Bläddra efter
Etikett: värk

Jag är rik!

Jag är rik!

Kommentarer 0 kommentarer

Hur har ni det med rikedom? Vad är rikedom för er? Jag drar in ca 5000 kr i månaden, sambon drar inte i en enda krona just nu och ändå anser jag oss rika. Hur går det ihop? Jo, vi är rika på livet! Lite höga på det också faktiskt. Men nu börjar det bli lite kämpigt måste jag erkänna…

Vi trodde ju inte att det skulle vara så svårt för Martin att få ett jobb. Bra betyg, stor kunskap, fina rekomendationer och mängder med lediga jobb hjälper tydligen inte. Han söker massor med jobb konstant men får inte ens komma på intervju. Jag tror mer och mer att det beror på hans osvenska efternamn eftersom de enda som faktiskt hör av sej är utländska företag och rekryterare.

Å mina 5000 räcker ju som ni förstår inte så långt. Ytterligare 5000 får tas från sparande varje månad för att täcka räkningarna och nu börjar sparandet ta slut. Så tanken är att han ska anmäla sej till arbetsförmedlingen och se om de kan hjälpa honom. Jag får nog börja kolla på nåt extrajobb, typ personlig assisten eller nåt sånt. Såna jobb finns, men jag kan ju inte bära eller jobba långa pass pga fibron och sömnapnen – så vi får väl se om det finns nåt som passar. Nåt måste vi ju göra.

Trots detta känner jag mej alltså rik. Jag mår väldigt bra i kroppen nu efter alla mina ”åtgärder”. Det enda som jag inte kan göra något åt är den ryggvärk som är kvar, att fibron ställer till det särskilt vid värderomslag då jag får förjäkla ont i hela kroppen och sömnapnén alltid ser till att jag är himla opigg. Men jag får se till det jag kan göra: promenera, vara sällskap och läsa högt, kanske riva biljetter på nån teater eller bio… Jag får kolla runt helt enkelt.

Jag är också rik så till vida att jag har en familj som accepterar mej precis som jag är. Har hört skräckexempel på familjer där man inte supportar varandra för fem öre. Att man ska ”ryck upp sej” trots att man har en sjukdom eller depression. Martin och killarna ser när jag tar slut och låter mej vara och gör allt jag ber dem om. Å pälsbollen finns vid min sida konstant för sällskap, tröst och värme.

Så trots en superdålig ekonomi är jag en väldigt rik människa. Pengar är inte allt  🙂

Att gilla det man ser

Att gilla det man ser

Kommentarer 0 kommentarer

Tidigare har det inte varit särskilt viktigt vad jag sett i spegeln. Jag har inte brytt mej särskilt mycket om vad jag har på mej eller hur jag ser ut. Men det kanske är så när man mår väldigt dåligt? Man orkar inte bry sej.

Men för 2-3 år sedan upptäckte jag att om jag fixar till mej minsta lilla så mår jag faktiskt en hel del bättre. Så jag började få ordning på min kropp, köpte kläder som faktiskt passade mej och var hyfsat i tiden, började fixa naglarna och drog lite mascara på ögonfransarna. Det jag började se i spegeln gjorde mej mycket piggare och roligare att ha att göra med.

Visst tar det lite tid att fixa de där naglarna, en halv dag ungefär. Jag gör det själv, hemma framför tv´n – nåt annat har jag inte råd med. Jag har köpt de billigaste nagellacken när det varit extra billigt på Ica och kommit på att med under- och överlack så håller faktiskt naglarna en hel vecka. Så snacka om att jag blev lycklig när jag fick kvalitetslack i mängder häromveckan. Från Depends billiga till Wet n´wilds kvalitet, snacka om skillnad. Lacket är enklare att lägga, täcker direkt och torkar snabbt. Ibland får man tydligen vad man betalar för…

Med dålig ekonomi (eller om jag kanske bara är ekonomisk) så skulle det aldrig falla mej in att betala höga priser för kläder och skor. Jag handla gärna när postorderfirmorna har rea, det är rea på stan  eller när jag har något bra erbjudande. Nu har jag hittat Deischman där jag kan köpa skor till ett bra ordinarie pris och det är jag himla glad för. Det där med flera tusen för ett par stövlar är inte alls min grej, max 500 ska det va!

Den lilla tid och energi jag lägger ner på att fixa mej är inget alls emot hur mycket piggare jag blir. Jag har tom börjat sminka mej så gott som dagligen! Lite dagkräm, mascara och läppstift så ser man ju faktiskt piggare ut även i andras ägon och får ett leende tilbaka. Ett smycke eller ett par snygga glasögon på det, så är saken biff!

Några små accessoarer som piffar till hjälper alltså. Jag fick hem nya glasögon här om dagen. Äntligen kan man trycka sin egen design på bågarna igen! Jag tar mina glasögon från Favoptic och är nöjd varenda gång. Mina nuvarande kostar 2155 kr istället för uppåt 10 000 i vanligt butik (progressiva, tunna glas mm). Jag kör alltså budget på det mesta jag har på mej, men ändå inget skräp. Många av mina kläder och skor har jag haft flera år, inget byts ut förrän det är trasigt.

Det behöver alltså inte kosta en förmögenhet eller ta massor med tid att bry sej om sitt utseende lite. Jag mår bättre, trivs mer med mej själv, får ett leende och orkar ge ett tillbaka. Jag är glad att jag tänkte om. Det är ju i mina egna ögon jag ska duga, inte i någon annans. Å visst duger jag utan minsta tråd på kroppen och oavsett hur jag ser ut, men att känna mej fin gör att jag mår bättre. Det är viktigt att trivas med sej själv. Man mår så mycket bättre om man gillar det man ser i spegeln.

