Idag för 20 år sedan var den absolut värsta dagen i mitt liv!

Jag var 22 år gammal, nygift och lyckligt gravid i vecka 15 eller 16 och om man tittade riktigt noga kunde man se den lilla kulan på magen. Jag har för mej att jag vaknade med blödningar eller ont i magen, men jag minns inte riktigt. Däremot kommer jag ihåg att vi åkte till kvinnokliniken på Löwenströmska och träffa en väldigt otrevlig läkare.

Hon klämde på magen och gjorde ett ultraljud och sa sen: ”Ja, den där är det inget liv i, det är inget att spara på. Åk hem och vila och kom tillbaka när vi ska ta bort det!”. Va? Jag fattade ingenting! Vaddå inget liv? Vaddå ta bort? Det här var min älskade unge som var den mest efterlängtade i hela världen. Jag bröt ihop och var helt otröstlig. Jag kunde inte förstå vad man sa till mej. Att det inte längre fanns något liv i min mage. Vi åkte hem med ett telefonnummer i handen, med order att komma tillbaka dagen efter.

Jag blev skrapad, något som man kallar naturlig abort eftersom det var ett missfall. För mej var det inte det minsta naturligt. Det var en katastrof! Sköterskan som satt hos mej under skrapningen berättade att jag grät under hela narkosen. Jag kommer inte ihåg något alls av själv ingreppet, bara att jag kände mej helt tom efteråt. Tydligen hade fostret legat dött i min bukhåla under 2-3 veckor och självklart blev det komplikationer pga detta. Så några dagar efter skrapningen fick jag den värsta smärta jag upplevt och åkte tillbaka till sjukhuset. Hela buken var inflammerad och det rann ut var i en mängd jag inte trodde var möjlig. Jag fick penicillin och var sjukskriven i 6 veckor har jag för mej.

Efter sex veckor skulle jag alltså vara ”frisk”. Hela min värld hade rasat. Jag hade en tom mage. Min bebis skulle inte födas. Det värsta jag kunde föreställa mej hade hänt. Jag skulle inte bli mamma. Inte den här gången, kanske aldrig. Många sa till mej att jag var ung och det skulle komma fler chanser. Men de fattade inte att jag älskade just det här barnet. Å det visste inte att andra i min familj haft svårt att bli gravida och fått adoptera sin barn. Jag var övertygad redan innan detta att jag hörde till dem och hade redan tagit beslut om att inte gå vidare med undersökningar och grejer. Kunde jag inte få barn på naturlig väg skulle jag adoptera. Så var det bara. Men den värsta kommentaren fick jag på jobbet: ”Vi vet vad som hänt, nu pratar vi inte mer om det!”

Missfall på 90-talet var något skamligt som man inte pratade om. Men när man själv gått igenom det får man vet att väldigt många varit i samma sits. Hur kan ett missfall vara skamligt? Jag hade ju inte gjort något fel. Att vifta bort ett missfall och säga att det kommer fler chanser eftersom man är ung är otroligt kallt. Jag längtade efter just precis det barnet jag bar på. Att förringa den längtan är inte bara fräckt, det är otroligt elakt. Å som ni ser så är minnet starkt eftersom jag till och med kommer ihåg datumet. Jag kan känna den otroliga sorg som jag kände då. Min bebis var död.

Idag skulle självklart det värsta vara om något hände mina levande barn. Men då hade jag bara denna lilla parvel som låg i min mage. DET var mitt barn! Folk kunde inte förstå att jag kunde sörja som jag gjorde, jag hade ju inte ens träffat henne eller honom. Men det vet väl alla som väntar barn att man känner den lille direkt man får veta att man är gravid. Man älskar det lilla knytet direkt!

Drygt 11 månader senare föddes Senior. Jag var orolig precis hela graviditeten och fick gå på täta kontroller. När han väl föddes kunde jag slappna av. Jag hade fått ett barn, jag var lycklig. Nu behövde jag inget mer i hela världen. Jag var mamma. Att det skulle bli en till var ren bonus  🙂

Idag går mina tankar till alla er som gått igenom samma sak som jag har gjort. Jag hoppas att man tar han om mammorna bättre nu än då. Att man får någon slags hjälp och stöd. Att det inte är lika tabu-belagt. Man formas som människa av allt man går igenom, just detta har följt med mej och format mej väldigt mycket. En erfarenhet jag gärna hade varit utan…