Efter en kanonhärlig helg kom vi hem på måndagseftermiddagen. Vi är ju aldrig jättelyckliga för att komma hem, inte den här gången heller. Dessutom väntade ett rejält stresspåslag, men det visste vi inte då…

Vi packade ur lite halvhjärtat och började direkt att redigera filmen från helgen samtidigt som vi tittade ikapp Robinson. Tittar ni på det? Jag tycker det är väldigt intressant med det sociala spelet. Särskilt hur folk inte förväntar sej olika saker och blir besvikna när vissa saker händer… Jamen vaddå? Det är ju Robinson, en tävling!

Vi kom alltså hem på måndagen och igår (tisdag) var tanken att städa Peppe, tvätta och skriva blogginlägg och andra texter. Istället ringer en läkarkontakt och ber mej ta fram ett intyg. Inga problem, jag vet vart det är! Eller hur… jag vet var jag trodde att det var… Men det är puts väck!

Tiden som gått åt genom åren just på att leta efter ett papper, går inte att räkna ut. Det handlar om eoner av tid! För några år sedan var det ett ständigt letande efter läkarpapper, ägarbevis och deklarationsunderlag mm. Trots att jag satte in grejerna i pärmar, så var alltid just precis DET pappret borta.

För några år sedan rensade jag bland en massa gammal skit, men det viktigaste är såklart kvar. Nu finns det inte så många ställen att leta på, så allt ska lixom vara på sin plats. Men icke. Martin hittade framsidan på intyget, men de andra sidorna finns bara inte. Jag drog fram allt! Varenda pärm och varenda papper har jag gått igenom. Men det finns inte. Just det efterlysta intyget är från 2001, så kanske inte jättekonstigt att jag inte hittar det. Men jag var ju så säker!

För mej blir detta enormt stressande. Pulsen går upp till 95-98 och sjunker inte. Jag mår illa, det susar i öronen och jag vet att detta kommer jag att tänka på i flera veckor. Det där intyget är enormt viktigt! Utan det kommer allt vi är igenom att ta ännu längre tid. Det finns andra sätt att få tag i det, men hade vi haft det så hade ju allt såklart gått snabbare. Nu ska myndigheter gå igenom en massa register och man har redan letat efter det sedan slutet av mars – detta hade varit en genväg. Nu är det bara att vänta, igen.

Nu finns alltså två problem. Ett intyg som tar tid tid att hitta och en utredning som drar ut ännu längre på tiden. Och att jag kommer att må dåligt över detta under en rätt långt tid. Jag kommer att fortsätta fundera och leta igen och igen. Min stress har redan satt sej på hjärtat och blivit farlig. Jag vet det. Mina läkare är väl sådärglada på mej…

Jag är också högst medveten om att jag återigen är under utredning, eller iaf koll, för de cancermarkörer som finns i mitt blod. Stress ökar risken för cancer. Jag är superstressad. Övervikt ökar risken för cancer. Jag har gått upp i vikt igen. Det enda rätt jag gör just nu är den fysiska aktivitet, som jag faktiskt lyckas få till nästan varje dag. Den där jävla cancern kommer alltså allt närmare. Jag vet att den kommer, frågan är bara när?

Men hur i hela friden ska man komma till lugn och ro, när det är omgivningen som ställer till det? Jag vet att det är enkelt att säga att man måste prioritera sej själv. Och det ska man, men det går inte när det handlar om ens närmaste familj. Eller… klart det går… men… handlar det om den absolut närmaste familjen är det långt mer än bara lite svårt att säga nej. Särskilt som nejet oftast gör saker värre. Det håller tom mina läkarkontakter med om.

Så nu får ni hålla tummar och tår för mej att jag fortfarande är frisk. Huden är iaf ok, brösten också. Bara underredet kvar att kolla… wish me luck lixom. Och låt mej hitta det där jävla dokumentet också!

---

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}