När man har små barn är man van vid att nätterna kan bli lite uppstyckade och att man ibland inte får mycket sömn alls. Ungefär likadant är det när man får hem en hundvalp, inte riktigt lika mycket vakande, men en del. Nu har jag vuxna barn och en vuxen hund och då kan man ju tro att vaknätterna är ett minne blott… eller hur???

De senaste nätterna har vi inte fått mycket sömn alls. Första natten vi var här var Baileys helt hopplös. Han vankade av och av och gick oroligt mellan rummet eller låg och såg ledsen ut i nåt hörn. För första gången på de 6,5 år vi haft honom klädde jag på mej och gick ut med honom KLOCKAN 3 PÅ NATTEN!!! Direkt när han hade rört lite på sej och bajsat så verkade han må bättre och resten av natten sov han ok… men inte så lugnt som han brukar.

Natten efter fick vi sova nästan som vanligt. Vi brukar släppa ut honom för en snabb kiss vid 12 och sen vill han gärna gå ut och kissa igen vid 7, då blev det väl vid 5 har jag för mej och sen fick vi sova en stund igen. Sen dess har det varit kört! Han kan inte koppla av på nätterna utan går bara runt eller skrapar på dörren för att gå ut. När vi släpper ut honom hoppar han direkt upp i soffan och lägger sej bekvämt där. Men där går min gräns! Jag tänker inte låta honom ligga ute och därmed få som han vill och vinna kampen. Hur blir det då i fortsättningen?

Frågan är ju varför han inte kan koppla av? Han får massor med motion och stimulans på dagarna, så han kan inte vara uttråkad. Han äter som han ska och får samma mat som vanligt så han kan inte vara hungrig eller konstig i magen. Tempen inomhus är varken varmare eller kallare än hemma i Tumba, så den är han van vid. Vad är det för fel???

Både Martin och jag börjar känna av sömnbristen rejält nu och den har även börjat visa sej på vågen. Trots att vi gör precis allt rätt, så har vi gått upp och det vet jag att jag gör när jag inte får sova ordentligt. Det här måste få ett slut. Frågan är bara hur?