Gillar du Johan Glans? Eller gillar du Peter Stormare? Du kanske gillar båda? Då får du inte missa serien som börjar på Viaplay på fredag!!!

Igår var vi inbjudna till Vasateatern för att se de två första avsnitten av serien och mingla lite. Bara att komma till Vasan var total nostalgi. Jag jobbade i kassan där 1990 och har inte varit där på länge eftersom den stängdes några år senare. Att gå runt i de försiktigt och respektfullt renoverade lokalerna var helt otroligt! Huset är K-märkt och lokalerna är otroligt fina, att alla nu får se dem igen är så himla roligt!

Vi var alltså där för att se Swedish Dicks som är Viaplays första originalserie. Det handlar om den fd stuntmannen Ingemar (Peter Stormare) som sadlat om och blivit privatdetektiv (dick) i Los Angeles. Av en slump träffar han Axl (Johan Glans) som är DJ, men bestämmer sej för att hoppa av musiktåget och bli Ingemars partner. Tillsammans löser de Los Angeles alla problem… eller nåt…

Det är galet roligt och lite utflippat – men inte totalt… Jag tyckte det påminde om något annat, men kunde inte sätta fingret på vad. Inte förrän vi satt på tåget hem och Martin sa att det var lite som Lillehamer som gick på tv för något år sedan. Då föll polletten ner! Serierna har lite samma känsla på nåt sätt. Bra skådisar, knäpp story, oförväntade vändningar och mycket skratt! Me like!

Peter Stormare var kvar i USA på nytt jobb och kunde inte vara med den på galan. Honom träffade vi däremot i våras på invigningen av Scandic
Continental och jag träffade honom även någon dag senare mitt på gatan.
Johan Glans var däremot där och berättade lite om samarbetet och
inspelningarna. Man kan inte annat än att älska den mannen!

Vi passade på att klä upp oss och ha en rolig kväll med både nya och gamla bekanta. Alltid skoj att lufta glittertoppen då och då. Dessutom passade den så himla bra med lösmustascherna vi fick. Martin fick för första gången kyssa en kvinna med mustasch  🙂

Swedish Dicks börjar alltså på fredag (2/9) och kommer att visas på Viaplay.
Tack och lov har vi den kanalen, så vi kommer absolut att följa serien! Än
så länge är det bara 10 avsnitt inspelade, men de kommer kanske fler? Ett hett tips är att kolla in serien, ni kommer garanterat att skratta! Glans är ju med… det behövs väl egentligen ingen mer förklaring…?

Jag fick upp ögonen för Bryan Adams när jag jobbade med filmen Robin Hood – Prince of Thieves 1991.Tillsammans med ett par andra personer var jag med och fixade galapremiären som Kevin Costner också närvarande vid. Jag trodde helt säkert att även Bryan Adams var där… 

Igår hade jag och en massa andra skribenter tillfälle att träffa Bryan Adams som är i Stockholm för att visa upp sina bilder på Fotografiska. Det kunde jag ju bara inte missa! Man kan väl inte säga att jag följt hans karriär, men jag gillar musiken och har alltid tyckt att han verkar vara en schysst snubbe. Självklart var även jag nyfiken på hans bilder.

Jag visste att jag skulle bli sen och hade redan innan fått ok på att drälla in när jag kunde. Jag och min kompis Åsa hade varit och sett en teater innan och skyndade oss så mycket vi kunde för att inte missa allt. Vi hann! Vi hann även lyssna på en del av hans föredrag om hans fotografering och hur bilderna kommit till. Tyvärr hann vi inte se så mycket att själva utställning, men det vi såg var otroligt berörande.

Precis när samtalet var slut och det skulle tas bilder hamnade jag helt plötsligt helt ensam med honom och då tog jag förstås chansen att fråga honom om den där premiären. Hade vi setts förr? Han reagerade direkt och berättade ganska bittert att han inte blivit inbjuden till en enda premiär i något av alla länder som visat filmen, trots att hans musik hade blivit en stor del av filmen. Vilken tur att det inte var jag som hade hand om inbjudningarna… Mer än så han vi egentligen inte prata förrän han blev bortsvept för att bli fotograferad.

Jag hade alltså fel, han var inte på premiären och jag hade inte träffat honom förut. Men nu har jag det! Han var verkligen jättetrevlig och rolig! Vi hade en liten frågestund innan fotograferingen och han svarade hjärtligt och med humor på alla frågor.

Jag är verkligen glad att jag hann dit och fick tillåtelse att komma lite sent. Lite extra glad är jag att Åsa var med mej, att hon fick hänga med en dag i mitt lite galna liv. Först teater, sen Bryan Adams och sedan träffade vi Shirley och ”Velvet” på deras loppis i Enskede. En ganska normal dag i mitt liv, men kanske inte helt normal för andra.

Nu tycker jag förstås att ni ska åka till Fotografiska så fort ni bara kan och se utställningen! Den är väl värd ett besök och då kan ni samtidigt passa på att se Nick Brandts nya utställning om hur det kan bli för våra vilda djur om vi fortsätter att förstöra naturen i den takt vi gör. Missa inte någon av dem!

Å nästa gång Sångfåglarna har loppis kan ni åka dit också. Jag fick med mej ett par jättefina guldskor hem  🙂

Jag har tidigare berättat om 4Good som arrangerar fantastiska pepp-föreläsningar med inspirerande människor som berättar om sina livsresor. Idag var det dax igen! Temat
den här gången var Love Your Life och den här gången hade vi äran att
lyssna till Paolo Roberto, Agneta Sjödin, Annika Sjöö och Tobias Karlsson. De tre första hade jag bra koll på men den sista visste jag inte mycket om alls. Typ att han varit med i Let´s Dance och En Dans På Rosor, det var allt…

Nu vet jag betydligt mer! Vilken otrolig människa! En oerhört karismatisk talare, rolig och kärleksfull. Jag talar nog för hela publiken när jag säger att han kunde hållit på hela kvällen, jag kunde lyssnat på honom hur länge som helst. Tobias livshistoria handlar om utanförskap, mobbing, att starta om, vänskap och att våga stänga en dörr för att öppna en annan. Att våga drömma och sedan ta språnget och gripa chansen i språnget.

Han berättar öppenhjärtligt med stor humor och långa tankepauser som ger möjlighet att smälta det han precis har berättat. Han fångade hela publiken så pass att inte ett öga var torrt när han levererade sin sista mening. Då hade han precis berättat att han på senare år mötte sin värsta mobbare och hur han genast var tillbaka i skolan som liten igen. Den fd mobbaren ville ha Tobias autograf till sina två barn… Han berättar hur han darrade när han skrev till barnen och lämnade över lapparna och avslutar ” Jag vet inte om han har nått sina drömmar… men jag vet att jag nådde min…”

Jag pratar också ofta om drömmar och att man måste drömma både vitt och brett! När barnen var mindre pratade jag ofta med dem och deras kompisar om drömmar och jag blev förskräckt över hur många unga det då var som inte hade några. Men fick jag bara tillfälle att prata lite till med dem så brukade vi så småningom kunna skrapa fram en och annan dröm till slut. Då var det inte så enkelt som att de ville bli kända eller rika. Det var mycket djupare än så. Ungdomar som tappat både drömmar och hopp har helt andra tankar, de vill bli sedda! Accepterade och respekterade. Allt detta som Tobias berättade om och genast kom jag ihåg alla killar och tjejer jag pratat med.

Det viktigaste för oss individer är att bli sedda. Att få höra till. Att känna gemenskap och tillhörighet. Så enkelt och självklart och ändå så svårt och i vissa fall något som man inte ens vågar drömma om. Då kan en enda människa förändra livet för en annan. Så var det för Tobias. Han fick en riktig vän, någon som stod upp för honom. En person som inte visste hur mycket hans självklara handlingar gjorde för hela Tobias liv. En sån vän behöver vi alla! En sån vän ska vi alla vara!

Med Tobias ord fortfarande ringande i skallen vill jag uppmana er att vara den vännen. Särskilt i tider som denna med näthat, skitsnack och baktalande. När ni hör någon tala illa om någon annan, det spelar ingen roll vem, så ber jag er att ifrågasätta det som sägs. Var den vännen som ni själva skulle vilja ha. Det krävs så lite och kanske kan ni förändra en annan människas liv. Att veta att någon skyddat en och vill vara ens vän kan ibland betyda precis allt för att orka gå vidare. Det vet Tobias och det vet jag också, det vet vi nog alla egentligen… vi behöver bara påminnas lite då och då.

Tack Tobias för en helt fantastisk eftermiddag och tack till 4Good som återigen lyckats skaka fram fyra fantastiska människor som berättar om sina liv och peppar oss. Jag tror att nästa 4Good är i september och jag rekommenderar er att gå dit!

Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker det är lite kul med enarmade banditer. Nu drar man ju inte i den där armen längre, utan trycker på en knapp… inte riktigt lika charmigt men kul ändå. Det där med roulett, black jack och alla andra spel har jag bara testat men aldrig lärt mej. Jag håller mej till mina banditer  🙂

Igår var vi på Casino Cosmopol här i Stockholm, men inte för att spela utan för att kolla på en show. Jag hade faktiskt ingen aning om att man kan se shower där inne och att entrén bara är 30 ynka kronor! Dessutom finns en riktigt bra restaurang där inne, så det var vi ju tvungna att kolla upp! Under våren har man kört Schlagerkvällar med olik artister, igår var det Babsans tur.

Vi kom till Casinot vid 18 och fick en snabb rundvandring. Det är alltså 5 våningar med olika spelmaskiner, konferensrum och en restaurang. Vart efter kvällen gick kände jag igen mej mer och mer och insåg att det här var gamla Glädjehuset dit vi gick efter föreställningen när jag jobbade på Oscars för hundra år sedan.

Vi passade på att äta en bit mat innan showen. Restaurangen byggs om just nu och därför är menyn ganska begränsad, men vi åt  en ljuvlig oxfilécarpaccio till förrätt, oxbringa med murkelsås till varmrätt och crème bryle till varmrätt. Precis när varmrätten serverades började dock showen, så personalen bar ner vår mat så fick vi äta medan Babsan showade.

Kvällens tema var schlager och självklart blev det schlager! Kenny Solomon var DJ för kvällen och schlagerlåtarna avlöste varandra medan Babsan berättade skvaller och anekdoter. Allt avslutades med en hyllning till Lasse Flinkman med La Dolce Vita. Vi åt vår mat, sjöng med och hade en riktigt härlig kväll!

Babsan (men då var han Larsa) satt hos oss efter showen, pratade lite och hade allmänt mysigt medan Kenny fortsatte att spela schlagerlåtar. Helt plötsligt kom de massor med folk! Det var ett gäng som missuppfattat tiden för showen och nu kommit dit sent omsider. Så Babsan körde en minivariant av showen han redan haft, så vi fick dubbelt upp!

Efter showen fick vi en lite mer detaljerad rundtur och förklaring av hur allt fungerar. Man tar id och foto på alla som går in i casinot. Allt och alla finns registrerade. Eventuella storvinster sätts in direkt på ett konto, den som vinner storkovan går alltså inte ut på gatan med fickorna fulla. Jag var nyfiken på det här med spelmissbruk och hur man hanterar det och det är faktiskt flera personer i veckan som frivilligt portar sej själva och för att häva detta måste man ha ett samtal med någon ansvarig på casinot. Men de allra flesta kan hantera spelandet och håller en rimlig nivå.

Vi spelade dock ingenting, men det kanske blir nästa gång. Vi hade en härlig kväll med riktigt god mat, en härlig show och många skratt. Larsa och Kenny bjöd på sej själva och tjejerna vid bordet brevid var jättetrevliga och hade tydligen koll på både mej och min blogg. Jättekul när folk kommer fram och hälsar!

Till hösten blir det nya shower och då är även köket färdigt. Så vi kommer tillbaka! Att få en hel show med musik, skratt och mys för bara 30 spänn är ju helt galet! Varför har vi inte vetat om det tidigare?  Vi har hört att Tony Irving ska ha dansshower till hösten, så det måste vi ju kolla in! Nån som vill följa med? 30 spänn kan de väl vara värt  🙂

När jag blir pensionär vill jag gärna bli sedd som en mogen, attraktiv pionjärperson. En person som tar hand om sej, har en aktiv vardag och som iaf en och annan kan se som någon slags förebild. I måndags utsågs Årets Mappie. Oj, så många färgstarka och häftiga människor på ett och samma ställe!

Det är tidningen M Magasin som delar ut priset, bakom magasinet står Amelia Adamo. Som väl är en av de största Mappisarna som finns? Priset fyller 10 år i år och instiftades för att uppmärksamma mogna kvinnor och att de fortfarande har en väldans massa kvar att ge och är goda förebilder. Mappisar genom åren är bla Carin Götblad, Maud Olofsson, Stina Dabrowski mfl. Starka kvinnor som fått kämpa en hel del och som är goda förebilder. I år tilldelades Lill Lindfors priset, mycket välförtjänt tycker jag!

Lill Lindfors är 75 år men ser ut som typ 60. Så jäkla snygg och trevlig, dessutom har hon hus i närheten av oss på Öland. Hon har funnits jämt! Jag tror att nästan alla kan nynna någon av hennes låtar på beställning. Ett hus ska byggas utan glädje, En man i byrålådan mm och vem minns inte den tappade kjolen i Eurovision? En otroligt karismatiskt person!

Galan gick av stapeln på Grand Hotell. Vi fick en härlig buffé med en massa godsaker som vi gärna lät oss smaka av. Tyvärr fanns det bara kranvatten som alkoholfritt alternativ, detta kanske man borde se över till nästa gång. En alkoholfri cider eller varför inte något gott alkoholfritt vin hade ju varit perfekt till den goda maten. Medan Martin sippade på det röda vinet, gick jag alltså runt på kranvatten. Men det gick bra det med!

Återigen kan man säga att ALLA var där, trots att det vara galornas kväll och både QX, Elle Decoration mfl var samtidigt. I vimlet såg vi flera av programledarna på Tv4, Tilde de Paula och Agneta Sjödin i sällskap av Pamela Alsterlind och Elaine Eksvärd. Elisabeth Höglund, Yvonne Ryding, Dominika Peczynski och en massa andra. Männen var i klar minoritet, men Martin fick iaf sällskap av Johan Rabeus och Björn Kjellman som var konferencier. Underhållningen stod däremot männen för… Niklas Strömstedt och gruppen Gentlemen rev av gamla godingar som de flesta sjöng med i.

Pristagarna för kvällen i de olika kategorierna var:

Årets Stilmappie: Hedvig Ander – Stylist och gör-om-mig guru.
Årets Maktmappie: Barbro Westerholm – Riksdagsledarmot och äldreambassadör.
Årets Internationella mappie : Maggie Smith -Skådespelerska och onlinedrottning.
Årets Kulturmappie : Ann-Marie Rauer – Journalist och TV- stjärna.
Årets Hjältemappie : Zeliha Dagli – Förortsfeminist och debattör.
Årets Hedersmappie : Lars Lerin – Konstnär

Extra roligt tycker jag det var att Maggie Smith fick pris, hon är en stor favorit hos mej! Men även att ett av priserna gick till Zeliha Dagli som är mamma till en av mina fd politikerkollegor Sakine, som numera är ledarskribent på Expressen. Att träffa dem bägge var en av höjdpunkterna på kvällen, Sakine och jag har inte setts på säkert 10 år. Hon kommer nog också bli en Mappie. Några andra jag tror kan bli årets Mappie någon gång är Yvonne Ryding, Dominika Peczynski, Tilde de Paula och Agneta Sjödin.

Det var en väldigt mysig kväll och det blir en särskild stämning när det är övervägande kvinnor på en stor tillställning. Jag vet inte varför, det bara är så. Med äldre kvinnor blir det mer respektfullt än med yngre där det nästan alltid finns någon slags konkurrens. Det behövs några år på nacken för att bli så pass trygg i sej själv att man kan bjuda på sin erfarenhet utan att känn sej hotad kanske? Att ge av sej själv och sprida känslan av omtanke och trygghet. För det var precis det som fanns här! Fullt av respekt, omtanke och värme – ingen konkurrens eller ”backstabbing” alls.

