Hemma hos oss är det januari som är den stora födelsedagsmånaden. Bara i familjen är vi 4 av 5 som fyller inom 4 veckor och tar man med närmaste släkten är det ett gäng till.
När barnen var små slog vi ihop och firade min mamma, yngste sonen och mej samtidigt. Nu är barnen är utflyttade, då får man åka runt lite. Men igår slog vi iaf ihop Martin, mej och pälsbollen – tillsammans fyller vi 110 år i år.
Martin fyllde år igår och är ofta ute och reser på sin födelsedag. Det var flera år sedan han var hemma på sin faktiskt. I år rymmer jag när jag fyller, så då tänkte vi att vi för en gång skulle kunde fira hans födelsedag rejält och lixom smyga in mej sådär lite i förskott. Med hundens 13:e födelsedag i februari (då är vi fortfarande ute och reser) blev det en jämn och bra siffra att fira 🙂
Igår var det dax för kalajs. Martin laddade vår crockpot med domoda som är en gambisk jordnötsgryta och sååå god! Receptet har ni HÄR, ni måste testa! Han jobbade hemma och varvade jobb med matlagning, medan jag städade och fixade. Vid 18 droppade folk in, åt av maten och hade allmänt trevligt. Alla var garanterat mätta när de gick härifrån.
Förutom min kompis Åsa från Huskvarna, som skulle sova kvar, så gick de sista hem vid 1. Sen satt vi och pratade till 2.30 typ… asså vi måste ses oftare, det blir alltid alldeles för sent eftersom vi har så mycket att avhandla när vi väl ses. Å nog kändes det i morse allt… huvudet var tung, så även ögonen. Inte är man 20 längre… snarare 50 minus…
Martin fyllde alltså 47 i går och jag fyller 50 och 19 dagar. Vi önskar oss ingenting och det är väldigt skönt. Vi ha allt vi behöver. Så när någon frågat oss har vi istället för saker bett om bidrag till vår familj i Gambia. De behöver mat, mediciner, kläder, skolgrejer till barnen och en massa annat. Hittills har vi fått in 1500 kronor till dem, det går runt en insamling på Facebook om ni vill vara med. Men jag önskade faktiskt en grej för egen del också, jag vill åka på valsafari på min 50-årsdag och det har jag bett om bidrag för. Å det fick vi också in lite till, så nu hoppas jag bara att det ska finnas en tur just på rätt dag också. Annars får jag väl ro själv eller nåt. Häng med på instagram @marlenerinda för att se om det lyckades.
Nu är vi färdigfirade för i år. Om någon vecka är det min mammas tur och sen är det yngste sonen, men då jobbar han och vi är på väg till Dominikanska. Januari är en riktigt kalasmånad. Har ni också en sån period när alla fyller år samtidigt?
Som ni kanske vet så är jag den första att kolla in secondhand och andrahandsmarknaden när jag ska köpa något ”nytt”. Det känns både smart, miljövänligt och ekonomiskt att se vad som finns där först. Hittills har de mesta funnits begagnat, förutom mobiler – nu finns det också!
Begagnade mobiltelefoner har såklart funnits förr med, men kanske inte med kvitto och garanti – så där så att man verkligen kunnat vara säker på att de inte är stöldgods och att de verkligen fungerar. Nu finns rePhone som säljer just detta!
rePhone får sina telefoner från nordiska telebolag, inte från privatpersoner, man kan alltså vara helt säker på att de inte är snodda. De går även igenom dem, återställer och uppdaterar dem, så man kan vara helt säker på att de fungerar som de ska. Och erbjuder dessutom 12 månaders garanti. Du får alltså precis samma säkerhet som när du köper en ny, men mycket billigare.
Varför ska man köpa en begagnad telefon då? Förutom att det är billigare alltså. Jo, för att en enda återanvänd telefon sparar motsvarande 30 kilo i CO2-utsläpp jämfört med att tillverka en ny. Att återanvända 200 telefoner sparar lika mycket energi som en vanlig svensk villa gör av med på ett år. Produktionen av en enda mobiltelefon ger upphov till ca 75 kilo avfall innan den är klar. Det är alltså väldigt klimatsmart att köpa en begagnad telefon, det sparar inte bara pengar – utan miljö också.
Det hela är väldigt enkelt. Telefonen kommer till rePhone som återställer och kollar att den fungerar som den ska, du väljer vilken modell du vill ha och väljer betalningssätt, efter några dagar kommer luren säkert med DHL. Det är fri frakt och öppet köp i 14 dagar.
