Hur talar man om för ett barn/ungdom att han/hon behöver gå ner i vikt? Ska man lägga fram det varligt och nästa be om ursäkt för att man säger det? Eller ska man bara säga hur det ligger till utan att linda in budskapet?

Förra året skulle Senior ta emot ett stipendium och vi såg verkligen fram emot att få besöka Berwaldhallen med honom. Visst var han lite rund, men inget alarmerande tyckte jag. Så kom den stora dagen och vi letade fram snyggbyxorna. Han kunde inte ha dem. Vi tog ett annat par. Han kunde inte ha det paret heller. Vi provade morfars byxor som var ett par storlekar större… han kunde inte ha dem heller… När vi till slut hittade ett par byxor som gick över lår, rumpa och mage var de alldeles för långa istället. Han fick ta emot stipendiet i kvartsbyxor och skjorta.

När vi kom hem pratade jag med Martin länge. Martin var riktigt tjock som barn och klev över 100-strecket som 12-åring. Martin ville inte att Senior skulle utsättas för samma skam och orörlighet som han smakat på under nästan hela sitt liv. Vi bestämde därför att inte linda in något, utan prata rätt ut med Senior. Dagen därpå sa jag till honom att jag ville att han skulle må bra, kunna ha vilka kläder han ville och kunna röra sej utan problem och därför tänkte vi ta lite tuffare tag när det gällde mat och motion. Han hade blivit väldigt ledsen när han provade kläderna och blev självklart upprörd när vi faktiskt rent ut sa att han var tjock. Samtidigt så hade han ju förr eller senare fått höra det av andra om vi inte sagt det. Vilket är värst?

Han gick därefter med oss på promenader och slutade småäta. Vi har aldrig haft godis eller läsk på vardagarna, så det var inte där problemet låg. Han stora problem var småätandet och de dagar han tillbringade hos mormor. Så han slutade att vara där under en period. Vi var inte stenhårda med något utan bad honom bara tänka sej för. Han gick ner 7 kilo utan någon större ansträngning! Den vikten passade honom perfekt och han var en normal Medium i alla kläder. I år kunde han hämta sitt stipendium i vilka kläder han ville! Han var nöjd och vi var glada att han kunde vara sej själv igen. Han rörsej mer nu eftersom han nu kan röra sej obehindrat. När han fick jobb på Mc donalds var lyckan total. Vi trodde nog att han skulle gå upp lite, men det blev faktiskt värtom! Han rör sej så mycket på jobbet och går oftast dit, så han har ist gått ner i vikt.

Nu i sommar har både han och Junior gått upp 3-4 kilo var. Men det kommer nog rätta till sej när terminen börjar på riktigt. Killarna växer ju också på längden och så länge M passar, så är det inget att oroa sej över. Vi kör med öppna kort och håller koll på varandra – inte av illvilja, utan av omtanke. Så hjälps vi åt när det blir för tungt.

Så vad tycker ni? Hur talar man vikt med sina barn/ungdomar?

.