Tårarna slutar inte rinna

Tårarna slutar inte rinna

Detta är det svåraste blogginlägget jag någonsin skrivit. Men eftersom det är min terapi att skriva, så känner jag att jag måste få ur mej allt hur ont det än gör. Min äskade pälsboll finns inte mer. Så var det sagt och nu bryter jag ihop igen för hundrade gången.

1 april 2007 hämtade jag vår lilla Baileys som skulle förgylla vårt liv på ett sätt som vi nog hade hoppats, men aldrig ens kunnat drömma om. Vår älskade pälsboll har hjälpt oss genom så många kriser och sorger och hade han inte funnits där hade vi nog blivit galna allihop. Så många tårar han har fått i sin päls och så mycket tröst och trygghet som han gett oss under den här 13,5 åren. Den som aldrig haft en hund kan inte förstå hur mycket en sån där pälsbollen faktiskt betyder.

Å nu finns han inte mer. Jag kan inte ta inte det. Att aldrig mer få borra ner näsan i hans päls, skeda den mjuka lilla kroppen på kvällarna, få alla hans pussar och den uppfordrande blicken när han kommer med bollen och vill leka. Aldrig mer. Det går inte att förstå. Det går inte att ta in. Nu rinner tårarna igen.

Allt började egentligen i vintras. Han hade svårt att klara vintern, trots att den var hyfsat mild och när vi dessutom lämnade honom (hos mina föräldrar som han älskar) och åkte på semester fick han nån slags depression och mådde riktigt dåligt. Jag kände under våren att det nog bara var fråga om månader och tackade faktiskt corona lite som gav oss möjlighet att vara hemma med honom på heltid. Han piggade på sej, promenaderna blev längre och han mådde bra större delen av sommaren. Så bra som man kan förväntas göra som 13-årig hundfarbror. Han fick bestämma både längd och takt på promenaderna och trivdes med att ha oss i närheten precis hela tiden. Han hade väldens bästa sommar tror jag.

Han kräktes lite då och då, men det har han gjort hela sitt liv. Hans mage har krånglat sedan han var liten, det var lixom inget nytt. Men kräkningarna kom tätare, förra veckan varje natt och natten till torsdag slutade de inte. Han hade så jobbigt att jag förstod att detta var slutet och bröt ihop totalt. Vi fick en koll hos veterinären på eftermiddagen som bekräftade det vi kände, han orkade inte mycket mer. Hon sa att han var redo att släppa taget, men inte vi och därför gav hon oss helgen.

Vi är så tacksamma för det! Han mådde lite bättre, vi lyxade med mat som han tycker om och han fick äta det godis som han älskar och då orkade han gå några långsamma promenader. Barnen och våra föräldrar var här flera gånger och alla kunde ta avsked på sitt sätt och i sin takt. Vi hade fått en tid och räknade ner tiden vi hade tillsammans. Det var vedervärdigt!

Sista gången vi… var tanken precis hela tiden under sista dygnet. Sedan var det helt plötsligt inte dygn kvar, utan timmar och de sista gick väldigt fort. Vi tog vara på precis varenda minut. Klappade, kramade, grät. Jag spelade in videos när jag klappade och kände verkligen in varenda hårstrå i hans päls för att minnas känslan i fingrarna. Snurrade hans öron tills jag trodde att han skulle bli tokig på mej, men han lät mej hållas.

Så slog det mej att han som alltid slickat mina tårar inte gjorde det längre. Han som alltid tröstat mej kunde inte längre ge sin tröst. Då insåg jag att min älskling förändrats, det var inte han längre. Detta var bara ett skal av honom. Han ville inte vara med mer och visade det tydligt och då kunde även jag acceptera att han inte orkade längre. Jag var inte redo, men så redo man kan bli att ta avsked av någon man älskar. Detta är det svåraste jag gjort och det värsta jag varit med om. Jag har inte varit så här ledsen sedan jag fick missfall för 28 år sedan.

Det har varit så svårt. Först att där på torsdagmorgonen se hans panik och få bekräftat det vi nästan redan visste av veterinären. Där började min egen panik. Att sedan få tid för avskedet, jag bröt ihop totalt. Det var så jobbigt. Att se tiden, det var lixom slutgiltigt rent bokstavligt. Och det var vi som avgjorde hans öde. Vi bestämde över hans liv. Men beslutet var helt rätt, det var vi säkra på – trots att det gjorde förtvivlat ont. Han skulle inte behöva lida längre än nödvändigt, han gav oss helgen, det är vi tacksamma för.

På söndageftermiddagen började den riktiga paniken komma. Nu hette det ”imorgon”… ångesten var total. Jag kunde knappt andas, hjärtat gjorde ont och det kändes som jag skulle gå sönder. Det gör det fortfarande. Det känns som jag aldrig kommer att bli hel igen. Så var det helt plötsligt måndag och det vara bara timmar kvar. Det handlade inte längre om på måndag eller imorrn, det var idag… om några timmar… sen skulle vi vara ensamma. För alltid.

