mitt konto om något skulle hända eller jag helt enkelt hade lust att göra en resa. Hade jag inte 10 000 så jobbade och sparade tills jag hade det. Då hade jag redan köpt en lägenhet som jag betalade på och det var extra viktigt för mej att ha en buffert. Men de där 10 000 var inte ett sparande, utan en säkerhetspeng på mitt vanliga konto. Samtidigt sparade jag i ett fondsparande så mycket jag kunde.

Jag gillar pengar! Särskilt de som finns på ett konto där jag kan se dem växa. Å jag ser det lite som en sport att kunna spara så mycket som möjligt varje månad, för att sedan göra något jag verkligen längtat efter. Eller som nu när vi lägger undan så mycket vi bara kan för att kunna betala av huset helt och hållet. Vi kommer att vara helt skuldfria innan vi är 50 och det känns ganska kaxigt faktiskt.

Jag har precis varit på en väldigt intressant lunch med Joel Bladh som skrivit boken ”Bygg en förmögenhet”. Boken vänder sej främst till småbarnsföräldrar, men där finns många bra tips även för den som inte kommit dit än eller som är förbi småbarnsåren. Joels främsta tips är att fundera på var man vill vara om 5, 10, 20 år. Hur vill man att ekonomin ska se ut då? Och lägga upp en plan för hur man ska komma dit. Detta har han konkreta tips på i boken.

Jag som redan är förbi småbarnsåren och sedan länge planerat för en trygg ålderdom tycker att boken väcker tankar och är viktig särskilt för dem som kanske inte har någon koll alls. Det är många som överlåtit till sin partner att betala alla räkningar och som inte har en aning om hur mycket som kommer in och som går ut. Hur är det med er? Vet ni vad sophämtningen kostar? Eller hur mycket ni betalar för era försäkringar? Vad händer om ni helt plötsligt blir ensamma?

Jag har också velat vara en förebild för mina barn och hoppas att jag gett dem en sund syn på pengar. Som ensamstående har man ju egen makt i hemmet och ett nej är ett nej, det finns ingen annan förälder som sabbar genom att säga ja. Mina killar har fått tjäna sin egna pengar för att köpa sina egna grejer och det har de också gjort. Det säger väl en del när yngste sonen som 18-åring köper ett eget hus… något har tydligen gått in.

Att ha bott i Afrika är också en stor fördel, där blev man extra medveten om vad man verkligen behöver. Pengar att bo och äta för är viktigt, samt till eventuella mediciner och kläder på kroppen – allt annat är faktiskt en bonus. Att ha levt så var en bra erfarenhet när jag blev ensam med barnen och kanske ännu mer nu när jag behöver ta hand om min hälsa. Pengar är viktigt, men inte viktigare än hälsan!

Nu ska jag läsa Joels bok och se om det finns flera bra tips att spara pengar och sedan tänkte jag faktiskt lotta ut boken. Jag tror nämligen att det finns ganska många som behöver lite bättre koll på sin vardagsekonomi. Om inte annat så man kan spara pengar och följa med oss till Gambia nästa gång vi åker 🙂

Har du koll? Skull du vilja ha bättre koll? Kan ni spara något varje månad? Vad skulle du göra om du hade obegränsat med pengar?

Bästa presenten till Mamma!

maj 24, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som ni vet så finns mitt hjärta i Afrika, jag lämnade det där på 90-talet. Jag hade drömt om att få åka till Afrika och 1/11 1990 blev drömmen verklighet. När jag såg Saharaöknen gå över i mangroveträsk överväldigades jag av enorma känslor. Jag var på väg hem! Inte kunde jag väl då drömma om att jag faktiskt skulle bo där…

26 år senare är intresset och engagemanget ännu större. Särskilt för Gambia förstås, men även för allt annat som händer på den stora elefantörat till kontinent. Någon jag skrivit mycket om är Denis Mukwege, läkaren som startat och driver Panzisjukhuet. Sjukhuset i Kongo som hjälper våldtagna och misshandlade kvinnor. Mukwege är nog moderna tiderns största hjälte och jag hoppas han får Fredspriset!

Han lagar trasiga underliv på kvinnor i alla åldrar, den mista bara något år… På Panzi kan man även föda sitt barn, men det kostar ca 150 kr vilket är en stor kostnad för den som inga pengar har. Barn föder man förstås hur fattig man än är, men i Kongo kan det vara förenat med livsfara. Därför kan du göra en stor insats för de fattigaste kvinnorna! Du kan nämligen köpa en förlossning och hjälp ett barn att komma till världen med läkare som står vid mammans sida under hela förlossningen. Barnet blir även kontrollerat och mamman får hjälp med eftervård. Snacka om att enkelt rädda två liv!

Den som kan se den här filmsnutten utan att beröras räcker upp en hand… ALLA kvinnor, oavsett land, ålder eller religion, vill föda sina barn tryggt och få hjälp om det händer barnet något. ALLA mammor vill sina barns bästa! Så är det bara! Ingen kan säga emot detta faktum!

Genom Läkarmissionen kan du via sms köpa en förlossning för 150 kr. Det är betydligt mera värt än den där blombuketten eller chokladasken som man vanligtvis köper. Vill man ge bort något mer fysiskt och skyndar sej kan man köpa Emma Israelssons halsband ”To Congo with Love”. Ett vackert smycke som räddar liv!

Tror ni inte att mamma skulle uppskatta att ge en kvinna och hennes barn en säker förlossning mer än en blomkvast? Tänk med hjärtat i år och rädda liv!

