Första dagen här gick vi till den byn där jag jobbade, mest
för att jag skulle få ordning på hur saker och ting såg ut just nu, men också i
förhoppning att träffa någon jag kände. Hela byn som jag bodde i har ersatts av
en golfbana och vägar har dragits om, men en del såg ut som det gjorde för 22
år sedan. 

Utanför ett lägenhetshotell stod en figur som jag kände
igen, så jag ropade ”Mr Papp…?” Mannen sken upp, kom fram och gav mej en kram.
Han kände igen mej, men kom inte ihåg vad jag hette förrän jag sa det. Det var
ju trots allt 22 år sedan och många vita har passerat honom sedan dess. Mr Papp
drev hotellet som jag var placerad på 90/91. Hos honom kunde jag duscha om det
var slut på vatten i mitt hus. Jag fick lunch om jag ville och fick hjälp om
jag behövde. Han var en av dem som försökte lära mej wolof som är ett av
språken i Gambia och det gick väl så där… Mr Papp var också en av dem som
hjälpte mej att komma hem när allt började strula i slutet av min vistelse.

Han blev jätteglad av vårt besök och bjöd in oss att se att
titta på hans nya ställe. Jättefina lägenheter har han byggt, som man kan bo i
för ca 300 svenska kronor per dygn. En av hans gäster har hyrt i flera år nu,
och har tom skaffat hund. Ett klart lockande alternativ om man skulle ta en
flygstol och åka hit. Hela området har även fritt internet, så här kunde vi
passa på att uppdatera Facebook och kolla mailen. Direkt bjöd han in oss till
en stor fest som han skulle ha följande lördag, igår alltså.

Självklart tackade vi ja och igår vid 20-tiden blev vi
hämtade av vår chaufför Boba. Det skulle komma mer än 100 personer till festen,
men när vi kom var det nästan bara vi och några andra västerlänningar. Gambier
är inte så bra på det där med tider… Maten var klar vid 22, då kunde vi börja
smaka på både Gambiska och västerländska rätter. Det är viktigt att ha status
här och detta visar man genom att ha fina vänner, mycket mat och fina kläder. Ungefär
som hemma alltså… Vi tyckte mest att det var kul att smaka mat vi inte ätit
förr och se på alla gäster som konstant trillade in under kvällen. När vi gick
vid midnatt hade fortfarande inte alla kommit. Men vi fick iaf hälsa på mr
Papps fru och hälsade på en massa människor som vi inte vet vilka de var.
Säkert rika affärsmän som han ville imponera på.

Kul var det iaf och vi var mer än mätta när vi åkte hem med
vår lilla Boba igen. Det är himla skönt att ha en egen chaufför, då slipper man
allt tjat från de andra taxikillarna. Vi har en skitdålig uppkoppling, så
bilder på finklädda gäster i traditionell Gambisk klädsel kan jag inte lägga ut
– dem får ni se när vi kommer hem.

Nu börjar jag inse att jag måste åka hem snart…