Är du en Mappie? -

Är du en Mappie?

februari 14, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

När jag blir pensionär vill jag gärna bli sedd som en mogen, attraktiv pionjärperson. En person som tar hand om sej, har en aktiv vardag och som iaf en och annan kan se som någon slags förebild. I måndags utsågs Årets Mappie. Oj, så många färgstarka och häftiga människor på ett och samma ställe!

Det är tidningen M Magasin som delar ut priset, bakom magasinet står Amelia Adamo. Som väl är en av de största Mappisarna som finns? Priset fyller 10 år i år och instiftades för att uppmärksamma mogna kvinnor och att de fortfarande har en väldans massa kvar att ge och är goda förebilder. Mappisar genom åren är bla Carin Götblad, Maud Olofsson, Stina Dabrowski mfl. Starka kvinnor som fått kämpa en hel del och som är goda förebilder. I år tilldelades Lill Lindfors priset, mycket välförtjänt tycker jag!

Lill Lindfors är 75 år men ser ut som typ 60. Så jäkla snygg och trevlig, dessutom har hon hus i närheten av oss på Öland. Hon har funnits jämt! Jag tror att nästan alla kan nynna någon av hennes låtar på beställning. Ett hus ska byggas utan glädje, En man i byrålådan mm och vem minns inte den tappade kjolen i Eurovision? En otroligt karismatiskt person!

Galan gick av stapeln på Grand Hotell. Vi fick en härlig buffé med en massa godsaker som vi gärna lät oss smaka av. Tyvärr fanns det bara kranvatten som alkoholfritt alternativ, detta kanske man borde se över till nästa gång. En alkoholfri cider eller varför inte något gott alkoholfritt vin hade ju varit perfekt till den goda maten. Medan Martin sippade på det röda vinet, gick jag alltså runt på kranvatten. Men det gick bra det med!

Återigen kan man säga att ALLA var där, trots att det vara galornas kväll och både QX, Elle Decoration mfl var samtidigt. I vimlet såg vi flera av programledarna på Tv4, Tilde de Paula och Agneta Sjödin i sällskap av Pamela Alsterlind och Elaine Eksvärd. Elisabeth Höglund, Yvonne Ryding, Dominika Peczynski och en massa andra. Männen var i klar minoritet, men Martin fick iaf sällskap av Johan Rabeus och Björn Kjellman som var konferencier. Underhållningen stod däremot männen för… Niklas Strömstedt och gruppen Gentlemen rev av gamla godingar som de flesta sjöng med i.

Pristagarna för kvällen i de olika kategorierna var:

Årets Stilmappie: Hedvig Ander – Stylist och gör-om-mig guru.
Årets Maktmappie: Barbro Westerholm – Riksdagsledarmot och äldreambassadör.
Årets Internationella mappie : Maggie Smith -Skådespelerska och onlinedrottning.
Årets Kulturmappie : Ann-Marie Rauer – Journalist och TV- stjärna.
Årets Hjältemappie : Zeliha Dagli – Förortsfeminist och debattör.
Årets Hedersmappie : Lars Lerin – Konstnär

Extra roligt tycker jag det var att Maggie Smith fick pris, hon är en stor favorit hos mej! Men även att ett av priserna gick till Zeliha Dagli som är mamma till en av mina fd politikerkollegor Sakine, som numera är ledarskribent på Expressen. Att träffa dem bägge var en av höjdpunkterna på kvällen, Sakine och jag har inte setts på säkert 10 år. Hon kommer nog också bli en Mappie. Några andra jag tror kan bli årets Mappie någon gång är Yvonne Ryding, Dominika Peczynski, Tilde de Paula och Agneta Sjödin.

Det var en väldigt mysig kväll och det blir en särskild stämning när det är övervägande kvinnor på en stor tillställning. Jag vet inte varför, det bara är så. Med äldre kvinnor blir det mer respektfullt än med yngre där det nästan alltid finns någon slags konkurrens. Det behövs några år på nacken för att bli så pass trygg i sej själv att man kan bjuda på sin erfarenhet utan att känn sej hotad kanske? Att ge av sej själv och sprida känslan av omtanke och trygghet. För det var precis det som fanns här! Fullt av respekt, omtanke och värme – ingen konkurrens eller ”backstabbing” alls.

Priset delades alltså ut för tionde året i rad och Amelia Adamos förhoppning är att det inte ska behöva delas ut så många gånger till utan att äldre kvinnors gärning ändå ska uppmärksammas. Å andra sidan är det ju kul med fest och att uppmärksamma duktiga människor, så varför inte?

Är du en Mappie eller kommer du att bli? Vem tycker du borde få priset?

Lena Ph är ingen älskling…

februari 3, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag borde väl kanske hålla mej lite lugnare efter operationen än jag gör, men kommer det roliga grejer i ens väg så vill man ju gärna vara med där saker händer oavsett hur man mår…

Igår var det inget alternativ att hålla sej hemma, då var vi nämligen inbjuda till nya Skandiascenen på Cirkus för att se Lena Philipssons nya show Jag är ingen älskling. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på hennes musik, men såg henne i SPÖK där hon var riktigt bra. Klart jag ville se detta!

I mina ögon har Lena Ph alltid varit en snygg svensk artist, ingen som stuckit ut men alltid funnits där. Hennes musik har satt sej i skallen och omedvetet har man kunnat tralla med i låtarna. Hon har funnits med länge och haft otur med kärlek och därför varit på löpsedlarna oftare än någon ska behöva vara. Så mycket mer har jag väl inte vetat… jag har varken tyckt bu eller bä om henne. Men igår växte hon verkligen i mina ögon!

Vi kom in i salongen där en riktigt snygg scen var uppbyggd. Just det ja! På vår biljett stod det Cirkus, Skandiascenen, och jag fattade ingenting. Cirkus är väl Cirkus? Nope! Cirkus har numera två scener, den ”vanliga” och Skandiascenen som ligger i samma hus men lite snett ovanför den gamla ingången. En alldeles lagom salong för en intim konsert eller varför inte konferens. Jättesnygg salong faktiskt!

Showen körde igång och det var ett taggat 6-mannaband och en skitsnygg Lena som gav allt! Det var genrep och det betyder att de allra flesta är inbjudna och biljetterna är gratis. Kanske därför respekten för artisten varierar, men igår var den lika med noll! Folk släntrade in för sent, satt och pratade och var allmänt respektlösa. Det värsta var ett par som gled in kanske 30 minuter sent, tog sej förbi alla i första raden och sedan satte sej och hånglade! Tjejen klättrade nästan upp på killen, de slätade av varandra totalt och satt och fnittrade. Lena skulle just berätta om sin tyngsta period i livet och blev rejält störd av paret. Så hon pausade allt, stirrade på dem och bad dem gå ut. De trodde nog att hon skämtade, för killen började skratta och applådera. Men Lena gav sej inte och fick hjälp att ta ut dem, under publikens applåder. Där vann hon min respekt! Ingen jäkel ska sätta sej på någon som försöker göra sitt arbete, oavsett vem det är! Resten av showen förflöt som den skulle, men Lena återkom till det som hänt när hon tackade oss i slutet.

Showen var verkligen bra! Nya och gamla låtar blandades i en perfekt kombination. Det var personligt, massor med energi, bra mellansnack, snygg scen och snygga kläder, humor och en otroligt mysig stämning. Att se en avslappnad Lena vid ett piano kändes helt rätt. Det var lixom hon och pianot, grunden till allt, i centrum. Hon berättade om sitt liv, sin uppväxt, sina barn, alla löpsedlar, exmännen och en massa annat. Bildspelet med barnen var väldigt fint och berörande. Personligt helt enkelt. Skulle hon sluta med musik kan hon alltid bli ståuppare, hon är för jäkla rolig faktiskt! Dessutom har hon en otrolig självdistans, som många saknar.

Ni som gillar Lena Philipsson ska absolut se showen, ni andra kan se den bara för att den är himla bra!

Black Widows

februari 3, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

För någon vecka sedan var vi inbjudna att se de första två avsnitten av den nordiska tv-serien Black Widows tillsammans med några av skådespelarna. Av rollistan (Peter Stormare, Cecilia Fors, Katarina Everlöf) att döma borde serien vara riktigt bra, så vi såg fram emot visningen. Å så bra det var!

Det är alltså tre kvinnor som helt enkelt tar livet av sina män genom att lägga en bomb i båten de är ute med. Först ser det ut som en olycka, men ganska snart börjar man utreda ett trippelmord. Kvinnorna får problem med arv, vuxna barn som flyttar in, pengar som ska gömmas och en massa annat. Dessutom överlever en av männen, men det avslöjar han inte.

Serien har premiär på Tv 3 imorrn kl 21 och jag tycker absolut att ni ska se den om ni gillar svenska/nordiska filmer. Det är roligt, invecklat, charmigt och spännande. Som ett kinderägg alltså. Helt klart värt att lägga en timme på!

Skrattade så vi grät

januari 28, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ni kanske har sett programmet ”Would I lie to you?” på BBC? Ett lekprogram där man ska avgöra om folks olika berättelser är sanning eller lögn. Galna och utflippade, ofta osannolika berättelser, som ofta är helt sanna…

Vi fick nys om att programidén kommit till Sverige, ”Tror du jag ljuger?” kommer det att heta här och vi fick plats på inspelningen. När vi fick veta att Anna Mannheimer är programledaren som ska hålla ordning på lagledarna Fredrik Lindström och Johan Glans var det lixom självklart att gå dit. Idag var det dax!

Trots regn, halv storm, signalfel och inställda tåg lyckades vi ta oss in till stan och till och med komma i tid. Vi möttes upp av supertrevliga Beatrice som såg till att vi hittade rätt i TV-huset. Allt skulle komma igång kl 15, men pga SJ blev allt försenat. Peter Apelgren åkte från Göteborg, men kom bara till Hallsberg innan det fick bli taxi resten av vägen till Stockholm. Men när han väl var på plats körde allt igång.

Ena laget bestod av Fredrik Lindström, Renee Nyberg och Knut Knutsson. Andra laget bestod av Johan Glans, Shima Niavarani och Peter Apelgren. Med de kombinationerna kan det lixom bara bli kul, det fanns inga andra alternativ. Och kul blev det. Vi har skrattat så vi gråtit mer än en gång!

Att höra Renee berätta hur hon ringde SOS alarm i sömnen och trodde att 10000-metersklubben var något helt annat än det det faktiskt är eller Peter Apelgren gå rätt in hos en vanlig familj och be om lunch och sedan höra de andras frågor var verkligen helt sjukt roligt! Sanning eller lögn spelar ingen större roll, det är hur kul som helst oavsett.

Två timmars inspelning ska nu klippas ner till en halvtimma och den 19 mars kan vi se resultatet på SVT. Jag kommer att sitta klistrad för det var så sjukt roligt och det ska bli riktigt spännande att se vad som blir kvar av vårt helt galna program. Jag önskar att allt är med, men det går ju inte… tyvärr. Jag fattar bara inte hur de ska kunna välja bort något… 9 program blir det och jag ska se vart enda ett!

En bok värd att läsa!

december 18, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

För ett tag sedan fick jag två böcker i handen, Tilde de Paulas Tiden läker inga sår och Tony Irvings Life, Love and Passion. Jag började med Tildes som var grymt intressant och som jag plöjde på ett par dagar. Här om dagen satte jag tänderna i Tonys bok och var fast direkt! Läs gärna recensionen på Du i Fokus.

Från första sidan kunde jag känna det han kände, den enorma frustrationen över att inte få vara sej själv, äcklet över att inte vara som andra, sorgen att inte vara accepterad och ilskan över orättvis behandling. Hela hans känsloregister kröp under skinnet på mej och jag såg en helt annan Tony än den man både ser på tv och på olika mingel. Även om jag tycker mej fått en annan bild vartefter jag pratat med honom.

Första gången vi träffades var på en Finlandsbåt någonstans runt 2008 kanske. Han drog med killarna upp på dansgolvet, pratade och vi hade allmänt trevligt. När vi gick av båten gick vi tillsammans till våra bilar, som av en händelse var parkerade brevid varandra. Sen har vi sett på olika mingel men bara hälsat. Närvi båda var med vid en filminspelning fick vi chansen att prata med varandra igen och då kändes han mycket lugnare än förra gången, nu vet jag varför. Mycket vatten hade flutit under broarna… Senast vi pratade med varandra var för några veckor sedan och nu kändes han dessutom lycklig och harmonisk. Hela Tony fullkomligt lyser!

I boken berättar han hela sin historia, från början till slut! Det är naket och utlämnande. Vi såg honom naken i föreställningen Wildthing, men det gjorde vi egentligen inte alls. Vi såg bara utsidan. Nu har jag sett honom helt naken! Hans egen berättelse om resan från att vilja passa in och vara alla till lags, till den han är idag. Så otroligt modigt att berätta alltsammans, tycker jag, för det är verkligen ingen vacker historia. Han har trampat på folk, svikit, blivit trampad på och sviken.

Bland annat berättar han om de droger han provat och att den värsta heter Uppmärksamhet. Hur lätt man blir beroende av uppmärksamheten och stålkastarljuset och att man snart gör vad som helst för att få det. Det kan man ju ganska tydligt se när det gäller vissa dokusåpamänniskor eller folk som blir kända över en natt. Vissa gör precis vad som helst för att klamra sej fast lite till. Uppmärksamhet vill vi alla ha och alla behöver vi den där klappen på axeln av bekräftelse, men det kan alltså bli ett sjukligt beteende och det beskrivs så otroligt bra i boken. När ljuset slocknar får mång panik och depressioner, så visst är det en drog. Många som går på röda mattan skulle nog känna igen sej om de läste boken, men då är det lättast att bara inte bry sej. För om man inte bryr sej så behöver man ju inte reagera… Tonys egna ord… Den som inte bryr sej har makten.

Han skriver en himla massa klokt och för att inte glömma bort en del har jag faktiskt skrivit upp några av klokheterna på en liten lapp. Bland annat ”Kaxighet kan vara täckmantel för osäkerhet” det är ju iofs inget nytt, men värt att påminnas om. Men det kolkaste är nog ”När en människa förstår hur det egentligen ligger till kan hon bli mer sårad av lögnerna än den faktiskta realiteten” DET skriver jag under helt och hållet på. Verkligheten och sanningen kan man oftast ta hur svår den än är, det är lögnerna som är svårast. Hur många gånger har jag inte sagt det till mina barn…

Jag gillade Tony redan innan jag läste boken, men nu har jag en helt annan förståelse för honom och varför han är som han är. Eller kanske blev som han blev…? Att driva sej själv till att göra skönhetsoperationer för flera hundratusentals kronor bara för att passa in och hur man under ett av dessa ingrepp helt plötsligt undrar va sjutton man håller på med! Stannar upp och ändrar kurs. Tonys livsstilsresa har gått lite vilse ibland, men nu ser det ut som han hittat hem. Som han äntligen kan njuta av att bara vara, inte behöva passa in eller behaga. Bara vara Tony. Dit vi alla en dag kanske hoppas att komma. Att bara få vara den man är, med fel och brister och ändå bli accepterade och respekterade. Det är iaf dit jag strävar.

Att få må bra, helt och hållet. Inifrån och ut. Som det såg ut så hade Tony allt. Han saknade bara egenvärde och självrespekt. Som många av oss andra. Jag säger bara: läs boken!

En riktig feelgoodkväll!

december 15, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

För några veckor sedan tog jag med min ”gamla” fröken till 4Goods myskväll på Rival. Med ”gammal” menar jag att hon var min lärare på högstadiet, men särskilt gammal är hon inte 🙂

Camilla är nog den bästa lärare Sverige har! Hon kom till vår klass som alldeles nyutexaminerad och fick den värsta klassen av alla… vi var verkligen inte guds bästa barn. Men hon klarade av oss alldeles galant, faktum var att hon var den enda som klarade av oss. Utan att göra något särskilt alls… hon bara var. Det är bara 11 års ålderskillnad på oss och idag är vi goda vänner. Så när jag fick två platser till inspirationskvällen, frågade jag om hon ville följa med.

4good är ett nätverk som vill sprida solsken, pepp och inspiration! De har en podd, företagsträffar och inspirationskvällar. Medlemskapet är helt gratis! Inspirationskvällarna är helt fantastiska och just den här kvällen skulle vi få höra bla Tilde de Paula Eby och Tony Irving berätta om sina livshistorier. Tilde och jag träffade första gången på någon av Rädda Barnens galor som vi bägge jobbade med för hundra år sedan. Tony har jag stött på lite då och då under åren, men aldrig jobbat med. Självklart ville jag höra mer om deras liv!

Jag kommer inte ihåg i vilken ordning föredragen var, men en snabb sammanfattning kommer här:
Tilde berättade om sin bok ”Tiden läker inga sår” som är en berättelse som hennes förmödrars liv och grunden för hennes egna rötter. Man kan väl säga att det är en jäkla tur att hon lever! Tildes liv kunde slutat i en skrubb bakom en bokhylla som 8-månadersbebis. Hela berättelsen knyts samman av en blå liten resväska… Ni kan läsa mer om boken HÄR.

Tony berättade också om sin bok som handlar om hans liv som förnekande homosexuell för att sedan komma ut och hur livet blev då. En mycket berörande berättelse, som förklarar mycket om Tony som person. Det finns alltid en anledning till varför man är som man är… den boken läser jag just nu och kommer att skriva om i Du i Fokus inom kort.

Men vi fick även höra två andra fantastiska personer berätta om sina liv och erfarenheter, nämligen Karin Volo och Cecilia Andren Nyström. Karin Volo greps på en flygplats i USA efter en arbetsresa och satt sedan oskyldigt häktad i fyra år. Ni kunde höra henne sommarprata i somras, vilken människa! Nu har hon skrivit boken från Galler till glädje: en livsresa genom 1352 dagar. Jag ska försöka låna boken och skriva om den också senare. En starkare människa får man nog leta efter! Ni kan läsa mer om henne HÄR.

Sen fick vi även höra Cecilia Andren Nyström berätta om sitt engagemang som grundare av tränarutbildningsprogrammet Futebol dá força som verkar i Moçambique. Hon ger tjejer möjlighet att röra på sej och spela fotboll på samma vilkor som killar, iaf så gott det går… Tjejerna i verksamheten får öka självförtroende och vågar på så sätt stå emot en del av det förtryck som de usätts för, men de vågar också stå upp för varandra och försvarar varandra i olika sutuationer. En helt otroligt kvinna som vi säkert kommer att höra mer om i framtiden.

Mellan föredragen får man mingla, äta och dricka lite. Vi fick testa choklad från Marabou Premium och jag hann prata lite med både Tilde och Tony. Kvällens tema var Pay it Forward, något som både jag och Camilla brinner för och stödjer helhjärtat. Så vi lämnade Rival med lätta steg och en god känsla i magen. Nästa 4Goodkväll är i februari, då är temat Spread your wings, anmäl dej du med så kanske vi ses!

De här kvällarna ger verkligen saker att tänka på. Människorna som kommer dit och berättar är helt fantastiska och jag måste säga att jag är imponerad över vilka otroligt människor det finns och som Carina och Marie på 4Good lyckas leta upp. Det är verkligen 4Good och feelgood, rakt igenom!

Träffarna är i Malmö, Göteborg och Stockholm – jag hoppas vara med i Stockholm nästa gång också. Hoppas vi ses där!

1/12 ett viktigt datum!

december 3, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Den första december varje år infaller World Aids Day, en dag då aids på olika sätt uppmärksammas i hela världen för att öka kunskapen och medvetenheten om sjukdommen. I mina ögon en väldigt viktig dag!

Elaka och fördomsfulla människor menar på att det bara är bögar som har hiv och aids och då behöver man väl inte göra så stort väsen av det… men så är det ju inte! Å även om det vore så så måste alla allvarliga sjukdommar bekämpas och ökas kunskapen runt. Men nu är det ju även kvinnor, barn, straighta som homosexuella som drabbas. Runt om i hela världen. Kunskapen är bättre idag än den var för bara 10 år sedan, men det är ändå inte tillräckligt. Numera vet de flesta att varken hiv eller aids smittar vid kontakt och att det finns bromsmediciner som gör att hiv inte automatiskt behöver innebära aids eller död. Men i vissa länder tror man fortfarande att sex med en oskuld kan skydda mot sjukdommen. Eller att tandkräm på snoppen stoppar viruset från att spridas.

Alla länder uppmärksammar dagen på olika sätt, i Sverige har vi haft ett ballongsläpp och en gala de senaste 7 åren. I lördags var det stora ballongsläppet som cymboliserar minnet av alla dem som förlorat kampen mot sjukdommen. En helt magisk upplevelse faktiskt! Att se alla dessa röda, hjärtformade ballonger leta sej upp bland molnen är mäktigt! Ni som bor i Stockholm ska verkligen försöka vara med någon gång.

Och i tisdags var det Love4lifegala i Eric Ericssonhallen som var vackert dukat och bjöd på fantastiska artister och uppträdanden. Jag vann biljetter till galan genom 4good och fick avnjuta en jättegod 3-rättersmiddag på bästa plats framför scen. Precis som ballongsläppet så är detta en kväll med hjärta. En gala där man innesluts i en kärleksbubbla där budskapet är livsviktigt. Under kvällen fick vi höra fruktansvärda berättelser, veta mer om statistiken, höra allt om forskning och se vilken nytta pengarna som samlas in faktiskt gör. En livsviktig kväll helt enkelt!

Peter Englund är den fantastiska människan bakom World Aids Day och Love4lifegalan i Sverige. Han har genom åren kämpat med att föra fram dagen i ljuset, planerat galan och lagt ner hela sin själ i projektet. Det blev väldigt känslosamt när förra årets förmånstagare kom upp på scen och gav en överraskad och märkbart rörd Peter en stor bukett blommor som tack. Känslosamt blev det även när Andreas Lundstedt fick ta emot årets hederspris, vilket han inte hade en aning om.

Årets förmånstagare är Crane och Erikshjälpen som i detta nu skapar en musikstudio för barn i Uganda som på olika sätt drabbats av hiv och aids. Genom att skapa musik får barnen en chans att berätta om sin verklighet, så att budskapet sprids till makthavare i Uganda. Du kan också hjälpa till! Genom att swisha valfritt belopp till 123 9009283 kan du ge din gåva och hjälpa barnen till ett helt nytt liv. Du har all information i bilden här brevid, klicka så blir den större.

Man kan hjälpa till på fler sätt! Auktionssajten Lauritz.com har ett flertal auktioner ute som alla kan bjuda på. Man kan vinna showbiljetter till Alcazar, en
middag med Nanne Grönwall, en träff med Babben Larsson, en hemma
hos-spelning med Jan Johansen och mycket mer. Samtliga auktioner avslutas 10/12, så passa på!

Ni är ett antal tusen som läser min blogg och jag vet att de allra flesta av er har stora härliga hjärtan. Många av er kanske inte ens visste om att det finns en World Aids Day och det är därför jag skriver om det! Jag skriver för alla barnens skull, för att ni ska veta och kunna hjälpa. Det finns vissa saker som jag brinner mer för än annat och det är bla våra barn och deras rättigheter, att man ska få vara den man är och leva sitt liv i en fredlig värld. Jag vet att många av er också tänker så och därför räknar jag med att iaf några av er tar till er den här informationen och faktiskt swishar iväg en liten summa till Musikprojektet här ovan eller bjuder på någon av auktionera. Varför inte dela detta inlägg så att fler får informationen?

Jag har inte skrivit så mycket om vilka artister som uppträdde, det är lixom inte det viktiga här… men som ni ser på bilderna så var Sofia Wistam och Pernilla Wahlgren konferencierer tillsammans med Peter Englund. Sanna Nielsen, Andreas Lundstedt, Anton Ewald, Velvet och Rickard Söderberg mfl sjöng så man fick ståpäls. Rickard sjöng även årets Love4Lifelåt som var oerhört stark! Vi fick även lära oss Fågeldansen, återuppleva 80-talets mode och se Ballongdansen. På min instagram kan ni se korta filmsnuttar från några av uppträdandena, bla när Sanna och Rickard sjunger. Kolla det!

Vi var på galan första gången förra året och hoppas på att komma även nästa år. Det är en supermysig kväll, med både skratt och tårar. Man blir berörd och även upprörd. En kväll i kärlekens tecken.

Med kärlek kan vi övervinna allt!

Afternoon Tea med Tom och Rosamund från Downton Abbey

november 27, 2015 Marlene Kommentarer 1 kommentar

För ungefär ett år sedan hade jag bara hört talas om Dowonton Abbey. Alla var lyriska och jag hade inte sett ett enda program och fattade inte alls vad alla pratade om. Men lite nyfiken var jag…

När jag opererades och Martin var arbetslös, körde vi ett Dowinton Abbey-maraton. Alla 5 säsonger på bara några dagar. Det gick ju inte att sluta titta! Familjen Crawley fängslade oss med sina stora hjärtan och sin historia. Vi sörjde med Mary och Tom som förlorat sina kärlekar och gladde oss med Edith som vågade gå emot strömmen och växa som människa.

För några veckor sedan körde sista säsongen igång och vi bävar för sista avsnitten, men hoppas förstås på en fortsättning. Det kan inte, får inte, bara ta slut! Vi sippar på Downton Abbey-vinet och drömmer om ett besök på slottet. Kanske kan det bli verklighet?

Här om dagen blev en annan sak verklighet och det var att jag faktiskt fick träffa två av karaktärerna i serien: Tom Branson och Lady Rosamund. Tom som kom in i serien som chaufför och nu är änkeman efter en av döttrarna Crawley och Lady Rosamund som blev änka tidigt och lever sitt eget liv och är en ganska modern kvinna. Alan Leech och Samantha Bond är deras riktiga namn och de är precis lika trevliga som de verkar i serien!

Vi var en liten skara på kanske 10 personer från olika media som visades in i ett mysigt rum med te och bakverk. Medan vi väntade småpratade vi och fikade. Efter en liten stund kom Alan och Samantha in i rummet och hälsade glatt på oss. En moderator ställde frågor och de svarade och berättade om sej själv, inspelningar och en massa annat. Vi fick även tillfälle att ställa egna frågor och fotografera.

Alan berättade bla att hans bästa vänner under inspelningen är Lady Mary och Tomas, som ofta jäklades med varandra och hade mycket kul ihop. Samantha berättade om sista tagningen och hade svårt att hålla tårarna tillbaka så fort hon tänkte på det. De har blivit ett väl sammansvetsat gäng under åren och saknar varandra rejält även om båda två har nya jobb på gång.

Jag tyckte det var intressant att höra om slottet och att alla scener i huset spelades in på plats, medan scenerna i köket spelades in i studio eftersom slottets kök är för modernt numera. Jag skulle väldigt gärna åka dit!

Självklart var jag en av dem som passade på att få en bild tillsammans med dem! Hur ofta får man chansen lixom??? Nu bävar jag för de två sista programmen och vet att jag kommer att sakna serien. Anledningen till träffen var att säsong fem släpps på Blue-Ray och dvd, så man får väl köpa den eller vänta på hela boxen och köra ett nytt maraton. Men det blir tomt på lördagkvällarna, det är ett som är säkert!

Vad har ni för relation till serien och karaktärerna? Har ni någon favorit?

Musikhistoria på Berns

november 22, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I fredags skulle vi sett genrepet av Motown featuring Afro-Dite, men vi hade fått fel tid och kom dit när det bara var en kvart kvar av föreställningen. Svårt att få en uppfattning när man sett så lite, särskilt om man ska skriva om det. Så Anna (regissören och min vän) slängde snabbt in oss på gästlistan på VIP-premiären igår.

Så strax efter 14 stod vi på Berns, uppklädda och redo att se föreställningen igen. Den här gången från början 🙂

Precis som i fredags på Filmgalan kunde vi konstatera att alla var där. Jag hade den stora glädjen att få krama om Bert-Åke och hans Juliana. Alltid lika mysigt att träffa dem och BÅ är alltid lika hjärtlig. Extra roligt är det när folk faktiskt kommer fram till oss och hälsar, istället för att vi letar upp dem. I mitt liv är sånt inte självklart. En bekräftelse på att man faktiskt är lite trevlig i någons ögon iaf. Tänk på det: att bara komma fram och hälsa kan betyda väldigt mycket för någon. Jag blir iaf jätteglad!

Efter ett kort mingel satte vi oss på våra platser och fick sällskap av ett annat par som kändes lite bekant… Efter lite snack kom vi fram till att mannen vuxit upp i huset brevid oss och att jag umgåtts med hans syster en hel del. Vad är oddsen för det lixom? Att just vi skulle hamna brevid varandra i ett rum med flera hundra personer. Helt otroligt och jätteroligt!

Så körde showen igång och under ungefär 90 minuter hade vi en totalupplevelse med musik, kostymer och jätteläcker ljussättning. Ljuset var så snyggt att man blev alldeles salig! Teaternörd som man är så är ju sånt lite viktigt lixom och även de som inte är nördar var riktigt imponerade.

Motown är en musikresa genom gospel, blues, tidig rock och R´n´B. Och på något underligt vis har även
Latin Kings lyckats nästla sig in bland klassikerna genom att få ett
helt nytt sound. På scenen är det främst Afro- Dite som syns, sånär som på Kayo som är utbytt mot Jessica Folcker pga sjukdom. Gladys del Pilar, Blossom Tainton och Jessica Folcker passar perfekt i sina roller och är helt perfekta för den här musiken. Det är ståpäls mer än en gång!

Men de får god hjälp av en ensamble som Anna och Robert på Dröse och Norberg som vanligt lyckats klockrent med! Kanske för att några av artisterna följer med dem från andra produktioner? Anders Bertilsson ses just nu både i Snövit, Wild Thing och Motown och det gör absolut ingenting. Vilken människa! Vilken utstrålning! Hur han orkar är en gåta…

En annan som imponerar är Anja Björk som jag är helt säker på att vi kommer att få se på många scener framöver. Vilken röst! Hon kan lyckas med precis vad som helst inom musik och jag önskar henne ett stort lycka till! Caroline Kuhmunen, Bill Sundberg, Olle Hammar, Maria Franzen och Simon Lingmerth är också artister att räkna med, härlig utstrålning, scennärvaro och fantastiska röster! Ska bli väldigt kul att följa alla dessa personer i framtiden.

Showen är underhållande, rolig, lärorik och en nostalgitrip i 60- och 70-talets musik. Alla gamla härliga hits radas upp som på ett pärlband utan slut. Det är glitter, paljetter, utsvängda byxor, buskiga mustascher och afrofrillor. Det är total musikglädje! Och det är så bra! Alla sjunger med och de där 90 minuterna går alldeles för fort och när showen är över står folk upp och jublar. Snacka om ståpäls!

Att det bara är inplanerat ytterligare fyra föreställningar är nästintill katastrof faktiskt! En sån här show ska åtminstonde visas upp 2-3 månader så att alla får chansen. Men jag hörde något om en turné, så jag hoppas att den körs runt i Sverige så att alla får uppleva den. Skam vore det annars!

Gillar du musik så är detta ett måste! Biljetter fixar du HÄR!

Prins Yohio, årets julklapp till alla barn!

oktober 28, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ni vet vad jag brukar säga om julklappar… hellre något ordentligt än en massa småskit. Allra helst enupplevelse som man kan längta efter att få göra och sedan minnas
länge efter. Här är årets julklappstips för er som ska ge något till
barn; biljetter till Snövit på Maximteatern! För HELA familjen!!!