Efter att ha kollat upp rePhones omdömen vet jag vart jag köper min nästa lur! Under senaste halvåret har 58 kunder lämnat sina omdömen och de har 4,6 av 5 i betyg, det tycker jag är heeelt ok! Kolla får du se 🙂
Jag är gärna både klimatsmart och ekonomisk – är du?
Vissa ämnen får man inte skriva om – alltså gör jag det!
Jag vet inte exakt vad ni vill läsa om eller önskar att jag ska skriva om. På statistiken kan jag däremot se vilka inlägg ni läser mest och ofta är det inte alls det man tror ska locka. Hos mej är det väldigt lite ”outfit of the day” lixom, här är det däremot mycket vardagssnack och en del tabun – sånt man inte pratar om…
Jag hade en period när jag ”renoverade” hela mej. En del sa att det var lyxingrepp, jag hävdade bestämt att det var av hälsoskäl. Det började med att jag tröttnade på att ha Stockholms blodbad ett par veckor varje månad och sen fortsatte det. Så här var det:
Jag tror att allt började 2012. Min mens som dittills hållit sej regelbunden, och väldigt måttlig, fick frispel. Från att knappt ha märkt av den, fick jag galna kramper och en blodmängd som gjorde att jag knappt kunde gå ut. Jag googlade (förstås) och hittade en behandling som gick ut på att man brände slemhinnorna i livmodern och på så sätt skulle slippa blödningar om man hade en väldigt tur – det hade jag.
Ingreppet tog fem minuter och sedan dess har jag knappt någon mens alls, däremot har smärtorna blivit värre bara senaste året men det hör tydligen till klimakteriet. Nu är jag 50 och menshelvetet ska väl snart vara över hoppas jag. Allt om ingreppet, som heter Novasure, kan ni läsa HÄR.
När jag väl hade en läkare, specialiserad på kvinnosjukdomar, som jag litade på, vågade jag ta nästa fråga. Tyvärr slutade min läkare, men nu var bollen redan i rullning. Frågan jag nu hade var fylld med mycket skam trots att de flesta kvinnor drabbas och borde kunna prata om den som vilken förkylning som helst. Det handlar om inkontinens! Att kissa på sej som vuxen. Hur osexigt och ofräscht är inte det?
Inkontinens kan bero på olika saker, i mitt fall var det en förlossningsskada som jag gått omkring med i över 20 år utan att veta om den. Hur sjukt och sorgligt är inte det! Under min första förlossning släppte hela urinpaketet så att urinröret hängde snett och musklerna tappat fästet. Det spelade ingen roll hur många knipövningar jag än gjorde, de skulle aldrig hjälpa. Här fanns ett fysiskt fel som inte gick att knipa bort, det var tvunget att opereras. Varför skämmas över det? Men det gjorde jag… Hur många fler känner som jag? Kanske hundratusentals… en oerhört sorglig tanke.
Varför är det tabu att prata om kvinnors besvär och underlivsfrågor? Varför är det så svårt att tala om och be om hjälp för? Å hur ska vi kunna ändra detta? Jag har skrivit om detta i flera år och hjälp många på vägen, men fortfarande pratar man inte om det.
Jag vågade iaf fråga och fick hjälp, ett enkelt ingrepp som tog kanske en kvart. Skillnaden var enorm! Jag kunde nysa och hosta utan att stå i kors med benen direkt efter operationen, och jag kunde springa. Bara någon månad efter operationen sprang jag Vårruset och som jag njöt!!! Det enda jag ångrar är att jag inte bad om hjälp tidigare – men jag vågade ju inte. Visste inte var jag skulle vända mej heller. HÄR kan ni läsa allt om TVT och ingreppet jag gjorde.
Nästa steg av min helkroppsrenovering var brösten, tvärtemot många andra så ville jag ha dem mindre – inte större. Redan som ung var brösten stora och fylliga, har man en längd av 156 stolta centimeter så funkar det inte med en stor hylla. Jag var godkänd för en förminskning redan på 90-talet, men då var barnen små och jag blev ensam med dem – det funkade helt enkelt inte. Men 2014 var det dax! Äntligen, som jag hade väntat och sett fram emot mitt nya, lättare liv.
