Dag tre började på Afrodites födelseplats, för att sedan fortsätta till byn Arsos där vi träffade den 89-årige krigsveteranen Nikos.

Alla har väl hört talas om Afrodite? Men man kanske inte vet att hon ”föddes” på en strand på Cypern. Enligt myten, så blev Kronos övertalad av sin mor Gaia att kastrera sin far. De avskurna könsdelarna kastade han i havet, kring dem bildades ett skum och ur detta föddes Afrodite, kärlekens gudinna, och det var här hon steg upp ur havet.

Platsen heter egentligen Petra tou Romiou och ligger drygt två mil från Paphos. Hit åker man enkelt med hyrbil och går genom gångtunneln under vägen till stranden. Simmar man runt klippan får man evig ungdom och skönhet… två varv motsols gör barnlösa fruktsamma… jaja… Å ta med en näsduk! Den ska man nämligen hänga i trädet som finns där, det bringar tur till det mesta som vi förstod det. Här är det många som tar sina bröllopsfoton och tom gifter sej. När vi var där var det lite molnigt, en solig dag är det säkert jättefint. Afrodite var faktiskt där och hälsade oss välkomna 😛

• 

• 

• 

Sen skulle vi ta oss upp emot Trodosbergen, på vägen ligger den söta lilla byn Arsos, som vi gjorde ett stopp i. Här passera flera olika vandringsleder, jag vet inte om någon räknas som pilgrimsled – men borde vara så då några av dem passerar hela 22 olika kyrkor. En av dem finns såklart i byn, en ganska stor kyrka för en så liten by.

Här stod vi på torget och pratade när en äldre man stannade för att prata lite. Det var 89-årige Nikos som berättade att han var krigsveteran och bjöd hem oss för att titta på hans medaljer. Jag älskar såna här spontana möten! Nikos berättade om Frihetskriget om Cyperns självständighet på 50-talet, att han lurat döden mer än en gång, skyddat sitt land och sina kamrater och att han nu lever på en liten allmän pension, någon särskilt pension för soldater finns inte.

• 

• 

• 

Efter det otroligt spännande mötet med Nikos åkte vi vidare till Omodes för att äta lunch. En betydligt större och livligare stad än Arsos. Regnet hängde i luften och när det började duggregna tog vi plats inne på Stou Kir-Yianni Restaurant och fick återigen en lunch värdig ett mindre kompani. Här nådde våra luncher nya nivåer när det kom in hela fat med kött av olika slag. Regnet vräkte snart ner, så det var ingen brådska att äta klart direkt.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Å regnet skulle fortsätta och bli till värsta ovädret och vi skulle snart göra ett otroligt dumt val, mer om det i nästa inlägg.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube