Tyckte det var söndag nyss! Dagarna och veckorna går så otroligt snabbt. Det passar mej perfekt! Jag redan trött på hösten och vill gärna ha vår igen, så snabbt det bara går. Vi kan snabbspola fram till nyår iaf, tills vi ska åka till Egypten 🙂
Senaste veckorna har gått i ett! Det har varit premiärer och shower om vartannat, sånt som vi tycker är roligt – men det skulle ju inte skada om de spreds ut lite under året, istället för att klumpas ihop i sep/okt och jan/feb. Så man får glädje året om lixom 🙂
Vi har fortfarande inte redigerat alla filmer från sommaren och vi har mängder med recept att testa och skriva. Martin gick ju ner på 80% i våras och den där lediga dagen hjälper massor. Även om vi kanske inte får jättemycket gjort exakt den dagen, så får vi en längre helg – då vi hinner mer totalt. Men även hinner att träna och vila, vilket är väldigt viktigt för oss. Men hur mycket vi än gör så finns det alltid massor kvar. Känner ni igen det?
Ni som hänger med på instagram @marlenerinda brukar få en liten tjuvkik på experimenten som kommer ut ur vårt kök. Jag skriver recepten så fort jag kan och sedan kommer de på Du i Fokus vart efter. Å så småningom hamnar de i en veckomatsedel. Nu har det blivit lite fart i experimentköket igen, så det är lite spännande grejer på väg ut.
Just den här veckan är det inga nya recept som finns med, men det kommer!
Den här veckan passar det mesta som matlådan dagen efter, eller som matlåda i frysen, så passa på att göra lite extra. Vi är bara två personer i hushållet och lagar alltid till minst fyra så har vi till matlådor. Då behöver man inte stå och klia sej i skallen en kvart före lunch, det är bara att ta fram en låda och tina upp. Knäckepizza passar såklart inte i matlådan, men är förvånansvärt gott, testa om ni törs 🙂
Senaste veckorna har gått i ett galet tempo, men vi har fått en massa viktiga grejer gjort också. Ni vet såna där ”måsten” som att fixa med läkarbesök och sånt. Nu är iaf det mesta gjort och jag är nöjd.
Vi har varit hemma i drygt tre veckor nu, efter att ha varit borta i nästan tre månader. Efter en så lång tid borta ligger man efter med ungefär allt. Det var länge sedan det var dax att fixa nya glasögon, kolla upp nya födelsemärken, tvätta fönster, fixa läkartider och en massa annat. Så det var lixom bara att ta tag i.
Det enklaste som var bland det viktigaste var att fixa nya glasögon, så det var det första jag gjorde. Jag bokade tid och sprang dit innan ett event en tisdageftermiddag. Jag trivdes i mina gamla bågar och såg att de fortfarande fanns i sortimentet, så jag gjorde det väldigt enkelt för mej och köpte ett par likadana. Plus ett par extra, för bara 800 kr, som var lite bling på såklart.
Det skulle ta ca tio dagar att få dem, men redan på lördagen kom sms:et att de var färdiga. Fyra dagar bara! Jösses! Så himla bra! Så var det ur världen 🙂
Jag fixar mina tänder på tandläkarhögskolan, det innebär att varje besök tar väldigt lång tid. Minsta lilla moment ska nämligen kollas av lärare som ska godkänna elev att gå vidare. Varje besök tar därför 2-3 timmar och bara en undersökning tar typ två besök, men kostar å andra sidan nästan ingenting. Detta var det dax för nu och jag tänkte att det är lixom bara att göra. Det var länge sen och på tiden, så det var bara att görat.
Så jag åkte dit, träffade min nya student som påbörjade undersökning av min mun. Imorrn är det tredje gång, då ska hon äntligen påbörja behandlingen. Det blir väl att ta lite tandsten, för där är inga hål den här gången heller. Så jag kanske blir klar imorrn, men vi har en tid till bokad nästa vecka också i fall att.
Då är alltså munnen under kontroll igen. Jag har också kommit på att jag inte är det minsta orolig längre för att gå till tandläkaren. Jag som inte alls tyckt om det förut och gärna ”glömde” allt som hade med tandläkaren att göra. Skönt att inse det faktiskt.
Nu till det där som är riktigt allvarligt… Under sommaren fick jag en prick på magen, den växte och började bete sej lite underligt. Jag har mängder med prickar och är under ständig koll hos läkare.
Jag går på en särskild hudmottagning där det är jättesvårt att få tid. Men jag skickade iaf ett meddelande på 1177 och berättade om pricken. Och fick tid direkt. Väldigt överraskande. Så jag åkte dit och behövde i princip bara lyfta på tröjan, så var operation bokad.
Det kan vara förstadium till cancer… ajdå… jag mailade förra måndagen, var där på torsdagen och opererades i måndags. Ibland går det väldigt snabbt, den här gången var det tydligen allvar. Nu får jag däremot vänta 10-12 veckor på besked, men pricken är ju ändå borta och ska förhoppningsvis inte ge något mer besvär.
De här var såklart de viktiga grejerna. Allt med hälsan är ju det viktigaste av allt. Jag ser bra igen, har en frisk mun och en hyfsat frisk hud. Good enough lixom.
Och medan allt detta görs hinner man ju både komma efter med jobb och hem, Ja, ni ser ju… detta är första blogginlägget sedan förra veckan. Men nu är jag iaf lite ikapp med bokrecensioner och receptskrivande. Vi har även hunnit att vinterstädat trädgården ute och tvättat fönster inne. Så ja… jag tror att jag ändå känner mej hyfsat nöjd.
Jag har dessutom skött träningen perfekt och nått mitt stegmål nästan varje dag. Klapp på axeln på mej!
Det har hänt lite annat också, det ska jag berätta om i ett annat inlägg 🙂
Oktober är här och det är bara 11 veckor kvar av 2024. Hur har det gått med vikten i år? Är ni där ni planerat att vara? Om inte, så finns det fortfarande tid att komma en bit på vägen. På 11 veckor kan man göra rätt mycket faktiskt, allt mellan 2 och 5 kg är rimligt.
Jag tycker inte om hösten. Rättare sagt: min kropp tycker inte om hösten. Jag har fibromyalgi som innebär att jag har kronisk värk och den bli värre av kyla och väderomslag. Perioden from nu, fram till mars ungefär, är en stor utmaning. Det är därför vi planerar att bo i husbilen och fly till solen över vintern.
Jag försöker verkligen ta hand om mej, men det är inte alltid så enkelt. På grund av sjukdom, långvarig och allvarlig stress har jag just nu ca 5 kilo som MÅSTE bort, för min hälsas skull. Jag har tagit tag i sömnen till att börja med, den är väldigt viktig. Vila och återhämtning är så otroligt mycket viktigare än många tror och för mej är den livsviktig. Åsså maten förstås. Vi äter bra, kroppen fattar bara inte riktig det… träningen har jag skött perfekt senaste veckorna och promenaderna har vi också fått till. Heja oss!
Nu ska vi fylla på frysen med matlådor, som går snabbt att tina när man har brist på middagsidéer eller kort om tid. Grytor och gratänger är enkelt och ger goda matlådor, så det är mycket sånt just nu 🙂
Köttgrytan tillhör mina favoriträtter, räkorna är kanongoda och kålpuddingen funkar förstås att göra med vanlig köttfärs också. Och vem gillar inte ugnspannkaka!!! Den här veckan funkar allt utom fisken i matlådan, så passa på att fylla frysen.
Nu kör vi! Är ni med? Häng med på instagram @marlenerinda och se hur jag lever i min vardag som långvarig Guldmedlem hos Viktväktarna 🙂
Jag var på min första ”riktiga” premiär 1986. Då hade jag precis börjat jobba på Svensk Filmindustri och var alldeles ny i den världen. Många galor har det blivit under de här 38 åren, men det finns en som varit på långt många fler än mej, nämligen Leif Schulman. Han släppte nyligen en bok om kändisfester och galor, och vi var med på bokreleasen.
Jag kommer inte ihåg vilken min första filmpremiär var, däremot kommer jag ihåg den första film som jag var med och arrangerade gala för, det var 1987 och Pelle Erövraren med Max von Sydow. 1988 var ett stort premiärår med bla Cocktail och Roger Rabbit. Oj, så roliga fester vi fixade. Efter det har det bara rullat på.
Leif Schulman är infödd i en värld med kända föräldrar och deras minst lika kända vänner. Han gick på sin första fest redan 1966, 20 år före mej alltså. I boken ”Kändisfest” har han valt ut ungefär 80 minnesvärda fester. Så roligt att se och läsa om, jag har faktiskt varit på fler av dem – även några av de på 80 och 90-talet. Han har också delat med sej av lite skvaller bla om Jan Gulliou och Alice Timander. En väldigt fin bok som man gärna kan ha framme. En sk coffetablebook.
Foto Patric Laijronsdotter
Är det fest så är det, den här arrangerad av Alexander Erwik som gillar extra allt. Alltså dök såklart Alice Timander upp på festen, aka Admira Thunderpussy/Adam Risberg. Det var en väääldigt lång Alice, jag har träffat henne – hon var inte kort, men definitivt inte 2 meter lång. Jag hade svårt att se hen i ögonen utan att bryta nacken av mej, om man säger så 😛
Det var en väldigt härlig fest, där många var rejält uppklädda enligt dresskoden. Jag intervjuade såklart Leif om hans bok, men även Alexander om hur man kommer in på gästlistan hos de stora festfixarna. Jag fick även ett snack med härliga Peter Englund som gör det häftigaste kläderna till både fest och mello. Lotta Grey, aka Vimmelmamman, hamnade också framför vår kamera – hon har bevaka mingel för Hänt i nästan 20 år och har en massa kul att berätta. Ni kan se filmen här nedan:
Det blev en sån där uppsluppen och rolig kväll som man inte vill gå hem ifrån. Här fanns gott att äta från Ridderheims, gott i glasen från bla Love Spirit samt glada vänner och bekanta. Whats not to like lixom?
Det var dessutom en unik kväll då fyra av Sveriges största festfixare samlades på Röda Mattan för en gemensam bild med Leif. Här var Mia från Wonderland Event, Alexander från Erwik Communication, Micael Bindefeld samt Daniel från Subito. Ett gäng som definitivt kan fixa fester!
En bra kväll helt enkelt. När vi till slut bröt upp kom Dogge, så vi fick Dogge-Taxi till förorten. Så himla bekvämt att vi bor i närheten av varandra.
När jag hörde att det skulle göras musikal på en massa schlagerlåtar blev jag såklart nyfiken. När ”De e det här vi kallar kärlek” hade urpremiär i Malmö kunde vi inte gå, men nu när den kom till Stockholm var vi på plats. Vicken härlig kväll!
Göta Lejon på Götgatan har renoverats, med varsam hand som man brukar säga. Å det har verkligen blivit fint. Ovanför kassan har man byggt en bar med sittplatser så man kan se ut över entrén och minglet. Men där hade vi inte tid att sitta, vi jobbade ju.
Martin fotade röda mattan, men jag filmade faktiskt inte – det var för trångt att gå runt med en filmkamera och prata med folk. Istället iakttog jag, pratade med folk och bistod Martin så mycket jag kunde. Ett trångt mingel är svårt att jobba i, särskilt när folk tränger sej förbi oss som jobbar för att få egna bilder på ”kändisarna”.
19.30 var det dax att sitta på plats och se ridån gå upp. Vi hade förberett på oss om tre timmar, lite för mycket för vår smak – men det gick blixtsnabbt. Jag tittade inte på klockan en enda gång, plötsligt var det bara slut. Å det var så bra. Ett riktigt glädjepiller! Ni kan läsa vår recension HÄR.
”De e det här vi kallar kärlek” är alltså en musikal baserad på 26 olika schlagerlåtar. Av bla Lasse Holm och Ingela Pling mfl. Ett kanske lite banal historia, men det gör inget. Jag älskar det förutsägbara som känns precis som att läsa en härlig feelgoodbok. Man vet att det ska trassla till sej lite och sen reda ut sej på slutet. Så ska det lixom vara. Mysigt och glatt. Detta kryddas även med 80-talskläder, roliga anekdoter och en och annan humoristisk fundering på framtiden.
De där tre timmarna var absolut inget problem den där gången. När föreställningen var slut dansade man därifrån på lätta steg och nynnade såklart på musiken. Gillar ni schlager och har vägarna förbi Stockholm så måste ni faktiskt se den.
Det har varit ett galet tempo sedan vi kom hem. Innan vi åkte iväg senaste gången var vi på invigning av restaurangen ART, i förra veckan var vi på invigning en ny vinbar – Capannone Bottega. En god kväll kan man nog säga 🙂
Capannone på Roslagsgatan har funnits några år. Martin har varit där och ätit lunch, det har inte jag. Restaurangen har italienskt tema, mat som jag gillar – alltså såg jag fram emot kvällen väldigt mycket. När vi jobbar på ett mingel så dricker vi aldrig något medan vi jobbar, däremot kan vi smyga till oss några smakbitar för att få lite energi. Det var vi tvungna till den är gången, annars hade vi hungrat ihjäl.
Gästerna kom nämligen i två olika omgångar, hälften kom kl 18 – andra halvan kom 19. Baren är nämligen väldigt liten och trång. Hade alla kommit samtidigt hade man inte kunnat vända sej om därinne. Röda Mattan var utanför, där gästerna också fick vänta tills de blev insläppta. När första gänget släpptes ner på undervåningen, fick nästa komma in.
Alltså fick vi ett litet glapp när det inte kom några gäster, då smög jag in och hämtade assietter med italienska delikatesser som torkad skinka, bröd och ost. Så fräscht och gott. Jag skulle kunna äta ihjäl mej på torkad skinka. Det är ju sååå gott. Brödet var något av det godaste jag smakat!
Medan Martin fotade, sprang jag runt och filmade. Efteråt stannade vi faktiskt kvar en stund, det händer inte jätteofta. Men det här stället ville vi utforska lite mer, så vi gick ner till de andra när vi kändes oss färdiga. Hittade två tomma stolar precis vid kvällens DJ, där vi parkerade en stund med varsitt glas vin i handen. Jag drack vitt och Martin tog rött, det är så det brukar vara – därför dricker vi ganska sällan eftersom vi inte kan dela en flaska vin.
Man märker att det är ett bra event när gästerna börjar betala sina drinkar själva och inte bara går iväg när gratisdrickat är slut. Å så var det den här kvällen. Här var dessutom en del gäster som inte brukar ses på såna här bjudningar. Såna är såklart extra roligt att få med på bild.
Jag gillar italienska smaker och var väldigt nöjd med det jag fick smaka under kvällen. Så nu vill jag komma tillbaka för en hel middag. Så mysigt ställe med olivträd som rumsavdelare och mysiga takfönster. Läckert helt enkelt. Så vi kommer tillbaka!
Kolla gärna in filmen här ovan, så ser ni både vilka som var där och hur restaurangen samt vinbaren ser ut.
Oktober är här, det betyder att Kanelbullens Dag närmar sej! Jo, man får äta kanelbullar även som Viktväktare. Man får faktiskt äta precis vad man vill, man måste bara ha lite koll. Det är bla därför som jag gör de här matsedlarna 🙂
Hälsan har länge varit vår första prioritering. Å allt funkar ju bra så länge läget är lugnt…. men blir det nåt trassel så slår stressen till direkt och då blir det genast jättesvårt med allt. Då gäller det att ha rutiner att falla tillbaka på, det underlättar iaf lite. Men så fort sömnen blir lidande så är det rätt kört för min del, då funkar ingenting.
För mej är sömnen oerhört viktig och något jag verkligen kämpar med. Pga mina diagnoser fibromyalgi, sömnstörning och hypotyreos är jag tröttare än andra, så är det – och det stör mej otroligt mycket. Men jag försöker verkligen att lägga mej runt 22 och vaknar av mej själv vid 7.30, ännu senare nu under vinterhalvåret.
Det är som om kroppen aldrig blir utvilad och ofta behöver jag även en tupplur mitt på dagen. Jag försöker acceptera faktum, men det är svårt. Och i mångas ögon vet jag att jag anses som lat, men de vet inte allt eller vill inte förstå mina diagnoser.
Å så är det ju för många. Det vi kämpar med syns inte på utsidan. Så döm ingen är ni snälla.
Såklart firar vi Kanelbullens Dag! Vi gillar dock att dela och bakar en kaka som flera kan äta av och då kan man dessutom ta så stor eller liten bit man vill. HÄR finns flera recept på kanelbullar att välja på 🙂
Den här veckan måste ni prova morotssåsen, tom de skeptiske sonen gillade den och det vill inte säga lite. Kycklingen med tomatsås är också jättegod och lättlagad och vem tycker inte om räkor, vitlöksbröd och en god dipp? Moussakan ser kanske inte så fin ut på bild, men är en av mina favoriträtter!
Jag har läst så mycket spänningsromaner under sommaren, att jag behövde en rejäl portion mys. Så när vi drog iväg mot Strömstad och sedan Elmiamässan, packade jag med en massa mysböcker. Två tvättäkta feelgood, en historisk typ feelgood och en cosy crime.
Vissa böcker ser jag fram emot mer än andra. När Jenny Colgan kommer med en ny bok kastar jag mej över den, likaså med Natasha Lesters böcker. De här två har ett alldeles särskilt sätt att skriva och man vet vad man får. Trodde jag… Natasha lurade mej lite den här gången. Anna Lönnqvist har också blivit en favorit. Hon har en alldeles särskild penna, som jag gillar väldigt mycket.
Feelgood går ju ut på att först bygga upp en mindre trevlig historia, för att sedan vända den till något betydligt mysigare. Så är det med den här boken. Mira spelar fiol i den fina orkestern, men sliter ut sin axel och är tvungen att vila från fiolspelandet. Då passar hon på att följa med sin italienska pojkvän hem till Italien. Resan blir inte riktigt som hon tänkt sej.
Boken hoppar tillbaka till hennes liv 14 år tidigare, när hon hängde ihop med hockeyspelaren William. Nu möter hon honom igen och deras gemensamma historia spelas upp. När hon stöter på William igen tvingas hon konfronteras med händelser och minnen hon sedan länge försökt att förtränga.
Det är en fin historia som författaren knåpat ihop. Det handlar om vänskap, kärlek, sårbarhet, förlåtelse och en massa annat. Känsligt skrivet, så det berör ordentligt. Himla bra helt enkelt!
Natasha Lester har skrivit en av mina favoritböcker, nämligen Den Franska fotografen. En fin berättelse om en ung kvinna som åker på fotouppdrag och samtidigt hittar sin bakgrund. Den här gången är boken lite annorlunda. Jag trodde det skulle vara ungefär samma ton i den här, men det var istället betydligt mer historia och en spännande berättelse om en kvinna som levt tre olika liv.
Året är 1943 och kriget rasar. Den unga Alix St. Pierre värvas som spion för de allierade, ett uppdrag hon är väldigt bra på. Efter kriget flyttar Alix till Paris för att börja ett nytt liv och får jobb på modehuset Christian Dior. Plötsligt dyker en person från hennes förflutna upp och Alix framtid hotas. Hon inser att hon måste göra något drastiskt om såren efter gamla oförrätter ska kunna läkas och rättvisa skipas.
Jag har läst lite om olika spioner och tycker det är både intressant och obehagligt på samma gång. Lester har gjort sin research, allt är mycket trovärdigt och känns autentiskt. Alix historia berör, man vill lixom att det ska gå bra för henne. Här blandas krigshistoria med vänskap, kärlek och svek, allt som behövs för en bra historia alltså.
Jenny Colgan. Vad säger man om henne? Den som läser feelgood vet mycket väl vem hon är. Vi hade faktiskt förmånen att lyssna på henne på Bokmässan förra året. Vilken härlig människa!
Detta är första delen i en serie om internatskolan Downey House, belägen på en klippa i Cornwall. Den är faktiskt utgiven förut, men under annat namn – för hon var inte säker på att någon skull vilja läsa den. Helt galet, boken är fantastisk!
Maggie, är ny lärare på flickskolan Downey House och fast besluten om att hon ska ingjuta hopp och framtidstro i sina elever. Hemma lämnar hon sin trygga, men ganska tråkiga sambo Stan. Hon är inte säker på att förhållande kommer att överleva på distans, men hoppas det. På pojkarnas internatskola finns läraren David, som hon möter på sina promenader och blir lite intresserad av.
På skolan finns bla eleven Simone som kommit in med hjälp av ett stipendie, hon har som mål är att jobba hårt och göra sina föräldrar stolta. Fliss vill inte alls gå på internatskola och hatar att vara så långt hemifrån. Medan Simone gör allt för att passa in gör Fliss allt för att ta sig därifrån. Precis som i alla Colgans böcker vävs flera olika historier samman. Här är vänskapen viktig, men hon belyser även rivalitet, svek och till sist kärlek, samt en och annan moralkaka. Jag älskar det!
Detta är den andra delen i serien om författaren Berit Gardner som löser mord när hon egentligen borde skriva. Jag har inte läst den första, men det gjorde absolut ingenting – jag hängde med ändå.
Berit är i Frankrike för att undervisa på en skrivarkurs, men allt ställs på ända när kursens stjärna, en bästsäljande författare, mördas mitt framför ögonen på henne. Kommissarie Roche vid Lyonpolisen får händerna fulla med tjugo blivande författare som misstänkta. Inte nog med att alla är vana vid att hitta på saker, de ser också hela polisutredningen som en fantastisk möjlighet att göra research. Berit Gardner blir inblandad när hon lägger näsan lite för mycket i blöt och allt förvärras när ett andra mord begås.
Detta är en blandning av Agatha Christie och Morden i Midsumer. En liten dam som högst ofrivilligt blir inblandad, motarbetas av ovillig polis och sedan löser hela kviddevitten. Allt skrivet med en stor portion humor och värme, trots att det handlar om mord. Otroligt underhållande, jag ser fram emot fler delar om Berit Gardner.
Varför är folk så elaka? Det skrivs nedlåtande kommentarer kors och tvärs. Snackas skit om folk man inte känner eller saker man inte har en aning om. Drevet går och folk tar skada. Jag har fått nog!
Jag och många andra utsätts då och då för tråkiga rykten, får elaka kommentarer i sociala medier eller konstiga blickar i verkliga livet. Jag har särskilt en person som tydligen stört sej på mej sedan första gången vi möttes. Hon visste ingenting om mej då och vet knappt något om mej idag. Ändå är det alltid pikar i form av mysko och väldigt elaka kommentarer. Jag har markerat att det inte är ok, ändå fortsätter hon.
Den här personen träffar jag kanske 1-2 gång om året, så det är egentligen ingen fara. Ändå stör det mej. Häromdagen hände det igen. Vi var på ett event för reseskribenter där hon såklart dök upp, trots att hon egentligen inte skriver något längre vad jag vet. Jag försökte undvika henne, satte mej längre bak osv. Men hon körde igång redan när vi ”checkade” in, då hon stod en bit ifrån och tittade oss. Martin fick en lott, det fick inte jag och frågade såklart efter en och fick svaret att det var en lott per publikation. Ok, då så, inget mer med det. Detta hörde hon såklart och konstaterade ”Mycket vill ha mer” med ett väldigt menande leende.
Jag försökte som sagt undvika henne, men hamnade såklart framför henne när vi skulle ta för oss av buffémiddagen. En av rätterna var redan slut och det kom en kommentar direkt ”jaha, så du har redan ätit upp alla mat. Det var ju rätt självklart”. Detta sagt med ett rått skratt. Samtidigt tar hon över det samtal jag redan har med en vän i kön och tränger sej mellan oss för att verkligen stänga ute mej. Härskartekniker at its best lixom.
Jag är inte rädd för att säga ifrån, men väljer mina tillfällen. Alla vet att hon är så här, så egentligen behöver det inte markeras så mycket. Hon själv har ingen social kompetens alls, att säga till henne där och då hade bara skapat en konflikt som blivit obehaglig för arrangören. Det vill inte jag vara orsak till. Dessutom är hon rätt bra på att göra bort sej på egen hand på olika sätt. Det gjorde hon även denna kväll, utan någon som helst hjälp.
Men det som stör mej är alla dessa människor som på olika sätt använder härskartekniker för att trycka ner folk. Varför? De vinner ju ingenting på att bete sej så. I just detta fall görs allt synligt, men oftast är det ju anonyma kommentarer på bloggen eller påhittade profiler på sociala medier. Jag råkar inte ut för det jätteofta, men det händer. Särskilt på youtube, som verkar locka flest tråkmånsar. Det stör mej också att så många bara ser på, utan att göra något.
Vår vän ”Husbils-Annika” har varit rejält drabbad senaste veckan. Hon la upp en grej om vårt ansvar som campare, särskilt när vi fricampar och att hon börjat säga till när hon ser att någon gör fel. Detta för att det inte ska komma fler förbud mot sk fricamping. Och hon får så mycket skit för detta. ”Vem tror du att du är?”, ”Sköt dej själv och skit i andra”, ”Lägg dej inte i” och en massa mer eller mindre elaka och tom hotfulla kommentarer kan man läsa i hennes flöde. De flesta anonyma såklart. Här snackar vi om en liten söt dam som kan reglerna och bara vill kunna fortsätta sitt fria liv i husbilen. Varför är folk så elaka?
Jag blir både orolig och uppgiven. Att vara arg och elak kan ingen må bra av. Det tar energi, det vet väl alla som blivit rejält förbannade. Man är ju helt slut efteråt. Att då gå runt och vara konstant arg måste ju vara otroligt energikrävande. Varför måste man dessutom skriva det man tänker? Som Stampes mamma sa: Har man inget snällt att säga kan man vara tyst.
Å det blir bara värre. Folk verkar må väldigt dåligt. Vad kan vi göra åt det? Självklart ska man säga ifrån när man blir dåligt behandlad, men ibland kanske det inte är läge. Jag tror på civilkurage, att säga till åt varandra. När jag ser att Annika blir dåligt behandlad måste jag steppa upp och säga ifrån för hennes skull. Precis som jag önskar att någon gör det för min. Men alla vågar ju inte och ibland fattar man inte vad som händer förrän efteråt.
Men det är inte ok att behandla någon illa! Det måste vi ha med oss. Alltid. En elak eller ironisk kommentar kan ta mer skada än vi någonsin kan tro. Blir de många kanske vederbörande börjar tro på dem. Självkänslan slipas långsamt ner och med den rasar snart även självförtroendet. Detta kan bli förödande.
Vi måste bli snällare! Mot varandra och mot oss själva. Det är min fasta övertygelse. Vi måste sprida kärlek som konfetti och ta hand om varandra. Stötta. Hjälpa. Hat och elakheter får aldrig vinna, kärlek och vänlighet ska alltid ha överhanden. Det börjar med oss själva. Där vi står. Å vi måste hjälpas åt med detta.
Är ni med? Vad kan just du göra för att bidra till ett vänligare samhälle? Vågar ni säga ifrån?
I slutet av sommaren brukar vi börja titta på vinterresa. I år ville vi försöka komma till Gambia igen, då Apollo börjat med resor dit. Men hur vi än vände och vred på det, så skulle det bli för dyrt… jäkla skit.
I januari brukar vi ha semester på ”vårt vis”. Det innebär att vi jobbar kanske 1 timma om dagen. För oss är det semester, även om det låter konstigt i andras ögon. Men håller man på med sociala medier och är sk digital kreatör håller man lixom på jämt – iaf de flesta av oss. Det mesta på magasinet Du i Fokus kan jag förinställa, men här på bloggen vill jag ha lite av det som är aktuellt och det jag gör just nu. Å det gör mej ingenting, så här har jag haft det i 18 år. Jag är van 🙂
Kraven för vår vinterresa ska vara värme och bra pris, gärna all inclusive så vi bara kan sätta oss vid dukat bord och inte behöva bry oss. Charter brukar alltså bli alternativet, just för att det är bekvämast. Men vi är inte fast på hotellet ändå, om ni tror det. Vi är nog mer rörliga än många andra och ger oss ut på en hel del upptäcktsfärder under resans gång. Så blir det även den här gången, även om vi åker till en plats som är välbekant för oss.
Det blir nämligen Egypten. Igen. Efter en massa letande och resonerande kom vi fram till att det är enklast och billigast, då vi vill spara pengarna till en större resa till vår 10-åringa bröllopsdag. Det har blivit väldigt dyrt att resa, vi vill ha varmt och lugnt – men inte betala 50 000 för ett par veckor. Efter att ha jämfört olika resor landade vi på Makadi Bay strax söder om Hurghada. En plats vi hört massor om och iaf tänkt besöka någon gång. Varför inte nu?
Här ovan ser ni bilder från förra årets resa till Hurghada.
Återigen har vi hittat ett sk vuxenhotell, utan barn och utan underhållning. Bara lugn och ro. Vi tryckte på bokaknappen och delade vårt beslut på facebook. Vi har ju fått en massa nya roliga bekantskaper på senaste åren och tänkte att någon kanske ville följa med. Å det gjorde det. Våra husbilsvänner Helene och Krister ville också hänga på. Så himla roligt!
Vi har aldrig reste med vänner förut, bara med familjen – så detta blir väldigt spännande. Å nu när de följer med och det är deras första gången i Egypten, måste vi ju åka till Kairo och se pyramiderna. Jag älskar Kairos galna kaos och härliga atmosfär och vill gärna visa upp den lite annorlunda huvudstaden för dem. Vi stannar två veckor, medan vännerna bara är med första veckan. De kommer ha sån ångest när de lämnar oss, men har jobb hemma som hindrar dem från att vara med hela tiden.
Så nu planerar vi för fullt. De fixar pass och vaccinationer, medan vi letar efter någon som kan ta oss till Kairo och hänga med oss där. Det är en utflykt på ett dygn ungefär, bara vägen dit tar 6-7 timmar. En fantastisk resa genom öknen medan man ser solen gå upp. Det brukar vara helt magisk. Det är 10 år sedan vi var i Kairo senast, så det blir kul att komma dit igen. Såklart blir det film från besöket vid pyramiderna!
Vi åker 1 januari, tidigt på morgonen – så det blir till att fira nyår tillsammans innan vi drar till Arlanda. Det ska bli så kul och spännande. Man undrar ju lite om de kommer att älska Egypten lika mycket som vi gör. Hoppas det 😛
Höst innebär teater. Medan vi var på mässa i Jönköping hade två teatrar premiärer som vi alltså missade. Det var Svenska Revyn på Scalateatern och Dreamgirls på Chinateatern, dem såg vi ikapp förra veckan. Jag blir sällan stum, men nu hände det.
Jag tycker om att skratta och jag älskar musikaler, att se både revy och musikal på en och samma vecka är alltså inte dumt alls i mitt tycke. En bra start på hösten kan man väl säga. Eftersom vi missat premiärerna behövde vi inte ha några kameror med oss, utan hade lyxen att komma bara några minuter innan föreställningarna började och glida ner i stolarna för att njuta. Men det är ju ett jobb, vi ska ju titta kritiskt för att recensera, så koppla av gör vi inte om ni trodde det.
Det började alltså i onsdags då vi såg Svenska Revyn på Scalateatern. Den börjar redan 18.30, vilket är lyx. Då kommer man ju hem hyfsat tidigt och kan skriva recensionen direkt, utan att stupa av trötthet. Fast inte när föreställningen är tre timmar… vilket denna var. Tre timmar i en väldigt varm salong, helt utan syre. Hjärnan var mos på slutet.
Om jag säger Henrik Dorsin, Vanna Rosenberg och Johan Ulveson, så fattar ni kanske på ett ungefär vilken slags humor vi pratar om. Henrik älskar ju kupletter och historia och sätter sina kollegor i jobb kan man väl säga. Här avhandlas enkelt sagt en hel del av Sveriges historia, kungar genom åren, lite politik, dialekter och allsång.
Det är roligt, jag blir definitivt road och får skratta – men alldeles för långt. Henrik Dorsin är skicklig, Vanna Rosenberg är en fantastisk sångerska och Johan Ulveson är något av det roligaste som just nu går i ett par skor. Så är det bara. Här är recensionen från Svenska Revyn.
Dagen efter var det dax för en bokrelease, den ska jag skriva om separat. På fredagen gick vi på teater igen, nu var det dax för Dreamgirls. Ända sedan jag fick veta att den skulle komma och särskilt sedan jag fick veta att Laila Adele skulle vara med har jag sett fram emot detta orimligt mycket. Det är ju så spännande när en bekant äntligen får en huvudroll och chansen att äntligen visa upp sin talang. Jag var rätt säker på att detta skulle tända hennes alldeles egna strålkastare. Å så blev det!!!
När vi kom in i salongen visade det sej att vi var fler som missat premiären, där var några bekanta i publiken som hälsa glatt. Ridån gick upp och vi slängdes direkt in i en talangtävling där Laila, Janice och Mary kommer in som Deena, Effie och Lorrel. Allt är hyfsat lugnt fram till strax före pausen, då får Laila sitt första stora solo och tänder den där strålkastaren som jag pratade om tidigare. Publiken sitter först som tända ljus, innan de ställer sej upp och jublar. Helt galet. Stående ovationer mitt i en förställning är väldigt ovanligt. Laila får tre stycken!
Laila och jag lärde känna varandra 2017 då jag tog en bild av henne på Gröna Lund som hon såg och vi började prata. Sedan har åren gått, vi har bla sett henne i shower som Tomas Ledins sidekick och som röst i tecknade filmer. Alltid lika proffsig, ödmjuk och varm – men det stora genombrottet har låtit vänta på sej. Tills nu. Nu har hennes alldeles egna strålkastare tänts och den kommer inte att slockna. Jag satt där i teatersalongen och var stolt som en tupp, att få se henne där på scenen. Stråla av lycka. Vi är alltså inte ens släkt – ändå är jag så stolt över henne.
Publiken var som galen efteråt. Jag var helt utmattad. Efter första solot var jag knockad och skrev genast ett meddelande till henne. ”Satan så bra”, det var också det som sedan stod i recensionen. Den kan ni läsa här. Jag trodde hon skulle vara helt slut efter föreställningen, så jag frågade inte ens om vi kunde ses – men där stod hon när vi kom ut ur salongen. Lite trött såklart, ändå energifylld och lycklig. Hon gör det hon älskar och hon har äntligen slagit igenom. Jag är så glad för hennes skulle och att få vara med på hennes resa.
Dreamgirls kommer att spelas på Chinateatern ända fram till slutet av januari. Här finna alltså chansen för er att köpa en riktigt bra julklapp till era nära och kära. En upplevelse är den absolut bästa presenten i mina ögon, en teaterupplevelse är väldigt fint både att ge bort och att få. Så gör det!
Nu laddar vi om för mer teater, den här veckan blir det faktiskt en premiär också. Häng med på min instagram så ser ni vad jag hittar på @marlenerinda 🙂
Efter två månader ute på rull kom vi alltså hem några par dagar i augusti. Då låg det några härliga böcker och väntade på mej! Äntligen har Emma Hamberg kommit med en ny bok och den kommer lixom lite som ett paket med en kokbok. Låter kanske kryptiskt, men ni kommer snart att förstå.
Det som vi boknördar kallar bokpost är nog det bästa som finns. Ibland hör man när brevbäraren kommer och det lixom dunkar till i brevlådan, då vet man att där ligger en ny bok. Så skyndar man sej snabbt ut för att hämta den. När man kommer hem efter en resa ligger där ofta fler böcker, det är som julafton!
I den här högen ligger både nytt och gammalt. Emmas bok samt kokboken är nästan pinfärska, även Lee Christiernssons. Däremot är Stefan Ahnhems från förra året, eller nåt… men den var jag ju tvungen att vänta med tills jag läst serien och det gjorde jag ju under resan.
Ni som hängt med ett tag i mina boktips vet att jag älskar biografier. Det är som julafton varje gång jag får öppna en bok som något skrivit om sitt liv. Jag tycker det är så otroligt modigt att skriva en bok om sej själv, tänk om ingen vill läsa lixom… 😛
När Snickar-Björn kom ut som Lee, var det nog många som undrade en hel del och ville veta mer. Så att den boken skulle sälja var såklart rätt självklart. Jag tog mej an boken med stor nyfikenhet, men även med stor ödmjukhet. Att gå från man till kvinna är ju inget man gör bara sådär, det kräver massor med mod och beslutsamhet. Att sen skriva en bok om processen och få orden rätt kan vara rätt knepigt, men jag tycker att Lee lyckats väldigt bra.
Här berättas hela processen från tanke till hur allt är idag. Läsaren får följa med långt in i skallen på Björn/Lee men även till psykologen och läkaren. Vi får vara med vid första makeupen, ta del av familjens reaktioner och en massa annat. Det är så oerhört fint och känslosamt skrivet att jag som läser känner mej faktiskt lite exklusivt inbjuden att få vara med på resan. En jättefin bok helt enkelt.
Efter att ha plöjt hela Ahnhems serier och Fabian Risk under sommaren, var jag ju tvungen att fortsätta med den fristående fortsättningen. När jag ändå höll på lixom. Medan serien handlar om Fabian Risk, är detta en spinoff och handlar istället om hans fd kollega Malin Rehnberg.
Rhenberg har fått en ny chef som hon inte riktigt är i synk med. Hon har det dessutom lite trassligt på hemmafronten. När en känd livsstilsbloggare hittas mördad i en svit på ett av Stockholms finare hotell ställs allt på sin spets, både på jobbet och hemma.
Stefan Ahnhems böcker är så otroligt bra. Intrigerna är intelligent skrivna och det är inte förrän alldeles i slutet som man fattar hur allt hänger ihop. Så är det även den här gången och jag hoppas att det blir fler böcker om Malin. Jag vet att han redan skrivit en ny bok, den ligger här hemma – men den handlar om något helt annat.
Jag älskar Emma Hambergs böcker, så är det bara. De är hjärtliga, varma och roliga. Så även denna, även om den var lite seg till en början. Jag trodde det var något fel på mej när jag inte fick riktigt samma läslust som jag brukar få, men det är tydligen fler som upplevt samma sak. Man är lixom van vid att fastna vid första raden och sedan vara helt förlorad i boken tills den är slut. Men så var det inte den här gången. Det tog några kapitel att fastna, men sen så!
Det handlar om Simona, JP och Gertrud – tre helt olika personer som har sina egna sätt att överleva. Simona skriver listor på allt hon vill komma ihåg och allt hon måste förtränga. JPs liv har alltid kretsat kring de stora historierna. Men nu är det dags för honom möta sin egen. Gertrud läser böcker på heltid och umgås bara med sin själsfrände sedan 70 år tillbaka: kastanjeträdet Alice B Toklas.
Trädet är döpt efter en rätt excentrisk kvinna som föddes på 1800-talet. Hon skrev en annorlunda kokbok, som Emma nämner i boken flera gånger och även har varit med att uppdatera. Den ska man alltså också kolla in när man läser boken, det lagas nämligen en mängd roliga rätter ur den.
”Kärlekens idioter” är en saga om några människor som tror de vet precis hur de ska rädda sig själva. Men när Gertruds kastanjeträd försvinner spårlöst, helt utan logiska förklaringar, korsas deras vägar för att aldrig bli desamma igen. Kontroller tappas, 30 000 böcker dyker upp, nycklar till gömda portar upptäcks och hjärtan börjar slå så högt att marken i Lilla Bävan skakar.
Även om början är lite seg så är resten av boken precis lika hjärtlig, varm och rolig som man är van vid. Precis som vanligt handlar det en hel del om starka kvinnor som går sin egen väg, på sitt alldeles egna sätt. Jag kan tänka mej att den är ännu bättre om man lyssnar på den, med Emma själv som inläsare.
Fyra helt annorlunda böcker alltså, allt från biografi till kokbok. Alla läsvärda på sitt eget sätt. Efter att ha läst Emmas bok är jag extra pepp på att se ”Je m appelle Agneta” som har premiär som teater på torsdag. Jag älskade den boken och är så nyfiken på hur föreställningen ska bli och även på Martins reaktion, han har inte läst den. Vi kommer att vara där med både kamera och filmkamera och hoppas såklart få ett snack med Emma också. Vi får väl se om vi lyckas 🙂
I helgen är det även dax för bokmässa, men vi kommer inte att vara där i år. Vi får nöja oss med att läsa böcker och gå på teater istället. Det är helt ok det med.
Nu är det bara drygt tre månader kvar av 2024. Tiden går så otroligt snabbt! Tänk att vi för ett par år sedan, precis hade tagit oss ur pandemin och suttit instängda i nästan två år. Det känns som en evighet sedan.
För två år sedan tog stressen över helt och jag blev faktiskt sjuk av stress. Min sköldkörtel strejkade och mycket annat i kroppen sa också ifrån, saker som jag fortfarande inte fått ordning på helt än. Jag mår betydligt bättre psykisk nu, nästan helt bra faktiskt, men kroppen är det fortfarande ingen ordning med. Den har tagit för stor skada.
Jag är konstant trött, samlar på mej vätska och funkar lixom inte som jag ska. Jag gick upp några kilo när det var som värst och dem bråkar jag med nu. Ett hekto i taget, här snackar vi minsann inga stora siffror inte. Stress är faktiskt livsfarligt och skadar mycket mer än man kan tro. Så gör vad ni kan för att ta bort stressen ur ert liv.
Vi gör så gott vi kan med vila, återhämtning, mat, promenader och träning. Oftast måste jag sova många timmar på nätterna och ibland en stund på dagen för att ens fungera hyfsat. Så vi planerar vår mat, fyller frysen med matlådor, planerar kommande resor och försöker att få frisk luft och sol på näsan. Sånt gör att vi ändå orkar en hel del 🙂
Planering is da shit! Och den är extra viktig när man inte mår helt ok. Ni vet väl att det finns över 600 färdiga veckomenyer här på bloggen? Ni hittar dem HÄR. Och det finns mer än 700 recept med uträknade Points på Du i Fokus? Ni hittar dem HÄR.
Den här veckan vill jag slå ett extra slag för cannellonin. Gör en hel plåt på en gång och portionera sedan i matlådor. Samma sak med laxen, pastagratängen och makaronilådan som är kanon att göra en stor sats av. Kanonbra matlådemat! Fler rätter som funkar i matlådan hittar ni HÄR .
Efter en vecka på en mässcamping tillsammans med 3000 andra ekipage, kändes det nödvändigt att ta en natt helt ensamma. Så på vägen hem från Jönköping tog vi en sista natt på den nya ställplatsen i Norrköpings hamn. Ett smart drag!
Den här gången var vi bara ute 17-18 dagar, det känns inte alls länge numera. Att bara åka ut fredag -söndag, som de flesta gör, känns nästan helt otänkbart. Vi vill vara ute längre, minst en långhelg – men helst mer. Och eftersom vi kan jobba från bilen, så gör vi ju lite som vi vill. Alltså bestämde vi oss för att ta ytterligare en natt ute på rull, innan vi åkte hem. Vi behövde lugnet och att bara få vara ifred. Att umgås konstant med tusentals mässbesökare under så många dagar, frestar på även om det är väldigt roligt.
Där var gott om plats på ställplatsen när vi seglade in vid 17-tiden på söndagkvällen. Vi var helt slut och skulle egentligen suttit och jobbat lite, men det blev en tv-kväll för första gången på flera veckor. Vi har en kompis som är med i The Floor och ville titta ikapp för att hänga med i snacket om programmet. Men vi däckade rätt snabbt.
På måndagmorgonen gick Martin upp och jobbade som vanligt vid 6, medan jag sov ett par timmar till. Det bästa som finns är att vakna i husbilen, men lite deppigt är det när man vet att det är sista gången på ett tag. Nu har vi massor att göra och bilen ska in på verkstan.
Direkt efter frukost kröp jag därför upp i sängen igen och läste klart en bok. Medan Martin satt i ”kontoret” fram, så satt jag i ”kontoret” bak. Eller… jag satt inte, jag låg 😛
Strax efter lunch packade vi ihop oss och körde resten av vägen hem. Med det obligatoriska stoppet på Ica Maxi i Alby. Vi har ju ingen liten bil längre, då gäller det att passa på att handla stort när man ändå åker förbi. Sen var det bara att fortsätta resten av vägen hem, lika tråkigt varje gång. För hemma är det en massa krav som vi inte har ute på rull.
Direkt såg jag hur gräset växt, hur ogräset tagit över rabatterna och hur hög häcken runt huset blivit. Juhupp… bara att ta tag i så fort vi hinner alltså. Inne var det inte bättre, fönstren är skitiga, nu när bilen ska in på service är vardagsrummet belamrat med husbilsgrejer och överallt står grejer som ska säljas på loppis. Det är sååå rörigt 🙁
Medan Martin packade ur det sista ur bilen, körde jag igång första maskinen tvätt. Vi har ju inte kunnat tvätta den här gången, så där var smutstvätt från nästan tre veckor. Plus lakan och handdukar. Mycket enklare när man kan tvätta på vägen och kommer hem med nästan tom tvättpåse. Jaja, sånt är livet.
Under tiden vi varit borta har vi missat en del grejer, bla två premiärer. Så nu var det dax att titta lite noggrannare i kalendern och lägga upp kommande veckor. Vi kom hem på måndagen, tisdagen var lugn… sen körde det igång. Direkt på onsdagen skulle vi se Svenska Revyn på Scalateatern, på torsdagen var det en spännande bokrelease och idag ska vi se Dreamgirls på Chinateatern. Jätteroligt såklart, men lite stressigt när man haft det så lugnt i flera månader. Dessutom har det varit tandläkarbesök också som inte är alls så kul, men måste göras.
Vi kom iaf igång direkt med våra promenader, det är ett väldigt smart sätt att smita undan städning.
Så nu har jag suttit i röran runt mitt skrivbord i vardagsrummet och försökt att ignorera alla grejer som ligger här. Det ska vi ta tag i under helgen. Då ska trädgården fixas för vintern, gräsklipparen ställas undan och sommarmöblerna plockas bort. Sen ska vi ta tag i eländet inne, röja och tvätta fönster.
Ni fattar varför jag vill bo i husbilen va? Där finns ingen trädgård, iaf inte som man måste sköta och det tar 5 minuter att storstäda inne. Kraven är betydligt färre, allt är så mycket enklare. Men men… nu är det som det är.
Dax att snygga till sej, stänga dörren till eländet och gå på teater. Det är mycket roligare än att städa och klippa gräset 🙂
Veckan på Elmiamässan är över. Fem dagar med mer än 35 000 besökare, jag har inte ens träffat 2% av dem – men är helt slut. Massor med härliga möten som gett energi, men tagit min röst 😛
Mässan började alltså i onsdags, en vecka sedan redan! Helt galet vad tiden går fort. Sedan dess har det gått i ett. Vår Influencerhörna har varit öppen 10-18 varje dag, utom söndagen då vi hade stängt för att hinna gå runt själva.
Hit har folk kommit för att sitta ner, prata lite, ladda telefonen och få hjälp med olika grejer på sociala medier. Vi har hjälpt till med allt från att byta namn på instagram till att publicera någons första film på youtube. Det är en ära att få förtroendet att göra detta och så himla kul att få hjälpa folk framåt!
Varje dag har vi haft ett stort vinstregn med jättefina priset. Sisådär tio glada vinnare har gått från hörnan varje eftermiddag. Lite att rodda med, men också himla kul att se hur glada alla blivit. Vi har även pratat med olika företag, satt dem in i de regler som gäller för samarbeten och lite annat smått och gott. Vi har alltså gjort en himla massa olika grejer, men främst har vi träffat och pratat med alldeles fantastiska människor som älskar camping. Och vi har haft en livesändning med info från mässan och intervjuer med några som var där. Den kan ni se här nedanför.
Å när dagen varit slut har de gemensamma kvällsmiddagarna tagit vid. Vi är några som samlats vid vår bil, bla våra vänner Helene och Krister Berggren som vi träffar lite då och då och arrangerar nästa husbilsträff med. Men även Anne och Stefan som vi firade midsommar med och ska fira nästa midsommar med också, samt Agneta och Markku som vi träffar alldeles för sällan. Samtliga är himla mysiga och hjärtliga människor som bjuder på sej själva. Och alla har även egna Youtube-kanaler, klicka på deras namn så hittar ni kanalerna.
S
Efter den långa mässdagen har vi alltså ätit middag tillsammans och sedan suttit och pratat till sent. Det har inte blivit jättemycket sömn, men väldigt mycket kvalitetstid med härliga vänner. För så är det verkligen, detta är vänner som vi fått tack vare våra husbilar. Ingen av oss har nog något större nätverk av vänner, men nu har vi hittat varandra. Å det känns så himla fint!
Varje morgon har vi sprungit runt och filmat de olika hallarna, på lördagen blev vi intervjuade av vår egen redaktör till campingtidning vi skriver för och på söndagen kunde vi titta runt på mässan lite mer för vår egen skull. Då pratade vi med olika utställare, roddade samarbeten och tackade våra sponsorer till lotterierna.
Vi träffade även mässans ledningsgrupp som konstaterade att vår hörna är en bra grej och att de vill fortsätta utveckla den. Sverige är unikt vad det gäller influencers inom camping och vi är ju dessutom lite äldre än andra influerare. Många av oss är 55+ och har följare som är minst lika gamla och äldre.
Nog för att det finns många digitala kreatörer som är långt mycket större än vad vi är, men våra följare är en köpstark skara med tid, nyfikenhet och tjockare plånbok än de som kanske följer våra yngre kollegor. Detta börjar företagen att upptäcka och då måste även de utbildas i vad som gäller vid samarbeten. Att det inte är ok att betala med produkter, utan det ska skickas faktura på belopp som går att betala räkningar med.
Det är nämligen så att om man gör ett samarbete mot en produkt, så måste man betala skatt på produkten och då har man ju faktiskt betalat för att göra reklam. Det kan vara ok om det är något man ändå tänkt att köpa, men hur många yoga-byxor eller väskor kan man ha lixom…? Tänk på detta du som funderar på att samarbeta med ett företag. Du ska ha betalt för det jobb du faktiskt gör. Skatt ska betalas och skatteverket granskar fler och fler av oss digitala kreatörer – så gör rätt!
På söndagen landade vi faktiskt ett samarbete, vilket får ni se snart. Det händer inte särskilt ofta eftersom jag inte orkar jiddra med priser och sånt. Det krävs säkert 20 mail innan man kommer överens och bara en förfrågan av kanske 100 ger ett samarbete. Många frågar, men vill inte betala. Men nu gick det alltså i lås, tjoho!
I övrigt tittade vi på det vi skulle, sa bye bye och lämnade mässan. Väldigt trötta, men även tacksamma och nöjda. Å den här gången vet vi ju att vi kommer tillbaka nästa höst, vi behöver inte vänta på besked och fundera.
