Lyxoperation? Knappast! -

Lyxoperation? Knappast!

september 30, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag är det precis tre månader sedan min ögonlocksoperation och jag har varit på besiktning på ögonkliniken. Dr G är precis lika nöjd som jag! Fast jag trodde nog att han skulle vara lite fundersam över det som fortfarande hänger, men det var han inte.. just nu… vi får väl se hur det ser ut om 1-2-3 år. När tyngdkraften gjort sitt 🙂

1/7 lyfte Dr G mina ögonlock på rätt plats. De hängde tungt över ögonen och en synfältsundersökning visade att det faktiskt var ganska illa, mycket värre än jag hade uppfattat. Enligt undersökningen missde jag en himla massa saker som jag borde se och därför blev jag godkänd för en operation.

Det var nog det värsta jag gjort! Själva operationen var helt ok, men när bedövningen släppte hade jag så ont att jag nästan fick panik. Å jag är ganska smärttålig. Som jag sa till en vän som opererades häromdagen; jag tar hellre 10 förlossningar än den smärtan… nu har jag iofs haft enkla förlossningar… men ni fattar tror jag. Det gjorde så ini h-v-e ont! En kväll, sen var det svullet och ont, men inte alls i nivå med smärtan första kvällen.

Det var rejält svullet ungefär en vecka och sen var det mesta som vanligt igen. Klart att snitten syntes, men när stygnen var borta och sårskorporna borta så var det lätt att sminka över dem. Å idag syns det nästan inget alls av operationen, det täcker jag med lite concealer och puder. Snart behöver jag inte ens det.

Dr G var alltså nöjd, men visade hur jag skulle massera ögonen. Något som alla egentligen ska göra för att motverka hängande ögonlock och hjälpa ögonen att må bättre. Många gnider sej i och runt ögonen. SLUTA MED DET! Tryck lätt runt ögat lite då och då istället, så får du mer glidmedel i ögat och undviker påsarna under ögonen. Det här ville han att jag skulle förmedla till er alla, så då är det väl bara att göra det då. Alltså Dr G´s ord, inte mina.

Det här var alltså en operation som var nödvändig för mej, inget jag själv kunde rå över eller påverka. Vissa tycker att det är en lyxoperation. Men om ni tittar på före- och efterbilden så ser ni ju vilken skillnad det är och att problemet var ganska ”överhängande”, fniss… fyndigt värre va 😉

Jag skulle vilja uppmana er som *upplever att ögonen är trötta, *måste rynka pannan *gå med huvudet i mysko vinkel för att se allt ni behöver *folk säger att ni ser trötta ut – att söka hjälp. Gör en synfältsundersökning och se hur illa problemet är. Det kanske inte är så illa. Men det kan ju också vara värre än ni tror… å då finns hjälpen där. Visst är det en form av skönhetsingrepp, jag är ju mycket snyggare nu än förr (fniss)… men främst handlar det ju om hälsan och sin egen och andras säkerhet. Att kunna köra bil säkert, att se andra bilar, trafikanter mm som finns brevid eller saker som kommer uppifrån. Att slippa huvud- och nackvärk osv. Men det är också för att slippa bestående skador av skav och problem med ögonmuskler och blinkfunktionen. Det är alltså inte alls något lyxingrepp!

Det spelar ingen roll om du är 25, 45 eller 75. Man kan ha precis samma problem oavsett ålder. Så har du funderingar, sök hjälp! Bättre en gång för mycket än en gång för lite. Jag skulle inte vilja möta mitt fd jag i trafiken…Nu kör jag säkrare, blir inte trött i ögonen och får inte ont i huvudet eller nacken. Jag mår så himla mycket bättre! Å nu har det gått tre månader och jag får äntligen ansa ögonbrynen ordentligt!!! Det är ytligt, jag vet…

Så vad tycker du? Titta på bilden och säg mej sen om det var ett lyxingrepp eller ej? Å som vanlig så uppmanar jag er att fråga vad ni vill. Kan jag hjälpa till så är det guld värt 🙂

Fyra veckor efter bröstförminskningen

september 26, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag är det precis fyra veckor sedan E-kupan blev en C-kupa och allt har gått mer än bra! Varenda dag kommer jag på nya saker som har förändrats och förbättrats. Senast idag faktiskt. Då satte jag på mej min nya höstjacka som är i rätt storlek och jag kunde dra dragkedjan heeeela vägen upp i halsen!

Förr har jag haft jackor ett par storlekar större, som då hängt som säckar på axlarna och ärmarna uppvikta flera varv. Ändå har det inte alltid gått att stänga den helt, utan en sjal har fått täcka halsringningen för att inte frysa. Men nu kan jag alltså ha 38/40, den sitter perfekt, går att stänga helt och jag ser dessutom vad jag pysslar med när den ska knäppas 🙂

Igår hade jag behå på mej för första gången, inget som rekommenderas riktigt än…. men jag skulle på premiär och ville att klänningen skulle sitta snyggt. Så jag tog ett eget beslut helt enkelt. Det blev dessutom en bygelbehå som läkaren absolut inte rekommenderar, men den var lite för stor och satt inte åt, så jag tyckte det var ok. Det handlade ju ändå bara om några timmar och kändes helt ok. Å jäklar va snyggt klänningen satt!!!

Idag tvättade jag rehab-behån och var tvungen att ha nåt annat så då tog jag en av de nya behåarna utan bygel under förmiddagen och det kändes helt ok det med. Asså… kläderna sitter ju så himla mycket bättre nu och det är rena fröjden att klä sej. Visst är det fortfarande lite svullet i sidorna och det blir lite handtag både på ryggen och i sidorna, men det är en miljoooon gånger bättre än förut.

Läkningen går alltså helt enligt planerna. Ärren börjar mjukna och ligger inte längre som långa korvar under brösten. Alla blåmärken är helt borta och även om ärren är rosa, så tycker jag ändå att de syns förvånansvärt lite. Nu spelar det ju ingen roll eftersom man ändå har behå där ärren går. Brösten börjar få en rundare form och en liten klyfta har börjat visa sej, tyngdlagen hjälper ju till när det gäller den saken. Jag är nästan tillbaka till samma omfång under bysten som jag hade innan, sånär som på tre centimeter. Så lite svullnad återstår.

Som ni ser så händer det mycket på fyra veckor. Men fortfarande är det försiktighet och sunt förnuft som gäller. From idag får jag träna försiktigt, hålla i kopplet själv när vi går med hunden och bära. Men jag får fortfarande inte springa, utföra hårdare träning eller bära tungt. Å fyra veckor till ska jag ha rehab-behån dygnet runt och tejpa såren. Å nu kommer ni inte få några fler bilder förrän på tvåmånadersdagen.

Var det värt det? Har det förbättrat mitt liv? JA!!!!!!! Det var värt precis allt! Kampen mot/med vikten, läkarebesök osv. Det var en himla massa krångel och en lååång väntan innan allt gick i lås, men det var absolut värt väntan och krånglet. Å det har förbättrat mitt liv enormt mycket! Jag har bara haft rejält ont i ryggen ett par gånger på en månad, jag som förr hade värk från morgon till kväll. Jag sover bättre, mår bättre, är piggare, känner mej snyggare, rör mej bättre och får så otroligt många komplimanger. Bara en sån sak!

Den som har problem med stor byst och seriöst vill göra något åt det – sök hjälp!!! Man måste ha under 25 i BMI det är första kravet, ingen idé att be om remiss innan det. Och sen ska varje bröst vara minst 800 ml stort och så ska man förstås ha väsentliga bekymmer av tyngden. Får man ok är det bara att tuta och köra. Operationen gör inte ont, efter gör det inte heller ont, det kliar och hugger lite bara. Kruxet är att hålla sej stilla när man inte tycker att man är särskilt ”sjuk”. Det är enda problemet… åsså att man inte har några kläder kvar som passar, men det är ju ett ganska trevligt problem.

Jag får massor med kommentarer och mail med frågor. Fråga på bara, frågan är väldigt angelägen för väldigt många kvinnor. Det är därför jag inte döljer något utan skriver helt öppet om mitt ingrepp. Jag hittade ingen information, så här finns info för dej som också letar. Håll till godo!

Gör ont inne i skelettet

september 22, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det finns visst dåligt väder! För oss som har fibromyalgi spelar det ingen roll hur vi klär oss, vi fryser ändå. Å just nu är det näst intill outhärdligt!!!

Idag är det 8-9 grader ”varmt”, det regnar och blåser. De flesta tar då på sej en extra tröja, gummistövlar och regnjacka och sen är det bra med det. Jag tar på mej strumpbyxor, kängor, fodrad jacka och jag fryser ändå. Jag är iskall om fingrar, tår, knän och näsa och det gör ont ända in i skelettet.

Det syns inte, är inte svullet eller på annat sätt påverkat. Finns ingen särskild punkt som värker mer än någon annan. Det gör bara fruktansvärt ont, längst där inne. En värk som moler, strålar och dunkar. Det syns inte, men det finns där. Definitivt.

Smärtan gör mej ofokuserad, irriterad och trött. Jag tar smärtstillande, men det enda som hjälper något sånär är att krypa ner i ett varmt bad och sedan snabbt dra på sej min tjocka onepiece och krypa ner i sängen. Gärna med hunden under samma täcke 🙂

Eftersom det inte syns är det svårt att få utomstående att förstå. Det som inte syns finns ju inte, eller? För mej är smärtan i allra högsta grad verklig. Den påverkar min vardag och stör min tillvaro. Det är hanterbart nästan hela året, men just hösten är för jäklig! De täta väderomslagen och kylan trasslar till det och även om jag försöker att ignorera det så är det svårt när det gör så ont att benen nästan viker sej.

Men jag kliver upp varje dag, klär mej, sminkar mej och försöker göra det bästa av dagen. Visa dagar går bättre än andra. Idag har jag haft en heldag i tingsrätten, i kallaste salen förstås… med sjal över axlarna och varm choklad att dricka har det varit hanterbart. Andra har sett en glad, men frusen, tjej – vad de inte ser är hur ont det gör. Jag visar inte mer än jag måste.

En smärta som förstås är obegriplig för andra. Det är nog bara de som har fibro som vet vad jag pratar om. Hur det känns när skelettet gör ont, att frysa så man skakar trots att man klär sej så varmt man kan och den otroliga tröttheten som bara blir värre ju längre hösten går. Ett minne som sviker, ord som trasslar till sej och alla saker som går i backen eftersom händerna inte är samarbetsvilliga. Jag trodde det var jag som var ofokuserad, klumpig och hade början på alzheimer… men det var något helt annat. Det var fibromyalgi, en av de konstigaste sjukdomar jag stött på.

Det som inte syns finns faktiskt ändå. Döm mej inte. Försökt istället att förstå hur det är att leva med ständig smärta och ständig trötthet. Jag förstår att det är svårt att förstå, jag gör det ju knappt själv. Det enda jag begär är att du respekterar att jag har det så här. Det är inget jag hittar på. Det är faktiskt en sjukdom. Å tråkigt nog är jag en av dem som har den. Så är livet och jag har accepterat. Det här är mitt liv. Försök bara förstå. Döm mej inte.

Tre veckor efter bröstförminskningen

september 19, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu börjar jag se resultatet! Det har gått tre veckor och visst är det fortfarande svullet i sidorna, men det mesta har blivit normalt. Tror jag…

Jag börjar återfå känseln, det är bara i själva snittytorna som det fortfarande inte känns något. Men det pirrar till ibland. Huggen är borta och det kliar inte längre, så de där nervtrådarna kanske har hittat varandra igen. Brösten har fått en rundare form och blivit lite större tycker jag, så nu har jag tom fått en liten klyfta igen. Såren har blivit lite mjukare och lite mindre, de är inte längre tjocka korvar som löper under bysten. Så det går framåt!

Jag har alltid sett mej själv som tjock oavsett vad vågen visat. I tisdags såg jag en bild av mej själv där jag faktiskt såg smal ut. Jättekonstigt. Men det är ju det alla säger, så nu måste jag ju tro på både andras och mina egna ögon. Jag är faktiskt smal, över hela kroppen! Fast jag har den där magen som jag råkade hitta efter operationen. Så tänk då när den är borta, jäklar va kul det kommer bli att se sej i spegeln!

Jag letade kläder till eventet jag skulle på igår och gick igenom tröja efter tröja… nu är det dax att rensa! De flesta är i storlek 42/44 och fladdrar i sidorna och ser jättekonstiga ut. Jag har blivit ungefär 10 cm mindre i omkrets och brösten sitter 8-10 cm högre upp, så tröjorna är lixom uttänjda på fel ställe. Många av min tröjor och blusar mm ser ut som säckar. Allt bara hänger. Så det måste bli lite nya kläder. Stackars mej 🙂

Å nu är det bara en vecka kvar av den totala vilan! Sen kan jag iaf börja göra några små magövningar, gå med hunden själv och lite sånt. Och om ytterligare två månader (efter återbesöket) kan jag träna och göra allt jag vill. Det ska bli väldigt spännande att ta första löpturen och testa yoga igen. Jag känner ju att hela jag är lättare, andas lättare och rör mej på ett annat sätt. Det kan ju inte bli annat än bra!

Men vet ni vad jag längtar mest efter? Att få ta ett bad! Att krypa ner i ett varmt skumbad och ligga där tills man ser ut som ett russin. Guuud så skönt! Jag tror att jag får göra det när det gått fyra veckor, men är inte säker. Jag hoppas verkligen det för när hösten kommer och det blir så där läskigt rått och kallt – då är badet min räddning. Så håll tummarna för att det blir så.

Jag säger det igen; jag är så glad att jag tog steget! Bland det bästa jag gjort och något som kommer att höja min livskvalitet med många procent. Så du som vill, men tvekar; gör inte det! Operationen gör inte ont alls, det är bara läkningen som tar en jäkla tid. Men jösses va skönt det är att vara av med E-kupan!

En sk ”ledig” dag…

september 18, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så skönt det var att vakna idag och inte alls må lika dåligt som igår. Direkt kände jag att ”Aha! idag kan jag få en massa gjort” och satte igång!

Det är tre veckor sedan jag röjde ordentligt här hemma inför operationen, sedan dess har nästan allt fått vara. Jag har ju inte fått göra särskilt mycket mer än småplockat lite. Så dammråttorna hade förökat sej till dammflodhästar och låg ungefär överallt. Alltså kan man ju tycka att jag borde börja med dammsugning, men det gick inte för hela vardagsrummet är belamrat med grejer till Lilla Bloggdagen som är i vägen för dammsugaren.

Så jag började med att packa klart alla goodiebags och tränga in dem i ett hörn. Ut på alltan med alla tomma kartonger och en ny hög med allt som ska i nästa goodiebag. En snabbröjning i hallen och sen kunde jag äntligen köra igång dammsugaren. Å där åkte alla dammflodhästar och luften blev lite lättare att andas! Så skönt! Jag hade velat klippa gräset också, men där går gränsen för vad jag klarar än med tanke på alla stygn.

Pappershögar har rensats, goodiebags sedan flera veckor har tömts, jag har kört en tvätt och fixat en massa annat. Äntligen känns det som början på ett hem igen! Tur jag redan från början har ett lättstädat hem, så att det inte tar så lång tid när man väl tar tag i det. Det underlättar att ha få grejer och vuxna barn. Tänk då när Lilla Bloggdagen är över, då får jag tillbaka hela vardagsrummet.

Så den ”lediga” dagen har utnyttjats totalt kan man väl säga. Men nu är jag trött och eftersom jag ska ut på äventyr ikväll igen så är det dax för en tupplur. Sen har vi problemet med vad man ska ha på sej i kväll… men det brukar lösa sej.

Så: hänga en tvätt och sova lite – sen lite VIP – shopping på det. Det låter som en bra plan tycker jag 🙂

En sån dag…

september 17, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag betalar jag priset för allt skoj jag gjort den senaste tiden. Jag vet ju att smällen kommer, jag vet bara inte när eller hur hård den är… just idag är jag supertrött, har ont i hela kroppen, nacken knastrar när jag rör mej, jag har svårt att få fram rätt ord och hjärnan är lite lätt förvirrad och väldigt seg. Åsså fryser jag förstås, men det gör jag ju nästan jämt.

Ändå var jag i kommunalhuset klockan 9 för att räkna de sista rösterna i valet. Det funkade sådär… men jag hade tur att sitta med en trevlig kille som inte stördes av mina gäspningar eller att jag var tvungen att resa mej var 20:e minut och mjuka upp kroppen. Allt går, eller hur?

Efter lunch gick jag hem för att släppa ut hunden, ge honom mat och åka med Senior till läkaren. Så nu har jag hunnit sitta ner en stund, pysslat lite här hemma och tagit en extra värktablett. Det är inte ofta jag petar i mej smärtstillande, men när det känns så här jäkligt är det nödvändigt och då har jag riktigt bra grejer att ta till.

Jag gör så gott jag kan och är tacksam över att ingen tittar snett på mej eller ifrågasätter min värk. Familjen förstår, men det är det inte alls säkert att utomstående gör. Men där har jag haft tur, jag har också varit helt öppet med att jag har kronisk värk och att det är fibromyalgi. Till och med folk som aldrig hröt talas om det har lyssnat intresserat och respekterat det. Skönt!

Så idag är alltså en dålig dag, de kommer med jämna mellan rum och det vet jag ju. Men jag vet inte om det är bättre eller sämre imorrn… men jag planerar mitt liv ändå och sen får det bli som det blir. Det enda jag vet helt säkert är att jag inte kan stå längre stunder, då får jag ont direkt och då gör det skitont överallt. Väderomslag är också besvärliga.

Smärtan syns förstås inte och det är jag oftast tacksam för. Jag vill inte gå runt och se sjuk ut, även om det hade varit enklare ibland. Idag vet jag att jag ser trött ut, men inte mer än så. Jag har klätt mej som jag brukar, lagt en lätt make, fixat håret och målat naglarna. Jag ser ut som jag brukar göra oavsett om jag har en bra eller dålig dag. Jag når definitivt inte bättre av att gräva ner mej eller se sunkig ut.

Nu ska jag iväg med sonen och sen tillbaka till kommunalhuset och räkna igen. Jag kommer att somna ovaggad ikväll, tack o lov är det inget fel på insomningsmekanismen! Så får vi se hur allt är imorrn. Det visar sej 🙂

En väldigt annorlunda känsla

september 14, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har hållit igång i princip dygnet runt sedan i onsdagsmorse. Jag har gått upp vid 7 och kommit i säng efter midnatt. 5 dagar i sträck. Så som de flesta andra gör alltså. Men för ett halvår sedan hade jag inte orkat det, då hade de räckt med en tidig morgon för att knäcka mej helt.

Nu har jag varit ledig från jobb i drygt 4 månader och jag kan säga att jag inte ens minns när jag mådde så här bra senast. Jag orkar med på ett helt annat sätt än tidigare och njuter av livet och det känns fantastiskt. Idag var jag tvungen att umgås med min fd plågoande och mobbare i flera timmar och när han frågade hur läget var svarade jag bara ”perfekt”. Han tittade förvånat på mej eftersom han precis hört hur vi slitit med alla förtidsröster och hur ögonen gått i kors på oss. Ändå har han aldrig sett mej piggare, gladare och mer välmående än nu. Det känns väldigt skönt att kunna säga så till någon som verkligen försökt att trycka ner en i skorna under flera år. En triumf!

Jag känner mej som 20 igen! Då lekte livet, jag jobbade på 5-6 olika jobb, reste, festade, dansade och hade världens roligaste liv. Precis så känns det nu, men 24 år senare. Visst har jag fortfarande min kroniska smärta, sömnapné och obehag av senaste operationen. Men smärtan är mindre, sömnen bättre och alldeles snart har säkert kroppen återhämtat sej så mycket den kan och såren läkt. Jag andas lättare, känner mej gladare och är otroligt mycket piggare.

Att sluta jobba var ett av mitt livs bästa beslut. Nu ska bara ekonomin lösa sej… att förminska brösten var också ett av mitt livs bästa beslut. Att göra alla mina andra ingrepp bidrar förståss också massor, men de här två har varit livsavgörande. Nu känner jag äntligen att jag har ett friskt liv och att min kropp gör det jag ber den om. Visst har jag mer ont vissa dagar och vintern blir förmodligen lika jäklig som vanligt… men smärtan eller tröttheten är inte alls lika jobbig som tidigare. Nu kan jag ju sova och vila ut när jag vill och behöver. Och så länge man har kul och fullt upp har man inte tid att känna efter lika mycket.

Jag är inget offer för en massa diagnoser! Jag har fribromyalgi, sömnapne och en massa annan skit. Men diagnoserna styr inte mitt liv längre, det gör jag! Det är full fart framåt när allt är lugnt och lite mindre full fart när det är mindre lugnt. Men vill jag göra nåt så gör jag det – ingen smärta stoppar mej. Å även om jag vet att jag får jäkligt ont efter en viss aktivitet, så stoppar det mej inte – jag vet vad jag gör och kalkylerar med smärtan. Vissa dagar kan jag knappt ta mej ur sängen, men då är det så.

Jag mår så himla bra och det är en väldigt annorlunda känsla. Jag är inte van. Men det hoppas jag verkligen att jag ska bli. Jag har fixat till det jag kan på min kropp för att må så bra som möjligt och det har verkligen hjälp. Har du grejer som stör din vardag och som går att fixa – fixa dem! Det kan vara jobbigt att söka vård, kämpa för sin rätt och sedan få vården och göra olika ingrepp. Men det är så värt det! Jag ångrar mej inte! Det tog nästan fyra år av mitt liv att få ordning på allt, men nu är jag framme! Det är lycka att ha en kropp som fungerar!

Ärren efter två veckor

september 12, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Inte är man vacker inte, men det blir bättre och bättre. Idag är det alltså två veckor sedan jag gjorde min bröstförminskning och nu lägger jag om såren själv. Ärren ska tejpas en gång i veckan de närmaste tre månaderna och idag när jag bytte tejp passade jag på att föreviga dem så att ni ska kunna se hur det ser ut. Inte för att visa upp mina behag, utan för att jag vet att flera av er som läser precis gjort er operation eller väntar på den och vill veta vad som väntar.

Jag har nästan vant mej vid mitt nya utseende, även om jag få aha-upplevelser hela tiden. Igår när jag skulle iväg på gala och klädde upp mej så satt klänningen perfekt! Jag hade samma klänning på en annan gala i maj och då satt den betydligt tajtare och jag såg ut lite som en falukorv faktiskt. Det gjorde jag inte igår! Något jag upptäcker mer och mer är att jag har betydligt mindre värk i ryggen och det är en befrielse!!!

Men en ny känsla har infunnit sej. På återbesöket fick jag veta att när det hugger till så är det nervtrådar som bildas och hittar varandra och nog sjutton hugger det till. Jag har ingen känsel på undersidan, men nästan på alla andra ställen. Det kliar i såren och så är det ju när sår läks. Men det bränner rejält i sidorna nu och där är fortfarande väldigt svullet. Idag kände jag mej nästan kvävd av den tajta behån jag måste ha hela tiden, så den åkte av och sen låg jag i soffan med bara en t-shirt på mej. Så skönt att slippa trycket en stund. Men efter dusch och ny tejp var det bara att krångla på sej tvångströjan igen. Men visst ser det väl bra ut? Lite skrynkligt och svullet, men stygnen är faktiskt inte så tokiga. Å jag struntar faktiskt i hur det ser ut, jag har alltid nån slags top på mej ändå. Men eftersom jag vet att många är nyfikna på resultatet så bjuder jag på detta. Detta är det naknaste ni får.

Vartefter svullnaden går ner ser jag hur min nya överkropp tar form. Jag tycker nog att det blev en perfekt storlek för min lilla kropp och det verkar som andra tycker likadant. Jag är mer proportionerlig, mer jag – inte bara ett par stora meloner. Nu väntar jag bara på att svullnaden ska gå ner och att jag ska få börja träna igen. Två veckor till i total stillhet… sen två månader till innan jag får träna opch springa igen. Jaja, bara gilla läget.

Nu vet jag att en av er som läser ska få bedömningen på måndag och att en annan precis gjort sin operation och att en tredje kämpar med vikten. Jag önskar er lycka till av hela mitt hjärta! Hör gärna av er och berätta hur det går 🙂

För fräsch för att vara sjuk?

september 10, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Många sjukdomar och hälsotillstånd syns inte på utsidan, de vet de flesta av oss. Ändå är folk väldigt snabba med att döma någon som lider av något som inte syns. Som för mej idag.

Annelie och jag var på väg med bussen från punkt A till punkt B. Vi sätter oss på platsen för rörelsehindrade eftersom jag vill ha lite mer svängradie för min tämligen nyopererade kropp. Jag vill helst inte stöta i saker eller folk och jag är rädd för att folk av misstag tappar balansen och stöter till mej, då är det skönt med lite extra utrymme. Vi tog upp två av de fyra platserna, det fanns alltså plats för fler brevid oss.

Så kom det in en äldre herre och slår sej ner brevid Annelie, mitt emot mej, och säger att detta är platser för pensionärer. Nej, säger jag och pekar på skylten, det är platser för halta och lytta. Han hör illa, så jag får upprepa det några gånger innan han fattar. Så jag lägger till: jag är nyopererad och fullt berättigad att sitta här. Varpå han säger att jag ser för pigg och glad ut för att ha ont.

Va f-n! Så man får inte se glad ut? Ska man sitta där och gråta av smärta och förpesta tillvaron för alla andra passagerare också? Syns det inte finns det inte – jäkla skitgubbe! Han hade tydligen full rätt at sitta där eftersom han var pensionär. Där fanns inget ifrågasättande om hans hälsa inte, han var ju pensionär och då får man sitta på handikapplatsen.

Jag kanske skulle dragit upp min förhöjda sko med extra klack eller visat mina fortfarande färska operationsärr. Det hade ju iaf varit enkelt gjort, bara dra upp tröjan lixom. Eller varför inte ha intyg på mina diganoser i fickan och visa för alla, men enklast är väl en stämpel i pannan med ”KRONISK VÄRK” antar jag. När han frågade vart jag hade ont så sa jag faktiskt att jag hade opererat brösten, då fick jag höra att jag inte behövde berätta mitt livs historia. Han frågade ju!!!

Nu ska poängteras att jag inte brukar sätta mej på den platsen, men just nu känns det lixom tryggast och bussen var nästan tom i övrigt. Är man ung kan man inte ha ont. Är man glad har man inga beymmer. Tydligen. Skitgubbe!

Jag är rik!

september 9, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Hur har ni det med rikedom? Vad är rikedom för er? Jag drar in ca 5000 kr i månaden, sambon drar inte i en enda krona just nu och ändå anser jag oss rika. Hur går det ihop? Jo, vi är rika på livet! Lite höga på det också faktiskt. Men nu börjar det bli lite kämpigt måste jag erkänna…

Vi trodde ju inte att det skulle vara så svårt för Martin att få ett jobb. Bra betyg, stor kunskap, fina rekomendationer och mängder med lediga jobb hjälper tydligen inte. Han söker massor med jobb konstant men får inte ens komma på intervju. Jag tror mer och mer att det beror på hans osvenska efternamn eftersom de enda som faktiskt hör av sej är utländska företag och rekryterare.

Å mina 5000 räcker ju som ni förstår inte så långt. Ytterligare 5000 får tas från sparande varje månad för att täcka räkningarna och nu börjar sparandet ta slut. Så tanken är att han ska anmäla sej till arbetsförmedlingen och se om de kan hjälpa honom. Jag får nog börja kolla på nåt extrajobb, typ personlig assisten eller nåt sånt. Såna jobb finns, men jag kan ju inte bära eller jobba långa pass pga fibron och sömnapnen – så vi får väl se om det finns nåt som passar. Nåt måste vi ju göra.

Trots detta känner jag mej alltså rik. Jag mår väldigt bra i kroppen nu efter alla mina ”åtgärder”. Det enda som jag inte kan göra något åt är den ryggvärk som är kvar, att fibron ställer till det särskilt vid värderomslag då jag får förjäkla ont i hela kroppen och sömnapnén alltid ser till att jag är himla opigg. Men jag får se till det jag kan göra: promenera, vara sällskap och läsa högt, kanske riva biljetter på nån teater eller bio… Jag får kolla runt helt enkelt.