Men strax innan brösten fixades var jag hos besök hos min ögonläkare, som skickade mej direkt till operation av ögonen. Inte direkt av ögonen utan av ögonlocken, de täckte nämligen alldeles för mycket av ögat. Mitt synfält var rejält begränsat, så pass att min nacke skulle kunna skadas pga av skallens vinkel för att kunna se. Inte kanske sånt man tänker på… operationen var den värsta jag varit med om! Man lyfte huden i pannan och tog borta ca 15 mm ovanför varje ögonbryn för att kunna lyfta allt på plats igen. Jag trodde på riktigt att panna skulle explodera när bedövningen försvann. Men snyggt blev det 🙂 HÄR finns allt om den operationen.
Sen var det alltså dax för brösten, min mest efterlängtade operation. Jag hade nog världens största leende när jag sövdes, äntligen skulle jag få ”rätt” kroppsform. Äntligen skulle överkroppen passa ihop med resten och jag skulle kunna röra mej obehindrat. Å det blev ju så bra! Min E-kupa blev en liten C-kupa. Jag sover bättre, rör mej bättre, andas bättre, har ingen värk i axlarna efter tunga behåband – ALLT är bättre!
Ingreppet kostar runt 50 000, men går att få via landstinget – även om det är svårt. Kriterierna är många och alla måste vara uppfyllda innan man ens får komma på bedömning. Jag lyckades! HÄR kan ni läsa om allt från remiss till livet efter 🙂
När man pratar om alla de här ingreppen får man olika reaktioner. När det gäller de första två så blir folk generade. Underliv, mens och kiss är jobbigt att prata om. Trots att hälften av befolkningen är kvinnor… mysko! Men jag vet att dessa inlägg har lästs av väldigt många, och att många sökt sej vidare efter att ha läst, och sedan även fått hjälp. Min slutsats av detta är att vi måste prata mer öppet om underlivsfrågor, så fler kan få hjälp.
Ögonen är ett lustigt kapitel. Många tror att hängande ögonlock är något som bara äldre drabbas av och behöver hjälp med. Sanningen är att yngre drabbas en hel del, men inte upptäcks förrän de är äldre. Mitt tips: var uppmärksam!
Så har vi de där brösten, så många reaktioner, kommentarer och frågor. Den vanligaste men kanske mest korkade frågan jag ofta får är ”Vad säger din man”? Jamen alltså… lägg av! Det är mina bröst och min man vill att jag ska må bra. Vad är det för fråga egentligen? Men många kvinnor säger sej inte vilja ta bort sina stora bröst (som de själva har problem av) just pga vad deras män kanske ska tycka… det verkar inte spela någon roll vad de själva tycker och hur de mår. En del anser att min bröstförminskning är en lyxoperation och absolut inte ska finansieras av landstinget. De som hävdar detta är män, de har ingen aning om hur tungt det är att gå runt med två meloner på bröstkorgen. De vet heller inte hur det känns när det kommer fram främmande män och frågar om de får känna lite… jag antar att jag får vara glad för att en del frågade först – alla gjorde inte det.
Det är ganska exakt 8 år sedan jag började min kroppsliga renovering och jag kan ärligt säga att det är det bästa jag gjort för mej själv. Jag mår tusen gånger bättre och är i bättre skick och form än jag någonsin varit. Det har varit många operationer och det har gjort ont, men det har varit värt allt. Det har varit fyra ingrepp som förhöjt min livskvalitet på flera olika sätt och jag njuter av mitt nya fria liv utan urin i trosorna, bröst som hoppar åt ena hållet när jag hoppar åt andra, knappt någon mens och ögon att se med utan att nacken ger upp.
Mår man inte bra eller störs av något som hindrar ens vardagliga liv så ska man kolla upp det. Vi kvinnor är världsmästare på att skjuta upp och prioritera annat och andra. Men detta är viktigt! Vi måste bli bättre på att göra gott för oss själva! Inte så lätt när man inte vet vilken väg man ska gå eller vad man faktiskt kan åtgärda och det är därför jag skriver, skriver och skriver om detta. Jag vet vilken väg man ska gå och jag vill berätta detta och ge fler chansen till ett friare liv. Jag berättar gärna!
Målet var från början att må så bra som möjligt, så länge som möjligt – den resan påbörjades redan i aug 2000 när jag tog tag i min vikt. Ett av de stora målen med viktminskningen var just en bröstförminskning för att få ett rörligare liv. Det har jag idag och jag mår så mycket bättre och det vill jag att fler ska göra.
Följ länkarna, läs, och fråga om ni vill veta mer. Gör det gärna som en kommentar under inlägget så kan fler ta del av din fundering, som säkert delas av fler. Alla vågar ju inte fråga… men jag vågar både berätta och svara. Så fråga på 🙂
Det har snart gått en vecka av det nya året och många av er har kört igång med ”den stora hälsoresan”. Ett litet ord på vägen bara; kör inte ”all in”, för istället in en förändring i taget och gör en hälsosam resa som håller i längden.
Jag gav mina bästa tips häromdagen, kolla in dem. Jag försöker även ge tips, pepp och råd på instagram @marlenerinda. Häng med där om ni vill 🙂
Vi gör inga större förändringar utan kör på som vi gjort de senaste åren. Det funkar bra och har blivit ett sätt att leva. Bra mat hela veckan (alltid färdiga matlådor i frysen) och godis på lördagar, det måste jag ha annars tröttnar jag. Utan mitt godis blir det inte hållbart, förbud triggar mej.
På fredag ska vi fira våra födelsedagar, då blir det Gambiskt tema med en av nationalrätterna; Domoda. En riktigt smaskig jordnötsgryta som vi gör med kyckling den här gången, men man kan göra den på det mesta – även vegetarisk.
I övrigt fokuserar veckans mat på lättlagat och det mesta är även snabblagat. Många har mycket att göra nu när alla aktiviteter kör igång igen, då ska det vara enkelt!
Ni som precis hittat hit ska vara extra välkomna, ni kanske undrar över siffrorna som står efter rätterna? Det är SmartPoints som vi viktväktare räknar. Vi har följt VV i snart 20 år och det funkar för oss, självklart kan alla äta maten i matsedlarna oavsett om man vill gå ner i vikt eller ej. Det är god mat helt enkelt!
Det finns inget som heter ViktVäktar-mat, vi lagar mat som funkar för alla – skillnaden är bara att vi har räknat ut hur många points den ”kostar”.
Gör en riktigt fin vecka, ja – gör! Det mesta är upp till oss själva hur veckan blir, faktiskt 🙂
Vi rensar ur, städar och röjer. Det vet ni, för det har vi gjort länge. Nu under julledigheten har vi varit skitduktiga rent ut sagt och fått massor med ”nytt” utrymme.
Allt kändes så bra, ända tills tvättmaskinen började trassla. Den har trasslat lite ett tag, stannat mitt i program osv. Men det har bara varit att trixa lite så har man kunnat köra klart programmet, i förrgårkväll funkade det inte att trixa längre. Maskinen är ca 15 år gammal, skulle det vara värt att reparerar den? Förmodligen inte. Bara felsökning skulle gå på minst en tusenlapp, sen kostnad för reparation – det var helt enkelt inte värt det. Torktumlaren är ännu äldre och luktar bränt när man använder den… vi var lixom tvungna att krypa till korset och inse faktum.
När jag köper ”nytt” köper jag oftast begagnat, men den här gången kollade vi faktiskt rean först. Yngste sonen köpte en kombinerad tvätt/torktumlare för ett par år sedan som han var nöjd med och som skulle både underlätta mitt liv och spara plats åt oss. Vår tvättstuga är ganska liten. Så efter att ha kollat runt lite, pratat med sonen och läst recensioner fick det bli en likadan. 6500 sköna pengar som bara flög iväg, tur vi inte köpte några julklappar och att vår resa redan är betald. Så surt att börja året med en sån här utgift, men men. Jag hävdar bestämt att tvättmaskinen är en av de bästa uppfinningarna ever! Vad tycker du?
Maskinen beställdes och sonen kallades in som chaufför. Sen började mitt jobb. Medan Martin var på jobbet skulle tvättstugan röjas och städas. En torktumlare är inte så tung, den skulle jag lätt få ut. Eller hur! Det hade gått hyfsat lätt om det inte funnits en liten ”bula” på baksidan som gjorde den 5 mm för bred för dörrhålet. Dörren fick jag självklart inte bort, då den satt med ett slags klämfäste som inte gick att rubba. Vad göra? Jo, man skruvar isär hela tumlaren! Det tog lite tid, men nu vet jag hur en torktumlare ser ut på insidan och ut lyckades jag ta den till slut. Å då var jag faktiskt också helt slut.
Tumlaren har stått i ett hörn, med utblås i hörnet, vilket resulterat i ett tjockt lager av ludd som lixom klistrats fast i golv och väggar. Jag tog faktiskt en isskrapa för att få loss det. När det värsta var borta kunde jag dammsuga och sedan skrubba rent där. Så äckligt, men nu är det rent och fräscht. Sen var det tvättmaskinens tur, den gick preciiiis ut genom dörren men var mycket tyngre. Tumlaren hade jag lyckats baxa ut i trädgården, tvättmaskinen kom bara ut i köket – den fick junior och Martin bära ut senare.
När maskinerna var borta kunde jag torka golv, väggar, slänga lite till och fixa i ordning. Jag hann precis innan Junior och Martin körde upp på uppfarten med den nya maskinen. Den såg lite stor ut… men utan emballage skulle den nog gå in. Eller…? De lyckades ta bort dörren och vi började alla fundera på om karmen skulle gå att ta bort utan att den skadades eller om vi kanske skulle kolla på blocket efter en ny dörr med karm… det behövdes tack o lov inte. Maskinen gick in med ett par millimeters marginal på varje sida, vilket tur! Vårt gamla hus är inte handikappanpassat för fem öre, allt är väldigt smalt, annat behöves inte -65 när huset byggdes. Så lite svettiga hann vi allt bli innan maskinen var på plats. Lite svettiga förresten… jag var både svettig, dammig och jäkligt trött vid det här laget. Jag hade hållit på hela dagen, lyft, skruvat, skrubbat, hoppat över maskiner som suttit fast i dörrhål mm.
Med maskinen på plats kopplade Junior in allt, så himla bra med en son som är elektriker! Sen kom det roliga: HAN skulle lära OSS att tvätta 🙂 Amen ni fattar va? För 20 år sedan var det jag som lärde honom, för 10 år sedan var det jag som tjatade på honom, för 7 år sedan flyttade han hemifrån och fick klara sej själv och nu är det HAN som visar OSS hur tvättmaskinen fungerar. Så otroligt roligt tycker jag 🙂
När allt var klart och vi var fullärda, åkte sonen hem till sitt och vi kollapsade. Idag har maskinens testats för fullt, lakan, täcken och en massa annat har tvättats och det funkar så bra. Det doftar fräscht i tvättstugan och är gott om plats. Surt på pengarna förstås, men nu är det som det är. Förmodligen är den här maskinen mycket mer energisnål och miljövänlig än de stenåldersmaskiner som vi hade innan, så det lönar sej säkert i längden med ett byte. Å nu har vi verkligen ingenting som kan gå sönder, nu är det mesta utbytt – iaf av det som kostar större pengar.
Det är dyrt att ha hus, såna där kostnader som man inte räknar med. Jag har bott här i 28 år, under åren har vi bytt tak, tilläggsisolerat, bytt panel och målat om, bytt alla fönster, entrédörr och garageport, bytt kök och badrum, köpt ny panna, renoverat vatten- och avloppssystemet och en massa annat. Förutom sjuttielva tapetseringar förstås.
En jäkla massa pengar alltså och mer blir det, för i höstas säckade golvet i det nymålade förrådet ihop. Så till våren måste vi tömma hela förrådet och riva upp golvet för att bygga ett nytt. Då passar vi faktiskt på att riva väggarna på insidan också för att kolla om det eventuellt finns mögel. Det finns en risk och det är lika bra att bygga ordentligt när man ändå håller på. Men vem räknar med att ett golv ska kollapsa? Det gör man ju inte. Så det blir några sköna tusenlappar som flyger iväg där också… Å så håller det på. Man tror att man är färdig och sen kommer nästa smäll. Livet med hus.
Därför vill jag aldrig mer äga något boende när jag en dag säljer detta. Jag är färdig. Jag hyr gärna av andra och slipper ansvaret för renoveringar, underhåll och reparationer. Att hyra kostar lite mer, men känns oerhört lyxigt i min värld. Inte ens en bostadsrätt kan jag tänka mej, här snackar vi hyresrätt. Jo, vi står i bostadskö och där tänker vi stå ett tag. Men vi kommer att bo i mitt hus några år till och det kommer att komma fler sura överraskningar… Vänta bara!
Min fina vän Nadja har bloggen Nadjaskitchen.se Hon har fått problem och kan inte längre länka till sin blogg och alla härliga recept på sociala medier. För er som inte känner henne kan jag berätta att Nadja är den finaste, vänligaste och mest ödmjuka person jag känner. Hon skulle aldrig be om hjälp, men hjälper alltid andra om hon kan.