Varför är kvinnor så elaka?

maj 18, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

There is a special place in hell for woman who dont help other women. Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor. Så brukar min ganska nyfunna vän Annika säga så fort jag tackar henne för något hon hjälpt mej med.

Jag har funderat lite på uttrycket, just för att jag tycker det är så himla bra och för att jag blivit lite nyfiken på vart det kommer ifrån. Vad jag har förstått så var det Madeleine Albright som myntade uttrycket under en lunch för kvinnliga företagare och sedan använt det under åren.

Nu kan man ju tycka att alla ska hjälpa varandra, inte bara kvinnor. Och visst är det så! Men är det någonstans man ser elakheter, baktalande och krokben så är det mellan kvinnor. Självklart finns det mellan män också, men jag vågar påstå att det inte är lika vanligt bland män som bland kvinnor (ller också gör männen det snyggare, så det inte syns lika tydligt). Lyssna på Albrights ord och fundera på vad de verkligen säger och betyder.

Jag har själv varit utsatt för en massa skit och det har så gott som alltid varit kvinnor inblandade. Vad som triggat deras elakhet har jag ingen aning om. Redan som liten tyckte jag bättre om grabbarnas sällskap eftersom de körde med raka puckar och jag kände mej trygg med dem. Under åren har det varit mobbing på arbetsplatser, nättroll och puckon som ringt på nätterna. Alltid kvinnor.

Varför är kvinnor så elaka mot varandra? Handlar det om avundsjuka eller är elakheten medfödd? Ingen människa föds väl elak? Det är väl sånt man lär sej på vägen lixom… kanske vill man uppnå nånslags status genom att baktala någon annan. Kanske tror man att man kan vinna något genom att sänka någon annan. Vad vet jag.

Jag tror på att vara schysst! Mot alla! Självklart har även jag mina dåliga dagar, det har vi alla, men jag är inte medvetet elak bara för att vara elak. Jag har för länge sedan förstått att man vinner mer på att vara schysst och därför försöker jag att prata gott om, och stötta, de som är runt mej. Det kan dessutom vara ganska intressant att ifrågasätta andras skitsnack och se folks reaktion när man frågar hur det vet att det de säger är sant…

Så vad säger ni? Ska vi slå ett slag för snällhet och försöka vara lite schysstare mot varandra? Å när någon ber om er hjälp så hjälper ni till! Är det någon som inte vill hjälpa er eller säger något elakt om er eller någon annan så är det bara att citera Albright ”There is a special place in hell for woman who dont help other women”. Att hjälpas åt är ju så självklart! Å tänk så mycket trevligare världen skulle bli om vi alla hjälptes åt, var schyssta och stoppade elakheter och rykten.

Tack Annika för att du fick mej att tänk på det som faktiskt är så självklart! Nu sprider vi budskapet! Be nice!!!

Inte alls för mycket!

april 9, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har hört många säga att Jonas Hallberg och Rickard Söderberg bara är för mycket! Tyck det då, men ni har inte förstått nånting!!! Jag har haft förmånen att träffa bägge två och kan bara säga att de är precis likadana i verkliga livet som de är på tv, precis lika hjärtliga och engagerade. Ska man nå fram med ett budskap så måste man nämligen oftast banka in det i folk! Det spelar ingen roll vilket ämnet är, man måste prata, prata, prata och prata ännu mer för att folk ska förstå. Igår gjorde folk tydligen det…

För första gången verkar folk runt omkring i vårt avlånga land förstå vad det är Rickard propagerar för. På flera ställen på facebook har jag sett statusar där folk skriver ”jag har haft lite svårt för Söderberg förut, men ikväll vann han mitt hjärta”. Igår verkade folk förstå att det enda Rickard gör är att ge av sitt hjärta och på så sätt försöker skapa en hjärtligare värld. Han sprider godhet vart han är, i vilket forum han än är och han ger av sej själv oavsett om man är värd det eller inte, oavsett om man är mottaglig eller ej.

Rickard Söderberg är genuint hjärtlig och en man med ett mycket stort hjärta! Jag fattar inte hur han orkar! Så mycket skit han får för sitt engagemang, hot och skällsord. Både han och hans man lever under skyddad identitet och har förmodligen ett helvete titt som tätt. Ändå ger har inte upp! Han fortsätter att sprida kärlek och jag är helt säker på att han lyckats förändra ganska många på vägen.

Jag vill likna Rickard Söderberg med Nelson Mandela och nu sätter väl merparten av er i halsen. Men han har något lika speciellt som Mandela hade och kommer förmodligen att fortsätta sin kamp hela livet precis som Mandela gjorde. Kampen för det goda! Kampen för rättvisan och människors lika värde. En kamp som vi alla borde engagera oss mer i.

Vi behöver människor som Jonas Hallberg och Rickard Söderberg. Människor som bjuder på sej själva, är äkta och aldrig ger upp! De tror på människa, något som många av oss andra slutat med eller kanske aldrig gjort. Jag undrar vad det är ni tycker är för mycket med Jonas och Rickard? hur kan de vara för mycket? För mycket glädje? Skratt? Eller för mycket kärlek? Jag fattar inte..

Jag vet bara att jag älskar de här två tokstollarna och är glad att ha gjort deras bekantskap. Två riktiga pärlor som är enormt underskattade i sina underbara personligheter. Fortsätta vara precis som ni är, någon gång vinner det goda. Hoppas jag.