Priset delades alltså ut för tionde året i rad och Amelia Adamos förhoppning är att det inte ska behöva delas ut så många gånger till utan att äldre kvinnors gärning ändå ska uppmärksammas. Å andra sidan är det ju kul med fest och att uppmärksamma duktiga människor, så varför inte?

Är du en Mappie eller kommer du att bli? Vem tycker du borde få priset?

För någon vecka sedan var vi inbjudna att se de första två avsnitten av den nordiska tv-serien Black Widows tillsammans med några av skådespelarna. Av rollistan (Peter Stormare, Cecilia Fors, Katarina Everlöf) att döma borde serien vara riktigt bra, så vi såg fram emot visningen. Å så bra det var!

Det är alltså tre kvinnor som helt enkelt tar livet av sina män genom att lägga en bomb i båten de är ute med. Först ser det ut som en olycka, men ganska snart börjar man utreda ett trippelmord. Kvinnorna får problem med arv, vuxna barn som flyttar in, pengar som ska gömmas och en massa annat. Dessutom överlever en av männen, men det avslöjar han inte.

Serien har premiär på Tv 3 imorrn kl 21 och jag tycker absolut att ni ska se den om ni gillar svenska/nordiska filmer. Det är roligt, invecklat, charmigt och spännande. Som ett kinderägg alltså. Helt klart värt att lägga en timme på!

Ni kanske har sett programmet ”Would I lie to you?” på BBC? Ett lekprogram där man ska avgöra om folks olika berättelser är sanning eller lögn. Galna och utflippade, ofta osannolika berättelser, som ofta är helt sanna…

Vi fick nys om att programidén kommit till Sverige, ”Tror du jag ljuger?” kommer det att heta här och vi fick plats på inspelningen. När vi fick veta att Anna Mannheimer är programledaren som ska hålla ordning på lagledarna Fredrik Lindström och Johan Glans var det lixom självklart att gå dit. Idag var det dax!

Trots regn, halv storm, signalfel och inställda tåg lyckades vi ta oss in till stan och till och med komma i tid. Vi möttes upp av supertrevliga Beatrice som såg till att vi hittade rätt i TV-huset. Allt skulle komma igång kl 15, men pga SJ blev allt försenat. Peter Apelgren åkte från Göteborg, men kom bara till Hallsberg innan det fick bli taxi resten av vägen till Stockholm. Men när han väl var på plats körde allt igång.

Ena laget bestod av Fredrik Lindström, Renee Nyberg och Knut Knutsson. Andra laget bestod av Johan Glans, Shima Niavarani och Peter Apelgren. Med de kombinationerna kan det lixom bara bli kul, det fanns inga andra alternativ. Och kul blev det. Vi har skrattat så vi gråtit mer än en gång!

Att höra Renee berätta hur hon ringde SOS alarm i sömnen och trodde att 10000-metersklubben var något helt annat än det det faktiskt är eller Peter Apelgren gå rätt in hos en vanlig familj och be om lunch och sedan höra de andras frågor var verkligen helt sjukt roligt! Sanning eller lögn spelar ingen större roll, det är hur kul som helst oavsett.

Två timmars inspelning ska nu klippas ner till en halvtimma och den 19 mars kan vi se resultatet på SVT. Jag kommer att sitta klistrad för det var så sjukt roligt och det ska bli riktigt spännande att se vad som blir kvar av vårt helt galna program. Jag önskar att allt är med, men det går ju inte… tyvärr. Jag fattar bara inte hur de ska kunna välja bort något… 9 program blir det och jag ska se vart enda ett!

För ett tag sedan fick jag två böcker i handen, Tilde de Paulas Tiden läker inga sår och Tony Irvings Life, Love and Passion. Jag började med Tildes som var grymt intressant och som jag plöjde på ett par dagar. Här om dagen satte jag tänderna i Tonys bok och var fast direkt! Läs gärna recensionen på Du i Fokus.

