Alla vill vi må så bra som möjligt och trivas med oss själva. Tyvärr är det allt för många som inte gör det och aldrig heller kommer dit. Jag var 30 innan jag ens insåg att jag mådde dåligt och var tvungen att göra något åt det. Hur sjutton vet man vilken metod man ska välja, det finns ju ganska mycket att välja på? Varför föll mitt val på just Viktväktarna?

Det var min bästa kompis död som startade allt kan man nog säga. När hon dog insåg jag hur jag inte ville fortsätta att leva, men jag visste inte vad jag ville eller hur jag skulle må bättre. Så första åtgärden blev att gå till en psykolog för att få lite ordning på knoppen. Efter ett par samtal hos henne insåg jag sambandet mellan knopp och kropp och började ta långa promenader. Man tänker så bra när man går, så ganska många bitar föll på plats redan där.

Min mamma hade tidigare gått på Viktväktarna, medan jag själv inte hade någon erfarenhet alls av någon diet. Jag hade aldrig haft problem med vikten tidigare under livet. Men nu åt jag knappt på dagtid (möjligtvis godis) och proppade sedan i mej limpmackor på kvällen när barnen somnat. Jag var sjukskriven pga utbrändhet, stressad, vägde för mycket och var i allmänt dåligt skick. Jag behövde lära mej att äta regelbundet och få ett normalt förhållande till mat igen för att orka göra resten av min förvandling. Så mamma drog med mej till Viktväktarna. Jag valde alltså inte, utan blev mest nertryckt på en stol. Tack och lov så var det rätt och jag trivdes där. Det visar det väl när man sedan jobbade där i 14 år och är kvar som medlem idag, 16 år senare.

Jag vill inte ha några förbud i mitt liv, utan kunna äta av allt. Det ska vara en så liten inverkan i mitt dagliga liv som möjligt. Inga pekpinnar, bara vanligt sunt förnuft. Allt detta uppfyllde Viktväktarna och uppfyller fortfarande, trots flera byten av kostprogram under åren. Jag lärde mej att äta regelbundet, mat som gav mej energi att orka och jag fick ett intresse att bry mej om vad jag stoppar i munnen. Även om godis är gott, så är det inte bra att tugga i sej istället för mat… det räcker att ha som gott på helgen.

Jag rasade aldrig i vikt, men återfick en energi som jag inte haft sedan tonåren. Hyn blev finare och jag kände mej väldigt annorlunda och friskare efter bara några veckor. Rätt mat gör under för både knoppen och kroppen kan man väl säga. Vart efter kilon trillade av kom självkänslan tillbaka och ibland kunde jag till och med känna mej hyfsat fin när jag såg mej i spegeln. Att känna sej fin inför sej själv är viktigare än man tror. Att ta hand om sej själv är mycket viktigare än man kan tro och något man oftast inte ens orkar tänka på som småbarnsmamma. Men jag har lärt mej att man måste ta hand om sej själv först, för att orka och kunna ta hand om andra på ett bra sätt.

I 16 år har jag alltså levt med Viktväktarna, som Viktväktare. För mej blev det normalt att äta tre mål mat om dagen och att räkna mina Points. Oavsett vilket kostprogram man än väljer så måste man ha koll på intaget och jag tycker att Viktväktarnas points funkar bra, det går ganska snabbt att lära sej vad favoriterna ”kostar”. Jag kom i mål och blev Guldmedlem 2004 och räknar numera bara när det dragit iväg lite för mycket uppåt på vågen eller för att kontrollera så inte ögonmåttet blivit för generöst. Numera är Viktväktarna en naturlig del av livet och jag tänker inte så mycket på det längre. Jag väger mej varje måndag och noterar i min almanacka för att ha koll. Å jag har hållit vikten länge nu utan några större problem.

Under min viktminskning tog jag bara promenader. Det är först nu som jag börjat träna. Jag tränar alltså inte för att gå ner i vikt, utan för att bli äldre. Jag vill ha en kropp som håller att bära mej även när jag blir äldre. Att man dessutom håller vikten lättare och blir slankare är en bonus. Numera har jag hyfsad koll med Viktväktarnas APP, som är sååå enkel och bra, och tränar på Curves 3 gånger i veckan. För mej är det en perfekt kombination som jag nu haft i snart två år och trivs med.

Jag har alltså fibromyalgi, sömnapné, hypotyreos och lite annat smått och gott. Många med kronisk värk är rädda för att göra förändringar i sitt liv eller för att det ska göra mer ont. Min läkare sa att ”träningsontet” inte var farligt eller skulle göra skada och därför vågade jag testa. Visst fick jag ont men värken blev mindre när jag fortsatte att träna och nu får jag mer ont när jag inte tränar. Så våga testa och trotsa smärtan om läkaren säger att det är ok. För de allra flesta är träning bra och kroppen brukar svara positivt. Det värsta för min värk är övervikt och kyla, det mesta lindras med träning och rätt mat.

Jag har hittat mitt sätt, kanske passar det dej – man vet inte förrän man provat!