En himla fin stad!
Igår upptäckte vi Riga! Efter nästan 20 000 steg tycker vi att vi kan den här stan rätt bra nu 🙂


Ha en fin påskdag!
Igår upptäckte vi Riga! Efter nästan 20 000 steg tycker vi att vi kan den här stan rätt bra nu 🙂
Ha en fin påskdag!
Igår hade jag en miljon saker att fixa, innan vi skulle dra iväg till Riga. Jag hann nästan allt… Naglarna fick jag måla på båten 🙂
Idag fyller bloggen 10 år! Hur mycket som helst har hänt under de här åren!
I mars 2006 blev jag nominerad till Riksdagen och startade bloggen ”Riksdagen nästa” som ett slags skyltfönster inifrån valrörelsen. Då låg jag på Expressen som pushade för sina bloggare och jag kom ganska snabbt upp i 800-900 läsare om dagen. En helt ok start alltså 🙂
Jag visste att jag inte skulle komma in i Riksdagen, men såg det som en rolig grej att berätta hur en valrörelse går till. Så bloggen bytte namn ganska snart efter valet, till Ensamma Mamman, och behöll de gamla läsarna samtidigt som det kom nya. Vi hade små bloggträffar med Expressens bloggare och jag fick en mängd nya bekanta som jag fortfarande har kontakt med.
Så kom Martin in i mitt liv och bloggen fick ett tilläggsnamn; Fd. Jag var ju inte ensam längre… så stängde Expressen sin bloggsida och jag hamnade här på Blogspot istället. Här stannar jag nog och namnet är numera så inarbetat att det inte går att byta. Läsarna hängde med i flytten och många har jag haft kontakt med sedan starten.
10 år. Mycket har hänt. Barnen har tagit studenten, skaffat körkort, jobb och flyttat hemifrån. Det har kommit i en hund och en sambo i hushållet. Jag har lämnat politiken och allt annat föreningsliv, nu är de träning och hälsa som gäller. Massor med resor har gjorts och mängder med nya bekanta har kommit till längs vägen. Du i Fokus har startats!
Ni har varit med till Egypten, Gambia, Tanzania, Zanzibar och en massa andra ställen. Tröstat mej vid dödsfall, sorg och nya diagnoser. Firat framgångar med oss både när det gäller mej, barnen och på senare tid även med Martin. Hjälpt mej att ta kloka beslut och gett mej en massa bra tips och råd. TACK!
För 10 år sedan var jag en ganska sliten tvåbarnsmamma och jag kände mej väldigt ensam. Idag är jag en betydligt gladare tvåbarnsmamma som har funnit kärleken och numera har sällskap i tv-soffan. Jag har fått en mängd diagnoser på vägen och gjort flera ingrepp och operationer. Jag har varit öppen med allt. Allt går att läsa här.
Inriktningen på bloggen har ändrat sej längst vägen, även om den alltid har varit personlig och handlat om mitt liv. När jag själv sökte för mina problem och inte hittade något att läsa bestämde jag mej för att skriva om allt så andra kunde hitta informationen som jag själv sökte. Å tydligen var det ett bra beslut. Jag får mängder med mail och kommentar från folk som vågat söka hjälp efter att ha läst bloggen. Det är det som får mej att fortsätta! Plus mitt dåliga minne… att ha bloggen som dagbok och kunna gå tillbaka i är jättepraktiskt.
Tack för att ni läser, lämnar kommentarer och engagerar er. Vi kör väl några år till? Å börjar med en ny resa, bröllopet och bröllopsresa. Kanske får ni vara med och uppleva barnbarn med tiden… vem vet 🙂
Jag kräver inte så mycket av mina dagar för att de ska bli bra, det brukar räcka med lite sol. Men idag har allt varit toppen, det blev verkligen en riktigt bra dag!
När jag vaknade sken solen in genom fönstret. Bara en sån sak! Jag kände mej utvilad och kunde konstatera att jag bara varit vaken TVÅ GÅNGER under natten! Det är huuuur bra som helst för att vara mej. Jag brukar ha minst 10 vakna tillfällen per natt, allt mindre än det är toppen! Två är ju nästan samma sak som noll…
Solen fortsatte att sina, hunden låg och sov ute på trappen medan jag fixade ordning mej. Lunchen avnjöts på Wienercafeet på Östermalm med god toast, wienerschnitzel och chokladpraliner till efterrätt. Gott gott. Solen sken fortfarande när lunchen var slut.
