När man har barn är man aldrig ensam. Därför tror jag att det finns en del människor som skaffar barn, för att aldrig mer vara ensam. Barnen är det absolut finaste jag gjort och som jag har. När ego-känslan tar tag i mej kan jag känna att jag haft det absolut bäst i världen som varit ensam med barnen mycket och att jag i många fall fått ha dem helt för mej själv. Men så klart att man borde varit två… så är det bara. Att dela bekymmer med, men framför allt: att dela glädjen med.

Att se hur de lyckas och inte dela det med deras pappa har många gånger varit tungt. Det är lättare att vara ensam med sorg än med lycka faktiskt. Just det där att vara stolt och inte dela det med någon är nästan knepigast. Visst har mormor och morfar funnits där och glatts med oss, men det är ju inte riktigt samma sak. För det ska gudarna veta; jag har varit och är otroligt stolt över mina fina grabbar!

Nu har jag någon att dela allt med! Martin är iofs inte barnens ”riktiga” pappa, men för honom känns det så. Han älskar dem precis som de vore hans egna och är precis lika stolt som jag när det går bra för dem. Idag var vi på simtävlingar och Junior tog två medaljer och vem aplåderar mest; jo Martin  🙂  Vem kommer stolt in genom dörren när Senior har övningskört extra bra; Jo Martin  🙂

När man en gång fått barn är man aldrig ensam igen. Barnen finns där för alltid. Så det är bara att ta emot när de faller och glädjas med dem när allt går bra. Putta på lite för att få dem att våga och stötta när något går på tok. Det är det som är att vara mamma; att alltid finnas där, men inte nödvändigtvis göra allt för dem…

.