Man säger ofta att bloggvärlden är hierarkisk och egoistiskt och det kanske stämmer till viss del, men jag vill gärna bevisa motsatsen. Så nu vill jag att vi hjälper Nadja! Jag kan inte heller länka till hennes blogg i sociala medier, men jag kan länka till min! Å här kan jag dela precis vad jag vill, även Nadjas blogg. Alltså gör jag det!
HÄR ska ni klicka för att komma till bloggen och alla härliga recept. Här finns recept för KÖTT, FISK, VEGETARISKT och FÅGEL. Alla rätter är med uträknade SP för oss Viktväktare, men maten funkar förstås för alla.
Nu hjälps vi åt och kikar in hos Nadja så hon inte ger upp, tappar sugen helt och slutar ge oss nya härliga recept. Å den som vet hur man kommer i kontakt med FB kan tipsa henne, hon har försökt på alla sätt men inte fått något svar.
Nu visar vi att vi bryr oss, klicka HÄR! Ni kan alltså inte länka till hennes blogg eller dela hennes härliga recept på tex FB, men ni kan länka till mej och dela detta inlägg så folk hittar henne trots allt trassel.
Jag gillar att läsa och efter en lång utbrändhet kan jag äntligen göra det igen. Under en väldigt låg tid fattade jag inte vad jag läste, koncentrationen funkade helt enkelt inte. Det tog många år och var en stor sorg, men under 2019 har jag äntligen kommit igång igen och gjort det med besked.
Här är några av de senaste gobitarna som jag satt tänderna i:
Den här läste jag på flyget från Filippinerna och trots sina tätskrivna 415 sidor så tog den slut alldeles för snabbt!
Detta är en serie om åtta böcker som kommer som tv-serie på Netflix inom kort. I den första boken får vi lära känna Familjen Bridgerton och särskilt dottern Daphne som är både smart och vacker – men absolut inte vill gifta sej. Det vill inte hennes brors bästa vän heller, därför kommer de på en bra plan… say no more lixom…
Boken är rätt förutsägbar, men charmig, jag ser fram emot att läsa fortsättningen och även att se tv-serien.
Även denna bok är 400 sidor som känns som 20 typ… lättläst och spännande! Jag gillar böcker där man måste klura lite för att lista ut mördare och sammanhang. Detta är en sån bok.
Detta är den tredje boken i serien om Max Ange, fd militär. De två föregående är Be inte om nåd och Tio svenskar måste dö. Man behöver inte läsa de första för att ha behållning av trean, även om det förmodligen ger lite extra krydda med korrekt bakgrundsfakta.
Boken spänner över några få dagar i september 2011. En vecka innan det stora terrorattentatet hoppar en svensk diplomat från en balkong i Jerusalem. Är det självmord eller ej? Max är den som får i uppdrag att undersöka saken. Han hittar en massa spännande på vägen, bla ett svenskt brödraskap och höjdare som tidigare tagit livet av sej. Man känner igen en hel del från riktigt händelser, men med lite krydda. När alla bevis pekar mot honom själv får han lite problem kan man väl säga och hur han tar sej ur detta får ni läsa själva. Absolut läsvärd!
300 sidor mys! Ny romanserie med drama, kärlek och intriger. Linda Lansing växer upp i den lugna västkustidyllen Fjällbacka tillsammans med sin mormor, men när hennes far blir allvarligt sjuk och dör i slutet på 1940-talet reser hon till London och blir kvar där. Hon ärver sin fars hotell och motarbetas hårt av sina kusiner. Trots detta lyckas hon ändå på något sätt ta sej igenom svårigheterna och har snart det häftigaste och mest eftertraktade festerna. Att inte få en inbjudan till Lindas Lansings mytomspunna fester är en katastrof. Men Linda är i grund och botten en främmande fågel i denna värld, frågan är hur hon ska hitta sin plats, eller ska hon ge upp?
Småputtrigt, underhållande och rätt förutsägbart – men det är ju det man gillar!
Kallentoft är författaren som bara öser ur sej romaner, hela 22 stycken (tror jag) på 7 år!!! Och de är sååå bra! Det är spännande, oförutsägbara intriger och ibland så otäckt att man nästan mår illa.
Himmelskriket är den tolfte boken i hans hyllade serie om kriminalinspektör Malin Fors, och den tredje i sviten som är inspirerad av de fem sinnena.
Allt börjar med att en liten pojke hittas död i en bil. När Malin Fors kommer till platsen sitter hans mamma i skuggan under ett träd med sonen tätt intill sig i famnen. Allt tyder på att det är mamman som glömt pojken i bilen och utredningen lägg ner. Men så enkelt är det förstås inte, då hade det inte blivit 300 spännande sidor. Det sker snart ett mord som gör att polisen måste återvända till fallet och en massa konstigheter nystas upp.
”Se mig falla” är berättelsen om en fars desperata sökande efter sin älskade dotter. En obehaglig skildring av det mörker som döljer sig under semesterparadisets glittrande yta. Tre år har gått sedan Tim Blancks sextonåriga dotter försvann under en resa till Mallorca. Han har lovat henne att aldrig sluta leta, ett löfte som slitit sönder hans äktenskap och fått honom att bosätta sig i Palma, där han försörjer sig som privatdetektiv. När han får i uppdrag att utreda en misstänkt otrohetsaffär dras han oväntat in en värld av korruption och skoningslös girighet. Och i begärens dunkla vrår tycker han sig plötsligt ana sin dotters skugga. Med fara för livet kastar han sig in i jakten på sanningen om vad som hänt henne.
Jag gillar Mons Kallentofts böcker och snart kommer det en till, har jag hört…
Det är himla kul med svenska författare, men det finns ju ett gäng utländska också. Elly Griffiths är en av dem jag verkligen gillar! Den här är inte alls ny, den kom redan i somras – men det var det där med att klara att läsa… det tog lite tid att komma till den här boken i högen.
Detta är den elfte boken i serien om rättsarkeologen Ruth Galloway. Ruth arbetar med en utgrävning i Norfolks saltängar och plötsligt hittas benrester i en cirkel av sten. De visar sig tillhöra en försvunnen tolvåring. Allt mer påminner om ett gammal fall, men det är många detaljer som inte alls stämmer. Det kommer brev, men brevskrivare är väl död sedan länge… Eller?
Griffiths har en skön ton, Ruth på minner lite om den där polisen Vera i tv-serien. Det är lite strävt men korrekt och arbetet sätts alltid först. Kommer man henne bara under skinnet så är hon allt annat än sträv. Jag ser fram emot kommande böcker.
Sen har jag även hunnit med att läsa Christina Erikssons nya Ensamvarg som var kanonbra! Janne Schaffers biografi som var väldigt intressant! Denise Rudbergs nya Nio Nätter som var väldigt spännande! Hösten har verkligen gett mej en nystart när det gäller läsande. Jag frossar i böcker och fattar vad jag läser. Jag behöver inte längre vara helt ledig och ha helt tyst runt mej, jag kan tom läsa på pendeltåget!
Så jag ska försöka bli bättre på att uppdatera här också och berätta om böckerna jag läser. Jag brukar vara duktig på att visa aktuella böcker på min instagram @marlenerinda så häng med där! Det ligger ett gäng till och väntar 🙂
Några enkla tips för en lyckad och hälsosam viktminskning
1 januari – sug på den. Dagen då många, många ”börjar om”. Jag ser det hellre som att man fortsätter framåt, efter att ha lärt sej lite av ett par snedsteg. För slutar gör vi väl egentligen aldrig?
Idag har jag sett hundratals uppdateringar på sociala medier om alla som styr upp på banan igen med framförallt sin vikt. Vikten är en sak, men jag ser det som ett paket med vikt, energi, muskler, konsekvenstänkande, sömn och en massa annat – jag kallar det hälsa. Det funkar lixom inte att bara fokusera på en sak, allt hänger ihop, tex: om sömnen fungerar blir man mindre stressad och då går man lättare ner i vikt och då orkar man lite till och tar bättre beslut mm.
För att lyckas med sin viktminskning/hälsoresa finns det några enkla tips som har hjälpt mej. Jag startade min livsstilssförändring för snart 20 år sedan, nådde mitt viktmål för 15 år sedan men blir aldrig färdig med mej själv och min inre resa. Man blir aldrig färdig och det förstår man längs vägen, man bli aldrig fullärd. Och det är en sak att gå ner i vikt, en helt annan att stå still och sedan jobba med resten av kroppen och särskilt knoppen. Ett jäkla jobb – men så värt det!
Mina bästa tips för att lyckas med viktresan är:
Hitta ditt varför
Gör upp en plan
Planera delmål med belöningar
Sätt ett realistiskt mål
Ha tålamod
Gläds åt minsta framgång
Var beredd på bakslag
Börja aldrig om – fortsätt bara framåt
Varför kan vara så enkelt som att bli mer hälsosam. Det borde ju egentligen räcka som anledning att ta tag i sej själv. För att man vill må så bra som möjligt så länge som möjligt.
Hur just din plan ser ut vet bara du, men låt den inte bli för krånglig. Börja inte träna sju dagar i veckan och ha en massa förbud kring vad och hur du ska äta. Börja med snabba promenader för att sedan öka, hitta alternativ till de dåliga vanorna istället för att förbjuda – då står du ut i längden. Men tänk att kosten står för 80 % av viktminskningen, tränar gör man för sin hälsas skull.
Sätt upp ett realistiskt mål, detta är viktigt tycker jag! Det är INTE realistiskt att gå ner flera kilo i veckan, inte i längden och inte om det ska vara hälsosamt och du fortfarande ska ha någon form av liv samtidigt. Går man ner väldigt snabbt så kan man drabbas av gallproblem, utebliven mens, blodtrycksfall, håravfall och lite annat. Så ta det lugnt! Lägg heller inte ditt viktmål för lågt, det blir svårare att hålla i längden. Sikta på normalt BMI till att börja med och känn sedan efter kilo för kilo och stanna där du trivs.
Tålamod. Jag kan knappt stava till det, men har varit tvungen att lära mej längst vägen. Jag snittade nämligen ETT HEKTO (inte kilo) i veckan i 10 kilo, det tog tre år. Om jag orkade i den takten, så orkar ni i vilken takt som helst! OCH: Minsta lilla steg, även om det går långsamt, är ett steg närmare mål.
Gläds åt minsta minus, som sagt: jag snittade ett hekto i veckan… ibland kan det även vara helt ok att stå still eller till och med gå upp. Som exempel: efter nyår, jul, påsk osv då är det faktiskt en bragd att stå still men till och med ok att gå upp något kilo. Vilket som, är förmodligen en framgång mot tidigare livsstil.
Räkna med bakslag, sånt som jag kallar livet. Det händer saker på vägen som man inte kan planera för, tex egen eller andras sjukdom, födelsedagar, högtider, resor, grejer på jobbet mm. Ibland kan det vara bättre att se sina framsteg per månad istället för per vecka, särskilt under knepiga veckor.
Och går det åt skogen, så fundera på vad som gick fel, lär av det, stryk ett streck och fortsätt framåt. Det kommer att gå fel, ingen ide att banna sej själv, fortsätta bara på ”den rätta vägen”.
Jag är noga med att inte ha några förbud, jag älskar godis och hade inte klarat många dagar om jag haft godis- eller sockerförbud. Så istället för förbud gav jag mej tillåtelse att äta lördagsgodis, då vet jag att det kommer en dag i veckan när jag får mitt gott och kan nöja mej med det.
För mej är även planering viktigt. Vi gör matsedlar varje vecka, ni hittar dem HÄR och vi har alltid matlådor i frysen som jag äter till lunch. Bra matlådemat hittar ni HÄR.
Jag vet att man kan ändra sin livsstil, jag har gjort det. Det tar tid och det är inte lätt, men det är så värt det. För mej kanske det är lite extra knepigt då jag har både fibromyalgi, hypotyreos, en sömnstörning och lite annat smått och gott. Men jag vet att om jag ska må så bra som möjligt så måste jag ta hand om mej så bra som möjligt. Jag måste ha en normalvikt och jag måste träna, då är värken lindrigare, jag sover bättre och rör mej lättare. Men jag måste inte vara trådsmal och jag måste inte träna skiten ur mej. Det räcker med att vara ”good enough”.
Å det är det jag vill skicka med till er. Detta är ingen tävling, ni ska bara må bra. Ni ska bara bli en uppgraderad version av er själva som gör att ni ska må så bra som möjligt, så länge som möjligt. Ni behöver bara vara ”good enough”, inte bäst. Tillräckligt bra för att må bra.
Jag finns på instagram @marlenerinda. Där försöker jag att peppa och stötta så mycket jag kan. Där finns min vardag med mat, träning, sjukdomar och lite gala och glamour. Häng med om ni vill, det brukar dyka upp lite roliga tävlingar då och då.