När jag kom hem var det full pott i brevlådan! Fotoböckerna jag gjort till grabbarna i Gambia hade kommit. De blev jättefina! Den till Smile är med bilder av vårt besök i byn, den till Limbo ska hjälpa honom i hans arbete som taxichaufför och guide. Omedelbums efterlyste jag någon som kunde ta med dessa till Gambia och fick napp direkt! Så redan på tisdag flyger böckerna ner till min favoritplats på jorden. Jag tog upp killarna på messenger och berättade att de hade presenter att hämta from tisdagkväll och då ringde Limbo upp via messenger! Så jag fick till och med prata med honom och det funkade jättebra i flera minuter. Båda var både glada och tacksamma, för mej var det dock viktigast att höra att båda är friska och mår bra.
De där samtalet gjorde min dag! Jag som inte ens tycker om att prata i telefon längre… men att veta att han gjort sej besväret (kanske inte så besvärligt, men ändå) bara för att prata med mej gjorde mej så glad! Tack o lov för Facebook och messenger!!! Vad hade vi gjort utan det? Att kunna skriva till varandra är en sak, men att även kunna ringa till varandra, helt gratis, är ju helt otroligt!!! Att kunna prata med någon på andra sidan jordklotet, helt gratis och nästan utan minsta knaster, är helt galet!
Tänk om det varit så när jag bodde i Gambia på 90-talet. Då funkade knappt vanliga telefoner och när det fungerade var det svindyrt! Internet kanske fanns i mer civiliserade delar av världen, men inte där. Men det funkade att leva så också då. Telefon och kommunikation är dock väldigt viktigt! Just internet underlättar otroligt mycket för oss i kontakten med killarna i Gambia. De kan med hjälp av telefonerna de fått av oss, kontakta oss direkt om det händer något. Som när taket på familjens hus blåst av mitt under regnperioden och vi på bara någon timme hade samlat ihop pengar till ett nytt. Pengarna fördes över till Linda, där Smile hämtade dem och på bara ett par dagar hade han ett nytt tak till familjen.
Tack vare Facebook kan jag ha Gambia lite i bakfickan hela tiden. Att någon vill hjälpa oss att ta fotoböckerna till Gambia värmer mitt hjärta. Att böckerna blev så fina känns extra bra. I bästa fall ger det Limbo några nya kunder när han kan visa bilder på sina utflykter. Smiles mamma kommer bli så glad över bilderna och jag kan riktigt se hur halva byn trängs runt honom för att titta och kanske se sej själva på bild för första gången. Där finns en bild på Smile och hans farmor, den tror jag blir extra viktig för honom.
Solen, sömnen, fotoböckerna, kontakten som tar med böcker, samtalet med Limbo, chatten med Smile… allt detta tillsammans blev en riktigt bra dag! Jag är alldeles varm i magen 🙂
När jag var 20 år bodde jag i Gambia, då sa en god vän till mej ”Det du ger kommer alltid tillbaka på något sätt”. Detta sa hon efter att 4-5 tiggare stått utanför hennes hus och hon gett dem alla lite att äta. Hon fortsatte ”Det kanske inte kommer tillbaka till dej, men till någon du bryr dej om”. Detta har varit mitt mantra sedan dess.
Den som sa detta var förstås Linda, mina fina vän som jag tjatat om att få intervjua men fått nej ifrån. Hon vill inte synas i medier, särskilt inte i tryckt media – men min blogg har hon inte sagt något om… och här har jag ju skrivit så mycket om henne förr att det gott kan bli lite till. Linda är en av de klokaste människor jag känner.
När vi besökte Gambia i januari berättade jag just detta för henne. Att hennes ord följt mej hela livet och att jag har dem med mej i allt jag gör. Hon blev rätt berörd kan man väl säga, men kom inte ihåg att hon sagt det. Det hon sa är rätt självklart egentligen. Vissa kallar det karma, jag kallar det ingenting – det är bara självklart.
Oavsett om jag är elak eller vänlig så sätter det spår hos både mottagare och dennes omgivning. Det är väl bara att se på familjefejder som blivit till vendettor? Elaka handlingar sätter spår i flera generationer och i massor med led både hos familjer, bekanta och vänner. Rykten sprid och snart är väldigt många drabbade av något som en enda person ställde till med. Ringar på vattnet. Å det är samma sak med vänlighet!
En god handling kommer tillbaka på ett helt annat sätt. Jag kan vara vänlig mot någons barn och då är dennes föräldrar schyssta mot mina barn. Så fungerar det i Gambia!
Alla där vet att vi hjälper Smile och hans familj (och nu även halva
byn). Det gör att Smiles kompisar är schyssta mot hela vår familj, tar
oss med på utflykter och ser till att vi har det bra. När vi var där
senast gav vi vår taxikille frukost på mornarna, som han i sin tur
delade med sin lillebror och andra som var i närheten. I Gambia hjälper
man varandra, blir inte avundsjuk om någon får lite mer än en själv utan
delar med sej till den som behöver. Smile fick två fotbollar av oss och gav bort den ena till byns fotbollslag eftersom han tyckte det räckte med en boll till hans syskon. En helt annan mentalitet än här i
Sverige kan man väl säga?
