6 år sedan sista klassen

6 år sedan sista klassen

Just precis idag är det sex år sedan vi hade vår sista klass på Viktväktarna. Efter 14 år var det dax att sadla om och göra något annat. Det har hänt rätt mycket på de här sex åren, men Viktväktarna har jag ändå kvar på flera olika sätt.

Jag skrev in mej på Viktväktarna 7 augusti 2000, det är alltså snart 20 år sedan. Efter något halvår började jag hjälpa till vid vågen och några år senare hamnade jag i kassan. 2008 (tror jag) startade jag och Martin eget och hade massor med klasser över hela södra Stockholm. Som mest hade vi 10-12 klasser i veckan, Martin stod för kunskapen och snacket – jag skötte pengarna och medlemsvården. Vi var ett perfekt team och hade väldigt roligt både tillsammans och med våra medlemmar. Vi fick väldigt många i mål och var faktiskt himla bra på det vi gjorde.

Att säga upp sej var inte jättelätt, men ett helt nytt liv väntade. Martin vidareutbildade sej och skulle nu leva sin dröm och arbeta med datorer. Jag skulle ta hand om mej, jag är ju trots allt inte helt frisk och mådde inte särskilt bra då. Mycket har hänt sedan dess…

Martin är nu inne på sin tredje tjänst sedan sitt karriärbyte, plus att han numera även kan lägga till Fotograf i sin CV. Han lever verkligen sin dröm och älskar sitt liv. Jag tog tag i mej, på heltid från början. Min läkare gick igenom nästan varenda millimeter av min kropp, gjorde det han kunde och skickade sedan remisser åt alla möjliga håll. Det blev ett helt gäng undersökningar, diagnoser och operationer ganska omgående, jag vet inte ens hur många faktiskt. Den viktigaste åtgärden var bröstförminskningen. Just den operationen är jag så tacksam över, den har faktiskt förändrat hela mitt liv!

Jag lever fortfarande som Viktväktare och följer programmet. Jag har god kontakt med huvudkontoret och har varit testperson när programmet ska utvecklas. När vi slutade låg jag ett par kilo över min målvikt, vilket mest berodde på sjukdom. Lagom till bröllopet 2016 hade jag fått ordning på det mesta och gick tom ner under min målvikt. Så är det; sjukdom ställer ofta till det med vikten – men får man bara hjälp så rättar det snart till sej.

Under fem av de här sex åren har vi även haft Du i Fokus. Min bebis som gjorde att jag kunde återuppta journalistiken och fotograferande igen. Det blev Martins uppgift att laga recept som jag var nyfiken på, ändra dem så det passar viktväktare lite bättre (men fortfarande gott) och sedan föll det på mej att fota maten. Inte så lätt som det låter. De första bilderna ser definitivt inte jättelockande ut, men de har bytts ut vartefter.

På sex år hinner det hända rätt mycket. Vi har gift oss, barnen har flyttat hemifrån, Martin har bytt jobb flera gånger, vi startade Du i Fokus, vi har rest och renoverat en massa. Ibland kan jag sakna att arbeta tillsammans med Martin på det sätt som vi gjorde på Viktväktarna, vi var som kugghjulen i en väloljad maskin som visste exakt vilken uppgift vi hade. Vi hade kul! Det har vi idag med och vi jobbar ju en hel del ihop nu med även om det är på ett annat sätt nu.

Allt har sin tid brukar det ju heta och jag är ändå stolt över att säga att vi hjälpte folk att förändra sina liv och till en bättre hälsa. En del har jag kontakt med än och flera har precis som jag, hållit sin målvikt. Många finns i någon av mina facebook-grupper – så vi ”ses” nästan dagligen. Några av dem jag inte har kontakt med kan jag tänka på och undra hur det gick för dem… en del sitter väldigt fast i minnet faktiskt. Kvinnan med cancer, paret som kämpade tillsammans, den otroligt eleganta kvinnan med sjuk make, den unga mamman med alla barnen… hur gick det sen?

Viktväktarna gav mej en helt ny syn på mat, en ny hälsa, kunskapen och verktygen att må så bra som möjligt. Kunskap som jag för vidare med hjälp av de plattformar jag har som tex instagram @marlenerinda och bloggen samt bloggens FB-sida. För att VV funkar!

Viktväktarna gav mej faktiskt även en man, Martin och jag träffades ju där. Jag vid vågen, han i kassan. Rätt otippat par, men så kan det gå. Jag fick också ett gäng nya vänner såklart, både bland kollegor och medlemmar. Så Viktväktarna finns alltid kvar hos mej och ibland åker jag iväg till lokalen i Huddinge och kollar läget. Det är lixom ”hemma” på något sätt.

Om du som läser detta gick hos oss i Tumba, Tullinge, Huddinge, Rönninge, Haninge, Södertälje eller stan så får du gärna lämna en kommentar. Hur gick det? Hur går det? Hur mår ni? Jag är väldigt nyfiken.

Så hoppas jag att vi ”ses” här, på FB eller kanske i klass någon gång. Jag slutar inte med Viktväktarna, det är ett som är säkert 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *