Tog det hårdare än jag trodde…

Tog det hårdare än jag trodde…

Gårdagens besked tog mej hårdare än jag trodde. Igår var jag förstås i chock, dagen gick som i en dimma men allt som skulle göras blev ändå gjort. Jag hade en slags ilska i kroppen hela dagen. En ilska över livet, alla orättvisor, sjukdomar, den där Guden som folk tror på och en massa annat. Det är lättare att vara arg och ilsken än ledsen.

Idag är jag istället ledsen. Jag känner mej naken och sårbar och är helt dränerad på all energi. Det mesta känns hopplöst och trist. Jag fryser (det gjorde jag iofs igår med), har svårt att tänka, kan inte fokusera och hittar mej själv stirrandes rätt ut i luften. Det gör ont i mej! Å jag kan inte riktigt förstå varför jag reagerar som jag gör. Jag som är den där driftiga, realistiska personen som får saker gjorda och stöttar andra. Jag känner mej misslyckad och tom. Det här är inte jag!

Jag har känt min fd svåger i ganska precis 30 år. Det är hela mitt vuxna liv och hela min tonår, vi delar ju faktiskt en historia. Och nu är den slut. Jag kanske trodde att den redan var slut eftersom jag skilde mej från barnens pappa för 16 år sedan och svågern blev just en fd svåger. Kontakten var sporadisk, obefintlig i perioder, men den fanns ändå där. Å nu hade den återupptagits. Iom killarnas student, 18-årsdagar och annat så började vi återigen att umgås och träffas. Inte ofta, men då och då.

Jag visste ju att det fanns en sjukdomsbild och märkte ju att han inte mådde bra. Men att det skulle ta slut så här fort trodde jag absolut inte, hade inte ens tänkt tanken. Kunde jag gjort något? Det kan man väl alltid… Jag hade kunnat hjälpa till att jaga på läkarna och tjata om den där diagnosen som tog sån jäkla tid. Kanske är det därför jag mår så dåligt… jag kunde kanske ha gjort något för att hjälpa. Vi alla hade säkert kunnat göra något för att hjälpa. Men vad hjälper det att tänka så? Nu är det för sent.

Det känns som ett hån mot honom att sitta här och må dåligt. Han skulle inte vilja det. Han skulle vilja att vi tog vara på dagens solstrålar och vara ute i naturen. Lekte med hunden. Umgicks. Det är inte synd om mej! Herregud, jag lever ju!!! Livet är så jäkla orättvist…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *