Som ni förstått är det lite rörigt i mitt liv just nu, men nu har det iaf kommit några positiva besked. Äldste sonen som var sjuk i corona i månadsskiftet jan/feb har numera antikroppar. Så nu kan vi ses igen och ska äta vår första middag tillsammans inomhus på över ett år. Han har beställt taco 🙂

Äldste sonen är alltså ok, och numera med antikroppar. Yngste sonen försöker att hålla sej frisk så gott det går när man måste vara på sin arbetsplats och inte kan jobba hemma. Å vi kämpar på här hemma i vår corontän. Jag börjar faktiskt bli galen på riktigt. Men nu är det så nära ett vaccin att det bara är att stå ut. Lite lite till!

Å föräldrarna då? Ja herregud så det blev. När min mamma åkte in på sjukhus lördagen den12/2, hade jag inte mycket hopp. Tvärtom faktiskt. Jag trodde det var helt kört. Hon var så dålig, alltså på riktigt dålig. Jag har sett döende människor och hon var i deras skick. Jag är sån att jag tar ut katastrofen i förväg, så kan det lixom inte bli värre. Nu blev det inte alls som jag befarade, tack o lov. Men hon var väldigt, väldigt sjuk med hög feber i nästan tre veckor. Först häromdagen, drygt 3 veckor efter första symptom kunde jag prata ordentligt med henne i telefonen. Men fortfarande är det syrgas dygnet runt som gäller, så minst en vecka till är hon kvar där.

Pappa åkte in förra torsdagen, den 18/2. Då för att han började hosta blod. Idag har han varit feberfri i tre dygn, men fått veta att han har lunginflammation. Han har också syrgas dygnet runt och blir kvar ett tag, men han har hela tiden varit hyfsat pigg och gått att prata med till skillnad från mamma.

Bägge hämtades med ambulans och lämnade alltså huset som det var. Vi ville såklart kolla till att, men hur ska man tänka? Vågar man gå in i ett coronasmittat hus? Efter flera samtal och mängder med googlingar så verkade det vara riskfritt efter 48 timmar. Vi väntade dock i 96 innan vi åkte dit. Då bara för att röja det värsta, plocka ur kylen och plocka ur alla lakan ur sängarna och tvätta alla textilier som de använt under sin sjukdomstid hemma. Filtar, handdukar osv.

I tisdags åkte jag och äldste sonen tillbaka. Då hade han tvättat allt, så vi kunde bädda rent alla sängar. Medan han dammsög hela huset tog jag mej an sovrummen, tv-rum och badrummet. Torkade överallt, ångmoppade för att få ut alla bakterier och torkade ytterligare en gång för att det skulle dofta lite fräscht. Nu känner inte min pappa någon doft alls och smaken är borta, men mamma har fortfarande både smak- och doftsinnet kvar. Så nu har de iaf rena lakan att krypa ner mellan när de väl kommer hem.

Just det där med rena lakan är väldigt viktigt för mej, särskilt när jag varit bortrest. Och det kan man väl säga att mina föräldrar är på sätt och vis. Tänk bara när man kommer hem, trött efter en lång resa och bara få sjunka ner i sängen och lakanen är så där krispiga, svala och doftar svagt av sköljmedel. Den känslan vill jag såklart att mina föräldrar ska få. De kommer ju heller inte att vara friska och pigga när de kommer hem, att då se dammråttorna dansa ska de slippa. Vi kommer också att fixa ett par storkok och portionera i matlådor och lägga i frysen, så de har att bara tina och värma.

Nu kan jag ju låta som den präktigaste dotter som går i ett par skor, men så är det inte alls. Jag gör bara det jag skulle vilja att någon gör för mej eller någon annan i samma sits. När jag bodde i Gambia som 19-åring, fick jag snabbt lära mej att man alltid ska göra gott för andra, om man kan, det kommer nämligen alltid tillbaka, kanske inte till mej men till någon jag bryr mej om. De låter så självklart, men det är det inte. Inte här i Sverige i alla fall.

I Gambia är det däremot helt självklart, där hjälpas man åt och delar man på allt man har – även om det är sista brödbiten. När vi kommer dit med mat och kläder mm tar vår familj först det de behöver, sen delar de ut till sina anhöriga i byn och sist till alla andra. Äldre och barn prioriteras. Så nej, jag är ingen präktig dotter – jag gör bara som jag tycker att man ska göra och hade gjort det även för en vän.

Nu har oron ändå lagt sej lite, jag vet att både mamma och pappa blir väl omhändertagna och att bägge kommer hem igen. Det är inget man kan räkna med när det gäller det här jäkla skitviruset. Som jag skrivit massor med gånger hittills, håll i – håll ut – håll avstånd. Ni vill inte hamna i min sits med båda föräldrarna på sjukhus och inte ens kunna hälsa på dem.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram