Jag är så himla glad, för jag har ”fått” världens bästa  påskpresent!

Vi hittade ju ett löpband på Blocket igår och idag var vi och tittade på det. Det är några år gammalt, men knappt använt och nu var man ganska desperat att bli av med det. Det tar nämligen ganska mycket plats… det är ett rejält löpband, inte ett sånt där litet som man enkelt ställer upp mot väggen… Detta är ca 60 cm brett och 2 meter långt. Och det behöver vi eftersom Martins 46:or ska få plats på bandet och inte bara kunna trippa utan faktiskt springa på bandet.

Så efter att ha avnjutit en rejäl påskmiddag hos Martins föräldrar drog vi iväg till Rönninge för att titta på det. Killen som sålde ska skiljas sej och berättade också att han hade ett barn med autism och ett med asperger… Välkommen till vår värld… undrar varför de ska skilja sej (obs! IRONI)… been there done that lixom…

Efter en kort förhandling plockades löpbandet isär så gott det gick och lastades in i bilen. Vi hade med oss Junior som bärhjälp och det var ju en himla tur. 100 kg löpband tar man inte på ryggen direkt. Väl hemkomna började Martin att montera ihop mackapären och sen kunde jag testgå den. Det kommer bli så himla bra och det bästa av allt är att Baileys inte är ett dugg rädd för den utan snarare nyfiken.

Så nu har Martin dragit på sej gympadojorna och kört igång ett viktminskningsprogram för att testa. Det finns en massa program som man ställer in för sin längd och vikt. Jag är helt säker på att den kommer att bli väl använd av de flesta av oss. Världens bästa påskpresent som inte går att äta!!!