Veckan har varit intensiv och jag är trött. Då kommer de negativa tankarna och jag ifrågasätter mej själv och min person. Vem är jag egentligen? VAD är jag? Är det någon förutom Martin, som faktiskt gillar mej för den jag är? Hur vet man om man är omtyckt och inte bara accepterad?

Jag är den jag är. Jag försöker inte låssas som jag är någon annan när jag träffar folk. Oavsett om det är en lunch med drottningen eller en promenad med hunden så är jag alltid jag. Visst klistrar jag på ett leende när jag ska träffa folk och tycker livet är tungt, men frågar man mej så säger jag som det är. Det kanske är fel?

De här två dagarna på mässan har varit ganska ensamma. Vid frukosten i onsdags hade jag sällskap en liten stund, sen gled alla iväg åt sitt håll. Jag hade sällskap av Jessica en liten stund och det var jättekul att gå runt tillsammans och titta på alla fina grejer. Strax innan stängning kom Martin och vi gick tillsammans de två sista timmarna. I övrigt har jag gått runt ensam och pratat med mängder av utställare och företag. Det var säkert en fördel i många fall att vara ensam och presentera sej, men ganska tråkigt i längden. Det innebar också att det inte blev någon lunch eller vila under dagarna, jag trampade på bäst jag kunde för att hinna se allt.

Jag tycker väldigt mycket om att gå runt på mässor, men det känns som jag är nästan osynlig när jag går där. Ganska många utställare nonchalerar en och sitter mest med näsan i en mobil eller platta. Undrar hur de får kunder och om deras företag går bra? De få som jag träffar som jag känner sen förut hälsar ofta med en kram, men kramen känns ganska platt och kall. Kramar de mej för att de tycker om mej och är glada att se mej eller är det bara så det ska vara? I ögonen ser jag ingen värme alls och känner att de nog helst hade velat slippa att hälsa på mej. Några ser mej och går åt andra hållet, eller? Är det jag som inbillar mej eller är det verkligen så? Män är bättre än kvinnor på att ge ”äkta” kramar, med dem känns det helt annorlunda.

Är jag kanske bara paranoid? Eller känner alla så här? De som behöver min hjälp höjer mej till skyarna tillfälligt och när jobbet är gjort hörs man inte mer. Som imorrn med minnesgalan, alla är sååå glada över att jag kommer och hjälper till, de har hört sååå mycket gott om mej. Men sen då? Det är ju jättebra att jag är bra på det jag gör, men är JAG en bra människa? Är jag bara värd något när jag presterar, inte som person? Hur vet man skillnaden på respekterad, accepterad och omtyckt?

Jag försöker visa min uppskattning till de jag tycker om genom att skriva små meddelanden på FB eller skicka ett sms. Föreslå en lunch eller fika när jag är i stan, ge komplimanger osv. Jag kanske gör fel? Man kanske inte närmar sej folk på det sättet? Ändå har jag hört att folk gör så och faktiskt umgås över en lunch eller en fika. Ja, jag är inne på ämnet ensamhet igen – jag känner mej ensam. Dessutom känner jag mej som ett besvär och att man helst vill slippa mej. Det är en jobbig känsla, särskilt som jag inte vet om det är inbillning eller inte.

Galor, frukostar och andra trevligheter i all ära. Det är jättekul grejer som förmodligen räddar mitt förstånd. En låssasvärld som lurar mej att känna mej omtyckt en liten stund. Få en gemenskap för några timmar., men det är ju inte på riktigt. Man umgås ytligt ett par timmar och går sedan åt varsitt håll. De flesta både kommer och går med sällskap… det gör jag också ibland, då är det roligare. Känner de andra som jag? Känner de sej också som de lever i nånslags lögn och snart ska avslöjas? Sitter de också ensamma resten av tiden och hoppas på ett meddelande på FB eller ett sms? Å hoppar högt av glädje när telefonen ringer.

Ja, jag har ett späckat schema med aktiviteter och det är jag tacksam för. Idag är en dålig dag, då jag känner mej osynlig, bortglömd och fullständigt värdelös. Imorrn ska jag vara med och arrangera en gala och ha ansvaret för bla vår stadsminister och efter det är jag inbjuden att se Svarte Orm för att skriva om det. Glamor en hel lördag. Jag gör det jag ska och vet att jag gör det bra. Men är jag bra? Hur blir man omtyckt och inte bara accepterad? Har jag för höga krav kanske? Jag orkar inte känna så här. Det är så många som jag tycker så mycket om, tänk om bara en av dem kunde tycka lika mycket om mej…