Men ibland är det ändå onepiece som gäller. Man får ha såna dagar också  🙂

Har sett mina nya boopisar

Har sett mina nya boopisar

Kommentarer 0 kommentarer

Idag har jag sett dem! Mina nya C-kupor eller om det är B…

Vi var uppe med tuppen och tog bussen in till stan redan innan 8. Klockan 9 hade jag återbesök på bröstmottagningen för att ta bort alla förband. Spännande värre!

Jag blev inkallad och alla lager med tejp togs bort, jag tvättades ren och sen fick jag titta. När tom sköterskan sa att det var himla snygga tuttar jag fått, så var jag inte sen att hålla med. 7,4 hg gör mycket! Nu ser de ut som när man var 14 ungefär  🙂

Ärren var jättefina på alla ställen utom på vänster sida mot armhålan, där var det som en liten buckla. Men jag är fortfarande ganska svullen, så man ser inte resultatet helt än. Först om 2-3 månader kan man se eventuella skavanker och dessa åtgärdas om de är för stora. Men alla sår är fina, rena och läker som de ska. Jag börjar få tillbaka känslen överallt också. Så allt går helt enligt planen!

Behån jag haft sen operation åkte i soporna och istället har jag nu en typ av sportbehå från Kappahl. De är betydligt enklare att ha under kläder eftersom den har bredare mellan axelbanden och alltså inte syns i halringningen som de andra gjorde. Den här kan jag ha under det mesta tror jag. Den är i ett mjukare material också och skaver inte som de andra gjorde.

Det som gäller from nu är att ha ärren tejpade i 3 månader. Ingen träning annat än promenader 2-3 veckor till och återbesök om 3 månader. Jag får inte ha någon riktigt behå på ytterligare ett par månader och då nånstans vet jag vilken storlek jag har.

Ni som funderar på bröstförminskning borde verkligen ta steget. Det är bland det bästa jag gjort! Det svåraste var att gå ner i vikt, allt annat har varit en baggis. Jag andas lättare, sover bättre, har inte ont i rygg eller nacke, kan knäppa alla mina jackor och ha vilka kläder jag vill. Jag antar att jag kan träna vad och hur jag vill också, men det får jag ju inte testa än… Jag vill poängtera att jag inte haft ont någonting alls av operationen. Det var ju det jag var mest rädd förr  🙂

Ställ vilka frågor ni vill, jag delar gärna med mej. Själv hade jag ingen att fråga och det är ju därför jag skriver!

En vecka efter bröstförminskningen

En vecka efter bröstförminskningen

Kommentarer 0 kommentarer

Tänk att det redan gått en vecka sedan operationen. Tiden går väldigt fort! Dagen efter operationen kunde man verkligen undra hur slutresultatet skulle bli. Jag var svullen över hela bröstkorgen, bröstvårtorna pekade åt olika håll och hela jag såg helt skev ut. Men allt var mindre och det är lixom det ända jag bryr mej om.

Idag ser jag helt misshandlad ut. Blåmärkena i sidorna är lila och blå-svarta. Jag är öm i de övre magmusklerna och det undrar jag förstås vad det beror på. Kanske att belastningen blivit en annan? Tejpen döljer såren, så jag vet fortfarande inte hur allt egentligen ser ut. Det får jag se på måndag, då ska jag på återbesök och bla byta tejp. Jag längtar! Det ligger som torkade blodkorvar under tejpen som irriterar och ser äckligt ut.

Jag är så otroligt glad att jag vågade ta det här steget. Man vet ju vad man har och hur man mår, men inte hur det ska bli och vad man får. Men skillnaden är tydlig! Tyngden från bröstkorgen är borta! Jag andas lättare både när jag är vaken och när jag sover. Trots att jag inte kan sova på magen som jag alltid gör, så är min sömnkvalitet faktiskt bättre än förut. Tänk då hur bra den kommer bli när jag kan ligga som jag vill. Jag har inte haft ont i ryggen en enda morgon sedan operationen och det hade jag nästan varje morgon förut. Det ska bli väldigt spännande att få springa igen och känna skillnaden där. Det känns som jag fått en helt ny kropp, som dessutom är ganska frisk och välmående. Å då är det alltså ganska lång tid kvar av läkningsprocessen.

Jag vill poängtera att jag inte haft ont en enda minut. Det var ju det jag var mest rädd för… och det var därför jag tvekade. Så det kan jag med gott samvete säga till alla er som tvekar att göra operationen just pga smärtan. Det är inte värre än träningsvärk och det finns mycket som är himla mycket värre, så nu kan ni sluta tveka pga den saken. Visst ser jag blåslagen ut, men jag har inte ont! Det stramar lite i såren då och då och hugger till ibland, men det är absolut inget jag lider av. Idag har jag nästan full rörlighet, även om man tvekar lite att sträcka upp armarna snabbt och rakt över huvudet.

Visst är jag fortfarande ganska svullen i sidorna och man kan fortfarande inte se hela resultatet, men det spelar ingen roll. Tyngden är borta och jag är fri!

Varför?

Varför?

Kommentarer 0 kommentarer

Besökarna på bloggen har ökat rejält sista tiden. Jag vet inte om det beror på att man tror att man ska få se nakenbilder eller kanske tom operationsbilder. Jag tackar självklart för besöken, det är ju läsare vi bloggare vill ha.

Några av er undrar säkert varför jag skriver så öppet som jag gör. Det är mycket enkelt. När jag fått besked om ingrepp jag själv ska gå igenom har jag sökt information och nästan aldrig hittat någon. Särskilt åkommor som vi kvinnor behöver hjälp med finns det ytterst liten information om. Alltså har jag tagit det som en av mina uppgifter att informera så mycket jag bara kan. Jag har tom lovat läkaren som gjorde min första operation att sprida informationen så mycket det går. Hon tyckte nämligen att det var riktigt sorgligt att kvinnor inte vet vilka ingrepp de kan göra för att få en enklare vardag. Det var läkaren som brände min slemhinnor i livmodern som sa så och sedan dess har det bara fortsatt.

Jag letade och hittade inget varken om att bränna slemhinnor, hur man mår efter en tvt, hur bedömningen för bröstförminskning går till eller en så enkelt sak som att operera ögonlocken. Nu har jag skrivit de senaste 3-4 åren hur allt förarbete går till, hur operationen/ingreppet går till och hur läkningen och eftervården är. Och nu letar andra och hittar faktiskt information och vågar på så sätt göra det som behövs för att göra deras liv lite bättre och friskare. Alltså har jag fyllt en lucka och hoppas av hela mitt hjärta att det ska hjälpa ännu fler. Å det vet jag att det gör. Jag får kommentarer och mail ganska ofta från kvinnor som fått hjälp eller som väntar på olika ingrepp. Även nära vänninor har till slut bett om hjälpen när de sett och läst att jag mår så bra som jag gör. Å jag ser ju på sökorden vad folk letar efter. ”Slippa mens” är ett av de vanligaste  🙂

Så jag fortsätter att skriva och visa bilder. Ni kommer inte att se något mer naket än vad en sommardag på stranden visar. Nakenbilder får ni aldrig se på min blogg, inte av mej iaf. Igår satt jag i solen i bara bandagen men det visar ju inget mer än vad bikini gör. Skönt var det iaf. Solen ger mej energi och får mej att orka lite till. Idag ska jag leta upp mer respektabla kläder och visa mej band folk för första gången sedan operationen i fredags.

Spännande att träffa vänner igen idag. Äntligen känner jag att jag trivs i min kropp och är lagom stor överallt. Men vad säger vännerna om min förändring? Kommer de att se någon skillnad? Kommer kläderna skava? Kommer jag att orka hela dagen? Vad händer om vi får en massa att bära hem… jag får ju inte bära tungt. Jaja, det visar sej. Idag ska jag fira jul med Ica, det är bara några månader för tidigt… men kul ska det bli!

Jag vill göra skillnad och med den här bloggen vet jag att jag gör det! Visst är det ibland lite glamorösa grejer jag får gå på, men oftast är jag ju bara en helt vanlig mamma. Eller ovanlig kanske. Jag strävar hela tiden efter att få ett friskt liv och att må så bra som möjligt. Det ovanliga är att jag delar med mej av det jag gör för att andra också ska kunna göra detsamma. Jag önskar alla lycka och välmående till alla  och jag menar det verkligen!

Ha en fin dag! Det ska jag ha  🙂

4 operationer på 3 år

4 operationer på 3 år

Kommentarer 0 kommentarer

Tre dygn efter min bröstförminskning måste jag erkänna att jag är väldigt otålig när det gäller att se det slutgiltiga resultatet. Men jag provade en behå med C-kupa i morse och den satt nästan perfekt. Jag är inte riktigt lika svullen i sidorna men har rejäla blåmärken och såren kliar. Nu är iaf ordningen återställd och naglarna är målade igen  🙂

Sedan jag började min kroppsrenovering för knappt 4 år sedan har jag gjort fyra operationer, varav tre i narkos. 2012 brände jag slemhinnorna i livmodern och har sedan dess sluppit mensen, 2013 fäste jag upp mitt urinrör och slapp läckage vid ansträning/träning, 1 juli 2014 lyfte jag ögonlocken så jag ser det jag ska och nu har jag alltså minskat brösten. Nu räcker det! Även om jag har ont i händerna, så får den operationen vänta.

Nu vill jag ha det lugnt ett tag, läka och känna in mina nya kropp. Alla ingrepp jag hittills gjort har ökat min livskvalitet med flera tusen procent. För 4 år sedan var jag trött, hängig, ledsen, tjock, orörlig och tyckte inte alls om det jag såg i spegeln. Jag blev illa behandlad på min vårdcentral och bytte därför vårdgivare. På Järna VC tog man mängder med prover och undersökte mej från topp till tå och hittade en himla massa fel som utreddes vidare och behandlades. Tack Dr Kompis för att du lyssnade och gav mej livet tillbaka!

Jag fick diagnos sömnapné direkt, vilket gjorde att jag fick förståelse för min trötthet och kunde ta bort det dåliga samvetet som hela tiden sa att jag var lat. Jag började sova middag och var för första gången på många år hyftsat pigg. I kombination med första operationen då jag brände slemhinnorna och på så sätt slapp förlora mängder med blod en gång i månaden så kunde jag återigen göra saker utan att vara för trött eller ha koll på almanackan. Vilken känsla! Jag fick tillbaka livet kändes det som.

Uppmuntrad och uppiggad av detta faktum vågade jag söka hjälp för mina urinläckage. Jag hade gått ner i vikt en del och ville kunna träna och springa obehindrat, men de där dropparna som kom förstörde ju allt och hämmade mej totalt. Jag fick operation direkt där man fäste upp urinröret som tydligen lossnat under min första förlossning. Sedan dess kan jag göra precis vad jag vill och hösten 2013 nådde jag min målvikt och vågade be om remiss till bröstförminskning. Jag hade inget större hopp, men blev alltså godkänd och operationen gjordes i fredags.

Medan jag väntat på vidare utredning och operationstid för bröstförminskningen har läkarna hittat lite annat smått och gått på vägen. I december 2013 fick jag veta att det fanns misstanke om fibromyalgi, vilket konstaterades i januari 2014. När jag kollade upp ryggen i vintras och påtalade min benlängdskillnad
fick jag helt plötsligt hjälp med klack på skorna, en hjälp jag
tydligen haft rätt till hela mitt liv men inte vetat om…  Jag har snapping hipp på bägge höfterna, karpaltunnelsyndrom och triggerfinger. När jag skulle kolla upp min gråstarr tyckte ögonläkaren att mina ögonlock hängde i vägen alldeles för mycket. Jag fick göra en synfältsundersökning som gav honom rätt och i juli opererades detta.

E resp C

Så man kan väl säga att de senaste åren inneburit en mängd läkarbesök av olika slag, ibland flera i veckan. Idag ser jag tydligt skillnaden när jag tänker på hur jag mådde hösten 2011 och hur jag mår idag. Skillnaden är total! Alla ser den, särskilt min familj. Å jag känner den, i precis hela kroppen! Visst har jag dåliga dagar, men nu vet jag att de beror på dålig sömn och/eller fibron. Men jag kan röra mej hur och när jag vill, snart kan jag även träna hur och vad jag vill. Varken blödning, läckage eller stor byst stoppar mej längre. 44 år gammal har jag fått det liv och den rörlighet jag önskat sedan jag var runt 15 och fick ont i kroppen första gången.

Det har varit mycket jobb och en hel del smärta. Men det har varit värt det. Alla operationer och ingrepp har gett mej ett helt nytt liv. Ett rörligt och mer levande liv. Ett rikare och roligare liv. Min kropp begränsar mej inte längre utan gör det jag ber den om. När det gäller svensk sjukvård har jag inget att klaga på alls – tvärtom! Å jag har fått hjälp både av privata vårdcentraler, kommunala sjukhus och privata sjukhus. Jag har tagit hjälpen där jag fått den och varit nöjd, jag har inte valt beroende på om de varit privata eller ej. Det enda jag valde bort var Tumba vårdcentral eftersom de viftade bort mina problem. Och på förekommen anledning vill jag även poängtera att jag inte varit sjukskriven en enda dag och alltså inte belastat samhället på detta sätt. Något läkarna i fredags var ganska fascinerade över  🙂

Mitt råd till alla er är att söka hjälp om det är något ni undrar över eller har problem med. Är det nåt fel som behöver fixas så är ni värda hjälpen. Det kanske tar lite tid och gör lite ont, men det kanske är värt det i slutänden? En del kanske tycker att mina ingrepp varit lyxåtgärder, men de som ser mej håller inte med. Jag har ett helt nytt liv, det kanske du också får om du vågar ta tag i problemen? Vi har ett långt liv att leva och våra kroppar ska hålla till mycket. Jag vägrar låta en dålig kropp begränsa mej och mitt liv. Jag vill leva!

Because I´m worth it!

Bilder dag 2 efter operationen

Bilder dag 2 efter operationen

Kommentarer 0 kommentarer
Före, dagen efter och idag.

Nu börjar det känns riktigt bra faktiskt!
Det bästa av allt är att jag hittat en ställning i sängen, så jag fått
sova och att magen funkar igen. Att inte ha varit på toa ordentligt sedan i torsdag gör att man till slut får panik. Men nu är det problemet också ur världen, tack o lov!

Jag lyckades med hjälp av fyra kuddar lägga mej på sidan och kunde på så sätt få en riktigt hyfsad sömn inatt. Så jag känner mej ganska pigg faktiskt, även om jag vet att jag kommer att sova middag minst en gång ändå idag.

Idag har jag dessutom tagit första duschen efter operationen och jösses va skönt det var! Nu doftar jag av min egen tvål igen istället för den där äckliga operationsregöringen. När jag skulle duscha åkte de yttersta kompresserna av, enligt doktorns instruktioner. Så nu fick jag se lite till av resultatet, inte så illa faktiskt. Inte alls så mycket blod som jag trodde och inte heller så långa snittytor som jag trodde. Allt helt, rent och fint. Så nu har jag bara tejp över såren. Några blåmärken börjar synas och sidorna är ännu mer svullna, men det gör inte särskilt ont.

Jag ser ut som en ångvält kört över mej ungefär. Ganska platt och bred, men det ska väl ordna sej med tiden antar jag. Jag har inte särskilt ont, bara när jag reser mej och lite när jag går. Jag kan röra armarna så länge jag inte sträcker dem för långt över huvudet, då stramar det lite i såren. Så det blir en lugn dag även idag, ända tills på tisdag har jag lovat mej själv att inte göra mycket mer än ligga på soffan.

Av det jag ser idag är jag, trots svullnaden, riktigt nöjd. Den här storleken passar min kropp bättre, jag tycker att jag andas lättare nu när trycket är mindre, jag får aha-uppleveleser flera gånger om dagen när jag upptäcker att jag kan göra saker på ett annat sätt än tidigare. Bland annat så spiller jag direkt ner i knät istället för att spillet stannar halvvägs  🙂

Så nu ska den här otåliga människan utrusta sej med tålamod och låta läkningen ta den tid den tar, INTE LÄTT! Nästa måndag ska jag tillbaka till läkaren och ta bort tejpen och se resultatet och sen ska jag ta hand om tejpningen själv 5-6 månader. Jag ska ta det helt lugnt 3-4 veckor, får inte träna på 6-8 veckor… sen får vi se hur jag mår. Så det tar lite tid att komma tillbaka, men då får det väl göra det då. Jag har väntat i 15 år, jag vet hur man gör när man väntar.

Men vad säger ni? Visst är det skillnad, även om det är svullet?

AKO med perfekt tajming

AKO med perfekt tajming

Kommentarer 0 kommentarer

I onsdags fick jag himla kul post., ett paket fullt med AKO-kola. Ni vet de där som fanns förr i olika smaker, men som varit försvunna ett tag. Vecka 37 är de tillbaka i butikerna i tre olika smaker; choklad-, grädd- och mintkola. Chokladen är min favorit!

Jag la direkt ut en bild på Instagram och fick många tummar upp och kommentarer om att man saknat dem och undran om när de kommer ut på marknaden. Vecka 37 alltså. En av frågorna var om de är glutenfria och även det har jag svar på: JA de är glutenfria! En god nyhet även där alltså.

Så igår när jag kom hem från sjukhuset laddade jag med mina tre påsar AKO-kola, Salmiakki och Cola Breeze från Goody good stuff och sen stannade jag i soffan resten av kvällen. Godiset kommer att räcka hela helgen tror jag. En stor Cola Zero till det så behöver man lixom inget mer  🙂

Å hur mår jag idag då? Jo tack, jag har väl inte sovit sådär superbra kanske. Men det kan jag ju göra lite då och då de närmaste dagarna. Så länge jag är stilla så känns det nästan ingenting, men när jag går känns varje steg och det är rejält svullet längst sidorna. Men det gör alltså inte alls så ont som jag trodde och det är en stor lättnad. Imorrn ska jag ta bort de översta förbanden och ta en dusch, då får ni se bild, om det går att ta någon som inte avslöjar allt för mycket…

Snart ska Martin hämta hem pälsbollen så jag får sällskap i soffan och i bästa fall får vi hem bägge barnen till lunch eller middag. Vi får väl se, de lever ju sina egna liv.

Glöm inte att tävla om presentkort i Mysshopen! Bara en dag kvar nu och vinstchansen är stoooor!
 

Bröstförminskningen gjord!

Bröstförminskningen gjord!

Kommentarer 1 kommentar

Äntligen hemma!
Allt har gått bra, men jag höll på att bli kvar över natten. Som tur var ändrade läkarna åsikt och släppte hem mej. Men vi tar det från början…

Klockan 5 i morse stod jag återigen i duschen och tvättade bort mina baciller igen, två gånger som jag blivit tillsagd. Något jag vägrade erkänna just då var att jag reagerade på rengöringsmedlet och blev ganska tjock i halsen… men det försvann innan jag träffade personalen. Å sen glömde jag bort det. Vet inte vad som hänt om jag hade sagt något…

Jaja, klockan 6 kom min pappa och hämta mej och Martin. Det var väldigt skönt att ha honom med hela dagen, även om han nog hade ganska tråkigt. Vi var där alldeles för tidigt, men man vet ju inte med stockholmstrafiken och bättre tidigt än för sent. Jag skulle ju in först, så vi tänkte inte chansa. Vid 7 blev jag hämtad, inskriven och fick byta kläder. Till såna där ubersexiga operationskläder med knästrumpor, bautatrosor och framknäppt skjorta. Men jag fick faktiskt en morgonrock att dra över allt, det var nytt!

Jag blev ritade på, en massa streck som värsta picasso-målningen. Medan läkaren målade, lyfte melonerna och hade sej, konstarerade hon att det var himla tunga grejer. De kanske inte var så superstora, men väldigt tunga. Hon ”vek” ihop bröstet och visade på ett ungefär hur det skulle bli. Jag konstaterade att jag inte skulle se så stor skillnad, eftersom mitt perspektiv ovanifrån kommer att vara ungefär lika. I spegeln kommer jag däremot att se stor skillnad eftersom det mesta är under och sånt jag inte ser uppifrån. Hon frågade vad jag önskade för storlek och jag sa att det gärna fick bli en liten C.

Vid 7.30 la jag mej på operationsbordet och gjordes färdig för operation. Jag vet bara att jag fick kanylen i handen och sen är jag inte med igen förrän på uppvaket när jag frågar vad klockan är och svaret var 12.10. Jag bad också om att få min telefon, men somnade om igen. 12.34 skickade jag sms till Martin att jag levde och sen somnade jag igen. Jag fick ligga länge på uppvaket och kom inte upp på avdelningen igen förrän strax innan 14. Då kom Martin och satt ho mej resten av dagen. Å han hade Salmiakki med till mej!

Det var två kvinnliga läkare som opererade mej, den ena träffade jag vid första besöket och den andra var den som ritade på mej. Jag kände mej absolut i trygga händer. Det är första gången jag är i en operationssal full med folk och alla är kvinnor. Bägge kom upp efter operationen och berättade att allt hade gått som planerat och att de tagit bort nästan 4 hg per sida. De kunde inte ta så mycket som de brukar göra, eftersom det inte hade varit ”jag” då. Så en C, möjligen en liten D kan det ha blivit. Det är helt ok för mej, jag tycker de är jättesmå! Men man vet inte förrän om 6-12 månader, när allt ”hängt” till sej.Då först ser man hur det blivit och om några korrigeringar behöver göras.

Operationen gick alltså bra, men det hade varit svårt att väcka mej och första budet jag fick var att jag pga detta samt lågt blodtryck skulle få vara kvar för övervakning över natten. Min sömnapné i kombination med morfin är tydligen inte så bra, så man var helt enkelt lite orolig för mej. Pga detta fick man även byta ut min smärtstillande medicin till en utan morfin. Å jag hade verkligen väldigt svårt att vakna, det kände jag själv. Jag var vaken 30-40 minuter och sov 20-30 minuter hela eftermiddagen. Men vid 17 kände jag mej helt ok och blodtrycket hade gått upp till 110/60. Så jag fick faktiskt tillåtelse att åka hem ändå!

Så det var bara att dra av sej de sexiga kläderna och hoppa i onepiecen istället. Å som en liten telletubbie knallade jag ut genom dörrarna vid 18.30 och åkte hem. Å då kände jag skillnaden! Nästan 8 hg lättare på framsidan gör skillnad. Jag kan se min mage! Det har jag bara gjort i spegeln sedan jag var typ 14… Å jag kan ligga uppallad på kuddar utan att ha tuttar under hakan och nästan kvävas. Fattar ni hur skönt det är?

Så länge jag sitter eller ligger still så har jag inte ont alls. Men när jag reser mej så stramar det och varje steg dunkar i såren. Men absolut inte på samma nivå som när jag opererade ögonlocken. Jag ska ändå ta smärtstillande med infektionshämmande två gånger per dagen för sälkerhets skull och för att kunna sova. Jag känner att såren börjar svullna under armarna och hettar litegran, så jag får hålla koll ordentligt så det inte blir nåt trassel.

Hade jag inte tagit smärtstillande så hade jag nog öppnat en flaska champagne. Blommor fick jag av Senior! Tänk att den här dagen faktiskt kom. I november 1999 blev jag godkänd första gången, men var tvungen att hoppa av tåget pga barn alla sjukdomar etc. Men nu är det faktiskt gjort. Bättre sent än aldrig. Å jag måste faktiskt säga att det inte var alls så farligt som jag trodde, även om jag inte ska ropa hej riktigt än förstås. Jag är så glad att jag tog tag i detta igen och att det gick vägen. Jag slipper min E-kupa!!!

Ps. Apropå tuttar… missa inte tävlingen, bara två dagar kvar!

Vad ser ni?

Vad ser ni?

Kommentarer 0 kommentarer

Det här är ett väldigt utelämnande inlägg. Ganska naket och direkt från insidan av min skalle. Ärligt om ni frågar mej. Naivt kanske, om ni frågar någon annan.

När jag ser mej själv i spegeln med kläder på ser jag helt ok ut, förutom de där melonerna på överkroppen som aldrig passar i några kläder. När jag ser mej själv utan kläder är det värre… då ser jag förstås också de där melonerna, men även en otroligt ful mage. Eller magar, det ser lixom ut som någon dragit åt runt midjan och skapat en över- och en undermage. Där är det tänkt att bli muskler och en enda mage till nästa sommar.

Jag ser också hur sned jag är och hur ojämt långa benen faktiskt är. Den där klacken på 12 mm som jag har på ett par av mina skor är faktiskt befogad och inte alls någon lyx från landstinget.

Det ni ser på bilden är 156,5 cm och 58,6 kg. En ok vikt till den längden. Ni ser också en E-kupa som kanske inte ser så problematiskt ut i era ögon. Men den hindrar mej alltså från att träna som jag vill, göra yoga, sova gott och ha vilka kläder jag vill. Den ger mej även ryggont och värk i nacke och eventuellt bidrar trycket över bröstet till den sömnapné som jag har. Där är läkarna inte helt säkra, men forskning pågår.

Imorrn har jag förmodligen en C-kupa istället och kommer att sova ännu sämre några veckor. Jag ska nämligen sitta upp och sova och får inte ligga på mage. Fatta vilket underbart humör jag kommer att vara på. Men jag är redo! Eller är jag det? Har jag tagit fel beslut? Kommer jag att ångra mej? Tror faktiskt inte det. Jag har väntat i 15 år!

Jag längtar till våren då jag ska börja träna som jag alltid drömt om och bygga en starkare kropp. Då ska min bild av mej själv förändras och jag ska ge allt för att må så bra jag någonsin kan. Just nu ser jag bara stora meloner som är i vägen vad jag än gör och en ful mage. Ni ser säkert något annat, men det är ni de.

Att lägga ut bilder på sej själv när man är nästan naken är ju helt sinnesjukt egentligen. Men jag vill ha något att jämför med efter operationen och tänker att jag måste se sanningen i vitögat. Min sanning. Jag tycker inte om det jag ser, nästa år hoppas jag att jag gör det.

Helt slut!

Helt slut!

Kommentarer 0 kommentarer

Nu ska jag berätta hur allt gick igår. När vi kom hem på eftermiddagen var jag helt slut och kollapsade i soffan. Jag orkade inte sätta mej upprätt ens och skriva och för en gångs skull lyssnade jag på kroppen och gjorde som den ville. Jag låg som en diva på soffan hela kvällen och jäste.

Iaf… vi drog iväg till stan vid 12. Innan hade jag haft svårt att välja kläder, det blev ju höst på direkten! Men vi kom iaf iväg och tog sikte på Kungsholmen. Först hälsade vi på hos en kompis som hade en kasse med grejer till Bloggdagens goodiebag. Stackars Martin fick bära runt på den resten av dagen… men men, vi trodde ju inte att den skulle vara så stor…

Redan strax efter 13 checkade vi in på St Göran, trots att jag inte hade tid förrän kl 14. Vid 14.20 undrade jag om vi var bortglömda, då hade vi väntat över en timme och ingen hade ens tittat åt vårt håll. Men strax efter blev jag iaf uppropad och fick träffa mannen som ska sköta min överlevnad och sen till att jag andas men inte känner något nästa fredag. Han heter Gunnar och det gör min pappa också, så det blir nog bra  🙂

Vi gick igenom mina uppgifter och ingreppet, men ganska flyktigt. Han var mest intresserad av en del andra saker som gäller mina tidigare diagnoser… å inte sjutton vägde han mej heller!!! Men han tyckte kanske att jag såg ”normal” ut? Vad vet jag… Besöket tog max en kvart och sen sprang vi iväg och åt. Vi hade ju inte vågat göra det innan eftersom jag inte visste om jag skulle vägas eller inte. Medan vi åt öppnade sej himlen och regnet vräkte ner!

Jag var helt slut, så istället för att åka tillbaka in till city och kolla efter skor till mej så tog vi direktbussen till Tumba som går från Fridhemsplan och sen kollapsade jag alltså. Inte hjälpte det att sonen trasslade lite igen på kvällen, men det var inget värre än vi varit med om förr. Vi klarar det mesta och är rätt härdade numera, tyvärr. Men varje sån liten ”brandhärd” gör mej väldigt trött och jag behöver energi just nu, inte mer av det som gör mej trött.

Å just nu är jag trött! Så ett par dagar har hundpromenaderna uteblivit, jag har inte orkat helt enkelt. Martin har fått gå ensam med Baileys och jag har pysslat här hemma istället. Nu har vi ju tvätt för tre igen… Att hösten kom så plötsligt är väldigt jobbigt. Värmen får mej att må så himla bra och direkt när tempen faller så blir kroppen som ovillig att göra något. Ungefär som ormarna alltså, jag kanske var orm i mitt förra liv?

Nu ska jag iväg till Curves och prata om Bloggdagen och sen in till stan med Annelie och gå på ett par vintriga pressvisningar. Sen ska vi se om jag kan leta rätt på de där skorna jag behöver, vi får se om jag orkar.

Ha en riktigt bra dag everyhopa!

Jag klarar det!!!

Jag klarar det!!!

Kommentarer 0 kommentarer

I början av sommaren såg det ganska hopplöst ut. För bara två veckor sedan såg det nästan lika hopplöst ut… men förra veckan började jag se ljuset och nu är jag faktiskt nästan säker på att jag klarar det, Det handlar förstås om vikten som socialstyrelsen satt för att godkänna min bröstförminskning. BMI ska vara max 25, det går inte att förhandla om.

Måndagen efter vi slutade jobba på Viktväktarna vägde jag 63,8. Målet var 59 blankt. Då skulle jag vara säker på att inte bli hemskickad från operationsbordet. Jo, det kan man tydligen bli om man väger för mycket. Jag är kort, med kläder har jag ett BMI på 24.98 när jag väger 60,6. Dit var jag alltså tvungen att ta mej. Skulle det gå? Jag hade ingen större förhoppning. Särskilt inte som jag tidigare snittat 0,1-0,2  när jag skött mej exemplariskt.

Förra måndagen (vi väger oss på måndagar) vägde jag 59,9 utan kläder och 60,4 med de kläder jag tänkte ha vid nästa läkarbesök. Då började jag tro att det var möjligt. Idag sa vågen 58,7 och med ganska tunga kläder 59,7. Så imorrn när jag träffar narkosläkaren kommer han/hon bli nöjd. Jag har gått ner sedan första besöket, precis som de ville och jag har nu ett BMI på 23,97. Jag klarade det!!!

Om 11 dagar ligger jag i bästa fall på uppvaket och operationen är över. Jag väger som jag ska nu och så fort läkningen är klar ska jag börja bygga en starkare och smidigare kropp. Jag vill ha en kropp som bär mej och gör det jag vill. Jag har inte gått ner i vikt för att bli snygg, utan för att leva längre och få en stark kropp. För att må så bra som möjligt. Snart börjat kapitel 728 i mitt liv, kapitlet då jag kan röra mej som jag vill  🙂

Bara 14 dagar kvar!!!

Bara 14 dagar kvar!!!

Kommentarer 0 kommentarer

14 dagar, 2 veckor… fattar ni att operationen snart är över! Om exakt två veckor ligger jag och kvider i soffan av smärta… antar jag. Jag vet ju inte. Har bara hört att det ska göra för jäkligt ont efteråt. Å det verkar faktiskt som att allt ska gå vägen! Imorse visade vågen 59,2 och det räcker för att inte bli hemskickad. Jag tror att jag klarar det!

Så nu börjar förberedelserna på riktigt. Trädgården är städad och allt skräp är bortkört. Det blev höstrensning lite tidigare än vanligt och mycket mer än vanligt. Nu är det gjort och hela trädgården ser helt tom ut. Vi har klippt bort allt som blommat klart, klippt häckar och trimmat buskar. Det är riktigt fint och prydligt och känns skönt att ha fixat redan nu. Annars hade det ju inte blivit gjort förrän kanske i oktober och det känns lite för sent. Då ska ju julslingorna redan vara uppe 🙂

Nästa stora projekt blir att städa huset grundligt. Allt ska torkas och inte en gnutta damm ska finnas kvar med tanke på infektionsrisken. Dagen innan operationen lämnar vi bort pälsbollen till mina föräldrar, tvättar all textil och byter lakan i alla sängar. Då borde vi ju ha gjort vad vi kunnat tycker jag.

Det närmar sej med stormsteg och nästa vecka är det dax att träffa narkosläkaren. Där ska jag väl vägas och mätas antar jag, vi ska prata mediciner osv. Veckan därpå ska jag lämna blodprover och köpa en speciell behå som jag sedan ska ha närmaste tiden efter operationen. Jag måste tänka ut mat som man kan äta med en hand alternativt med sked, liggande i soffan. Jag har nämligen hört att man inte kan använda armarna särskilt bra direkt efter och särskilt inte att hålla något med båda händerna framför sej. Så taco är alltså uteslutet. Det kanske är nu jag ska dricka såna där shaker, om nån annan skakar dem åt mej alltså…

Jag känner mej faktiskt redo! Jag är definitivt redo att bli av med tyngden och säger gladeligen bye bye till E-kuporna. Just nu känns det ungefär som sista veckorna av en graviditet. Då fick det göra hur ont som helst, bara ungen kom ut. Nu får det göra hur ont som helst och bli vilka ärr som helst bara det blir gjort. Å jag vet att många av er tycker att ingreppet är onödigt och gärna skulle ha mina bröst. Men ni är inte jag och ni lever inte i min kropp. Ok?!

Jag kan inte röra mej ordentligt, kan inte ligga bekvämt och sova, kan inte träna som jag vill, kan inte klä mej som jag vill. Jag kan inte leva som jag vill helt enkelt! Om två veckor kommer det vara ännu värre, men sen… sen ska jag göra allt det där som jag vill göra. I min nya C-kupa, eller vad det nu blir  🙂

Jag kommer att lägga ut före- och efterbilder. I bikini!