De
där kloka orden satte spår i mej för livet och det är så jag försökt
att leva hela mitt liv. Ibland har jag lyckats att vara schysst även mot
folk jag inte gillar, ibland inte. Men jag har alltid sett resultatet
av mina handlingar och jag ser dem mer och mer. Att göra gott föder
gott! Hela tiden! Överallt! Om folk bara kunde inse hur mycket man
faktiskt tjänar på att vara schysst så skulle alla vara det! Eller iaf
försöka… för det är inte jätteenkelt.
Väldigt många
här hemma är tråkigt nog misstänksamma mot vänliga människor. Särskilt
kvinnor. Nu senast satte jag två personer i kontakt med varandra, det
tog några minuter av min tid och var inte särskilt svårt, ändå var den
ena av dem översvallande tacksam och kunde inte förstå att jag varit så
schysst. Varför inte? Människor, särskilt kvinnor, SKA hjälpa varandra!
Pay it forward, nu får hon hjälpa någon annan som behöver det.
Hur
tänker ni om sånt här? Ska man bara hjälpa någon för egen vinning? Blir
ni misstänksamma om någon hjälper er utan att tjäna på det? Har ni
gjort något som gjort stor skillnad för någon annan? Eller har någon
gjort det för er?
Tack Linda, för att du visade hur man ska tänka och leva sitt liv!
Jag har ett stort intresse av allt som rör Förintelsen och har haft det så länge jag kan minnas. När jag började gå på biblioteket själv lånade jag Anne Franks dagbok första gången och sedan dess har jag nog lånat och läst allt som går att läsa. Jag förfasas, äcklas, berörs och upprörs – men kan inte lägga texterna åt sidan. Kommer någon ny bok ut, så har jag snart läst den också. Det är människoödena som är mest intressanta. De överlevandes berättelser och vittnesmål.
Jag hade länge velat besöka något arbets- eller förintelseläger, så när jag visste att barnen skulle börja läsa om Förintelsen i skolan satte jag oss alla i bilen och drog iväg till Bergen Belzen i Tyskland. Det var det minst otäcka att börja med. Där fanns ”bara” massgarvarna kvar och ett stort kors som överlevande judar satt dit. Här fick barnen sin första dos av den fruktansvärda händelsen som vi alltid måste minnas och berätta vidare om. Här fanns även Anne Franks grav och jag kunde berätta hennes berättelse för barnen.
När Martin kom in i våra liv uppfylldes min önskan om att besöka Auschwitz och Birkenau. Martin kommer ju från Polen och har språket, men hade inte besökt någon av platserna. Vår första gemensamma semester var över en väldigt varm midsommar, då besökte vi de bägge lägren. Inte särskilt romantiskt som första semester, men svetsade nog samman oss fyra i det vi fick se och uppleva. Besöket är ett av de starkaste resminnen jag har!
Här om veckan fick jag se att en ny utställning om Anne Frank skulle öppna på Forum för levande historia i Gamla Stan. Jag bokade snabbt in mej på pressvisningen och gick dit i torsdags. Det regnade och snöade om vartannat och var svinkallt, ett passande väder för just en sån utställning. Där var redan en skolklass på plats för att vara lite försökskaniner då den nya utställningen även har workshops. Utställningen heter ”Om jag bara får vara mig själv” och syftar till att väcka frågor om unga människors rätt att bestämma över sin egen identitet. Att få vara den man är.
De kanske 20 stycken 16-17-åringarna fick se bilderna av två personer som de inte visste något om mer än utseendet och så skulle de ut efter sina egna fördomar sätta etiketter på dem. Det kom ord som feminist, flata, bög, plugghäst, nörd och en massa annat. Sedan fick de se två korta filmer där personerna presenterade sej och då visade vilka fördomar kring utseende vi alla faktiskt har. Det blev en rejäl tankeställare för oss alla som var i rummet. Alla har vi fördomar, så är det bara. Frågan är bara vad vi gör av dem och hur mycket vi skadar andra med dem.
Det glädjer mej oerhört att det är nästintill fullbokat på varenda workshop under våren. Det här är i mina ögon så otroligt viktigt och något varenda människa borde fundera mer över. Man får ha fördomar (alla har det), men man måste låta folk vara som de är och acceptera varandras olikheter. Det är särskilt viktigt just precis nu när världen ser ut som den gör. Inga flera ska behöva gömma sej bakom bokhyllor som familjen Frank fick göra, pga religion, ras, språk eller något annat.
