Idag är en pysselofixdag, för imorrn kommer soc hit och granskar oss. Jag har ingen aning om vad de tittar särskilt på eller vad vi ska tänka på, så jag går på känn lite…

Dagen idag går åt till en mängd olika telefonsamtal, städning, hundpromenad, planering och lite jobb innan jag åker till jobbet vid 16-tiden. Jag och Martin behöver varsin läkartid hos Dr Kompis, han för några leverfläckar som sitter och skaver och jag för mina ögon som nu snabbt blir sämre. Så nu väntar jag på att sköterskan ska ringa upp och ge oss en tid. Hela huset ska städas, dammsugas och våttorkas – det var ett tag sedan och behövs kan man väl säga. Eller ja… dammsuger gör vi såklart ofta, vi har ju hund. Men våttorkar var ett tag sen och borde göras oftare.

Hundskrället sover gott i min säng, men ska få sitt lite senare. Medan jag går med honom hämtar Senior lunch till oss, pizza till honom förmodar jag och sallad till mej. Jag har ett veckobrev att skriva och en tvätt att hänga. Å medan jag gör allt försöker jag förbereda svar på eventuella frågor som kan komma upp. Jag funderar också på om jag borde ställa några frågor… Men det känns som jag vet vad jag ger mej in på, jag har ju ganska många bekanta som har barn placerade hos sej redan och varit kontaktfamilj sedan många många år.

Det kommer alltså hit två damer från socialtjänsten här i Tumba. Jag, Martin och Senior kommer att vara hemma och ta emot dem och Baileys med förstås. Vi ska skriva på medgivande om tillåtelse att se om vi finns i olika register och så ska de väl se att vi vill göra detta för den goda sakens skull och inte för pengarna. Vad jag har förstått så handlar det om ca 800 kr per helg, så nä… det är inte för pengarna.

När den ena damen ringde sa jag att vi gärna tar hand om en liten kille eller tjej mellan 5-7 år. Men när vi pratat mer här hemma har vi kommit fram till att en kille förmodligen har roligare med oss än en tjej. Så detta ska vi förtydliga imorrn. Känns lite lyxigt så där att man kan önska det man helst vill ha, inte riktigt som när man väntar barn själv. Men självklart kommer vi att överväga de förslag vi får.

Jag är inte nervös alls, bara förväntansfull! Nu vill jag bara ha allt praktiskt överstökat så att vi kan sätta igång. Det ska bli jättekul faktiskt! Självklart svårt också, man vet ju inte vad barnet har för bakgrund i form av trauman eller funktionshinder. Kanske blir det svårt att skapa ett förtroende och få den lille att trivas och koppla av hos oss. Men där har vi nog stor hjälp av Baileys, han får alla på fall och får alla att känna sej trygga. Han är nog en väldigt stor fördel i det här.

Kan ni förstå att vi faktiskt väntar barn här hemma  🙂