Igår var det dax för Martin och mej att kolla in
årets familjemusikal. Martin som inte är jättebekväm med en massa ungar
runt sej visste väl inte riktigt vad han hade gett sej in på, men vi är
bägge två rejält imponerade av alla barn som var där. Även de allra
minsta satt som små ljus hela föreställningen! DET är ett bra betyg 🙂

Det
är alltså den klassiska sagan om Snövit jag pratar om. Den som vi alla
har läst och kan utan och innan. Grunden är iaf den… sen har Robert
Dröse gått loss totalt i sina fantasier och inte alls hållit sej till
ramarna. Liiiite ”outside the box” kan man nog säga. Storyn finns där
med urläcker musik, häftiga kostymer och dvärgar. Men de är absolut inte sej
lika… glöm det där med blyger, trötter, toker och allt vad de heter.
Tänk bara… kul gubbar, som alla heter Konrad.

Nanne
Grönvall har en drömroll som hysterisk häxa i urläckra kläder.
Småtjejerna i salongen suckade högt varenda gång hon kom in i en ny
häftig, glittrande klänning. Ellen Bergström är söt som Snövit ska vara
och dvärgarna urcoola! Barnen i salongen får se levande gosedjur i
gigantiska storlekar, harar som sjunger bolibompa och korpar som retas.
Musiken får oss alla att klappa i takt och man blir på otroligt gott
humör, trots den faktiskt lite läskiga handlingen.

Så
kommer han då… Yohio! Småtjejerna får nästan psykbryt men klarar ändå
att sitta kvar på sina platser. Klädd som en japansk prins glider han in
i salongen bakifrån och proffs som han är, ser han till att gå över
scenen och ner även på andra sidan av salongen så alla ska kunna se
honom på nära håll. Jag tänker spontant på de tre småtjejerna som är med
i föreställningen, vilken dröm de lever! Inte nog med att de får sjunga
med och spela mot Nanne, bakom scen får de även hänga med Yohio. Undrar
vad deras kompisar säger?

Jag tror att vi vuxna har
nästan lika kul som barnen under hela föreställnigen. 3-åringen bakom
mej älskar föreställnigen lika mycket som 9-10-åringarna framför mej.
Detta är alltså en familjemusikal som passa ALLA, stor som liten. Med
andra ord en perfekt julklapp för hela familjen! Den har lixom alla
ingredienser; en välkänd historia, härliga karaktärer, coola kläder och
bra musik. Robert Dröse får gärna sätta tänderna i fler välkända sagor
🙂

Den kommer att gå på Maximtearern tom 21/2 och sen åka på turné. Så även om man inte bor i Stockholm kan man alltså ge bort biljetter! Till och med om man bor på Åland. Så nu behöver ni inte fundera längre! Här har ni årets julklapp till familjen!

Så fult gjort!!!

oktober 17, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår var vi inbjudna till Teater Moment i Bagarmossen för att se genrepet av Revisorn. En VÄLDIGT fri tolkning av Gogols pjäs kan man nog säga. Jag som älskar musikal, fars och annan scenkonst såg fram emot besöket – men hade ingen aning om vad som väntade mej. Det här med seriös, klassisk teater är inget jag kan eller är van vid. Men precis som med allt annat vi ser så hade jag öppet sinne.

Vi slog oss ner i caféet när vi kom, Martin kom direkt från jobbet så vi träffades där. Strax efter 19 blev vi insläppta i salongen. Jag blev direkt imponerad av de sköna stolarna! Små förortsteatrar brukar ha gamla, hårda biostolar av sämre kvalitet. Men de här var mjuka, sköna och riktigt fräscha. Lite låga kanske för Martins långa ben, han fick sitta lite på tvärsan.

Framför oss hade vi två äldre män, som vi redan innan hörde prata ganska högljutt ute i cafet. Deras missnöje fanns redan från början kan man väl säga. Brevid oss satt två kvinnor något äldre än oss. Många hade tagit ett par glas innan i cafét och mådde rätt bra. Föreställningen satte igång och inom 10 minuter SNARKADE ena mannen framför oss och kvinna brevid mej sov också gott. Pjäsen hade inte ens satt igång! Så de kan inte skylla på att det var tråkigt ens! Så jäkla fräckt och oförskämt!

Genrepen är gratis och för särskilt inbjudna. Ofta får ensambeln bjuda in sin familj ocj sina vänner. Att då se två personer somna direkt när lyset släcks gör mej otroligt illa till mods. Jag hoppas den som bjöd in dem aldrig gör om det! Efter pausen hade båda sällskapen gått därifrån, så himla dåligt stil!

Jag hade som sagt var ingen aning om vare sej Revisorn eller Gogol, men det spelade nog inte så stor roll. Jag fattade rätt snart att det handlade mycket om politik, teatrarnas framtid och vårt samhällsklimat i stort. Hur blir det för oss alla om vi får en extrem regering som börjar styra och ställa med fascismliknande lagar? Intressant, provocerande, nyttigt och lite obehagligt. Skådespelarna gjorde ett otroligt bra jobb med att föra berättelsen framåt, även om den i mitt tycke kunde kortats något. Tre timmar inklusive paus är lite för mycket för min smak. En föreställning som helt klart är värd att se och man somnar absolut inte!!!

Vad jag funderade efteråt på var hur den kommer att tas emot. Det är en hel del kritik mot bla våra främlingsfientliga partier. Kommer ensambeln att gå säker? Kommer teatern vara hel hela spelperioden? Det är helt sjukt att jag ens ska tänka såna tankar, men så är det ju i dag. Den som kritiserar vissa åsikter får lida för det på olika sätt. Jag hoppas verkligen inte att mina farhågor blir sanning…

För det här är något som måste fram! Vi måste våga se och höra vad som skulle kunna hända vid nästa val om ”fel” parti kommer till makten. Se gärna Revisorn på Teater Moment i Bagarmossen och berätta sedan vad du tyckte och vilka funderingar du fick med dej. Den har premiär ikväll 🙂

En naken Tony Irving på bara några meters avstånd!

oktober 13, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vill ni se Tony Irving naken? Då ska ni snabbt som ögat boka biljetter till höstens show Wild Thing – About Love på Metropole Palais. Men det är iofs inte den största anledningen att se showen, nej, det är för att se och höra vad jag tror är våra nästa stjärnor på musik och musikalscener. Anna och Robert på Dröse & Norberg har nämligen lyckats knipa åt sej några av de bästa piporna som finns på en scen just nu! Irving i bara mässingen är alltså bara en bonus 🙂

Wild Thing – About Love är en kärlekssaga med energi, häftig dans, coola kläder, humor och härlig musik. Tony Irving är konferencier i skyhöga klackar, fräck, sexig och totalt gränslös. Tillsammans med Anna Norberg driver han föreställningen framåt och på ett litet kick har två timmar gått utan att man märkt det.

Anna och jag träffades första gången 1989 när det var lunchteater på Vasateatern. Jag satt i kassan och varje dag hade vi en gäst från scenen som sålde biljetter tillsammans med oss. En dag var det Carl-Gustaf Lindstedt, en annan Eva Bysing och nästa Anna Norberg. Publiken var förstås förtjust och föreställningarna sålde som smör. Jag slutade på teatern och gick vidare med annat medan Anna setts i Sällskapsresor och på scener lite överallt under åren. Numera driver hon produktionsbolaget Dröse och Norberg tillsammans med sin man Robert Dröse som då jobbade på Chinateatern. Det är Robert som skrivit föreställningen och försöker hålla ordning på allt och alla.

Jag är så imponerad över dem och hur de lyckats knyta ihop allt! De har verkligen hittat helt rätt personer till sin produktion. På scenen ser man bla Aris (Gladiatorn Phoenix), Kenny Salomons, Daniel Mauricio, Mattias Olofsson och Emma Rickfjord med röster jag sällan hört förut och som jag är helt säker på att vi kommer se mer av och en ensambel av fantastiska sångare/dansare. Förutom Anna och Tony är det alltså ett gäng fantastiska människor på scen som verkligen förgyllde vår kväll med en fenomenal show.

Tänk er
Berlins frigjorda och dekadenta Cabaret från 30-talet upphottad till en
modern och självsäker Moulin Rouge-show där de flesta gränser löses upp.
Det blir tvära kast från skönsjungande divor till burlesk och
fantasieggande allsång. Allt handlar om kärlek och anspelar konstant på sex, så är man väldigt pryd kanske man ska se något annat… men om jag klarar det och dessutom roas av det, så är det ok för alla er andra också. Martin skrattade så han hade ont i mungiporna.

Det är hjärtligt och kärleksfullt. Precis så som världen borde vara. Att få uppleva det och omslutas av det under en kväll är himla mysigt när man vet hur det ser ut där utanför… Jag fick dessutom höra en av mina favoritsånger sjungas av Anna och Daniel, nämligen Chaplins fina Smile.

Det är premiär på fredag (16/10) på Metropol
Palais. Man kan äta middag där om man vill, eller bara se föreställningen. Till skillnad från de flesta andra teaterscener så får man dessutom ta hur mycket bilder man vill. Så vara beredda med kameran om ni vill föreviga Tony Irvings läckra lekamen!

Morgan Alling ger kärlek!

oktober 7, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Morgan Alling är lite överallt just nu. Ni som missade hans ”Mission” på SVT i måndags, bör se reprisen eller kollat in SVT Play. Inte bör – MÅSTE! Det han gör i programmet är så oerhört viktigt. Det borde finnas en Morgan i varje klass och tyvärr även på varje arbetsplats. Mobbing är ju tyvärr inte något som enbart finns i skolor, utan på de flesta arbetsplatser också. Barn gör som vuxna gör…

Men han är inte bara på tv, just ikväll har Morgan nypremiär på sin show En föreställning om kärlek. Har ni inte sett den så är det också något ni MÅSTE göra och har ni sett den så kan ni göra det igen. Det gjorde jag! Jag såg föreställning för ungefär 2 år sedan och igår fick jag se genrepet inför kvällens premiär. Och ungefär allt som kan gå fel, gick fel – men det gör inget! Vi som var där fick en himla massa bonus kanske man kan säga, eftersom vi fick höra en del repliker två gånger och föreställningen blev lite längre än tänkt. Men vi fick också en massa extra skratt, pga lampor som strulade, ord som trasslade ihop sej och lite annat smått och gott. Det är det som är tjusningen med genrep 🙂

Morgan är en enda stor kärleksboll! Mycket i föreställningen går ut på hur han tog revansch på sin barndom, levde sitt drömliv och träffade sin drömkvinna men inte kunde ta emot hennes kärlek. Han berättar ärligt och naket om sin uppväxt, alla familjer han bott i, skolor han gått i och en massa annat. Det är komik och allvar, skratt och gråt och ibland fastar skratten i halsen och blir till gråt.

Mitt första minne av Morgan Alling är som sopgubbe i barnprogrammet Tippen. Mina barn älskade programmet och tillsammans sjöng vi alla låtar hela vägen ner till Öland på somrarna. För några år sedan började vi på alllvar fundera på att bli kontaktfamilj/familjehem och då kontaktade jag honom på facebook för att be om råd. Om det är någon som vet hur man ska vara och hur man inte ska vara som ”fosterfamilj” så är det väl han, tänkte jag. Men jag fick faktiskt inte så många tips, det var mer ”du märker hur du ska göra om du är rätt person”. Å precis så var det, vi fick vår lille pojke och gjorde som magkänslan sa till oss att göra. Morgan fanns med under hela processen och sedan dess har vi sett ganska regelbundet på olika sätt.

De flesta av oss har en särskild uppgift i det stora världspusslet. De flesta av oss kommer aldrig fram till vilken uppgiften är. Men Morgan har nog hittat sin, att motverka mobbing och stärka våra unga. Detta gör han på måndagar på tv. Och nu finns det alltså återigen chansen att se honom på scen, men bara fem gånger! Så passa på! Ni kommer inte att ångra er.

Gör nu som Morgan och sprid lite kärlek, det kan lixom aldrig bli för mycket 🙂

Inte ens 100 dagar kvar!

september 30, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Dagarna bara swischar förbi, precis som vanligt i mitt liv. September är inne på sin sista dag, en månad som försvunnit i raketfart! Det har varit mängder med roligheter, bland annat ett helt gäng teaterföreställningar. Men den här veckan har allt lugnat ner sej betydligt och jag har lyckats komma ikapp med en del av allt som försummats här hemma. Bara att se botten på tvättkorgen är lycka ibland 🙂

Måndag och tisdag har mest gått ut på att ta hand om hunden och hemmet. Baileys har fått långa promenader, tassvård och mycket gos. Jag har tvättat, röjt köket, tagit hand om goodiebags och till slut lyckats dammsuga. När dammråttorna börjar likna flodhästar, då är det lixom dax… Åsså har jag tränat och gått igenom mailkorgarna hyfsat noga. Vad det gäller jobb så ligger jag efter så det bara visslar om det, men jag kommer nog aldrig att vara ikapp där.

