Det här att må bra är en sån otroligt lyx. Något de flesta inte ens funderar över. Efter några riktigt överjävliga år med ett mående som låg stort på minus på många plan, känns det så överväldigande att faktiskt må bra. Att vi klarade oss igenom den där skiten, med förståndet hyfsat i behåll, är inget annat än ett mirakel.
Jag har varit på botten i perioder, bränt ut mej osv. Första gången var runt 98-99, då jag skilde mej och roddade livet som ensamstående till två multisjuka små barn. Att klara både barn, deras sjukdomar med ständiga läkarbesök, hem, jobb och mej själv blev för mycket. Jag brakade rätt in i den berömda väggen och var där ett par år.
På den tiden blev man sjukskriven, sen fick man klara sej själv bäst man kunde. En dag kom ett brev från Försäkringskassan som sa att man inte fick vara sjukskriven längre, men inga åtgärder hade gjorts. Sånt fick man klara själv. Jag löste det med att sluta en fast anställning som jag aldrig skulle klara, för att ta uppdrag jag kunde göra hemifrån. Det slutade med att jag under några år hade flera olika timanställningar med kortare uppdrag. Sånt blir man inte rik på kan jag säga, men det gick.
Under åren har det såklart gått upp och ner med måendet. Som fd utbränd klarar man inte stress så bra och stressen som ledde till utbrändheten, gav mej också en del bestående följdsjukdomar i form av hypotyreos, fibromyalgi och en sömnstörning. Tre åkommor som ger ungefär samma symptom och samtidigt förstärker varandra. Jippi lixom.
När jag gick i backen hösten 2022 kände jag såklart igen symptomen, men nu blev det mycket mycket värre. Den här gången hade vi allvarlig sjukdom i familjen, dödsfall, dålig ekonomi, två trasiga bilar, krisande familjemedlemmar och vår älskade hund dog. Jag har aldrig haft panikångest och fick det inte nu heller, men jag kände tendenserna. Hur man kippar efter andan i ren panik och inte vet vad man ska göra. Jag kände verkligen att väggarna runt mej kom närmare. Kände mej som en marionett där man drog i trådarna till mina olika kroppsdelar tills jag nästan slets itu. Fullständig ångest.
Den här gången tappade jag ord, tappade minnet, fick blackouts, hade vårt att andas, gick upp i vikt, hjärtklappning, sömnsvårigheter och en massa annat. Det enda jag ville var att sova. När jag till slut fick en tid på vårdcentralen trodde man att jag var deprimerad och det sa jag att jag absolut inte var. Jag var stressad.
En psykolog gav mej ett formulär att fylla i och visst hade jag rätt. Jag var inte bara stressad, jag var i akut och sjuklig stress. Andningen låg väldigt ytligt, jag kunde inte ens dra ett djupt andetag. Det tog stopp. När jag berätta om min situation visste psykologen inte vad hon skulle säga. Det var ju inte jag som styrde situationen, det var ju dem runt mej. Hon hade ingen hjälp alls till mej och bad till och med om ursäkt.
Alla säger att man måste prioritera sej själv, men man kan inte följa det rådet när anhöriga dör eller är allvarligt sjuka. Eller när närstående har ett akut pågående missbruk/självskadebeteende med allvarliga risker både för sej själv och andra. I det läget kan man bara försöka hålla ihop, släcka bränder och lindra smällarna. Man försöker lixom bara att överleva och hålla näsan över ytan. Och vi överlevde. Det kan jag se idag, så här något år senare. Vi överlevde. Trasiga som sjutton. Men vi överlevde.
Det tog ungefär ett år för kroppen att förstå att den inte var i akut stress. Så lång tid fick jag leva med hjärtrusningar så fort telefonen ringde eller pulsen gick upp det minsta lilla. Det tog två år för kroppen att må så pass bra att den slutade producera kortisol och adrenalin och äntligen svara på mina försök att gå ner i vikt. Såklart kom jag in i klimakteriet också under den här perioden, det gjorde definitivt inte saken bättre. Spiken i kistan lixom.
I höstas fick jag hjälp av en klok läkare på Kvinnokliniken med medicin. Redan efter en enda tablett märkte jag skillnad. Äntligen kunde jag sova hela natten, istf att ligga vaken flera timmar per natt. Jag har lärt mej att andas med magen igen och hjärtat har slutat att rusa. Jag är typ utvilad när jag vaknar, så gott jag kan med min sömnstörning. Och jag är glad igen. Ett friskhetstecken om något.
När någon frågar hur jag mår kan jag ärligt säga att jag mår bra. Det har jag inte kunnat säga på flera år. Jag mår bra. Jag är lugn. Vilken häftig känsla det är! Men det känns väldigt ovant och lite euforiskt. Att vi klarade oss igenom skiten och faktiskt mår bra idag. Nästan alla som var inblandade då, mår bra idag. Iaf så bra vi kan med det vi fortfarande har runt oss. Det är inte alls lika rörigt, allvarligt eller akut – men såklart finns det en del kvar att jobba med.
Att må bra är så häftigt när man inte gjort det på ett tag. När man inte är van. Att vakna och se fram emot dagen och börja den med en normal puls. Att kunna göra saker i lugn och ro och njuta av att bara vara. Det är en lyx att må bra. Men det tänker vi inte på när vi gör det, iaf inte de flesta. Tror jag. För vi tar det nog för givet. Ända tills man inte mår bra längre…
Det är så många som mår dåligt, men de flesta svarar ändå att allt är bra när man frågar dem. Jag brukar därför fråga ”Hur mår du på riktigt då?”. Jag själv var faktiskt ärlig nästan hela tiden, med att jag inte mådde så bra. Problemet är att de flesta inte orkar höra varför. Å det är ett stort problem. Att folk inte orkar att höra svaret och därför inte ens frågar.
Vi måste våga fråga, men bara om vi orkar höra svaret. Så kan vi vara en god medmänniska och vän och såna behövs det fler av. Jag har Martin och ett par till som orkar, hade jag inte haft dem hade jag kanske inte suttit här idag. Jag vet inte hur länge hjärtat hade orkat. Martin plockade upp mej när det behövdes, beordrade mej sängläge när det fanns möjlighet och lyssnade när jag ältade och ältade. Åsså hade vi ju vår älskade husbil, den har nog räddat vårt förstånd. Att bara kunna fly från allt för några dagar har varit vår räddning.
Idag mår jag alltså bra. Jag vill aldrig tillbaka till det helvetet vi hade. Ingen utomstående kan någonsin förstå hur det var. Vi som var där glömmer tyvärr aldrig.
Missa inga inlägg:
Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube
