Jag brukar säga att varje möte och alla jag möter berikar mej och lär mej något nytt. Jag är toksocial, älskar att träffa nya människor, vill gärna höra just DIN historia och bjuder gärna in helt nya bekantskaper på middag.

För mej spelar det ingen roll om du är ung, gammal, vit, svart, homo, hetero, lång, kort, känd, okänd, kille eller tjej. Jag tycker att alla är precis lika intressanta och värda att lyssna på. Jag är övertygad om att alla har en historia värd att berätta. Det finns alltid en anledning till att vi är som vi är och jag vill gärna höra just den historien berättas. Sån har jag alltid varit.

När jag var 18 träffade jag en tjej från Japan på en lång flygning hem till Sverige. Jag tror att jag hade varit i USA, men är inte helt säker. Tjejen hette iaf Yoko och hade en pappa som drev en massa tv-kanaler i Tokyo. Hon berättade om sitt liv och när jag förstod att hon inte hade bokat något boende bjöd jag henne att bo hos mej under sina dagar i Sverige. Hon tackade glatt ja och fick nog se ett helt annat Sverige än hon tänkt sej. Jag tog med henne till Drottningholm och en massa annat sånt där som man ska se som turist, men hon fick också hjälpa mej i köket och följa med på kräftskiva. När jag tänker tillbaka på detta är jag glad att jag inte är blyg utan vågar att ta in andra människor i mitt liv utan misstänksamhet.

Men jag har förstått att jag är lite konstig när det gäller sånt här. Att jag ser vänner i alla och tycker att alla är värda ett försök till vänskap. Så är det tydligen inte för alla. För mej är det naturligt sedan barnsben att se alla och ge alla en chans. Redan i första klass tog jag hand om de som kom nya till klassen, visade dem runt och fick dem att känna sej trygga. När de lärt känna andra blev jag dumpad och tyvärr resulterade det i att jag aldrig fick en bästis, utan alltid var en slags stand-in när andras bästis var sjuk. Ändå har jag aldrig slutat att se nya bekantskaper som mina vänner, ända tills de bevisat motsatsen. Jag behöver knappast säga att jag blivit både sviken och besviken massor med gånger va?

Jag tycker om människor och det kommer jag aldrig att sluta med. Dock har jag blivit lite mindre öppen i sammanhang med andra bloggare. Bloggvärlden är ganska ytlig och det är mycket smutskastning och skitsnack. Men den har också gett mej massor med erfarenhet och upplevelser som jag inte velat vara utan. Hela livet och varje människa man möter är en enda lång livslektion. Man lär något av varje människa man möter, på gott och ont. Jag kommer inte att sluta bjuda hem nya såväl som gamla vänner till mitt hem. Människor jag inte känner än kanske blir mina bästa vänner, vem vet?

Om jag hade begränsat mitt liv till att enbart umgås och prata med bekanta sedan långt tillbaka så hade jag nog haft det ganska tråkigt. Tänk så mycket jag hade gått miste om! Det är i mina ögon lite synd om människor som inte vågar ta en helt okänd människa i handen och låta den leda en framåt. Man kan faktiskt få se fantastiska saker om man bara vågar följa med. Mitt liv berikas av att andra människor låter mej se in i deras liv. Att jag får förmånen att följa dem och se världen genom deras ögon.

Jag vågar släppa in nya människor i mitt liv – vågar du?