Bläddra efter
Etikett: resor

Vad lägger vi pengarna på?

Vad lägger vi pengarna på?

Läste ett tänkvärt inlägg hos Tjejmorsan idag, som handlade om pengar. Jag gillar ju både att ha och prata om pengar, men inte gärna att spendera dem… Därför gick jag igång lite och det slog mej hur otroligt olika vi människor är. Tack o lov kanske  🙂

Det tjejmorsan tog upp var hur mycket vi kostar just för dagen. Vad kostar det vi står och går i, just precis idag? Då menade hon kläder, smycken, glasögon och skor. Jag läste och började jämföra med mej själv. Jag är väldigt mycket billigare kan man väl säga, MEN jag är definitivt inte lika välklädd och snygg heller… Skulle någon okänd jämföra oss skulle de direkt se en lång stiligt kvinna i snygga kläder (inte jag!) som bryr sej om sitt utseende och brevid henne skulle en liten smurf stå (jag, dock inte blå… på utsidan…) med jeans och top från Ellos, skor från Skopunkten (ta 3 betala för 2) och glasögon från Favoptic. En liten lätt skillnad på kanske 10 000 eller mer i inköpspris.

Är den ena snyggare eller mer välklädd än den andre? Japp, Tjejmorsan är mycket snyggare! Men det beror inte enbart på priset, utan på intresse och medvetenhet för kläder. (Hon har dessutom fördelen av att ha några centimeter som jag inte har och då sitter allt snyggt enligt mej). Jag tycker inte om att gå i dyra klädbutiker utan tar gärna en titt på rean på Ellos eller Haléns när jag får ett mail om att det är just rea. Jag har heller inga problem att köpa grejer begagnat på tex Tradera, tvärtom! Jag gillar att fynda! Har lite svårt att förstå och ha samvete att handla tex en jacka eller ett par skor för flera tusen. Men det är jag det! Har man pengarna och tycker att grejerna är värda ett större belopp så är det väl helt ok, men jag funkar inte så.

Ingen av oss gör varken rätt eller fel, vi gör bara det som är bäst för oss. Jag ser heller inte någon som varken ”spara eller slösa”, eftersom jag inte anser att det slösas. Andra väljer vad de vill spendera sina pengar på helt enkelt. Jag anser mej inte vara någon spara heller, eftersom jag lägger pengar på annat än just kläder. Resor är ju min passion  🙂

Nu är min fråga till er? Vad kostar ni just precis nu i de kläder ni bär för stunden?Och har ni någon gång köpt något riktigt dyrt som ni ångrar?

Träningsblogg?

Träningsblogg?

Jag har fått frågan flera gånger de senaste dagarna vad jag har för inriktning på min blogg. Är det en träningsblogg, viktblogg, mammablogg eller… vad skriver jag egentligen om? Jag kanske ska kalla det för bubbelblogg? Här bubblas det om det mesta; adhd, npf, vikt, jobb, träning, mat, barn, kärlek, självkänsla, pengar, politik, resor, renoveringar, kvinnosjukdomar och en massa annat. Jag tror man brukar kalla såna bloggar för livsstilsbloggar.

Jag skriver ju om mitt liv och det innehåller ju allt det där. Idag skulle jag kunna skriva ett helt inlägg om träning eftersom jag precis varit ute och sprungit. Benen var väldigt tunga och det var lite kyligt, men jag tog mej ändå runt 3,5 km på 28 minuter. Det får vara ok när man opererades för knappt 3 veckor sedan. Nu har jag drygt två veckor på mej till Vårruset, jag ska nog kunna springa det på 35-40 minuter. Tänk när jag sprang på 23 minuter… känns som ett helt liv sen. Men men… Just nu är jag taggad till tusen och jag ser väldigt mycket fram emot vägningen på måndag  🙂

Nu när jag är på g igen, är det extra skoj att vara inbjuden till ett event som Loppi har den 25/5. Temat är träning och dresscode är träningskläder och det roligaste av allt är att även Martin är inbjuden! Viktväktarna är dessutom sponsorer, men det visste vi inte förrän vi tackat ja. Då är vi bjudna på lunch och föreläsningar. Och känner jag Loppi rätt så blir det även en rejäl goodiebag och vi får alltså TVÅ, en var   🙂

Jag är så glad att Martin följer med eftersom det annars är jag som får vara med om allt skoj ensam. Men nu kan vi åka dit tillsammans och uppleva det tillsammans på plats. Det ska bli så kul! Nu ska han bara skaka liv i sin blogg så att han kan följa med på fler såna grejer. Undrar i vilket fack vi ska lägga hans blogg… Styvfarsablogg, familjeblogg, studieblogg, viktblogg… vi får väl se var han landar.

Som sagt; det händer mycket kul nu! Under dagen ska jag hitta tid till att uppdatera er om Smile, där händer det också kul grejer… stay tuned!

Knepiga lediga dagar

Knepiga lediga dagar

Jag gillar inte de här lediga dagarna mitt i veckan och flera lördagar under en och samma vecka, men idag infaller ledigheten vår sista arbetsdag för veckan och då är det ok. Jag kommer alltså att ha FEM lediga dagar och fyra av dem i sällskap med Martin.

Igår gav läkaren mej klartecken att springa igen och redan 8.15 i morse var jag ute. Det såg så härligt ut att löpbandet fick vila och istället gav jag mej ut i naturen som fortfarande var tom och tyst. Jag mötte en enda människa på mina knappa tre kilometer. Med tanke på hur jag såg ut så var det nog bäst så, annars hade någon kanske fått mardrömmar eller nåt. Jag klev i princip bara ur sängen och drog på mej träningskläderna och gick ut, med håret på ända och morgonandedräkt. En banan i magen och lite te bara.

Det gick förvånansvärt bra! 2,5 km på 18 minuter, helt ok med tanke på utgångsläget. Och det var så skönt! Sopade gator, det doftade ljuvligt efter nattens regn och jag var alltså nästan ensam. När jag kom in hade Senior vaknat och Martin var på g. Då åt jag min frukost och tog en dusch, sedan dess har jag suttit och jobbat. Planen är att allt som ska göras, ska göras i dag – så att vi kan vara lediga resten av helgen och bara pilla oss i naveln.

Så jag ska tvätta ungefär hela dagen. Junior kom ner med sin tvättkorg som nog innehöll tvätt för tre tvättkorgar… maskinen får gå för fullt och så hänger jag tvätten ute och hoppas på det bästa. Vi ska till sopen med skräp och städa av inne. Martin ska eventuellt tvätta bilen och börja trimma/rycka Baileys så han blir fin.

Junior och hans kompis K planerar sin resa till Barcelona och kommer att äta lunch med oss. Grillat förstås, eftersom vädret tillåter det. Och i eftermiddag ser det ut som att vi blir ensamma, när ungdomarna åker och tränar och Senior jobbar. Då blir det nog en lugn stund i solstolen och en promenad efter middagen. Allt känns otroligt lugnt och skönt…

Hoppas ni har en riktigt bra dag och sol även hos er  🙂

Härliga minnen!

Härliga minnen!

Tanzania 2010

Som ni vet så älskar jag att fota! Jag tar bilder på det mesta som rör sej, antingen med min Canon systemkamera eller med min Iphone. Bilderna blir förstås bäst med systemkameran, men ganska ok även med telefonen.

Mina bilder ligger sedan inte bara i kameran eller i datorn och skräpar. Nej då! Jag använder dem flitigt i blogginlägg, på Facebook, gör fotoböcker, presenter eller förstoringar. Några gånger har jag även gjort canvastavlor, såna som ser ut som de nästan är målade. På BGA Fotocenter gör du enkelt din egna canvastavla i dina egna mått med dina egna bilder. Antingen besöker man en butik och kan då få tavlan med sej hem nästan på direkten eller också beställer man hemifrån och får den hemskickad. Smidigt värre!

Jag tycker att tavlor eller andra fotopresenter är så himla kul att ge bort. Det är personligt och något som glädjer mottagaren. Ganska billigt är det också faktiskt. En bild säger ju som bekant mer än tusen ord och det tycker jag stämmer så otroligt bra. När jag ser på mina bilder från tex Gambia kan jag känna både värmen och dofterna och på så sätt återuppleva hur det var på platsen.

Mina bilder är något av det mest värdefulla jag har och mina fotoböcker tittar jag ofta i. Vårt hem pryds av förstoringar av djuren vi såg i Tanzania. Bilder är minnen som är till för att användas – så gör det!!!

Hoppsan! Jag glömde…

Hoppsan! Jag glömde…

För ganska länge sedan svarade jag på ett anrop från ”Hjälp en journalist”. Man skulle skriva om relationer mellan generationer och behövde bra exempel. Så jag tipsade om min grabbar och deras morfar. Ganska omgående kom det en journalist och gjorde ett reportage och detta skulle komma i Expressens Söndagsbilaga… nån gång…

För ett tag sedan fick vi veta att det skulle bli den 28 april. Ok! Bara att lägga på minnet… men det gjorde jag ju såklart inte. Inte förrän sent igår kväll kom jag på det och då var det pga en kommentar från ”Hjälp en journalist” som tackade för hjälpen. Hoppsan!

Skickade iväg Senior till närmaste kvällsöppna butik, men där var tidningen slut. Letade efter artikeln på nätet, men hittade inget. Till slut åkte jag och Junior iväg till en annan butik och där fanns den. Så strax innan 22 igår kunde även vi ta del av den artikel som blev resultatet av intervjun för ganska länge sedan. En del sakfel var det, bla så var Baileys namn felstavat! En så viktig detalj!!!

Jaja, här är iaf artikeln, även om den kan vara lite svår att läsa:

Det handlar om den täta relation som mina söner har med sin morfar (och mormor). En relation som jag är väldigt tacksam över. Så mycket hjälp som jag fått genom åren. Alla läkarbesök som jag sluppit släpa med mej två små ungar, eftersom den ena kunnat vara hos mormor eller morfar. Alla semestrar vi varit på tillsammans och alla de gånger som vi behövt vara lite lediga från varandra…

Relationen håller i sej, trots att killarna nu är nästan vuxna. Å det är väl precis som det ska vara? Nu väljer de själva när och om de vill träffas. Relationen består, men förändras lite vart efter 🙂

Grattis bloggen 7 år!

Grattis bloggen 7 år!

Här om dagen fyllde bloggen 7 år, den 26 mars 2006 tror jag det var som jag skrev mitt första inlägg. Då var det för att jag blev nominerad till Riksdagen och tyckte att en blogg kunde vara en bra skyltfönster och ett sätt att beskriva en valkampanj inifrån. Under åren har ”skyltfönstret” förändrats och mer blivit ett sätt för mej att reda ut tankar och funderingar.

Några av er har varit med från allra första början och varit med mej genom valkampanjer, hierarkier och bråk inom politiken och i Tingsrätten. Ni har stöttat mej som ensamstående mamma, barnens skolbyten, trassel med lärare och trevliga födelsedagar och studentbjudningar.

Vi har rest tillsammans och ni har fått besöka Egypten flera gånger, Indien, Barcelona och Krakow. Varit med på roadtrip genom Europa, sett vilda djur i Tanzania och härliga stränder på Zanzibar. Ni var med när jag fick återse mitt kära Gambia efter 22 år.

Tillsammans har vi kämpat med vikten och trassel på jobbet. Ni har också varit med vid renoveringar, operationer, hundköp och när Martin kom in i mitt liv. Vi har gjort en hel del tillsammans, bloggen, ni och jag. Å mer ska det bli! Det ligger en massa spännande framför mej som ni får dela med mej.

Hipp hipp hurra för bloggen idag! Ni följer väl med 7 år till?

Så typiskt mej!!!

Så typiskt mej!!!

En av mina kompisar hade lagt upp en artikel på sin Facebook angående forskarnas förslag att ta mer betalt av kraftigt överviktiga personer på flyget. Min kompis är en klok människa som ifrågasatte om detta var ett aprilskämt eller ej. Jag ville ge henne något att tänka på och skrev en kommentar från mitt sätt att se på det om man ser det från forskarnas sida alltså. Bla annat att många överviktiga på samma flyg ökar bränsleåtgången och eftersom fler och fler blir tjocka så kanske man inom en ganska snar framtid måste höja priset för alla resenärer. Dessutom blir det inte särskilt miljövänligt. Det var ju inte så att jag sa att jag tyckte något, bara hur man kan se på saken från ett annat håll.

Då får en av henne bekanta spunk och skriver att med folk som har mina åsikter så förstår hon att världen ser ut som den gör. Hon lastar alltså mej för alla världens problem. Så enkelt. Jag skriver att detta inte är min åsikt, utan ett annat sätt att se på saken för att föra diskussionen vidare. Det fick jag veta var en undanflykt. Sen var jag för ledsen och upprörd för att skriva nåt mer, så jag la helt enkelt ner min medverkan i diskussionen.

Men då kommer ju den där lilla svarta jävulen och sätter sej på min axel, förstås, och tankarna blir mörka och börjar snurra… Jag kanske inte alls är en så god person som jag försöker vara? Folk kanske ser något annat än det jag ser? Det här med att jag försöker leva som jag lär och vara en så bra människa jag kan, kanske inte syns utåt? Egentligen kanske jag är den där lilla, tarvliga, betydelselösa människa som jag alltid trott att jag är. Mina många år av arbetet med min person kanske inte alls har gett någon utdelning. Jag är nog en elak person innerst inne med stelbenta åsikter och elaka kommentar på tungan. Det är ju inte konstigt att ingen vill umgås med mej… Faktiskt rätt åt mej!

Tänk vad en enda elak kommentar kan orsaka. Den kan rasera allt man jobbat med i flera år, allt man byggt upp och varit stolt över. Den får iaf mej att ifrågasätta, vem är jag? Är det någon idé att försöka vara en bra människa när det inte syns. Å andra sidan är det väl inte för att synas som jag vill vara bra, utan för att det ska kännas gott inuti? Men det är så typiskt mej att reagera och kanske till och med överreagera. Men så är det när man har en låg självkänsla, det är svårt att ta sånt här då. En enda liten grej så är man tillbaka på ruta ett igen.

Men något jag lärt mej under alla år med terapi och självinsikt är att det oftast är människor som mår dåligt som säger dumma och elaka grejer. Något annat jag lärt mej är att resa mej igen, plocka ihop den skadade självkänslan och stolt fortsätta framåt. Jag VET att jag är en bra människa, som gör mitt allra bästa i alla situationer och för andra människor. DET kan ingen ta ifrån mej! Jag behöver bara lära mej att inte ta åt mej… å det är inte lätt. Hade jag varit den där vidriga personen så hade jag inte haft något hjärta och inte reagerat. Nu reagerar jag. Alltså har jag ett hjärta som jag tänker väldigt mycket med.

Ingen har rätt att ge mej skulden för världens lidande och elände. Jag vet att jag är bra och gör så gott jag kan. Alltså reser jag mej, borstar av mej och går vidare. Jag duger som jag är!

Det här med sociala medier…

Det här med sociala medier…

Måste man vara uppkoppla och nåbar jämt? Måste man ha Facebook, Twitter, Instagram, Skype och alla andra grejer som finns? Varför måste man vara nåbar 100% av tiden och ha alla de här grejerna?

Jag använder Facebook ganska mycket och Twitter lite gran. Facebook har jag en väldig nytta av både privat och i jobbet, Twitter har jag inte riktigt förstått mej på än… På Facebook väljer jag själv vilka jag vill ha kontakt med och vet vilka alla är. På Twitter är det andra som väljer om de är nyfikna på vad jag sysslar med och det är ganska svårt att få sk följare tycker jag (jag heter om ni vill följa mej). Man ska vara snabb och fyndig och det är inte alltid så lätt att komma på nåt att skriva.

Är jag uppkollad och tillgänglig jämt? Ja, det är jag faktiskt. Mobilen är alltid påslagen och jag kollar Facebook ofta. Det är inget som stör mej och jag blir inte väckt på nätterna. Men vaknar jag och har svårt att sova på natten så visst sjutton kollar jag vad som händer på Facebook. Twitter kollar jag då och då, ibland glömmer jag bort det.

Just när det gäller Facebook så är det där jag har alla mina kontakter. Jag pratar sällan eller aldrig i telefon utan ”pratar” med de jag vill via chatten på FB. Vi har en särskild sida där våra medlemmar är samlade och där pratar vi massor, svarar på frågor och peppar. En stor del av min tid och arbetsdag går åt till den sidan, det är så vi behåller våra medlemmar och tjänar vår lön.

Det bästa med Facebook är kontakten man kan ha med släkt och vänner på annan ort eller när man är på semester. Jag skulle inte alls ha så bra kontakt med min bror, förmodligen knappt någon alls, om inte FB fanns. Likadant skulle det vara med kusinerna i Göteborg och Kalmar. Kontakten med Linda och Smile i Gambia skulle förstås var väldigt mycket glesare och dyrare om inte FB och Skype fanns. Tänk bara att man kan prata med någon i Afrika helt gratis! Det är faktiskt helt otroligt och helt fantastiskt!

För oss som inte har så stort socialt umgänge är Facebook en lösning på ett ganska stort problem. Det är iaf ETT sätt att ha någon form av umgänge och inte bli hel ensam. Man kan umgås när man vill, enkelt och på sitt eget sätt. Instagram intresserar mej inte alls, så det får vara.

Vilka sociala medier använder du? Och HUR använder du dem?

Transportsträcka…

Transportsträcka…

Just nu känns det som att varje dag är en slags transportsträcka fram till något annat, men jag vet inte riktigt vad… Förmodligen är det våren, värmen och sommaren jag väntar på, men det kan vara något annat också. Hur som helst så känns dagarna lite småtråkiga och innehållslösa och jag vill bara att dagarna och veckorna ska passera så fort som möjligt.

Några roliga saker har jag inbokade, några bloggevent, Vårruset och studenten. Men det känns som det väntar något annat bakom nåt hörn, något som jag inte vet om än.

Kanske är det Martins praktik som spökar och att den här vintern är ganska dryg. Martin går vid 6.30 på morgonen, långt innan jag vaknar och sen ses vi hemma vi 18 eller på jobbet vid 16. Vi jobbar, äter och sen är det dax att sova. Jag kanske inte har vant mej vid den här korta gemensamma tid vi har numera, jag är ju faktiskt van vid att ha honom runt mej 24/7.

Åsså längtar jag tillbaka till Gambia så jag nästan blir galen. Hur man kan längta till en plats så långt borta är kanske obegripligt, men jag trivs så otroligt bra där. Skypade med Linda i lördags och hon berättade då att det var lite mulet och småtråkigt väder. Men vaddå? Det är ju iaf plusgrader! Man slipper vinterkläder, kan gå längst stranden… Kanske är det just det, jag orkar inte vara så här påklädd längre. Jag vill ha värme och slippa en massa kläder.

Å då har jag en svinkall vecka framför mej. Enligt SMHI ska det bli ner till 15 minus kommande helg. Finns det inget slut på kylan? Idag är det 4 mars (Grattis Martin på 61-månadersdagen!), 3 månader kvar till Juniors student. Jaja, sommaren kommer väl… nångång. Kan jag bara få 10 plus så är jag faktiskt nöjd, det behövs inte mer än så för att jag ska sluta vänta och sluta gnälla. För då slipper man tjocka och tunga kläder, då kan man röra sej ute utan att halka och krångla med tunga skor. Ge mej vår!

Nyfiken på Indien?

Nyfiken på Indien?

Fick ett önskemål att berätta om min resa till Indien, så det kan jag väl göra då  🙂

Sommaren 2006 berättade en av mina bästa kompisar (R) att han skulle åka till Indien och hälsa på en kompis som flyttat dit pga sitt jobb. Han bodde med sin familj mitt i New Delhi och skulle stanna i två eller tre år. R tänkte åka dit under hösten och besöka de norra delarna av landet. När jag hörde detta så frågade jag om jag kanske kunde få följa med honom och det fick jag!

Taj Mahal

Så i slutet av november landade vi i världens skitigaste huvudstad, tycker jag iaf… det här var ju inte min resa utan R´s så hans planer blev mina planer och det var lixom bara att hänga med. Vi kom till familjens hus i den finare områdena i New Delhi, familjens chaufför körde runt med oss första dagen för att visa oss staden vi hamnat i. New Delhi är stort, bullrig, rörigt och skitigt. Jag blev sjuk i astma nästan direkt, men tyckte inte att det var så mycket att bekymra sej för i början. Det skulle bli värre, mycket värre… I Delhi finns det många som inte har någonstans att bo. De bor på en kartongbit på gatan och eldar det som hittas för att få värmen. Det kan vara bildäck, platsdunkar, tyg, palmblad eller i princip vad som helst. Allt detta ger en luft som är så tjock att den knappt går att dra ner i lungorna. Och har man astma, som jag, då kör det ihop sej totalt.