Direkt när vi fick tiden började vi rensa ur. Jag ville inte ha några synliga minnen kvar när vi kom hem från veterinären. Det kanske låter kallt och konstigt, men sån är jag. Det blev en slags förberedande bearbetning att plocka undan, bryta ihop och söka tröst hos Baileys medan jag gjorde det. På måndagmorgon fanns bara hans säng, trappen upp till vår säng och matskålarna kvar. Allt plockades ihop innan vi åkte iväg.

Klockan 15 var det dax. Då blev det ett totalbryt för oss både. Med hunden i vårt knä grät vi så vi knappt fick luft och tårarna sprutade. Han var alldeles blöt innan vi lugnat oss tillräckligt för att kunna åka iväg. Å väl inne i rummet hos veterinären hände förstås samma sak men hundra gånger värre. 15.32 var det över. Han var borta. Han låg i mitt knä och somnade in lugnt och stilla. Det var vedervärdigt! När han tog sitt sista andetag började regnet vräka ner. Även himlen grät.

En stund senare kom vi hem till ett tomt och tyst hus. Vi tände ett ljus, meddelade barnen och våra familjer att allt var över. Sen satt vi i soffan och grät hysteriskt. Ingen pälsboll tröstade oss, ingen pälsboll klättrade över mej för att ta bästa platsen i soffan, ingen pälsboll snarkade högt och ingen pälsboll tiggde läkerol av mej. Det fanns ingen pälsboll längre.

Vi sa redan i våras att vi måste förbereda oss på ett liv utan hund och började ta en och annan promenad och cykeltur på egen hand redan då. Så när vi hade paus i gråtande tog vi vår första promenad som ”icke-längre-hundägare”. Det gick bra, ingen av oss fick panik just då. Det fick jag däremot imorse, när vi gick förbi hans favoritplats där han alltid ville stanna och äta gräs. Men vi försöker att skapa en vardag direkt, jag har tränat – det gick skitdåligt. Vi har gått våra promenader, med stor sorg och saknad. Vi har lyckats sova en natt, om än oroligt. Men vi har gjort det.

Nu har det gått ett dygn och tårarna fortsätter att rinna. Finns det hur många som helst? Ska de aldrig ta slut? Tack och lov så bryter vi oftast inte ihop samtidigt, utan kan trösta varandra. Men illamåendet sitter i halsen, det går knappt att äta, jag är rätt uttorkad av allt gråtande och att jag inte klarar att dricka särskilt mycket. Jag är helt slut både av nattvaket senaste veckan, oron och sorgen. Men jag vet ju rent intelligentsmässigt att det kommer att gå över. Inte saknaden, men smärtan och sorgen kommer att minska vartefter. Redan nu frossar vi i bilder och söker tröst i minnen.

Vår älskade pälsboll blev alltså 13,5 år. Han kom till oss när killarna precis klivit in i tonåren och inte ens Martin fanns i vårt liv. Han var precis ett år när Martin flyttade in hos oss och blev vårt kärleksbarn. Vi brukade säga att han var hårig som sin pappa och envis som sin mamma. Han var ju trots allt en terrier… Jag har varit med om många tunga sorger, men denna är utan tvekan den värsta. Jag vet hur jag reagerar. För Martin är detta första gången, han hade ingen aning om hur han skulle fungera och reagera i en sån här situation. Det vet vi nu.

Sorg är olika och måste få hanteras olika beroende på vem man är. Vi är otroligt tacksamma för att vi har varandra. Hade jag varit ensam vet jag inte hur jag hade klarat av det. Förmodligen väldigt dåligt. Men nu stöttar vi varandra så gott vi kan och respekterar att vi fungerar olika. Och vi kommer låta det ta tid. Jag ältar och får älta. Martin låter mej. Båda reagerar på småsaker, som tex en bajspåse i fickan som får oss båda att bryta ihop. Det får vara så.

Vi kommer aldrig mer att ha en egen hund. Den som känner mej vet att när jag säger aldrig, så menar jag det. Man blir trots allt väldigt bunden och nu vill vi ha friheten att göra vad vi vill. Att resa utan att fråga om hundvakt först, att vara kvar på mingel mer än fyra timmar, att spontant kunna åka iväg över helgen. Men vi är gärna hundvakt åt andras pälsbollar, för gosa hund är aldrig fel. Att gräva ner fingrarna i en päls och snurra öra är ändå bland det bästa som finns, även om det aldrig kan bli lika bra som med Baileys.

Vi kommer såklart aldrig att glömma vår älskade pälsboll och allt han gav oss. Han var den finaste av fina, den knäppaste av knäppa och den gosigaste av gosiga. Den bästa av alla. För oss. Han passade perfekt in i vår familj. Som vi saknar honom, han fattas oss!

Å nu börjar tårarna rinna igen. Kan de inte bara ta slut! Hjärtat gör så ont.

15 tankar på “Tårarna slutar inte rinna

  1. Herregud jag vet hur det känns, går igenom samma idag och det är fullkomligt olidligt. Ingen som gnyr piper när man kommer in genom dörren överlycklig och dessa trippande småtassar när man går ut på altanen han skulle va me överallt. Jag blir galen 💔
    Jag har tänkt göra en rutin varje morgon kl 5 skall jag gå våra rundor gråta och prata tyst med Tiger.
    Har en silvermedaljong runt halsen med en pälssnutt och en bild ♥️💔
    Always on my mind Forever in my heart

  2. Ja vet pressis hur du känner det, I dag är det 4 veckor sedan våran Älskade Affe somnade in.Och vi gråter ofta Efter honom sorgen är stor .Träffar på hans kompisar då jag är ute och går Och dom kommer springer emot mej vill ha godis ..Och det får dom har i fickan…Sa också aldrig mera hund Men har faktiskt börjat ändra oss med det ..Må så gott

  3. Jag gråter med Dig och beklagar oerhört er stora förlust och bottenlösa saknad…Jag vet också hur det känns 😥 Vi förlorade vår älskade Zushi❤️ Hon bara försvann från vår gård när hon var endast 9 månader. Fruktansvärt!
    Tiden läker sägs det..Snarare lindrar menar jag. Saknaden och sorgen finns kvar men liksom djupare in…🙏
    Jag hoppas att när tiden gått och ni ordentligt fått sörja Er älskade lille pälsboll kommer sakta en ny längtan kunna gro och kanske förhoppningsvis slå rot. Att ni kanske då kommer att känna Er mogna för att träffa en ny liten, fantastisk och älskvärd pälsboll…🥰
    Det går.
    Jag lovar…
    ❤️❤️❤️

  4. Så fint skrivet🥰
    Jag har själv en borderterrier ”Wiggo” på 3 år och är ju mitt i “det lyckliga” med att ha hund.
    Följt dig på BT-sidan på FB och av en tillfällighet fann jag att jag följer dig även här. Wiggo är min första hund och jag har ännu inte förstått hur fäst man kan bli❤️❤️ Bävar för den tiden ni nu går igenom och såklart även den sorgliga dagen när man måste ta avsked. Gråter med er😢 men samtidigt är det ju det mest humana man kan göra -att avsluta ett lidande-. Kram 🤗

  5. Beklagar er stora förlust av er livskamrat.
    Jag grät hejdlöst efter Mia katt något år tillbaka i tiden. Ja, jag har mist många djur.
    Jag är glad att jag träffade Baileys i ett ganska tidigt skede i Löttorp.
    En familjemedlem gör ont att mista.
    Kram, Gerd

  6. Du ska veta att idag när jag läser dina ord sköljer min egen sorg och saknad efter Kira över mig. Snart 11 månader sedan och när hon gick blev jag HELT ensam , ingen hund, ingen partner ingen jobb så 100% ensam i min sorg, vet inte om det var bättre eller sämre. Min dotter kom och sa farväl den dagen 2 oktober 2019 Kira var då nyss fyllda 14 år (22 sept) Hon stannade kvar tills dagen efter men det blev nästan tyngre för min sorg/tårar triggade hennes och tvärtom. Jag vet att jag då den 1 oktober nere hos veterinären ( som Kira haft sedan hon kom till mig 8 veckor ung) tog rätt beslut för Kira, hade funderar en del på detta när hon blev äldre OM jag skulle klara att se till hennes behov och inte mitt, men när det var dags fanns det bara ett och det var KIRA’S BÄSTA. Det blir lättare gumman minnena får plats i både gläjde och skratt samtidig som saknaden river i mitt bröst. Jobbigast är alla 1a,gången grejerna som ploppar upp 1a gången x händer utan Kira eller det där skulle Kira gillat osv. Men mitt i sorgen är jag bara ofantligt lycklig att jag fick ha henne som min livräddare, hon väckte mig vid 1 års ålder genom att hoppa på mig när jag sov,har ju insulinbehandad diabetes och när jag raggar ut i köket hade jag 1,2 i blodsocker…. 0.9 är koma och min läkare sa,att utan Kira hade jag ALDRIG vaknat igen. Ska avsluta nu innan jag bryter ihop. Skickar varma cyberkramar till dig och familjen 🙏🏼🐶💜

  7. Åh, vad jag känner med dej och så fint du skriver.
    Tårarna rinner.
    Kärleken till ett djur är så stark – våra bästa kompisar i livet.
    Tack för allt du skriver och alla recept.
    Nu ska jag ta tag i min egen viktnedgång och med din blogg
    blir det mycket lättare.
    Tack och som du skriver, det blir bättre……
    Kram.

  8. Så fint trevligt skrivet.🐾❤️
    Kan Känna er sorg smärta o tomhet.❤️❤️❤️
    Tårarna rinner 😢mitt hjärta brister💔 när jag läser dina fina rader.
    Minns mina egna ”sk planerade avsked ”🐾💔-så svårt sorgligt och smärtsamt.
    Dom berikar mångas våra liv.
    med så mycket glädje kärlek sorg lycka. 🌸💜💕Det svårt föreställa sig.
    Värme o styrke kramar till er
    Ha fortsatt så gott ni kan 🌸💕💜
    💔🐾❤️

  9. Lider med er. Gick igenom samma mars 2019 m en endast 6 årig hund. Skaffade ny hund ett år senare. Saknar och sörjer fortfarande den andra. 💞

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *