Det har inte varit riktigt mitt år när det gäller träning. Det var några operationer som kom ivägen. Åsså fick jag lägga löpningen på is när jag fick för ont i kroppen i höstas, med hopp om att starta på nytt till våren igen. Det sved rejält, men så hittade jag Curves där jag snabbt insåg att jag trivdes riktigt bra och kunde träna efter min egen förmåga. Under de senaste 4-5 veckorna har jag kört 3-4 pass i veckan där och verkligen gillat det.

Men den här veckan tog allt stopp. Jag orkade bara inte. Inte så där ”orkar inte för att jag är slö, slapp och lat” utan jag orkade verkligen inte. Kroppen skrek åt mej att hålla mej lugn, den skrek så högt att jag inte kunde låta bli att höra. Jag är rätt bra på att inte lyssna annars…  men de senaste veckornas stress har gått hårt åt min kropp, jag trodde bara psykiskt – men det har tydligen varit även fysiskt.

I fredags var jag tillbaka till min kiropraktor. Han tittade på mej, skakade på huvudet och bad mej ligga ner på britsen. Sen kände han på mina fötter och frågade hur jag mådde egentligen. Han kunde alltså på min fötter känna hur stressad och spänd jag var. Då är det ganska tydligt att det gått för långt. Han låste upp och mjukade upp det mest nödvändiga, sen beordrade han mej total vila. Vila kan man göra på många sätt och för vissa kan det även innebära träning. Men i mitt fall så rekommenderade han massage, en varm bastu, ett bad eller en promenad.

För en gång skull hade jag alltså gjort som min kropp bett mej om, jag hade avstått träningen till förmån för vila – UTAN dåligt samvete! I vanliga fall hade den uteblivna träningen blivit en negativ stress och jag hade känt mej som en dålig människa. Men det gjorde jag inte den här gången. Jag var för slut för att ha dåligt samvete. Jag hade inte ens dåligt samvete för att jag inte gjort de övningar som kiropraktorn gett mej och det tyckte han bara var bra 🙂

Den här veckan har jag istället legat en hel del i soffan med massor av tända ljus med filten över benen och en tekopp i handen. Jag har haft koll på maten och försökt sköta min sömn ordentligt. Jag har tagit långa, varma bad och vissa dagar inte ens varit utanför dörren utan bara lullat runt i min onepiece. OCH jag har hållit koll på min andning! Jag har andats med magen (inte högt upp i bröstet) och göra det nu nästan automatiskt. Jag har kommit så långt att jag kan gå samtidigt och nästan inte tänka alls på att det ska bli rätt. Å idag upptäckte jag att min ”övermage” har blivt nästan platt! Efter bara två veckor av rätt andning. Vicken grej!

Vad vill jag egentligen säga? Jo, att vi kvinnor måste bli bättre på att lyssna på våra kroppar. Vi kan inte köra på i 180 och försöka hinna allt och räcka till för alla. Då blir det bara paj. Visst är det bra att röra på sej, men när kroppen verkligen säger ifrån så måste vi lyssna. Den stackars kroppen måste få vila ibland utan att vi får dåligt samvete. Särskilt nu. Så här innan jul är det många som stressar som tokar för att hinna med jobb, familj, barnens aktiviteter, julklappsinköpen, julfester och en massa annat. Att då pressa in träningen för att vara duktig funkar inte! Om den får en av slappna av – fine! Men blir den ett stressmoment, då måste man se upp! Då är det kanske bättre att ta en promenad eller en tupplur istället.

Den här veckan när jag faktiskt tillåtit mej att vila har jag märkt att kroppen omformat sej och nog även tappat några hekto. Så jag tror att den tackar mej för vilan genom att visa mej resultat av det jag hittills åstadkommit. Idag har jag tagit en långpromenad och slockande som ett ljus i soffan efteråt. Det säger mej att kroppen är ganska slut. Men imorrn ska jag ta mej iväg och träna igen och se hur det känns. För nu vill jag – kroppen är på väg att svara igen. Å det är så det ska vara. Det är så det ska kännas. Träning ska var kul, inte en negativ stress om drar ner dej. Säger kroppen stopp så måste man lyssna!

Ta hand om dej! Vem ska annars göra det? Du har bara en kropp. Om den inte håller, var ska du bo då? Du är värd din egen omtanke! Du är viktig!

Igår träffade jag min nya kiropraktor, det var en upplevelse… Både min pappa och äldste son går hos honom och jag har bara hört gott. Nu var det min tur… Jag är av den åsikten att man ska försöka hitta botten till problemen, inte bara fixa dem för stunden. Å det var han också! Me like!

Han frågade varför jag var där och vilka problem jag ville åtgärda. Jag sa att jag ville ha mindre ont i ryggen och övningar för att bli av med min knäppande höft. Åsså sa jag att jag har fibro, men det var nog allt jag sa.

Jag fick klä av mej och han tittade på mej från alla håll. Jag fick göra olika rörelser och rätt var det är så säger han ”du har ont i höger knä va?” Ähum, ja… har haft i typ fyra år… Han såg nämligen att min högra höft putade utåt och då roterade knät inåt samtidigt. Klart det gör ont när lederna ställer sej på snedden. Men det skulle han hjälpa mej med lovade han.

Sen fick jag lägga mej på britsen, han böjde, bände och klämde. Smärtan är ju total när någon trycker, jag har konstant värk pga fibron och kan inte säga vilket ont som kommer från vad. Han testar höger sidan, vänster sida och höger sida igen och konstaterar att jag är väldigt svag i hela höger sida av kroppen och knappt har några muskler alls på den sidan, trots att jag tränar. Jag är också väldigt stel på den sidan, trots att jag är överrörlig. Så frågar han ”Har du skadat höger fot?”. Å det har jag ju. För kanske 9-10 år sedan stukade jag foten riktigt illa och läkarna sa att det nästan var synd att den inte bröts stället för det hade varit lättare att laga. Herr Kiropraktor höll med… han såg alltså sviterna så här långt efter.

Så klämde han lite på magen och sa till mej att andas på ett annat sätt än jag gör idag. Min magmuskel är nämligen delad och glappet är ganska stort, men med hjälp av en annan andning och övningar ska glappet minskas och operation undvikas. Så nu ska jag andas med naveln och ryggen och verkligen blåsa upp magen till en ballong när jag andas, istället för med mellangärdet som jag gör idag. Jag har andats fel i säkert 30 år och har muskler på ”fel” ställe i magen och det gör att hela min kropp påverkas negativt. Så jag har fått i läxa att lära mej andas  🙂

Han vred mitt bäcken rätt och gav mej ett gäng nya tider och sa att jag ska ge honom 5-6 besök att fixa en del av mina problem. Han vill inte bara vrida mej rätt någon gång i månaden, utan fixa orsakerna till allt som är vint och skevt. Så nu blir det några spännande veckor att se vad som kan göras. Jag är öppen för förslag. Jag vill ha mindre ont och gärna en snyggare mage. Jag har länge sagt att den inte ser normal ut, men ingen har lyssnat mer än Martin (som hållit med). Nu kanske den med tiden kan bli lite mer normal och samtidigt fungera bättre.

Sedan igår har jag alltså verkligen tänkt på min andning och jösses va svårt det är att ändra ett beteende. Det är ju inte så att man går runt och tänker på hur man andas, men det ska jag alltså göra nu. In med luft genom näsan och fylla hela magen, ända runt ryggen och ut med luften genom munnen. Jag har alltid sträckt mej och gjort mej så smal som möjligt och då har luften bara kommit max ner till revbenen. Nu ska jag tillåta mej att bli tjock vid varje inandning… läskigt! Dessutom får jag träningsvärk i magen… Så här sitter jag med handen på magen för att göra rätt. Jag är 44 år och lär mej andas. Så kan det gå. Fortsättning följer…