Det känns som att de flesta av oss har en ganska skev kroppsuppfattning – särskilt när det gäller våra egna kroppar. Vi är för tjocka, för smala, för långa, för korta. Andra är fina, vi själva duger inget till. Varför är det så och vad kan man göra åt det?

Jag har alltid avskytt min längd, mina 156 cm har stoppat min dröm att bli flygvärdinna och är inget jag kan göra något åt. Det enda man inte kan fixa på sin kropp är ju längden, allt annat går att fixa. De där längdkraven har med säkerhet att göra, man måste vara 160 cm för att nå säkerhetsutrusningen. Inget jag kan argumentera emot förstås, så är det bara. Jag blev ist trafikassisten, men har aldrig jobbat som det av flera anledningar.

Fram tills jag var 23 och fick mitt första barn var jag smal. Jag vägde typ 50 kg och var sk normalviktig. Jag hade aldrig ens funderat på min vikt innan barn nummer två var fött, då vägde jag runt 60 och hade helt plötsligt en övervikt. Inte så stor – men ändå. Jag trivdes inte i min kropp, inga kläder satt bra och jag orkade inte särskilt mycket längre. Jag som aldrig lagt särskilt mycket tid på min kropp var med ens väldigt medveten om mina brister och hur jag såg ut och jag avskydde det! Med min längd hade det alltid varit knepigt att hitta kläder, med den lilla övervikten som kommit blev det förstås ännu värre. Jag levde i tights och t-shirt, det var enklast – men hur kul…

Tänk om jag fattat hur fin jag faktiskt var när jag var yngre. Och tänk om vi alla kunde fatta hur fantastiska våra kroppar faktiskt är. Jag har varit gravid tre gånger och fött fram två fantastiska ungar. Tre gånger har min kropp ställt om sej till och från graviditeter. Jag har iofs inte gått upp särskilt mycket men det handlar ju inte bara om vikt i det fallet. Jag har varit (och är) sjuk, min kropp mår inte bra och under en tid gick jag upp allt jag gick ner tidigare med VV och sedan gick jag ner detta igen. Min kropp har klarat en hel del faktiskt, precis om din också har gjort. Våra kroppar ställer upp för oss i vått och torrt och då borde vi faktiskt vara lite schystare mot dem.

Även om vi inte alltid tycker om det vi ser i spegeln så måste vi ändå göra det som är bäst för oss. Vi måste ta hand om oss på bästa sätt. För mej är hälsa att kroppen gör det jag ber den om. Den ska orka gå, den ska orka vara vaken, den ska orka att ta mej upp om jag ramlar, den ska orka mitt vardagliga liv som är att städa, tvätta, stå upprätt, springa till bussen, bära matkassar och en massa annat. När någon av dessa funktioner inte funkar längre, då måste jag göra något. I mitt fall var första steget att gå ner i vikt. Andra steget var att börja träna. Alla kroppar behöver muskler, särskilt när vi blir äldre.

När jag började träna var jag sk normalviktig, ändå vågade jag inte ha vare sej korta träningsbyxor eller linne. Jag tyckte att fluffet bara vällde ut överallt och drog på mej hellånga tights och en t-shirt i en storlek större än vad som behövdes. Jag kände mej tjock och ville inte visa hur jag såg ut. Jag var inte tjock, inte det minsta. Min kroppsuppfattning var så skev att det var helt sjukt. Å även om jag hade varit tjock så vad är det för fel att ha bekväma träningskläder som visar lite mer? Jag fattar inte hur jag tänkte eller hur jag kunde få en sån skev syn på min kropp.

Det tog två år innan jag insåg att jag kunde ha korta träningsshorts och linne utan att behöva skämmas. De flesta ser faktiskt ut som jag och har lite fluff här och där, och dessutom bryr sej inte en jä-el om hur just jag ser ut. Alla har ju nog med sitt! Huvudsaken är ju att det är funktionellt och bekvämt!

Jag har just nu 25,6 i BMI eller nåt sånt. Jag är ok med min kropp numera, har inte helt accepterat mej själv men är på rätt väg. Den är inte världens snyggaste – men den gör oftast det jag ber den om. Jag vet folk som är trådsmala och inte är ett dugg nöjda med sina kroppar. Jag tror att man alltid hittar något fel oavsett vikt eller längd. Det finns alltid något man vill göra om och fixa till. Självklart är media och särskilt sociala medier en stor bov i detta. Men jag tror att mycket är inlärt sedan vi var små, titta bara på Barbie och Ken… hur sunda var de lixom.

Jag vet att det är svårt att ändra inställningen om sin kropp, jag kämpar varje dag! Kanske går det genom att tänka funktion istället för utseende. Att en kropp som fungerar är en helt ok kropp oavsett vikt. Jag har börjat komma dit och det kanske har med ålder att göra. Jag tycker fortfarande inte om det jag ser i spegeln men jag avskyr det inte längre och inser att jag ändå är hyfsat hälsosam och vältränad. Kroppen gör det jag ber den om. Jag är inte smal och kommer nog aldrig att väga det jag skulle vilja väga – men jag börjar fatta att jag duger oavsett vikt!

Ingen kan hindra mej från att ha bikini på stranden eller linne när jag tränar. Jag vet att min kroppsuppfattning om mej själv är skev, men jag jobbar på saken. Jag tycker att alla andra är helt ok, jag ska bara tycka det om mej själv också – inifrån hjärtat. Det spelar ingen roll hur många som säger det till mej, jag måste komma dit själv.

Hur är det med din kroppsuppfattning? Är det ett problem? Jobbar du på saken? Min fortsatta resan med självkänsla och självförtroende fortsätter även på instagram, följ mej gärna och kom med peppande tillrop @marlenerinda