Se gärna utställningen och gör det tillsammans med era barn, ungdomar, unga vuxna och föräldrar. Prata om värderingar, fördomar, olikheter, respekt och acceptans. Att det faktiskt är både fint och helt ok att vara lite speciell och unik. Det skulle ju vara riktigt tråkigt om vi alla var lika och tyckte lika, eller hur?
I fredags fick vi besked från PRV att ett av namnet vi ansökt om är tänkt att beviljas så länge ingen säger något emot det under tiden för kungörelse. Runt 1/4 tas beslutet, men beskedet från PRV är ju att namnet kommer att beviljas. Därför tycker vi att det måste vara ok att boka bröllopsresan nu!
Så alldeles nyss loggade vi in på ving.se, tryckte på knappen boka och bekräfta och betalade in handpenningen. Det värsta som kan hända är att någon sätter sej emot namnbytet och då får vi köpa nya flygbiljetter. Men då ska den personen har ett tillräckligt gott skäl för protesten och dessutom våga stå för det. Så varför skulle nån?
Om 154 dagar flyger vi alltså ganska nygifta till Barcelona och dagen efter kliver vi på Brilliance of the Seas för en 12 dagar lång kryssning i Medelhavet. Vi kommer att ha hytt med balkong, för att lyxa till det lite extra. Stoppen är Villefranche, Franska Rivieran – Livorno, Italien – Rom, Italien – Salerno, Italien – Venedig, Italien – Ravenna, Italien – Kotor, Montenegro och tillbaka till Barcelona. I Venedig är vi hela två dagar, så det blir riktigt romantiskt 🙂
Äntligen börjar säcken knytas ihop. Vi kan inte beställa några papper för hindersprövning och sånt förrän namnet är helt klart. Å vi har inte bokat plats för vigseln än… men datum är spikat och fotografen är iaf med på tåget. Vigselförrättaren är inte heller helt klar, den vi ville ha drar till Las Vegas… men en annan kompis väntar på sin vigselförrättarlicens, så vi får väl hoppas att han blir godkänd. I bästa fall blir vigseln på en av Strömmas båtar som går till Drottningholm, med lunch efter. Lagom komplicerat. Då ska bara närmaste familjen vara med, så det ska vara litet och familjärt.
Om ungefär ett halvår smäller det!
Några veckor i januari las Birkas Fartyg i docka och byggdes om ganska rejält. Man la 200 meter ny kabel till wifi, fixade lite nya mattor och helrenoverade däck 10. Det enda som är sej likt där uppe är bassängen och att en jacuzzi är kvar, i övrigt är allt nytt. I går var vi inbjudna att vara med vid invigningen!
Ganska otroligt ändå… vi som verkligen tyckte illa om båten och rackade ner på det mesta… att vi något år senare tycker att både båten och personalen numera är toppen! Vi hade inte helt fel i vår kritik, allt vi påpekade är numera förändrat plus lite till. När en kvinna knackade mej på axeln på ett annat event och presenterade sej som rederiets VD för ett tag sedan trodde jag att jag skulle bli utskälld och utslängd…. istället fick vi ett bra samtal och igår kramade vi om varandra. Sedan våra katastrofkryssningar har vi haft en helt annan upplevelse och med det här nya greppet med Terrassen på däck 10 tror jag att det blir ännu bättre. Man kan alltså bli goda vänner och få ett gott samarbete trots att allt började på helt fel fot. Så blir det om man respekterar och lyssnar på varandra 🙂
Att få vara med om invigningen av Terrassen var verkligen jättekul! Vi fick kliva ombord på båten under två korta timmar medan båten låg i hamn. Vi var inte jättemånga och hade ganska gott om plats att ta bilder, äta supergoda tapas, dricka lite vin och umgås. Vi pratade mest med Marie på marknadsavdelningen på Birka och så träffade vi fina Magnus! Magnus som var vår klippa på senaste kryssningen som visade oss runt och upp på kommandobryggan. Både han och Marie är verkligen pärlor, som företaget ska hålla hårt i!
Terrassen är alltså helt förändrad. Det som förr var plask och lekrum på dagtid och nattklubb för mer än måttligt onyktra på nätterna är nu ett lyxigt tillhåll för vuxna. Här finns som sagt fortfarande en bassäng, sollamporna och en jacuzzi. Men nu finns även ett utrymme för vinprovning, en bar för alla möjliga drycker och en tapasbar. De där tapasen var otroligt goda!!! Det blev en helt annan känsla där uppe och jag tror att det kan förändra klientelet en hel del. Det blir nog en ”mognare” publik som kanske är mer intresserade av att njuta av mat och dryck än att bara hälla i sej så mycket som möjligt på kortast tid…
Båten går redan i trafik så det är bara att boka och åka med! Vi funderar på att åka med till Gotland på en matkryssning i maj. En kryssning där man får veta mer om och lära känna Gotländsk matkultur och matbönderna där. Jag kan ju en hel del om Öländsk, så varför inte? Å eftersom vi numera gärna åker med Birka så är enda kravet att Magnus jobbar, så vi får väl se hur datumen ligger. Vi skulle gärna åka med till Höga Kusten, men det är fullbokat tyvärr. Nästa sommar kanske? Men funderar ni på en kryssning själva, så testa Birka och boka in er på en vinprovning uppe på nya Terrassen. Jag tror att det kommer bli en höjdarupplevelse 🙂
Nu är det drygt en vecka sedan vi kom hem från Gambia, tiden går så otroligt fort! Jag får ofta frågor om landet och varför vi tycker att man ska åka dit. Jag tänkte försöka svara på det nu…
Gambia är Västafrikas minsta land, bara 11 000 kvm stort, som Småland ungefär har jag för mej. Det ligger på bägge sidorna om Gambiafloden, inuti Senegal. Det är alltså ett land i landet kan man säga, men med egen flagga och eget styre. Det har varit en engelsk koloni, vilket gör att de allra flesta talar engelska plus sina egna stamspråk.
Vi tycker om Gambia för att det är solsäkert, vackert, god mat (smakrik utan att vara stark), trevliga människor, ganska nära (8 timmar med flyg) och bara en timmes tidsskillnad. Man åker ju bara rakt söder ut och slipper alltså jobbig tidsskillnad som enligt mej blir värre att tampas med ju äldre man blir. Nu sätter man sej bara på flyget och allt är som vanligt både när man kommer dit och hem, jätteskönt!
Vi kom alltså hem förra onsdagen och när vi var där hade vi runt 35 grader varmt på dagarna. Det kan låta mycket, men eftersom värmen är torr och Atlanten hela tiden fläktar gott så känns det inte så varmt. Åker man inåt landet kan det bli riktigt hett, men vid stranden är det helt perfekt. Stränderna är nästan tomma och underbara att gå långa promenader på. Rent teoretiskt skulle man kunna gå från norra delen från gränsen till Senegal, genom hela landet och till södra delen till andra gränsen till Senegal. Det är några mil, men strand nästan hela vägen.
Vi tar ofta långa strandpromenader, bla för att min vän Linda bor en bra bit bort från hotellområdena och vi gärna går till henne istället för att åka taxi. Det har blivit promenader på 2-3 timmar, då man stannat och badat, tagit härliga bilder och bara njutit av tillvaron. Ibland kommer det fram någon och vill prata, ibland passeras man av en häst eller hör apor tjattra. Här och där ser man hur fiskarna kämpar med sina nät och ibland får man hjälpa till att dra upp fisken.
Allt är så enkelt i Gambia! Som turist finns det alltid något att göra, om man inte vill ligga och sola hela dagarna. Folk är trevliga och hjälpsamma. Överallt finns fantastisk natur och djur som underhållning. Tycker man om att fotografera är man i paradiset, alla bilder blir fantastiska! Det finns ett helt ok gym, en väldigt speciell huvudstad, Gambiafloden som bjuder på härligt fiske, trumkurser på stranden och en kulturhistoria som måste bevaras. Här har man aldrig tråkigt!
I Gambia gör man skillnad som turist. Bara genom sin vistelse i landet bidrar man till arbetstillfällen som gör att familjer överlever. Å vill man göra lite till och verkligen se hur folk lever, tar man sej bara en liten bit bort från turistområdena. I byarna är man mer än välkommen! Man kan köpa med en säck ris och verkligen göra nytta. Eller som vi som tog med kläder, leksaker och annat smått och gott hemifrån. Vi köpte med oss potatis, lök, olja och ris för flera månader för att underlätta för vår familj. Nu behöver vår pojke inte vara rädd att familjen ska gå hungriga för ett bra tag framöver. Myggnäten vi köpte till familjen för tre år sedan har gjort att ingen i just deras hus dött i malaria. Att veta det betyder allt!
Jag har rest mycket och sett stora delar av världen. Jag tycker egentligen att världen är för spännande och för stor för att bara åka till samma ställe vid varje semester. Men till Gambia återkommer jag, just för att allt jag älskar finns där. Så om ungefär tre år är vi tillbaka, då har vi sett några nya platser under tiden, sen måste vi se hur Smile och familjen mår igen. Gambia har precis allt man behöver, utom en massa jobbig tidsskillnad. Åk dit! Ni kommer inte att ångra er!
Vill ni så är ni välkomna att följa med oss nästa gång vi åker dit. Som det ser ut nu så blir det i januari 2019. Det kostar ca 8000 kr för flyg, boende och halvpension. Börjar man spara 240 kr i månaden nu, så finns pengarna när det är dax. Betydligt mindre än till många andra resmål, som inte alls har lika mycket att bjuda på. Gambia är helt fantastiskt och det hoppas jag att jag lyckats förmedla till er. I Gambia gör varenda turist skillnad, vi är efterlängtade och uppskattade. Det finns inget bättre!
Så är man alltså hemma igen och allt startar med en rivstart! Vi landade 2.30 och gick och la oss strax innan 5 am. 7.30 ringde väckarklockan, jag fixade ordning mej, jobbade någon halvtimme och sen drog vi iväg till Älvsjömässan och Formex.
Formex är en inredningsmässa kan man väl säga. Där finns inredning av alla de slag, vårens trender, en del mode, skönhet, godis och allt annat som inköparna från olika butiker är intresserade av. Vi gick alltså från det fattigaste fattiga på Gambias landsbygd till ett överflöd av lyx och konsumtion. Det har jag gjort förut också, men inte på så få timmar. Därför blev kontrasten väldigt stor och det var väldigt svårt att ta in allt från början.
Har man bara några timmar tidigare pratat med en ung grabb vars största önskan är att syskonen ska gå klart skolan och gett honom resterna av sin lunch, så blir steget till att tex bygga sin egen soffa väldigt långt. Soffan känns lixom lite oviktig, särskilt att designa och bygga den själv… våra grabbar har inte ens en soffa… inte ens en madrass… Så första timmarna på mässan gick åt till att anpassa sej till Sveriges verklighet och vår vardag igen.
Man förändras rätt mycket när man sett riktig fattigdom och umgåtts med människor som bara äger kläderna på kroppen. Man får en helt annan förståelse för vad som är viktig och vad man verkligen behöver för att leva. Det är en sak att överleva, en annan att leva. Och att leva som vi gör i Sverige är förstås en heeelt annan sak. Jag säger inte att vårt sätt att leva i Sverige är fel, det är så det är här helt enkelt. Men det är inte helt fel att se hur andra har det ibland och se hur bra vi faktiskt har det.
Vi kom till mässan 9.30 efter bara tre timmars sömn och gick därifrån kl 19. Ganska trötta i både skallen och fötterna. Vi hade hunnit med kanske 15 pressvisningar, träffat både gamla och nya bekanta, fått massor med pressmaterial och förklarat vår solbränna en himla massa gånger. Sen fick vi äntligen hämta hem vår älskade pälsboll och mysa i soffan med honom resten av kvällen.
Visst är det skönt att vara hemma, men fick jag välja så skulle jag nog hellre leva halva året i Gambia. Men just nu funkar inte det och då är det bara att gilla läget… och välja rätt klädsel för årstiden 🙂
Många verkar tro att det är svårt och krävs mycket för att kunna hjälpa någon till ett bättre liv. Så är det verkligen inte! Med väldigt små medel kan man göra stor nytta och hjälpa någon väldigt mycket. Man behöver ju inte göra som vi och åka hela vägen till Afrika… det räcker med betydligt mindre än så.
Limbo berättade om sina drömmar om ett eget hus och att bo tillsammans med sina barn. Han driver sin verksamhet där vårt hotell ligger och under turistsäsongen bor barnen med farmor och farfar i en by en bit bort. Han har lyckats köpa en bil och driver taxi och guideverksamhet och det gör han väldigt bra. Han är mån om oss turister och sina vänner och när jag gav honom två brödbitar gav han bort den ena. Det avgjorde saken! Han skulle få vår nästa telefon! På så sätt skulle han lättare kunna sköta sin business och snabbare nå sin dröm. Jag sa att vi hade en fin present åt honom som han skulle få uppe på vårt rum. När jag tog fram telefonen och gav den till honom tappade han talförmågan totalt. Han bara tittade på oss och visste inte vad han skulle säga. Senare på dagen hjälpte jag honom att fixa en gilla-sida till hans verksamhet på FB som också kan hjälpa honom med kunder. Idag har han skinit som en sol hela dagen och vet inte hur han ska kunna tacka oss. Hans lycka är tack nog för oss 🙂
Ikväll kommer Smile, då ska han få resten av grejerna vi har med oss. Vi har bett honom ta med en stor väska eftersom vi gett bort våra. Han kommer också att få den sista telefonen. Det kan tyckas märkligt när han fick en så sent som i oktober. Men vi vet inte när vi kan skicka hit någon nästa gång och om vi inte kommer tillbaka förrän om tre år så behöver han en i reserv. Det är ju via mobilen vi kan hålla kontakt med varandra. Har han ingen fungerande mobil vet vi inte hur han mår och kan alltså inte hjälpa honom på rätt sätt. Mobilen är livsviktig bokstavligt talat! Därför får han en i reserv för säkerhets skull.
Vi har alltså hjälpt till, konkret, på plats här i Gambia. Vi har gett bort tre telefoner som underlättar tre personers liv. Vi har även åkt 40 mil tur och retur för att träffa Smiles familj. Där lämnade vi två väskor fullproppade med kläder och leksaker, 20 liter matolja, 25 kg potatis, 25 kg lök och 50 kg ris. Detta är mat för drygt 3 månader. Detta kostade ungefär 2000 kronor (medelinkomsten är ca 300 sek/mån) med resa (bensin) och allt, pengar som vi delvis samlat in hemma. Det är här ni kommer in!
Alla varken kan eller vill åka till ett U-land och hjälpa till, men man vill kanske ändå bidra. Som ni ser så går vår hjälp fram. Att bidra med en slant till oss hjälper otroligt mycket! Några swishar 25 kr, andra 500. Beloppet spelar ingen roll, alla bidrag är lika välkomna! Pengarna här räcker långt!
Vi åker snart hem, men behovet kvarstår förstås. Vi kommer att fortsätta hjälpa Smile, eftersom hans situation är katastrofal. Han försörjer 12 personer.
De bor i ett hus och har ett par sängar med tillhörande myggnät. Inte en pryl mer! De lagar mat på marken, äter på marken, tvättar sej på baksidan med vatten de hämtar en bit bort och umgås på framsidan av huset. På marken förstås. Jo, just de – de äger faktiskt ett par stolar. Ändå är de mycket rikare än vi någonsin kommer att bli!
De har varandra. De har en gemenskap som jag aldrig sett förut. De är tacksamma över sitt hus och att de har mat en gång varje dag. De är numera även tacksamma för att vi finns. Men jag är nog ännu mer tacksam att de finns och vi har förmånen att kunna hjälpa dem. Och att de tar emot vår hjälp. De är vår familj nu! Vi är för alltid sammanbundna genom Smile och Junior. Vi måste komma hit igen.
Ni som läser detta är hjärtligt välkomna att följa med när vi åker hit nästa gång. Det blir förmodligen i januari 2019. Om ni sparar 250 kr per månad tills dess så har ni så det räcker att följa med. Strax under 10 000 kr kostar det med flyg, mat och boende. För att få se världens vackraste land, träffa vår familj och verkligen göra skillnad i någons liv. Det skulle förmodligen förändra er för resten av livet… till det bättre. Ni skulle få träffa riktigt fattiga familjer men också total livsglädje!
Men redan nu kan ni hjälpa till och skulle det vara så att ni mot all förmodan inte vill/kan följa med till Gambia så kan ni ändå bidra. Med en enkel knapptryckning swishar ni över minsta lilla korvöre till 070-7403542 så lovar jag att pengarna går oavkortat till familjen. Alla kan hjälpa till! Genom att bidra med pengar eller följa med hit nästa gång vi åker och träffa vår fina familj och ta en tur med Limbo. Det är så otroligt lite som behövs, och varenda liten slant gör nytta. Ni kanske kan avvara den där chokladbiten eller vinflaskan någon gång i månaden? Det behövs faktisk inte mer än så för att förändra livet för en hel familj.
Hjälp oss att hjälpa!
Nu har vi avverkat drygt halva semestern och det börjar dra ihop sej till hemgång. Intrycken är många och jag har så mycket att berätta!
Det är såna här små saker som får mej att älska det här landet. Vem hemma skulle njuta på det sättet av en skål nudlar? Att se hans tacksamma ögon och se honom klappa sej belåtet på magen är värt hur mycket som helst. I all sin enkelhet. Vi pratade om hans hälsa och att han måste ta hand om sej. Han är den som drar hem maten till den stora familjen, vem ska göra det om det händer honom något. Så hade han inte tänkt förut. Han gav bort både myggnät och madrass till någon i familjen, som han tyckte behövde det bättre. Sedan hela familjen fick myggnät har ingen haft malaria… men han själv sover utan och direkt på golvet. Så jag fick honom att lova att ta hand om sej bättre och spara ihop till både myggnät och madrass, nu när han vet att familjen har mat i flera månader framöver. Maten vi var där med.
På söndag ska vi gå runt och presentera honom för olika personer vi känner och ge våra rekommendationer. I bästa fall kan det leda till ett jobb, kanske inte direkt eller ens den här säsongen – men kanske nästa. Smile är 34 år, hans dröm är att bygga sitt eget hus och att ha ett fast arbete, och en utbildning för sina syskon. Då först är han redo att själv skaffa familj. Vad drömmer våra svenska ungdomar om? I bästa fall kan vi hjälpa honom en bit på vägen. Med er hjälp kan vi göra hans liv lite enklare, hör av er om ni vill hjälpa till.
Vi har dessutom bestämt oss för att hjälpa ytterligare en ung kille här. Limbo, som arrangerade vår båtresa. Han har det ganska bra och kommer inte alls få samma hjälp som Smile, men han kommer att få en av våra telefoner och har redan nu fått lite leksaker och kläder. han är ensamstående pappa till två barn som han satt i den bästa skolan, för att de ska få bästa möjliga utbildning. Han kämpar med sitt företag och är värd all uppmuntran. Så vi ger hans namn till de vi hör ska iväg på olika utflykter, så han får lite jobb. Vi vet att han är pålitlig och att utflykterna blir bra.
Det finns alltså flera sätt som vi ”rika vita” kan hjälpa till. det behöver varken vara svårt eller kosta pengar. Att rekommendera någon och lägga ett gott ord är enkelt och helt gratis. Att åka till en by med en säck ris kostar någon hundring plus bensin. Man behöver ju inte åka så långt som vi gjorde, även om det är där behovet är störst. Det var långt och varmt, men ett besök som vi aldrig någonsin kommer att glömma. Å vi ska absolut åka dit igen. Nästa gång vi är här. Då kan även ni följa med!
Resan är inte slut, men snart är det dax att knyta ihop säcken. Jag har mängder av grejer att skriva om, några idéer blev inte alls av – men det kom nya på vägen. Jag hoppas kunna locka någon att åka hit, det ser ut så på instagram. Tror att bilderna där lockat ganska mycket faktiskt. Vem tackar nej till långa, folktomma stränder, 35 grader varmt, fantastiskt mat och knappt någon tidsskillnad? Inte jag! Och kanske inte ni heller? Vi åker hit om tre år igen, följ med då!
Ni kan vara med och hjälpa! Å få minnen för livet 🙂
![]() |
Alla är unika och lika värda! |
Vissa människor tycker tydligen att de är finare än andra och får bete sej hur de vill. Jag gillar inte såna…
I tisdags började vi prata med ett par från södra Sverige och när de sa var de kom ifrån frågade jag om de möjligen känner min kusin som är högt uppsatt politiker där de bor. Visst gjorde de det! De var nämligen också politiskt aktiva och satt i majoritet tillsammans med min kusin. Kvinnan betonade att det var mannen som var intresserad av politik, inte hon! Men hon hade däremot haft min kusins barn på dagis. Världen är rätt liten. Så långt var allt frid och fröjd…
Så frågade mannen om jag också var politiks aktiv och när jag svarade ja frågade han om vilket parti jag tillhörde. Jag svarade och sa skrattade att det var så långt ifrån honom och min kusin man kan komma och då ser jag hur han ger mej ett långfinger och säger fy fan. Jag får frispel! Jag säger att det var otroligt fult och onödigt gjort. Kvinnan ser ur som hon helst vill sjunka genom jorden… Jag fortsätter och säger att man ska vara glad att folk orkar engagera sej politiskt och respektera att vi tycker och tänker olika. Att hans sätt att bete sej är otroligt patetiskt och inte ens hör hemma i bland vuxna människor, framförallt inte bland oss som iaf försöker förändra världen. Då ber han faktiskt om ursäkt och säger att det var dumt gjort.
Hur sjutton är man funtad när man pekar långfinger åt en människa man inte ens känner? En man i 50-årsåldern, åt en kvinna i 40-årsåldern. Totalt respektlös, enligt mej! Så gör man inte mot nån!!! Detta för att jag alltså besvarat hans fråga, men tydligen uppgett fel svar… enligt honom alltså. Självklart har vi olika åsikter, våra partier står så långt ifrån varandra man bara kan göra. Men även när jag debatterat med andra partier har vi alltid respekterat varandra oc kunnat umgås utanför debatten och sammanträdesrummet. INGEN har behandlat mej så respektlöst i något politiskt sammanhang och detta skedde alltså inte ens i en politiskt situation. Helt sjukt!
Men det ger ändå en hint om varför världen ser ut som den gör. Hur lite vissa respektera andra människor och anser sej ha rätt att behandla andra på ett riktigt fult sätt. Jag vill inte kalla det kränkande, eftersom det är ett ord som missbrukas alldeles för mycket. Jag kallar det respektlöst beteende, för det är precis det den här mannen saknar. Respekten för andra människor. Respekten för andra människors åsikter och våra olikheter. Vad sjutton han gör i Gambia fattar jag inte! Här är det inte många som tycker som han… här respekterar man varandra och hjälps åt. Här är alla unika och lika mycket värda, det har han lixom missat.
Fyyy för trångsynta, egoistiska och respektlösa människor som han! Vad hade ni gjort i min situation? Ni fattar att jag blev rätt galen va?