Två dagar när jag varit hemma dygnet runt och bara gjort saker i min egen takt. Så huimla skönt! Så är det idag med, men ikväll ska jag iväg på roligheter igen. Då ska jag vara med vid boksläppet av Rosa Kokboken 2 på Birkaterminalen. Jag var med när den första släpptes förra året och det var en så himla mysig kväll, så det här vill jag inte missa. Att det är för en god sak gör ju inte kvällen sämre. Berättar mer om kokboken en annan dag.

Just nu låter jag bara tiden gå och räknar ner dagarna tills jag får åka till Arlanda och sätta mej på flyget till Gambia igen. Inte ens 100 dagar kvar nu! Jag chattar med Smile någon gång i veckan och han ser verkligen fram emot att turistsäsongen ska ta fart efter 18 månaders stiltje. En bekant åt oss åker ner i slutet av oktober, då ska han i bästa fall få en ny telefon och sen kommer vi ner efter nyår med kläder, smågrejer och skolsaker till familjen.

I år ser jag alltså inte fram emot jul som jag brukar göra, eller jo… det gör jag, men jag ser ännu mer fram emot januari. Då ska jag tina upp i 30-graders värme på en tom sandstrand i mitt favoritland. Å ni får förstås följa med! Antingen rent fysiskt, läs här ovanför hur ni ska göra för att åka med på resan, eller via bloggen – jag kommer att blogga så ofta jag kan. Det är en kombinerad jobbresa, då jag ska skriva om Linda som bor där, göra en resereportage och lite andra spännande grejer.

Å just när jag skriver detta sitter jag och fryser med en varm tekopp i handen. Hösten är skitjobbig! Hur mycket jag än klär på mej så fryser jag, det är en kyla som kommer inifrån och som gör ont inne i skelettet. Tydligen en ganska typisk fibrogrej. Så det där med att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder – det stämmer inte riktigt på mej. Jag behöver lite värme mitt i vintern för att helt enkelt stå ut. Eftersom förra årets resa ställdes in, kan jag lugnt säga att jag längtar så det gör ont!

Det är nästan så man skulle vilja börja plocka fram saker och kolla vad som ska med redan nu. Men det är liiite för tidigt än. Jag får nöja mej med att visa bilder och berätta allt om landet för U som åker dit i oktober. Vi ska ses på lördag och då ska jag frossa i biler och minnen. Hon kommer veta allt när vi är färdiga 🙂

Nu ska jag ta en liten tupplur, innan det är dax att fixa till sej och åka in till stan och träffa Babsan, Tilde de Paula, Lillbabs och alla andra som bidragit med recept till kvällens kokbok. Ha en fin eftermiddag och kväll everyhopa, det ska jag ha!

Energiinjektion av Alcazar!

september 27, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det har varit mycket teater ett tag nu, så det var spännande att få se något helt annat på Hamburger Börs i onsdags. Vi skulle få testa den nya menyn och se
sista publikrepet, alltså genrepet, av Alcazars show Disco defenders.
Jag som älskar disco!

Jag gillar Hamburger Börs! Det är en
stor och fin lokal, personalen är alltid trevlig och showerna brukar
vara helt fantastiska! Alla ingredienser är viktiga när man ska sitta i
minst 5 timmar på ett och samma ställe. Man börjar nämligen äta vid
18-18.30 och sen börjar inte showen förrän 21 och brukar hålla på till
strax innan 23. Sen tar nattklubben över och då går de allra flesta hem.

Med
detta i skallen kan jag undra hur man tänkt när man har bönor i maten?
Kanske inte smartaste valet, upptäckte vi en bit in i showen när magarna
hos bordsgrannarna kom igång. Till förrätt fick vi en kräftterrine,
anklevermousse och rotsellericréme med avrugakaviar, till varmrätt
serverades kalventrecôte med gulbeta och en rejäl bönsallad och till
efterrätt var det citrontartelette, svartvinbärspannacotta och en
chokladbit. Allt gott och vackert upplagt, men jag som har lite svårt
för konsistensen på bönor hade gärna haft någon alternativ att välja på. Å
så som sagt; när bonorna började märkas i lokalen efter en stund var
det mindre angenämt stundtals.

Men vi var nöjda med maten
och umgicks med både nya och gamla bekanta fram till showen började. Som alltid träffar jag gamla arbetskamrater. Så börjar showen… Å
vilken show!!! Lite enkelt kan man säga att det kommer utomjordningar
till jorden för att missionera om disco. Det är fullt ös från första
till sista takten! Lina, Tess och Andreas har en utrtrålning som är
total och värmer hela lokalen. Mellansnacket är hjärtligt och
personligt. Alla hits är med och några låtar till som man kanske är van
att höra på ett helt annat sätt… Jag vill särskilt uppmärksamma körsångerskan Emelie Fjällström som helt säkert har sin egen show inom en ganska snar framtid. Vilken stjärna!!!

Det
är glitter, energi, glädje och fyrverkerier och man blir totalt omfamnad
av allt som händer på scen. Vi får lära oss discomoves och hela publiken
dansar tillsammans. Det fullkomligt strålar om varenda en och
njutningen syns verkligen hos de jag kikar lite extra på. När showen är
över hörs bara superlativer om kvällen. Alla är toknöjda och alla är
fyllda av energi. Det finns inte en enda negativ sak att säga om
Alcazars kanonshow! Det är total energi och ren glädje! Edward af Sillén står för regin, som är fullkomligt brilliant!

Precis
som vi var med Orup så är vi rätt säkra på att även detta bli årets julbordsshow. Det är verkligen en perfekt kväll för en kickoff eller julfest, då
alla fylls av energi och glädje. Med lite julmat kommer det att bli
helt perfekt! När showen är över flyger det in en knallrosa discojockey och börsen
förvandlas till discopalats. Man kan alltså dansa loss till långt in på
natten, vi valde dock att gå hem. Men det var svårt att slita sej…

Efter
3-4 veckor med teater i olika former så var detta den perfekta
avslutningen. Jag älskar de här perioderna med teater flera gånger i veckan, men hjärnan surrar verkligen
av alla olika intryck. När man ska skriva
om allt så trasslar man lätt ihop allt man sett, så att bryta av med en
discoshow var helt perfekt! Nu är det lugnt ett tag men jag längtar redan till nästa säsong och är
dönyfiken på vad vi ska få se då 🙂