Från första sidan kunde jag känna det han kände, den enorma frustrationen över att inte få vara sej själv, äcklet över att inte vara som andra, sorgen att inte vara accepterad och ilskan över orättvis behandling. Hela hans känsloregister kröp under skinnet på mej och jag såg en helt annan Tony än den man både ser på tv och på olika mingel. Även om jag tycker mej fått en annan bild vartefter jag pratat med honom.

Första gången vi träffades var på en Finlandsbåt någonstans runt 2008 kanske. Han drog med killarna upp på dansgolvet, pratade och vi hade allmänt trevligt. När vi gick av båten gick vi tillsammans till våra bilar, som av en händelse var parkerade brevid varandra. Sen har vi sett på olika mingel men bara hälsat. Närvi båda var med vid en filminspelning fick vi chansen att prata med varandra igen och då kändes han mycket lugnare än förra gången, nu vet jag varför. Mycket vatten hade flutit under broarna… Senast vi pratade med varandra var för några veckor sedan och nu kändes han dessutom lycklig och harmonisk. Hela Tony fullkomligt lyser!

I boken berättar han hela sin historia, från början till slut! Det är naket och utlämnande. Vi såg honom naken i föreställningen Wildthing, men det gjorde vi egentligen inte alls. Vi såg bara utsidan. Nu har jag sett honom helt naken! Hans egen berättelse om resan från att vilja passa in och vara alla till lags, till den han är idag. Så otroligt modigt att berätta alltsammans, tycker jag, för det är verkligen ingen vacker historia. Han har trampat på folk, svikit, blivit trampad på och sviken.

Bland annat berättar han om de droger han provat och att den värsta heter Uppmärksamhet. Hur lätt man blir beroende av uppmärksamheten och stålkastarljuset och att man snart gör vad som helst för att få det. Det kan man ju ganska tydligt se när det gäller vissa dokusåpamänniskor eller folk som blir kända över en natt. Vissa gör precis vad som helst för att klamra sej fast lite till. Uppmärksamhet vill vi alla ha och alla behöver vi den där klappen på axeln av bekräftelse, men det kan alltså bli ett sjukligt beteende och det beskrivs så otroligt bra i boken. När ljuset slocknar får mång panik och depressioner, så visst är det en drog. Många som går på röda mattan skulle nog känna igen sej om de läste boken, men då är det lättast att bara inte bry sej. För om man inte bryr sej så behöver man ju inte reagera… Tonys egna ord… Den som inte bryr sej har makten.

Han skriver en himla massa klokt och för att inte glömma bort en del har jag faktiskt skrivit upp några av klokheterna på en liten lapp. Bland annat ”Kaxighet kan vara täckmantel för osäkerhet” det är ju iofs inget nytt, men värt att påminnas om. Men det kolkaste är nog ”När en människa förstår hur det egentligen ligger till kan hon bli mer sårad av lögnerna än den faktiskta realiteten” DET skriver jag under helt och hållet på. Verkligheten och sanningen kan man oftast ta hur svår den än är, det är lögnerna som är svårast. Hur många gånger har jag inte sagt det till mina barn…

Jag gillade Tony redan innan jag läste boken, men nu har jag en helt annan förståelse för honom och varför han är som han är. Eller kanske blev som han blev…? Att driva sej själv till att göra skönhetsoperationer för flera hundratusentals kronor bara för att passa in och hur man under ett av dessa ingrepp helt plötsligt undrar va sjutton man håller på med! Stannar upp och ändrar kurs. Tonys livsstilsresa har gått lite vilse ibland, men nu ser det ut som han hittat hem. Som han äntligen kan njuta av att bara vara, inte behöva passa in eller behaga. Bara vara Tony. Dit vi alla en dag kanske hoppas att komma. Att bara få vara den man är, med fel och brister och ändå bli accepterade och respekterade. Det är iaf dit jag strävar.

Att få må bra, helt och hållet. Inifrån och ut. Som det såg ut så hade Tony allt. Han saknade bara egenvärde och självrespekt. Som många av oss andra. Jag säger bara: läs boken!