Jag har jobbat ideellt inom både föreningslivet och politiskt. I många fall har jag varit enda kvinnan bland mängder med män, oftast yngst också. En del män är experter på härskarteknik, men det finns även kvinnor som är riktigt slipade. Å jag avskyr dem!

Vad är härskarteknik? Jo, det är ett sätt att ta makt eller kontroll över andra i en situation. Ofta genom små beteenden som gör att någon annan känner sig mindre värd, osäker eller nonchalerad. Det kan vara att ignorera, hånskratta, viska, blickar, undanhålla information eller vända ryggen till. Eller att tilltala någon på ett nedvärderande sätt tex ”lilla gumman”.

Jag har varit med om alla varianter. Inte fått kallelser, män som börjat skrolla på telefonen när jag väl fått ordet, menande leenden och hånskratt eller (den värsta) att det blir helt tyst när jag närmar mej. ”Lilla gumman” och ”du är ju knappt torr bakom öronen” har varit rätt vanligt förekommande. Nästan alltid män, men även kvinnor. Kvinnorna baktalar dessutom och ljuger, men vågar nästan aldrig säga något högt, direkt till den det berör. Vidrigt beteende!

2010 fick jag nog av detta och avsade mej alla mina uppdrag. Samtidigt skrev jag ett öppet brev till alla som betett sej illa. Detta brev gick även till de föreningar och styrelser jag ingått i. Det var som att öppna en slussport. Så många vittnade om samma sak och stod på min sidan. Men jag tror tyvärr inte att det förändrade något, beteendet är nog detsamma än idag. Särskilt inom föreningar och organisationer, men även bland sk infleuncers och kändisar.

Idag, som medelålders kvinna, kan jag inte hålla tyst när detta händer. Ser jag tydliga härskarbeteenden så säger jag till. Det är såklart inte jättepopulärt. Jag går inte in i någon argumentation, säger bara stopp. Det behövs lixom inte mer än så. Det är inget att diskutera. En person ska få prata och uttrycka sej, eller komma in i ett rum – utan att känna sej mindre värd. Ingen ska behöva känna sej tilltryck av en annan person, genom att bara existera.

För den som aldrig varit utsatt kan jag berätta hur det känns. Först fattar man ingenting. Tänker att det är en tillfällighet att ingen pratar med en, eller att det blivit ett misstag att jag kommit en timme senare till ett möte – eller fel dag. Tröttnar på att aldrig få ordet, hur länge man än räcker upp handen. Man börjar uppfatta blickarna och höra viskningarna. När det händer fler gånger blir man ledsen och undrar vad man gjort fel.

Man börjar rannsaka sej själv, vad gör jag för fel, vad kan jag göra istället? Jag kollade av med personer jag litade på om jag borde fundera på min framtoning eller beteende, men alla sa att jag inte gjort något fel. Det var inte jag – utan dom. Den som inte varit utsatt för detta kan aldrig förstå hur ont det gör. Snart sätter det sej i skallen, man får ångest inför möten, kollar av varenda detalj, säger inget man inte är helt säker på osv. En tidigare självsäker person bryts ner och självkänslan dör. Går det tillräckligt långt så blir man faktiskt personlighetsförändrad. Och det tar tid att komma tillbaka.

Detta är såklart vuxenmobbing och pågår överallt. Och jag ser det ganska ofta. Idag säger jag till, särskilt om det drabbar en person jag bryr mej om, men även annars. Men det jag önskar är ju såklart att det ska upphöra. Frågan är hur? Man förstår ju varför världen ser ut som den gör. Vi måste bli vänligare mot varandra.

---

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube samt instagram