Studio St Paul´s jul

Studio St Paul´s jul

Kommentarer 0 kommentarer

Sista stället på tisdagens rundvandring var Studio St Paul. Vi gick från Ringvägen till St Paulsgatan och självklart gick vi lite fel och tog omvägar som inte var några genvägar direkt. Med trötta fötter och väldigt törstiga kom vi iaf till slut fram och blev välkomnade med valfri dricka och glass! Så perfekt!

När vi vilat fötterna lite gick vi runt och tittade på alla fina grejer. Även här var det många ”åh”, ”vill ha” och suckar över allt fint. Även här kunde man se det silvervita temat och att det är ok att blanda nytt och gammalt.

Jag föll totalt för kuddarna och plädarna i lila, som ni ser längst ner till höger i bilden. Det skulle passa perfekt hemma hos mej!

Nöjda med en lång och rolig dag traskade vi sedan vidare mot tåget. Vi var helt slut och hade sååå ont i fötterna, men var såååå nöjda med dagen. Såna här pressdagar när man går från ett event till nästa är jätteroliga och man får så otroligt många nya idéer.

Men eftersom jag och Nadja envisas med att gå mellan alla adresser är det också väldigt utmattande. Men va sjutton! Vi får motion och behöver inte tänka på vad vi stoppar i oss av allt gott som det bjuds på. Så när jag kom hem hade jag gått drygt 19 000 steg, nästan 1,5 mil! Jag bad Martin komma och möta mej vid tåget med mina gympadojor så jag kunde gå hem också. När jag väl kom hem så landade jag i soffan och vägrade gå en meter till. Jag var helt slut. Å det var jag även dagen efter… det gjorde ont precis överallt. Men det var det värt!

Kändismingel på låssas…

Kändismingel på låssas…

Kommentarer 0 kommentarer

Idag har Martin och jag minglat med Carola, Jan Johansen, Anna Book mfl… mitt på förmiddagen och regisserat av Jonas Gardell. Nä, jag har inte fått solsting, det är faktiskt sant! Vi har nämligen varit statister. Vi har med i en filmsnutt som ska visas varenda kväll så länge musikalen Livet Är En Schlager kommer att visas.

Direktiven var festklätt i dova färger. Så igår gick jag igenom garderoben och ratade plagg efter plagg, tills jag hittade den perfekta utstyrseln. En paljettklänning och en massa bling förstås! I morse vaknade jag vid 5 av en hög smäll. Det gick knappt att räkna tiden mellan åskan och blixten, så nära var det. Men när vi åkte hemifrån vid 7 regnade det bara, då var åskan borta. Men det där regnandet var inte så bara… tågen gick iofs på tid, men inne i stan var det kaos!

Trots att vi varit ute i god tid så blev vi sena och till slut ringde produktionen och efterlyste oss. Spårvagnen ut till Cirkus var nämligen inställd pga översvämning och extrabussarna hade man inte fått fram än. Men fram kom vi till slut och var då rätt blöta. Det var bara att torka upp lite snabbt, byta kläder och fixa sminket. Håret fick jag hjälp med av personal på plats. Hade vi varit där tidigare hade jag fått hjälp med sminket också, det är ju lite surt att ha missat den chansen. Nu när jag har ögonlock  🙂

Jaja, vi delades in i två grupper och som tur var så hamnade jag och Martin i samma grupp. Vi fick ta plats på scen där man placerat ut en bar. Allt kommer att se ut som en del av en balkong när scenen är redigerad. Där skulle vi alltså stå och mingla, dricka champagne och småprata. Christer Lindarw kollade kritiskt igenom oss, vissa fick byta kläder
medan andra var ok. Jag fick till och med en komplimang för min klänning
innan han dekorerade mej med ett riktigt blingigt halsband. Den här scenen ska ingå i musikalen Livet Är En Schlager och ni som sett filmen vet att Mona (huvudpersonen) är på sitt livs första kändisfest och inte är riktigt hemtam… om man säger så.

I en del av scenen kommer Jan Johansen in, av honom får jag en kram. Vi har setts som hastigast förut och har gemensamma bekanta, så det var skoj. Sen kommer Carola in och Mona blir alldeles starstruck förstås, eftersom hon döpt sitt första barn efter henne. Hon har för övrigt döpt alla sina barn efter sångerskor; Anna Book, Lena PH… Mona spelas av Helene Sjöholm, som jag också träffat som hastigast när vi bägge jobbade på olika teatrar för hundra år sedan. Iaf… när hon får se Carola kastar hon sej igenom hela minglet för att få prata med Carola. Det innebär att i scenen puttar hon undan mej och ett par till samtidigt som vi står och pratar med Carola.

Det tog ganska lång tid att få ihop detta. Stackars Gardell höll på att få en psykbryt på vissa statister, eftersom ingen knappt lyssnade på honom utan bara stod och glodde på Carola. Efter 45 minuter hade jag svinont i fötterna och försökte efter bästa förmåga att avlasta dem så mycket jag kunde, ivrigt påhejad av Johan Glans. Det tog nog 90 minuter att få ihop allt och då hade även Anna Book kommit in i salongen. Så när vi var klara pratade vi lite snabbt med varandra, men hann inte göra så mycket mer innan nästa grupp skulle in och göra sitt.

Sen var vi alltså klara. Vi tog lite bilder i foajén och bytte sedan om till vanliga sommarkläder igen. Och innan vi skulle gå därifrån fick vi dagens arvode; biljetter till publikrepet i september. Ska bli väldigt intressant att se hur de här filmsnuttarna ska vävas in i föreställningen och hur mycket som syns av oss. Kul var det iaf, även om jag var helt slut och sov i två timmar när vi kom hem. Kroppen orkar inte mer än så tyvärr. Så är livet med fibromyalgi… jag börjar så sakta vänja mej.

Snygga var vi iaf och Martin var oslagbar i sin glittriga frack. Vill ni se oss är det bara att skaffa biljetter. Musikalen har premiär 11/9. Se den!