Att leva med fibromyalgi är en spännande tillvaro. Men det är mer frustrerande än spännande. Vissa dagar funkar kroppen, andra dagar funkar den inte. Med tiden tappar man också funktioner och då blir man lite ledsen.

För dej som inte vet vad fibromyalgi är kan jag kort berätta att det är kronisk smärta som vandrar runt i kroppen. Till detta lägger du till trötthet, influensaliknande symtom och en massa annat. Man mår aldrig likadant två dagar i rad och man vet inte vad man klarar imorrn som man klarade idag. Det är svårt att planera och ingen fibropatient är den andra lik.

Jag har haft problem sedan tonåren, men fick inte min diagnos förrän strax innan jul förra året. Just det ja! Jag ”firar” ett år som fibropatient! För mej var det en smäll på käften att få diagnosen, de första fem minutrarna… sen var det bara en bekräftelse på att värken och tröttheten var verklig och inget jag hittade på.

Jag vet att jag mår bäst om jag lyssnar totalt på kroppen, men att jag behöver röra på mej för att inte stelna till totalt. Så jag vilar de dagar som jag är tröttare än vanligt och tränar de bra dagarna. Just nu har jag en period när jag är enormt trött och har inte tränat på en vecka. Vi får se hur det känns nästa vecka. Jag passar på att vila ordentligt nu. När Martin börjar jobba är det ju en del saker som jag måste göra. Så det är bäst att passa på att vila medan jag kan.

Det är en knepig diagnos att leva med, men man får göra så gott man kan. Värst är det när jag upptäcker att det är vissa saker jag inte längre kan göra. Som att kavla. Jag skulle baka förra veckan och upptäckte att händerna inte längre klarar att kavla med brödkaveln. Surt! Det gör för ont och jag kan inte greppa ordentligt. Samma med bowling som jag tycker är skitkul. Jag kan inte längre hålla det tunga klotet och får så ont i ryggen efter att jag knappt kan gå.

Just händerna är ett jäkla problem! Jag tappar saker och vet inte hur mycket jag slår sönder per månad. Det är glas, jag kantstöter tallrikar, tappar grejer osv. Å då blir jag förstås irriterad och sur. Svårt att acceptera. Ett annat problem är väskor. Jag kan inte bära handväska för länge, då får jag ont i ryggen. Igår upptäckte jag att jag inte längre kan bära ens lätta saker under en längre tid (från centrum och hem, ca 10 minuter) då domnar armen och är svår att räta ut igen.

Just det här med funktioner som försvinner eller värk som förvärras är väldigt svårt att acceptera. En del måste jag ju acceptera och sånt som Martin enkelt kan hjälpa mej med är såna saker som är enkla att lägga bakom mej. Men som idag när jag upptäcker att jag knappt hinner blir färdig på toa innan fötterna domnar bort. Det är svårare att acceptera och jag blir bara irriterad. Ska jag inte ens få sitta på toa så länge jag vill? Det är ju enda sättet som magen funkar på! Att sitta där och spela wordfeud tills man gjort det man ska… inte ens det funkar alltså längre… fan!

Tänk om man kunde köpa sej en frisk kropp. Då hade jag tagit vilket banklån som helst och till nästan vilken ränta som helst. En av de viktigaste sakerna är nämligen att vara frisk. Att ha en kropp som fungerar och gör det man ber den om. Men pengar kan inte köpa hälsa, tyvärr… Inte när det gäller fribro iaf  🙁

Det har inte varit riktigt mitt år när det gäller träning. Det var några operationer som kom ivägen. Åsså fick jag lägga löpningen på is när jag fick för ont i kroppen i höstas, med hopp om att starta på nytt till våren igen. Det sved rejält, men så hittade jag Curves där jag snabbt insåg att jag trivdes riktigt bra och kunde träna efter min egen förmåga. Under de senaste 4-5 veckorna har jag kört 3-4 pass i veckan där och verkligen gillat det.

Men den här veckan tog allt stopp. Jag orkade bara inte. Inte så där ”orkar inte för att jag är slö, slapp och lat” utan jag orkade verkligen inte. Kroppen skrek åt mej att hålla mej lugn, den skrek så högt att jag inte kunde låta bli att höra. Jag är rätt bra på att inte lyssna annars…  men de senaste veckornas stress har gått hårt åt min kropp, jag trodde bara psykiskt – men det har tydligen varit även fysiskt.

I fredags var jag tillbaka till min kiropraktor. Han tittade på mej, skakade på huvudet och bad mej ligga ner på britsen. Sen kände han på mina fötter och frågade hur jag mådde egentligen. Han kunde alltså på min fötter känna hur stressad och spänd jag var. Då är det ganska tydligt att det gått för långt. Han låste upp och mjukade upp det mest nödvändiga, sen beordrade han mej total vila. Vila kan man göra på många sätt och för vissa kan det även innebära träning. Men i mitt fall så rekommenderade han massage, en varm bastu, ett bad eller en promenad.

För en gång skull hade jag alltså gjort som min kropp bett mej om, jag hade avstått träningen till förmån för vila – UTAN dåligt samvete! I vanliga fall hade den uteblivna träningen blivit en negativ stress och jag hade känt mej som en dålig människa. Men det gjorde jag inte den här gången. Jag var för slut för att ha dåligt samvete. Jag hade inte ens dåligt samvete för att jag inte gjort de övningar som kiropraktorn gett mej och det tyckte han bara var bra 🙂

Den här veckan har jag istället legat en hel del i soffan med massor av tända ljus med filten över benen och en tekopp i handen. Jag har haft koll på maten och försökt sköta min sömn ordentligt. Jag har tagit långa, varma bad och vissa dagar inte ens varit utanför dörren utan bara lullat runt i min onepiece. OCH jag har hållit koll på min andning! Jag har andats med magen (inte högt upp i bröstet) och göra det nu nästan automatiskt. Jag har kommit så långt att jag kan gå samtidigt och nästan inte tänka alls på att det ska bli rätt. Å idag upptäckte jag att min ”övermage” har blivt nästan platt! Efter bara två veckor av rätt andning. Vicken grej!

Vad vill jag egentligen säga? Jo, att vi kvinnor måste bli bättre på att lyssna på våra kroppar. Vi kan inte köra på i 180 och försöka hinna allt och räcka till för alla. Då blir det bara paj. Visst är det bra att röra på sej, men när kroppen verkligen säger ifrån så måste vi lyssna. Den stackars kroppen måste få vila ibland utan att vi får dåligt samvete. Särskilt nu. Så här innan jul är det många som stressar som tokar för att hinna med jobb, familj, barnens aktiviteter, julklappsinköpen, julfester och en massa annat. Att då pressa in träningen för att vara duktig funkar inte! Om den får en av slappna av – fine! Men blir den ett stressmoment, då måste man se upp! Då är det kanske bättre att ta en promenad eller en tupplur istället.

Den här veckan när jag faktiskt tillåtit mej att vila har jag märkt att kroppen omformat sej och nog även tappat några hekto. Så jag tror att den tackar mej för vilan genom att visa mej resultat av det jag hittills åstadkommit. Idag har jag tagit en långpromenad och slockande som ett ljus i soffan efteråt. Det säger mej att kroppen är ganska slut. Men imorrn ska jag ta mej iväg och träna igen och se hur det känns. För nu vill jag – kroppen är på väg att svara igen. Å det är så det ska vara. Det är så det ska kännas. Träning ska var kul, inte en negativ stress om drar ner dej. Säger kroppen stopp så måste man lyssna!

Ta hand om dej! Vem ska annars göra det? Du har bara en kropp. Om den inte håller, var ska du bo då? Du är värd din egen omtanke! Du är viktig!