Fönsterpalatset

Men vi stannade bara i Delhi någon dag innan vi åkte till Agra för att besöka Taj Mahal. Vilket ställe! Tänk att bygga en sån grej till sin döda fru, helt galet. Det var himla mysigt att gå runt där, ta bilder och bara förundras över den vackra byggnaden. I Agra besökte vi även Agra Fort och fortsatte sen till Fatehpur Sikri som är någon gammal viktig stad med ett stort fint fort. Överhuvudtaget finns det mängder med fina fort och byggnader som moguler och maharadjor har bott i, som fortfarande står intakta.

Ranthambore

Sen var det dax för höjdpunkten på hela resan; Ranthambore! Vi stod utanför parken redan 6.30 på morgonen för att se djuren vakna. Å visst såg vi djur, mängder med apor, antiloper och fåglar. Kameran gick varm och vi hade en spännande morgon. Vi åkte tillbaka till hotellet för frukost, någon timme i solen och lunch. Sen var det dax igen och den här gången blev det fullträff! Vi såg en tiger väldigt nära oss, som vi fritt kunde följa i hela tre timmar. Vi såg henne ligga på vakt och något litet försök att jaga, men vi störde nog för mycket för att det skulle vara någon idé för henne att göra något allvarligt försök. Vi fick iaf mängder med fina bilder på henne  🙂

Efter Ranthambore åkte vi till Jaipur som är ”huvudstaden” i Rajasthan. Här finns bla den Rosa Staden, en park med urgamla mätinstrument och stjärntecken, Amber fort och Fönsterpalatset med sina över tusen fönster. Vi åkte elefant-taxi och såg ännu fler apor och kameran fick jobba hårt. Indien är ett fantastiskt land att fotografera med sina vackra färger, fina byggnader, mängder med färggranna djur och otroligt vackra människor.

Elefant-taxi

Efter några intensiva dagar åkte vi tillbaka till familjen i New Delhi och pustade ut. R´s kompis tog oss med ut i de gamla delarna av Delhi, där allt var hur billigt som helst. Tyvärr är R ingen shoppingmänniska så just den dagen blev det inga fynd. Det fick jag precis innan vi skulle åka hem istället, när mamman i familjen följde med mej. Nu hade dessutom luften satt sej i mina lungor och jag hostade så jag trodde jag skulle sprängas. Både R och familjen trodde nog att jag skulle dö, för de var rejält oroliga. Men som tur är så behövs det ju inget recept i såna här länder och apoteken ligger ganska tätt, så jag sa bara vad jag skulle ha så fick jag det utan frågor och till en minimal kostnad. Så kunde jag iaf hålla astman i schack tills jag kom till Sverige igen.

Så var det dax för nästa äventyr och det gick med tåg upp på Himalaya. Efter tre timmar på galonsäten i ett halvtaskigt tåg och ytterligare en timme i taxi kom vi till bergsbyn Shimla. En jättefin liten by 6900 möh med utsikt över halva Indien. Helt fantastiskt! Vi kom till ett av de finaste hotellet som jag bott på, nämligen Hotel Oberoi Cecil. Det fanns mängder med lyx att vältra sej i, men nu var jag så pass dålig att jag mest låg på rummet medan R upptäckte världen på och utanför hotellet. Men efter att ha fått andas lite bergsluft så orkade jag iaf ta ett varv runt Shimla, som var otroligt fint. Även här fanns det apor, om än lite fräckare än tidigare. Man fick stoppa undan solglasögon och kepsar, annars var risken att man blev av med grejerna.

När vi lämnade Shimla gjorde vi det med ett leksakståg… det var alltså ett litet tåg som gick på ett smalspårigt räls och detta var naturligtvis höjdpunkten för R som är lokförare och MYCKET intresserad av järnvägar. Sen var vi tillbaka i Delhi och det var nästan dax att åka tillbaka till Sverige igen, några erfarenheter rikare.

Jag är inte särskilt förtjust i Indien och det beror nog mest på att jag var så pass sjuk och att jag inte fick några riktigt soldagar. Jag är helt enkelt inte nöjd med min semester om jag inte fått ligga i solen en stund och fått lite färg på kinderna. Iaf inte när jag är borta så här länge, en weekend i New York är helt annorlunda. Norra Indien är inget för den som inte är intresserad av hus, byggnader, historia och kultur. Jag tyckte att det var ok, men inget jag åker tillbaka till. Hade jag inte fått se Taj Mahal och den där tigern hade jag nog varit ganska anti-Indien tror jag… Däremot skulle jag vilja besöka södra Indien och Kerala. Jag gillar ju Sri Lanka, så det passar nog mej bättre att resa söderut.

En vanlig syn längst vägen…

För dej som funderar på en resa vill jag absolut rekommendera att du kollar dina lungor och har medicin med dej utifallatt… Det var INTE roligt att bli så sjuk som jag blev och att dessutom skrämma upp folk och hålla dem vaken hela nätterna med min hosta. Den försvann någon vecka efter jag kom hem och fick andas lite renare luft. Men efter detta har jag varit känsligare, så man ska nog kolla upp om man faktiskt har astma innan man vistas i Delhi. Men jag tycker ändå att du som är nyfiken på landet ska åka dit, för det finns mycket att se och uppleva och det är enkelt att ta sej runt.

Å människorna är fantastiska, min kusin kommer ju därifrån  🙂

Att resa är ett sätt att leva!

Att resa är ett sätt att leva!

Kairo

Som några av er vet, så har jag rest ganska mycket. Både som ung vuxen, som småbarnsmamma, som ensamstående med större barn och numera med vuxna barn. Självklart samlar man på sej erfarenheter, tips och smultronställen och dessa tänkte jag dela med mej av. Det finns hur många ställen som helst att berätta om, detta är bara en liten del. Säg till om ni vill ha tips om något annat resmål. Vi har även varit på bla Sri Lanka, Thailand, Marocko, Tunisien, Gambia, England/Polen/Ukraina och nästa alla andra länder i Europa, Indien, Kanarieöarna, Island, Venezuela, Mexiko, Seychellerna, Zanzibar …  🙂

Med små barn ska själva resan inte vara så lång och krånglig. Det ska dessutom vara enkelt på resmålet och att kunna köra en vagn är ett måste. Då tycker jag att Lanzarote är ett bra resmål. Här finns ganska mycket att göra även för små barn, stränderna är inte särskilt fullpackade och strandpromenaden lång och fin. Det mesta finns i butikerna, det är en ok prisnivå och restaurangerna bra. Även Mallorca och Dubai är bra ställen med mindre barn.

Florida

När barnen orkar resa lite längre ligger USA och Egypten på topplistan. Så fort barnen blivit 140 cm får de åka det mesta på nöjesparkerna och då kan man absolut besöka tex Disney World och Sea World i Florida. I Florida tar man sej enkelt runt med hyrbil, man kan åka båt i Everglades och ta sej ut på Key West. Här finns massor att göra! Egypten hör till ett av våra favoritresmål alla kategorier, här finns lixom allt oavsett ålder och intressen. Att snorkla klarar ganska små barn och redan vid 10 får man göra ett provdyk med tuber. Självklart har barnet en person med sej som håller i hela tiden och bara ägnar sej åt just henne eller honom. Här är kul shopping, god mat till ett bra pris och massor att se för den som gillar kultur och historia. Vår favorit är Luxor med sina fantastiska tempel, men sevärdheterna och shoppingen i Kairo är inte dum den heller.

Narvik

Som storstad är Barcelona en av de stora favoriterna. Här får man både strand, sol och shopping på samma gång. Direkt från stranden och solstolen kan man ta en schysst shoppingrunda, sedan sätta sej på en av alla de många restaurangerna och på kvällen titta på ljusshowen vid den stora fontänen på torget. Vill man åka lite längre bort så är New York en fantastiskt stad, där det också finns massor att göra och att se. Där är förstås en tur upp i Empire State Building ett måste och en tur ut till Elis Island tycker jag att man kan kosta på sej. USA är lite jobbigt med tidsomställningen, särskilt ju äldre man blir… har jag märkt…

Sharm el Sheik

Medan de flesta andra har Asien som sin favoritkontinent så är vi fullkomligt förälskade i Afrika. Som jag brukar säga: om alla bara vågade åka till något land i Afrika, så skulle Thailand inte ha några turister… så förtjust blir man och det är många som säger samma sak. Vart man än väljer att åka så är tidsomställningen minimal, bara en eller två timmar beroende på vart man är. Sol och värme är garanterad men man slipper alltså en jobbig jetleg och det är så skönt! Det häftigaste vi gjort är safarin i Tanzania. En safari är ganska jobbig, men ett minne för livet. Man kliver rätt in i en naturfilm där man själv har huvudrollen. För att klara att sitta så mycket stilla i en bil och dessutom vara ganska tyst, så ska nog barnen vara i 10-årsåldern och äldre.

Barcelona

Sen får vi inte glömma vårt fantastiska Sverige! Enligt mej så ska man först veta vart man kommer ifrån och se sitt eget land så mycket man kan. Som ensamstående morsa åkte jag med killarna runt i södra Sverige en sommar och runt norra Sverige ett par år senare. Nu har vi sett hela Sverige från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr. Bor man i tält, i bilen eller i en stugby så behöver det inte kosta så jätte mycket. Om man dessutom gör som vi och utnyttjar alla bekantskaper man har på nätet, så blir det nästan bara en bensinkostnad. Norrland är helt magiskt på sommaren!

En bilsemester i Europa är inte heller helt fel. Det är ganska enkelt att köra bil i hela Europa och med GPS hittar man ju överallt. Till skillnad från mej som hade en 10-åring som kartläsare, men det gick helt ok det med  🙂 Norge har väldigt fina vägar och ett lugnt trafiktempo, Liechtenstein är supermysigt precis som Österrike.

Tanzania

Att resa är fantastiskt! Det viktiga är egentligen inte var man åker utan att man gör det med någon man tycker om och att man har skoj på vägen. Det behöver ju inte vara så planerat in i minsta detalj, då blir man lätt besviken om planen inte håller. Att läsa på om landet man ska besöka är ett bra sätt att förbereda hela familjen för vad som väntar, att kanske besöka ett museum eller kolla på en informationsfilm. När man bilar kan man planera in på ett ungefär vilken väg man ska åka, men låt sedan dagsformen bestämma vad ni ska göra.

Å packa enkelt! Tänk på att ni förmodligen kommer att handla en del grejer på vägen och att det mesta faktiskt finns att köpa dit ni ska. Skriv en resdagbok/blogg och ta mycket bilder, det får hela familjen att minnas resan bättre och ni slipper tjafsa/fundera om detaljer när ni senare ska berätta om resan eller om ni ska göra en fotobok. Sätt kameran i händerna på barnen som har ett helt annat intresse och perspektiv och har ni tur så kanske ni själva också hamnar på bild. Be någon annan ta kort på hela familjen, det är superkul att ha i efterhand.

Men det viktigaste! Glöm inte att ha kul och att detta ska vara något positivt för hela familjen. Att resa är ett fantastiskt sätt att umgås och att komma varandra närmare. För oss är resandet ett sätt att leva, ett sätt att berika vårt redan rika liv. Det är synd bara att världen är så himla stor, för vi vill ju hinna se allt!

En väldigt lugn söndag

En väldigt lugn söndag

Idag har vi knappt gjort nånting. Eller jo… men inget jobbigt eller några måsten.

Under helgen har jag försökt att lära mej min nya telefon och nu tror jag att jag tom vet hur man svarar  🙂

Det finns en mängd olika spel att spela mot andra över telefon, bla Wordfeud och Ruzzel, men även Quizkampen. Martin satte mej in i spelet och jag började spela, full med självförtroende. Jag tycker ju att jag är ganska allmänbildad, så det skulle nog gå bra. Efter någon dag var jag riktigt sur, jag förlorade varenda match och tyckte inte att jag kunde något alls. Den där allmänbildningen flög all världens väg och spelet blev en riktigt nagel i ögat på mej… men så vände det helt plötsligt och jag började faktiskt vinna några matcher. Så nu är det roligt igen och man lär sej massor medan man spela.

Vi tvingade oss ut på promenad, det var kallt och riktigt obehagligt. Men vi gick vår lilla slinga och Martin kunde gå lite snabbare idag. Igår tog våra 2 km 45 minuter, idag tog det bara 20 minuter. Hans rygg börjar bli ganska ok, så imorrn är han nog tillbaka i skolan.

Efter lunch kom ett par nya vänner hit för att prata om Gambia. De ska åka till dit på ett hjälpprojekt och bla anlägga en köksträdgård vid en nybyggd skola. Så vi gav dem lite tips och tittade på bilder och mitt i allt så ringde Linda på Skype. Så där perfekt! Vi har även haft kontakt med Smile under dagen, så det har varit mycket Gambia idag  🙂

Nu blir det middag och mys i tv-soffan Vi ska ta oss igenom hela säsong tre av Glee, vi kan ju iaf börja idag och ta det lite vart efter. En väldigt behaglig helg går mot sitt slut, imorrn väntar ett pass i tingsrätten. Jag mår rätt hyfsat förutom en lite gnagande känsla i magen när det gäller min vikt… Nu måste jag ta tag i checklistan igen. Nu måste jag vända den här uppåtgående trenden. Måste!

5 år!

5 år!

Nyårsafton 2012

Idag firar Martin och jag 5 år tillsammans!
För mej verkar det där med tredje gången gillt stämma, för honom räckte det med ett försök  🙂

Att han skulle våga flytta in hos oss och sedan faktiskt stå ut med oss var väl ganska otippat, men det gick ju himla bra. Tack o lov. För det här var verkligen inte självklart…

Att den här tonårsmorsan skulle låta en yngre man, tillika datanörd, flytta in fanns ju inte på kartan. Att han skulle bo tillsammans med någon annans barn och dessutom ha hund och hus fanns inte på hans karta. Men efter noga övervägande av alla fyra så blev det ändå så och se hur bra det gick!

Hösten 2011

En bättre bonusfarsa kan man faktiskt inte ha! Martin har verkligen tag till sej killarna och älskar dem som de vore hans egna. De har sina intressen vid sidan om mej som tex dykningen, där de tog dykcerten tillsammans. Sånt är viktigt tror jag, att de får ha sin egen grej där jag inte lägger mej i.

Hade de inte kommit överens, tyckt om och respekterat varandra så hade det inte fungerat. Det hade förstås inte varit lätt, men då hade jag brutit direkt. Barnen är viktigast i alla lägen! Å därför har vi stämt av med dem regelbundet från början så att de har fått säga sin mening, men allt har faktiskt fungerat från dag ett. Visst har det funnits tillfällen med meningsskiljaktigheter, men inget som inte gått att lösa eller som varit särskilt svårt att ta tag i.

Zanzibar januari 2011

När vi reser märks det särskilt tydligt att vi funkar som familj. Vi gillar att göra saker tillsammans och drar oftast åt samma håll. En relation som redan har barn handlar ju inte bara om det vuxna kärleksparet utan om hela familjen och det har vi varit väldigt noga med. Jag tror att det är mycket därför som vi lyckats hålla ihop allt trots stora olikheter och många viljor. Killarna vet att de är delaktiga och att vi lyssnar på dem och då blir det även lättare att lösa eventuella problem som kan uppstå. Nu har det faktiskt inte varit några större grejer, kanske något tonläge som varit fel eller en missuppfattning. Inte ens Martin och jag har haft någon större konflikt. Pengar och städning som de flesta tydligen bråkar om har inte varit något problem. Vi pratar mycket och har samma värderingar, det hjälper långt.

Juni 2008

Idag är han i skolan medan jag och killarna är lediga. Killarna ska iväg till morfar strax på en tidningsintervju och jag ska ut med hunden och sedan åka iväg med Senior och fira en 80-åring. Ikväll är killarna iväg på sitt, å då tror jag att jag ska ta med Martin ut och äta. Nån present har jag inte, jag är ganska dålig på sånt – men en fin middag kan han nog få. Det blir väl en bra start på nästa femårsperiod?

Det här är mannen jag kan se mej själv bli gammal tillsammans med. Det finns inga garantier för något, men jag hoppas att det blir så. Älskar dej Farsan Baloo  🙂

Dagen efter…

Dagen efter…

Vilken härlig kväll vi hade igår! Hela dagen var faktiskt helt ok  🙂

Martin, Senior och jag fixade klart här hemma medan Junior var på simtävlingar. Hela dagen gick åt till att fixa, duka, laga mat och förbereda. Vi hann precis klart innan de första gästerna kom och då hade Junior inte simmat klart än… Så vi fick börja utan honom.

Mina extraungar kom bland de första, två av dem iaf den tredje saknades tyvärr. Men två är bättre än ingen! Min syssling, mina föräldrar, mina fd och nuvarande svärföräldrar, barnens pappa, killarnas kusin och två av Juniors kompisar kom tätt efter. Mitt i alltihop kom Junior hem och kunde då visa upp två brons och ett silver  🙂

Sen drällde det in en och annan kompis och barnens farbröder med familjer. Så till slut var vi väl ca 30 personer som trängdes i vardagsrummet. Alla åt, minglade och pratade. Vi hade fixat ett bildspel på tv´n med bilder från Gambia och kunde berätta om resan, landet och Smile förstås! Tror nog att en och annan blev lite sugen på att åka dit faktiskt.

Det blev lite rörigt och varken Martin eller jag hann knappt äta, men det gör inget. Vi lyckades till slut iaf att trycka i oss ett par tacosar var och jag tror att jag drack ett halvt glas vin… De flesta gick hem ganska tidigt och kvar blev Juniors kompisar. Då städade vi av, bytte kläder och fyllde på vinglasen. Sen låg vi i varsin soffa, kollade på film och snaskade i oss av resterna.

Junior skulle upp tidigt för ytterligare en dag på tävlingarna och Senior skulle jobba, så vid 12 var huset tomt. Jag tror att alla var nöjda och jag vet att Junior var väldigt nöjd med alla sina fina presenter. Bensinpengar i massor och pengar till en ny mobil, jag gissar att han kommer att köpa en telefon direkt imorrn.

Jag uppskattar mer och mer hur vi alla kan samlas här hemma. Det är ju faktiskt inte helt enkelt att umgås med ”gamla” och ”nya” familjer, men det funkar helt ok. Mina föräldrar, mina fd svärföräldrar och mina nya svärföräldrar kan sitta och prata tillsammans, Martin och barnens pappa kan vara under samma tak och mina extrabarn känner sej välkomna i gänget. Det är viktigt för mej! Bara för att man lämnat en familj behöver det ju inte innebära krig, iaf inte så här många år senare.

Idag ligger vi mest på soffan och slappar. Att förbereda ett firande innebär en omedveten stress, så idag är jag helt slut. Vi ska ta en promenad och äta upp resterna från igår. Är någon sugen på tårta så finns det mängder här – välkomna hit bara  🙂

Ett räddat finger!

Ett räddat finger!

Linda! Världsberömd i hela Gambia!

Har precis haft ett samtal över Skype med min kompis Linda i Gambia. Internet är verkligen fantastiskt och användbart! Tänk bara att man helt gratis kan prata med någon i Afrika! Coooolt!

Nu kunde hon lite mer i detalj berätta om sitt möte med Smile. Efter lite trassel, några om och men, så träffades de till slut utanför ett hotell i tisdags. När vi åkte hade han precis gjort illa sitt finger när han höll på att snida trä. Han sa inte mycket mer än så, men när vi åkte hade handen svällt upp rejält. Vi trodde det berodde på den malaria som han också hade vi tillfället, men så var det tydligen inte…

Linda bad att få titta på fingret och det såg riktigt illa ut. Smiles mamma hade tagit med honom till någon doktor som håller på med naturläkemedel och som behandlat hans finger med örter. Hans bror råkade ut för samma sak och i hans fall gick det illa, han fick amputera fingret. Trots detta ansåg alltså mamman att detta var bästa behandlingen…

Linda tog direkt med honom till en riktig läkare som tvättade av såret, la om det och gav honom penicillin. Såret var väldigt djupt och fullt med var och död vävnad. Väldigt nära blodförgiftning alltså… Nu ska han dit några gånger i veckan för rengöring och omläggning av såret och på så sätt får han nog behålla sitt finger. Han ringde till Linda igår och sa att han redan mådde mycket bättre och var djupt tacksam mot oss alla som hjälpt honom. Vår ringa ansträngning har alltså hjälpt honom att behålla sitt finger  🙂

Nu hoppas vi att Smile ska bli helt återställd och att han ska få ett jobb som inte är beroende av turister och säsongen på året. Ni som åker till Gambia får gärna besöka hans shop på Kotu Craftmarket (shop nr 2) och handla något av honom. Å ni som gillar Gambia får gärna gå med i vår grupp på Facebook ”Vi som gillar Gambia”. Där kan vi samordna transporter och ge tips till varandra.

Jag hoppas kunna åka tillbaka hösten 2014. Följer du med?