Tänk dej att du är fyra år gammal. Du sitter på ett bord på en snurrande bricka som din pappa sätter fart på. Runt bordet sitter ett antal påverkade män och den du stannar framför kommer att våldta dej. För att inte låta för mycket har din pappa dessutom drogat ner dej.

Eller tänk dej att du är 17 år gammal och går till närbutiken för att handla läsk. Du träffar några kompisar som frågar om du vill följa med och spela biljard. Du hänger på, men vill åka hem lite tidigare och en de nya kompisarna skjutsar dej hem. Men du körs inte hem utan utsätts under åtta dagar för grova våldtäkter, drogas ner och misshandlas.

De här två berättelserna hörde jag idag när jag av en händelse knappade in Dr Phils program på sjuan. Två starka tjejer som berättat om sina upplevelser för att upplysa omgivningen om vad som kan hända och som faktiskt händer både här och där. Deras berättelser är tyvärr inte unika och tyvärr är de heller inte påhittade.

I bägge fallen handlar det förstås om droger. Att sälja en annan människa för att få pengar och tillgång till nästa rus. Att till och med gå så långt att man säljer sitt eget barn för att drogen är viktigare. Jag blir så äcklad, förbannad, illa berörd och frustrerad! Så många som såg den lilla flickan, men som inte rörde ett finger för att hjälpa henne! Hur kan man bara se på? Hur kan man se sej själv i spegeln och veta att man inget gjorde för att hjälpa? Jag fattar det inte!

Just de här två tjejerna får nu hjälp av proffs att komma vidare. Men vad händer med alla andra. Alla dom som vi inte ser eller vet om. Skulle du våga säga ifrån?