Jag vet inte exakt vad ni vill läsa om eller önskar att jag ska skriva om. På statistiken kan jag däremot se vilka inlägg ni läser mest och ofta är det inte alls det man tror ska locka. Hos mej är det väldigt lite ”outfit of the day” lixom, här är det däremot mycket vardagssnack och en del tabun – sånt man inte pratar om…

Jag hade en period när jag ”renoverade” hela mej. En del sa att det var lyxingrepp, jag hävdade bestämt att det var av hälsoskäl. Det började med att jag tröttnade på att ha Stockholms blodbad ett par veckor varje månad och sen fortsatte det. Så här var det:

Jag tror att allt började 2012. Min mens som dittills hållit sej regelbunden, och väldigt måttlig, fick frispel. Från att knappt ha märkt av den, fick jag galna kramper och en blodmängd som gjorde att jag knappt kunde gå ut. Jag googlade (förstås) och hittade en behandling som gick ut på att man brände slemhinnorna i livmodern och på så sätt skulle slippa blödningar om man hade en väldigt tur – det hade jag.

Ingreppet tog fem minuter och sedan dess har jag knappt någon mens alls, däremot har smärtorna blivit värre bara senaste året men det hör tydligen till klimakteriet. Nu är jag 50 och menshelvetet ska väl snart vara över hoppas jag. Allt om ingreppet, som heter Novasure, kan ni läsa HÄR.

När jag väl hade en läkare, specialiserad på kvinnosjukdomar, som jag litade på, vågade jag ta nästa fråga. Tyvärr slutade min läkare, men nu var bollen redan i rullning. Frågan jag nu hade var fylld med mycket skam trots att de flesta kvinnor drabbas och borde kunna prata om den som vilken förkylning som helst. Det handlar om inkontinens! Att kissa på sej som vuxen. Hur osexigt och ofräscht är inte det?

Inkontinens kan bero på olika saker, i mitt fall var det en förlossningsskada som jag gått omkring med i över 20 år utan att veta om den. Hur sjukt och sorgligt är inte det! Under min första förlossning släppte hela urinpaketet så att urinröret hängde snett och musklerna tappat fästet. Det spelade ingen roll hur många knipövningar jag än gjorde, de skulle aldrig hjälpa. Här fanns ett fysiskt fel som inte gick att knipa bort, det var tvunget att opereras. Varför skämmas över det? Men det gjorde jag… Hur många fler känner som jag? Kanske hundratusentals… en oerhört sorglig tanke.

Varför är det tabu att prata om kvinnors besvär och underlivsfrågor? Varför är det så svårt att tala om och be om hjälp för? Å hur ska vi kunna ändra detta? Jag har skrivit om detta i flera år och hjälp många på vägen, men fortfarande pratar man inte om det.

Jag vågade iaf fråga och fick hjälp, ett enkelt ingrepp som tog kanske en kvart. Skillnaden var enorm! Jag kunde nysa och hosta utan att stå i kors med benen direkt efter operationen, och jag kunde springa. Bara någon månad efter operationen sprang jag Vårruset och som jag njöt!!! Det enda jag ångrar är att jag inte bad om hjälp tidigare – men jag vågade ju inte. Visste inte var jag skulle vända mej heller. HÄR kan ni läsa allt om TVT och ingreppet jag gjorde.

Nästa steg av min helkroppsrenovering var brösten, tvärtemot många andra så ville jag ha dem mindre – inte större. Redan som ung var brösten stora och fylliga, har man en längd av 156 stolta centimeter så funkar det inte med en stor hylla. Jag var godkänd för en förminskning redan på 90-talet, men då var barnen små och jag blev ensam med dem – det funkade helt enkelt inte. Men 2014 var det dax! Äntligen, som jag hade väntat och sett fram emot mitt nya, lättare liv.

Men strax innan brösten fixades var jag hos besök hos min ögonläkare, som skickade mej direkt till operation av ögonen. Inte direkt av ögonen utan av ögonlocken, de täckte nämligen alldeles för mycket av ögat. Mitt synfält var rejält begränsat, så pass att min nacke skulle kunna skadas pga av skallens vinkel för att kunna se. Inte kanske sånt man tänker på… operationen var den värsta jag varit med om! Man lyfte huden i pannan och tog borta ca 15 mm ovanför varje ögonbryn för att kunna lyfta allt på plats igen. Jag trodde på riktigt att panna skulle explodera när bedövningen försvann. Men snyggt blev det 🙂 HÄR finns allt om den operationen.

Sen var det alltså dax för brösten, min mest efterlängtade operation. Jag hade nog världens största leende när jag sövdes, äntligen skulle jag få ”rätt” kroppsform. Äntligen skulle överkroppen passa ihop med resten och jag skulle kunna röra mej obehindrat. Å det blev ju så bra! Min E-kupa blev en liten C-kupa. Jag sover bättre, rör mej bättre, andas bättre, har ingen värk i axlarna efter tunga behåband – ALLT är bättre!

Ingreppet kostar runt 50 000, men går att få via landstinget – även om det är svårt. Kriterierna är många och alla måste vara uppfyllda innan man ens får komma på bedömning. Jag lyckades! HÄR kan ni läsa om allt från remiss till livet efter 🙂

När man pratar om alla de här ingreppen får man olika reaktioner. När det gäller de första två så blir folk generade. Underliv, mens och kiss är jobbigt att prata om. Trots att hälften av befolkningen är kvinnor… mysko! Men jag vet att dessa inlägg har lästs av väldigt många, och att många sökt sej vidare efter att ha läst, och sedan även fått hjälp. Min slutsats av detta är att vi måste prata mer öppet om underlivsfrågor, så fler kan få hjälp.

Ögonen är ett lustigt kapitel. Många tror att hängande ögonlock är något som bara äldre drabbas av och behöver hjälp med. Sanningen är att yngre drabbas en hel del, men inte upptäcks förrän de är äldre. Mitt tips: var uppmärksam!

Så har vi de där brösten, så många reaktioner, kommentarer och frågor. Den vanligaste men kanske mest korkade frågan jag ofta får är ”Vad säger din man”? Jamen alltså… lägg av! Det är mina bröst och min man vill att jag ska må bra. Vad är det för fråga egentligen? Men många kvinnor säger sej inte vilja ta bort sina stora bröst (som de själva har problem av) just pga vad deras män kanske ska tycka… det verkar inte spela någon roll vad de själva tycker och hur de mår. En del anser att min bröstförminskning är en lyxoperation och absolut inte ska finansieras av landstinget. De som hävdar detta är män, de har ingen aning om hur tungt det är att gå runt med två meloner på bröstkorgen. De vet heller inte hur det känns när det kommer fram främmande män och frågar om de får känna lite… jag antar att jag får vara glad för att en del frågade först – alla gjorde inte det.

Det är ganska exakt 8 år sedan jag började min kroppsliga renovering och jag kan ärligt säga att det är det bästa jag gjort för mej själv. Jag mår tusen gånger bättre och är i bättre skick och form än jag någonsin varit. Det har varit många operationer och det har gjort ont, men det har varit värt allt. Det har varit fyra ingrepp som förhöjt min livskvalitet på flera olika sätt och jag njuter av mitt nya fria liv utan urin i trosorna, bröst som hoppar åt ena hållet när jag hoppar åt andra, knappt någon mens och ögon att se med utan att nacken ger upp.

Mår man inte bra eller störs av något som hindrar ens vardagliga liv så ska man kolla upp det. Vi kvinnor är världsmästare på att skjuta upp och prioritera annat och andra. Men detta är viktigt! Vi måste bli bättre på att göra gott för oss själva! Inte så lätt när man inte vet vilken väg man ska gå eller vad man faktiskt kan åtgärda och det är därför jag skriver, skriver och skriver om detta. Jag vet vilken väg man ska gå och jag vill berätta detta och ge fler chansen till ett friare liv. Jag berättar gärna!

Målet var från början att må så bra som möjligt, så länge som möjligt – den resan påbörjades redan i aug 2000 när jag tog tag i min vikt. Ett av de stora målen med viktminskningen var just en bröstförminskning för att få ett rörligare liv. Det har jag idag och jag mår så mycket bättre och det vill jag att fler ska göra.

Följ länkarna, läs, och fråga om ni vill veta mer. Gör det gärna som en kommentar under inlägget så kan fler ta del av din fundering, som säkert delas av fler. Alla vågar ju inte fråga… men jag vågar både berätta och svara. Så fråga på 🙂