Jag vet hur det är att komma in som bonusmorsa till ett gäng tjejer och trevliga svärföräldrar. För mej var det inga som helst problem. Tjejerna accepterade mej direkt och likaså gjorde svärföräldrarna. Nu fungerade inte den relationen i längden, bla pga avståndet. Det var 65 mil mellan oss, men även pga särbons inställning till min äldste sons problematik. Men tecken på den totala acceptansen får jag nästan dagligen eftersom tjejerna fortfarande håller kontakten med mej. De är idag 21 resp 23 år gamla. Jag måste alltså ha gjort en ganska ok insats i deras liv…

Hur det är att komma in i just min familj däremot är ganska svårt att föreställa sej. Mina ungar är inte särskilt knepiga, men min pappa kan vara ganska svår att förstå sej på. Att komma in i min familj betyder också att man måste lägga alla fördommar åt sidan när det gäller olika sjukdomar och handikapp. Man måste dessutom vänja sej vid att det ligger mediciner överallt och att varje moment måste förberedas noga. Ska man hälsa på någon måste detta funderas över ett par varv extra; har de något vi inte tål, är Senior i form för besök idag osv. Vi kan oftas inte göra något spontant, utan allt måste planeras och förberedas.

Martin hade inga större problem att komma in i vår familj. Han tog allt väldigt naturligt och lät oss leda honom. Mina barn accepterade honom innan vi blev ett par, för min pappa tog det något längre tid. Martin är från Polen och har ett riktigt tjej-jobb… min pappa har några små fördomar om både pollacker och Viktväktarna… dessa har han numera fått lägga åt sidan. Nu tycker han att Martin är en himla bra person som bryr sej om mina barn, stöttar mej, kan datorer och inte är rädd för att hugga i där det behövs.

Jag frågar ofta Martin hur han står ut i vår familj. Han svarar alltid att det inte alls är särskilt svårt. Han har aldrig skrattat så mycket som hos oss… å det låter ju bra. Vi har lika värderingar och ungefär samma mål. Som Bonusfarsa är han helt suverän och det håller ungarna med om. De busar hjärtligt med varandra, han säger till dem precis som jag gör osv. Han säger också att oavsett vad som händer… OM det skulle ta slut mellan oss – så skulle han ändå ha kvar kontakten med killarna. Han älskar dem precis som om de vore hans egna, trots att han egentligen inte ens tycker om barn… 🙂

.