Jag är också rik så till vida att jag har en familj som accepterar mej precis som jag är. Har hört skräckexempel på familjer där man inte supportar varandra för fem öre. Att man ska ”ryck upp sej” trots att man har en sjukdom eller depression. Martin och killarna ser när jag tar slut och låter mej vara och gör allt jag ber dem om. Å pälsbollen finns vid min sida konstant för sällskap, tröst och värme.

Så trots en superdålig ekonomi är jag en väldigt rik människa. Pengar är inte allt 🙂

Att gilla det man ser

september 9, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Tidigare har det inte varit särskilt viktigt vad jag sett i spegeln. Jag har inte brytt mej särskilt mycket om vad jag har på mej eller hur jag ser ut. Men det kanske är så när man mår väldigt dåligt? Man orkar inte bry sej.

Men för 2-3 år sedan upptäckte jag att om jag fixar till mej minsta lilla så mår jag faktiskt en hel del bättre. Så jag började få ordning på min kropp, köpte kläder som faktiskt passade mej och var hyfsat i tiden, började fixa naglarna och drog lite mascara på ögonfransarna. Det jag började se i spegeln gjorde mej mycket piggare och roligare att ha att göra med.

Visst tar det lite tid att fixa de där naglarna, en halv dag ungefär. Jag gör det själv, hemma framför tv´n – nåt annat har jag inte råd med. Jag har köpt de billigaste nagellacken när det varit extra billigt på Ica och kommit på att med under- och överlack så håller faktiskt naglarna en hel vecka. Så snacka om att jag blev lycklig när jag fick kvalitetslack i mängder häromveckan. Från Depends billiga till Wet n´wilds kvalitet, snacka om skillnad. Lacket är enklare att lägga, täcker direkt och torkar snabbt. Ibland får man tydligen vad man betalar för…

Med dålig ekonomi (eller om jag kanske bara är ekonomisk) så skulle det aldrig falla mej in att betala höga priser för kläder och skor. Jag handla gärna när postorderfirmorna har rea, det är rea på stan eller när jag har något bra erbjudande. Nu har jag hittat Deischman där jag kan köpa skor till ett bra ordinarie pris och det är jag himla glad för. Det där med flera tusen för ett par stövlar är inte alls min grej, max 500 ska det va!

Den lilla tid och energi jag lägger ner på att fixa mej är inget alls emot hur mycket piggare jag blir. Jag har tom börjat sminka mej så gott som dagligen! Lite dagkräm, mascara och läppstift så ser man ju faktiskt piggare ut även i andras ägon och får ett leende tilbaka. Ett smycke eller ett par snygga glasögon på det, så är saken biff!

Några små accessoarer som piffar till hjälper alltså. Jag fick hem nya glasögon här om dagen. Äntligen kan man trycka sin egen design på bågarna igen! Jag tar mina glasögon från Favoptic och är nöjd varenda gång. Mina nuvarande kostar 2155 kr istället för uppåt 10 000 i vanligt butik (progressiva, tunna glas mm). Jag kör alltså budget på det mesta jag har på mej, men ändå inget skräp. Många av mina kläder och skor har jag haft flera år, inget byts ut förrän det är trasigt.

Det behöver alltså inte kosta en förmögenhet eller ta massor med tid att bry sej om sitt utseende lite. Jag mår bättre, trivs mer med mej själv, får ett leende och orkar ge ett tillbaka. Jag är glad att jag tänkte om. Det är ju i mina egna ögon jag ska duga, inte i någon annans. Å visst duger jag utan minsta tråd på kroppen och oavsett hur jag ser ut, men att känna mej fin gör att jag mår bättre. Det är viktigt att trivas med sej själv. Man mår så mycket bättre om man gillar det man ser i spegeln.

Men ibland är det ändå onepiece som gäller. Man får ha såna dagar också 🙂

Har sett mina nya boopisar

september 8, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag har jag sett dem! Mina nya C-kupor eller om det är B…

Vi var uppe med tuppen och tog bussen in till stan redan innan 8. Klockan 9 hade jag återbesök på bröstmottagningen för att ta bort alla förband. Spännande värre!

Jag blev inkallad och alla lager med tejp togs bort, jag tvättades ren och sen fick jag titta. När tom sköterskan sa att det var himla snygga tuttar jag fått, så var jag inte sen att hålla med. 7,4 hg gör mycket! Nu ser de ut som när man var 14 ungefär 🙂

Ärren var jättefina på alla ställen utom på vänster sida mot armhålan, där var det som en liten buckla. Men jag är fortfarande ganska svullen, så man ser inte resultatet helt än. Först om 2-3 månader kan man se eventuella skavanker och dessa åtgärdas om de är för stora. Men alla sår är fina, rena och läker som de ska. Jag börjar få tillbaka känslen överallt också. Så allt går helt enligt planen!

Behån jag haft sen operation åkte i soporna och istället har jag nu en typ av sportbehå från Kappahl. De är betydligt enklare att ha under kläder eftersom den har bredare mellan axelbanden och alltså inte syns i halringningen som de andra gjorde. Den här kan jag ha under det mesta tror jag. Den är i ett mjukare material också och skaver inte som de andra gjorde.

Det som gäller from nu är att ha ärren tejpade i 3 månader. Ingen träning annat än promenader 2-3 veckor till och återbesök om 3 månader. Jag får inte ha någon riktigt behå på ytterligare ett par månader och då nånstans vet jag vilken storlek jag har.

Ni som funderar på bröstförminskning borde verkligen ta steget. Det är bland det bästa jag gjort! Det svåraste var att gå ner i vikt, allt annat har varit en baggis. Jag andas lättare, sover bättre, har inte ont i rygg eller nacke, kan knäppa alla mina jackor och ha vilka kläder jag vill. Jag antar att jag kan träna vad och hur jag vill också, men det får jag ju inte testa än… Jag vill poängtera att jag inte haft ont någonting alls av operationen. Det var ju det jag var mest rädd förr 🙂

Ställ vilka frågor ni vill, jag delar gärna med mej. Själv hade jag ingen att fråga och det är ju därför jag skriver!

En vecka efter bröstförminskningen

september 5, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Tänk att det redan gått en vecka sedan operationen. Tiden går väldigt fort! Dagen efter operationen kunde man verkligen undra hur slutresultatet skulle bli. Jag var svullen över hela bröstkorgen, bröstvårtorna pekade åt olika håll och hela jag såg helt skev ut. Men allt var mindre och det är lixom det ända jag bryr mej om.

Idag ser jag helt misshandlad ut. Blåmärkena i sidorna är lila och blå-svarta. Jag är öm i de övre magmusklerna och det undrar jag förstås vad det beror på. Kanske att belastningen blivit en annan? Tejpen döljer såren, så jag vet fortfarande inte hur allt egentligen ser ut. Det får jag se på måndag, då ska jag på återbesök och bla byta tejp. Jag längtar! Det ligger som torkade blodkorvar under tejpen som irriterar och ser äckligt ut.

Jag är så otroligt glad att jag vågade ta det här steget. Man vet ju vad man har och hur man mår, men inte hur det ska bli och vad man får. Men skillnaden är tydlig! Tyngden från bröstkorgen är borta! Jag andas lättare både när jag är vaken och när jag sover. Trots att jag inte kan sova på magen som jag alltid gör, så är min sömnkvalitet faktiskt bättre än förut. Tänk då hur bra den kommer bli när jag kan ligga som jag vill. Jag har inte haft ont i ryggen en enda morgon sedan operationen och det hade jag nästan varje morgon förut. Det ska bli väldigt spännande att få springa igen och känna skillnaden där. Det känns som jag fått en helt ny kropp, som dessutom är ganska frisk och välmående. Å då är det alltså ganska lång tid kvar av läkningsprocessen.

Jag vill poängtera att jag inte haft ont en enda minut. Det var ju det jag var mest rädd för… och det var därför jag tvekade. Så det kan jag med gott samvete säga till alla er som tvekar att göra operationen just pga smärtan. Det är inte värre än träningsvärk och det finns mycket som är himla mycket värre, så nu kan ni sluta tveka pga den saken. Visst ser jag blåslagen ut, men jag har inte ont! Det stramar lite i såren då och då och hugger till ibland, men det är absolut inget jag lider av. Idag har jag nästan full rörlighet, även om man tvekar lite att sträcka upp armarna snabbt och rakt över huvudet.

Visst är jag fortfarande ganska svullen i sidorna och man kan fortfarande inte se hela resultatet, men det spelar ingen roll. Tyngden är borta och jag är fri!

Varför?

september 3, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Besökarna på bloggen har ökat rejält sista tiden. Jag vet inte om det beror på att man tror att man ska få se nakenbilder eller kanske tom operationsbilder. Jag tackar självklart för besöken, det är ju läsare vi bloggare vill ha.

Några av er undrar säkert varför jag skriver så öppet som jag gör. Det är mycket enkelt. När jag fått besked om ingrepp jag själv ska gå igenom har jag sökt information och nästan aldrig hittat någon. Särskilt åkommor som vi kvinnor behöver hjälp med finns det ytterst liten information om. Alltså har jag tagit det som en av mina uppgifter att informera så mycket jag bara kan. Jag har tom lovat läkaren som gjorde min första operation att sprida informationen så mycket det går. Hon tyckte nämligen att det var riktigt sorgligt att kvinnor inte vet vilka ingrepp de kan göra för att få en enklare vardag. Det var läkaren som brände min slemhinnor i livmodern som sa så och sedan dess har det bara fortsatt.

Jag letade och hittade inget varken om att bränna slemhinnor, hur man mår efter en tvt, hur bedömningen för bröstförminskning går till eller en så enkelt sak som att operera ögonlocken. Nu har jag skrivit de senaste 3-4 åren hur allt förarbete går till, hur operationen/ingreppet går till och hur läkningen och eftervården är. Och nu letar andra och hittar faktiskt information och vågar på så sätt göra det som behövs för att göra deras liv lite bättre och friskare. Alltså har jag fyllt en lucka och hoppas av hela mitt hjärta att det ska hjälpa ännu fler. Å det vet jag att det gör. Jag får kommentarer och mail ganska ofta från kvinnor som fått hjälp eller som väntar på olika ingrepp. Även nära vänninor har till slut bett om hjälpen när de sett och läst att jag mår så bra som jag gör. Å jag ser ju på sökorden vad folk letar efter. ”Slippa mens” är ett av de vanligaste 🙂

Så jag fortsätter att skriva och visa bilder. Ni kommer inte att se något mer naket än vad en sommardag på stranden visar. Nakenbilder får ni aldrig se på min blogg, inte av mej iaf. Igår satt jag i solen i bara bandagen men det visar ju inget mer än vad bikini gör. Skönt var det iaf. Solen ger mej energi och får mej att orka lite till. Idag ska jag leta upp mer respektabla kläder och visa mej band folk för första gången sedan operationen i fredags.

Spännande att träffa vänner igen idag. Äntligen känner jag att jag trivs i min kropp och är lagom stor överallt. Men vad säger vännerna om min förändring? Kommer de att se någon skillnad? Kommer kläderna skava? Kommer jag att orka hela dagen? Vad händer om vi får en massa att bära hem… jag får ju inte bära tungt. Jaja, det visar sej. Idag ska jag fira jul med Ica, det är bara några månader för tidigt… men kul ska det bli!

Jag vill göra skillnad och med den här bloggen vet jag att jag gör det! Visst är det ibland lite glamorösa grejer jag får gå på, men oftast är jag ju bara en helt vanlig mamma. Eller ovanlig kanske. Jag strävar hela tiden efter att få ett friskt liv och att må så bra som möjligt. Det ovanliga är att jag delar med mej av det jag gör för att andra också ska kunna göra detsamma. Jag önskar alla lycka och välmående till alla och jag menar det verkligen!

Ha en fin dag! Det ska jag ha 🙂

4 operationer på 3 år

september 1, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Tre dygn efter min bröstförminskning måste jag erkänna att jag är väldigt otålig när det gäller att se det slutgiltiga resultatet. Men jag provade en behå med C-kupa i morse och den satt nästan perfekt. Jag är inte riktigt lika svullen i sidorna men har rejäla blåmärken och såren kliar. Nu är iaf ordningen återställd och naglarna är målade igen 🙂

Sedan jag började min kroppsrenovering för knappt 4 år sedan har jag gjort fyra operationer, varav tre i narkos. 2012 brände jag slemhinnorna i livmodern och har sedan dess sluppit mensen, 2013 fäste jag upp mitt urinrör och slapp läckage vid ansträning/träning, 1 juli 2014 lyfte jag ögonlocken så jag ser det jag ska och nu har jag alltså minskat brösten. Nu räcker det! Även om jag har ont i händerna, så får den operationen vänta.

Nu vill jag ha det lugnt ett tag, läka och känna in mina nya kropp. Alla ingrepp jag hittills gjort har ökat min livskvalitet med flera tusen procent. För 4 år sedan var jag trött, hängig, ledsen, tjock, orörlig och tyckte inte alls om det jag såg i spegeln. Jag blev illa behandlad på min vårdcentral och bytte därför vårdgivare. På Järna VC tog man mängder med prover och undersökte mej från topp till tå och hittade en himla massa fel som utreddes vidare och behandlades. Tack Dr Kompis för att du lyssnade och gav mej livet tillbaka!

Jag fick diagnos sömnapné direkt, vilket gjorde att jag fick förståelse för min trötthet och kunde ta bort det dåliga samvetet som hela tiden sa att jag var lat. Jag började sova middag och var för första gången på många år hyftsat pigg. I kombination med första operationen då jag brände slemhinnorna och på så sätt slapp förlora mängder med blod en gång i månaden så kunde jag återigen göra saker utan att vara för trött eller ha koll på almanackan. Vilken känsla! Jag fick tillbaka livet kändes det som.

Uppmuntrad och uppiggad av detta faktum vågade jag söka hjälp för mina urinläckage. Jag hade gått ner i vikt en del och ville kunna träna och springa obehindrat, men de där dropparna som kom förstörde ju allt och hämmade mej totalt. Jag fick operation direkt där man fäste upp urinröret som tydligen lossnat under min första förlossning. Sedan dess kan jag göra precis vad jag vill och hösten 2013 nådde jag min målvikt och vågade be om remiss till bröstförminskning. Jag hade inget större hopp, men blev alltså godkänd och operationen gjordes i fredags.

Medan jag väntat på vidare utredning och operationstid för bröstförminskningen har läkarna hittat lite annat smått och gått på vägen. I december 2013 fick jag veta att det fanns misstanke om fibromyalgi, vilket konstaterades i januari 2014. När jag kollade upp ryggen i vintras och påtalade min benlängdskillnad
fick jag helt plötsligt hjälp med klack på skorna, en hjälp jag
tydligen haft rätt till hela mitt liv men inte vetat om… Jag har snapping hipp på bägge höfterna, karpaltunnelsyndrom och triggerfinger. När jag skulle kolla upp min gråstarr tyckte ögonläkaren att mina ögonlock hängde i vägen alldeles för mycket. Jag fick göra en synfältsundersökning som gav honom rätt och i juli opererades detta.


E resp C

Så man kan väl säga att de senaste åren inneburit en mängd läkarbesök av olika slag, ibland flera i veckan. Idag ser jag tydligt skillnaden när jag tänker på hur jag mådde hösten 2011 och hur jag mår idag. Skillnaden är total! Alla ser den, särskilt min familj. Å jag känner den, i precis hela kroppen! Visst har jag dåliga dagar, men nu vet jag att de beror på dålig sömn och/eller fibron. Men jag kan röra mej hur och när jag vill, snart kan jag även träna hur och vad jag vill. Varken blödning, läckage eller stor byst stoppar mej längre. 44 år gammal har jag fått det liv och den rörlighet jag önskat sedan jag var runt 15 och fick ont i kroppen första gången.

Det har varit mycket jobb och en hel del smärta. Men det har varit värt det. Alla operationer och ingrepp har gett mej ett helt nytt liv. Ett rörligt och mer levande liv. Ett rikare och roligare liv. Min kropp begränsar mej inte längre utan gör det jag ber den om. När det gäller svensk sjukvård har jag inget att klaga på alls – tvärtom! Å jag har fått hjälp både av privata vårdcentraler, kommunala sjukhus och privata sjukhus. Jag har tagit hjälpen där jag fått den och varit nöjd, jag har inte valt beroende på om de varit privata eller ej. Det enda jag valde bort var Tumba vårdcentral eftersom de viftade bort mina problem. Och på förekommen anledning vill jag även poängtera att jag inte varit sjukskriven en enda dag och alltså inte belastat samhället på detta sätt. Något läkarna i fredags var ganska fascinerade över 🙂

Mitt råd till alla er är att söka hjälp om det är något ni undrar över eller har problem med. Är det nåt fel som behöver fixas så är ni värda hjälpen. Det kanske tar lite tid och gör lite ont, men det kanske är värt det i slutänden? En del kanske tycker att mina ingrepp varit lyxåtgärder, men de som ser mej håller inte med. Jag har ett helt nytt liv, det kanske du också får om du vågar ta tag i problemen? Vi har ett långt liv att leva och våra kroppar ska hålla till mycket. Jag vägrar låta en dålig kropp begränsa mej och mitt liv. Jag vill leva!

Because I´m worth it!