Veckorna går så himla fort och jag försöker njuta så mycket som möjligt av det härliga vädret. Baileys och jag äter frukost i solen ute på trappen, vi går långa promenader och sitter och njuter på uteplatsen efter lunch. När jag orkar…

Problemet är att jag är så himla trött just nu att jag knappt orkar sätta ena benet framför det andra. Sömnen har varit minst sagt dålig och jag har ont i ryggen/bäckenet. Men tänk så mycket värre det skulle vara utan solen! Nu finns i af den som uppmuntran  🙂

Nu när solen skiner har inte bara naturen vaknat utan även grannarna. Så den här veckan har jag träffat flera av dem och fått frågan om hur det är på jobbet… vad svarar man då? ”Jo, tack, jag slutade och så började jag igen, men inte som förut…” Typ? Jag har inte sagt riktigt så utan mer ”Martin omskolade sej så vi avslutade vårt samarbete med Viktväktarna 31/5 förra året. Han blev arbetssökande och jag blev hemmafru. Men jag fick en idé och nu är jag redaktör för ett webbmagasin och Martin jobbar numera på ett webbföretag. Men jag tar mest hand om mej :-)”

Sen har jag berättat lite om fibron för de som varit uppriktigt intresserade, vilket faktiskt varit ett par stycken. Jag tycker det är lika bra att berätta som det är eftersom skitsnacket annars breder ut sej. Jag är tydligen en människa som det ska pratas om har jag upptäckt. Jag har den senaste tiden fått höra en massa intressant saker om mej själv som jag inte visste… men mer om det en annan dag.

Har man en sjukdom eller ett handikapp som inte syns så bemöts man ofta med ”men du som ser så pigg ut”. Ja, jag gör ju det – mina BRA dagar! De dåliga dagarna är det ingen som ser mej eftersom jag inte lämnar hemmet då. Då går jag runt i min onepiece, ligger mest i soffan och vill inte ha kontakt med någon. Jag tror att många känner igen sej i detta. Å det är då det är extra skönt att veta att jag inte har ett fast jobb som jag måste gå till, där jag måste vara trevlig både mot kollegor och kanske kunder. Nu kan jag tillåta mej att säcka ihop, vila och sedan komma igen i min egen takt.

Men det är irriterande! Att inte veta från ena dagen till den andra hur jag mår. Om jag ska orka med eventet som jag är bjuden till eller inte. Att bli besviken när kroppen strejkar och jag faktiskt inte orkade så mycket som jag trodde. Det är då solen är min räddning. Så fort den kommer på vårkanten så mår kroppen så mycket bättre och även om det är en dålig dag så värmer den min frusna kropp och gör att jag mår lite bättre.

Så välkommen solen och våren! Du är mer värd än alla värktabletter i världen!