Det värsta hände, Baileys försvann under promenaden. Junior och jag gick där, Baileys var lös och sprang glatt brevid oss. Helt plötsligt drar han iväg och struntar totalt i att jag ropar på honom. Sen är han borta!
 
Jag står kvar där han försvann medan Junior går efter, en stund senare byts vi av. Senior är kvar hemma om han skulle springa hem. Men vi ser inte röken av nån hund… Vi frågar alla vi träffar, alla lovar att hålla ögonen öppna. Nån säger att de sett rådjur i närheten. Vi fortsätter att leta. Ingen hund.
 
Efter 40 minuter ringer det och en familj säger att de hittat honom. Junior springer dit, samtidigt som Senior också är på väg. De hittar en lättad liten terrier, som inte skäms sådär himla mycket. Han är lite blodig, trött och blöt. Vi tar hem honom, han får duscha och kollar att han inte har några större sår. Han verkar ok, sånär som på några små blessyrer. Vi är bara tacksamma att han är tillbaka.
 
Konstigt nog var jag aldrig orolig att han inte skulle komma tillbaka, frågan vara bara när, hur och i vilket skick. Nu gick allt bra, tack och lov – men han får inte gå lös på ett tag. Tyvärr.