Här brevid ser ni världens lyckligaste 18-åring. För dagen färsk körkortsinnehavare, sedan 2 timmar tillbaka  🙂

Vi åkte från Tumba klockan 6 för att vara i Nyköping i gooood tid. När vi kom fram vid 7 åt vi frukost i bilen och väntade. När Senior skulle skriva teorin igår var han skitnervös, idag var han mycket lugnare. Strax innan 8 gick vi in i byggnaden där vi skulle möta besiktningsmannen. Allt var bra ända tills besiktningsgubben från förra försöket dök upp. Vad gjorde han här? Då blev Senior nervös. Tänk om vi skulle få samma gubbe igen!

Men vi hade tur. En äldre gråhårig man, som såg väldigt snäll ut presenterade sej och tog med oss ut i bilen. Han bad Senior kolla däcken på bilen eftersom det regnat ganska mycket under natten. Jag placerade mej i baksätet och sen åkte vi iväg. Jag var långt ifrån säker på att han skulle bli godkänd efter körningen, tyckte nästan det gick sämre den här gången än förra… men besiktningsmannen pratade lite och skickade med lite klokheter och sa sen att han var godkänd! Jag tror att all luft gick ur mej där och då. Jag blev så otroligt lättad!

Vi fick alla papper, tackade för oss och satte oss i vår bil. Sen packade vi ihop bägge två. Vi skrattade och grät om vartannat. Vilket jäkla bra team vi är! F-n vad vi har kämpat! Efter en total glädjechock styrde vi bilen hem till Tumba igen. Men Senior fick inte köra… min försäkring tillåter nämligen ingen förare under 25 år  🙂  Så jag körde honom direkt hem till mormor och morfar där hans egen bil står och väntar. Nu kunde han inte använda sin bil just idag, eftersom nåt ska fixas på den. Men morfars bil stod redo för utflykt, så den susade han iväg i så fort vi kom dit.

Det är en väldigt speciell känsla att se sin avkomma dra iväg på egen hand så där. Det var en liknande känsla när han susade iväg på moppe första gången och när Junior körde iväg på sin MC. Men just det där med att köra en bil på egen hand är ännu mer speciellt. Att föda barn är det största i världen, att se barnen lyckas är det häftigaste i världen. Att dessutom få privilegiet att delta i varje steg och sedan se vinsten i slutet är oslagbart!

Idag har jag en otroligt lycklig son. Men min son har oxå en otroligt lycklig mamma. Och stolt. Vi gjorde det tillsammans och lyckades. Ett stort tack till ALLA inblandade; Martin, mormor och morfar, Junior mfl. Jäklar va vi är bra!

.

Det var det där med nervpress och stress… idag var en STOR dag! Senior har ju hållit på med sin körkortsteori till förbannelse. Vi har svurit, gapat och varit frustrerade allihopa. Han testade att skriva provet för en månad sedan och fick då 48 av de 52 rätta svaren som han behövde för att bli godkänd. Innan det provet var han övertygad om att det skulle gå lätt… där och då insåg han att det inte var att bara gå dit och se glad ut, det krävdes en hel del mer än så. Idag var det dax igen…

De senaste veckorna har han suttit med datatester. Det första han gjorde var också med bara 48 rätt, men ganska snart hade han kommit upp i 65 och var nöjd. Jag tjatade på honom att han skulle lära sej av felen, men hur han än gjorde så blev det aldrig bättre. Så det var med stor bävan jag följde med honom till Transportstyrelsen idag. Han var tvärsäker på att han skulle klara det, men var så nervös att jag trodde han skulle kräkas. Jag trodde nog också att han skulle klara det, men inte med någon stor marginal.

Han gick in i testrummet 10.05, då gick jag till 7eleven och tog en fika. Där satt jag och försöker läsa tidningen, men jag kunde inte fokusera och fattade inte vad jag läste. 25 minuter senare gick jag tillbaka och ungefär en kvart senare kom han ut. Han försökte hålla masken, men mungiporna träffade nästan öronen och jag förstod rätt snabbt att han klarat det. 56 av 65 fick han, 4 rätt mer än vad som krävdes – ingen stor marginal direkt. Han klarade det och då skiter iaf jag i marginaler!

Hela han skakade i kroppen av anspänningen. Han var superglad och jag var lättad, extremt lättad! Nu behöver vi inte hålla på med den där jäkla teorin mer (så länge han klarar uppkörningen inom 2 månader). Senior har klarat det största hittills i hans liv. När han klarat uppkörningen förändras hela hans liv och den förändringen är livslång, det är STORT!

När vi kom hem var vi bägge helt slut och däckade totalt. Vi sov någon timme och åt sedan en god lunch. Han fick ledigt från skolan, han orkade helt enkelt inte mer idag. Senior har adhd och har klarat teoriprovet helt utan hjälpmedel, extra tid eller annat. Han har gjort det på egen hand och är i mina ögon en liten hjälte  🙂  Klart han är trött!

Nu är det ”bara” uppkörningen kvar… håll tummar och tår för att även detta går vägen. Då får han sin frihet, bilen står bara och väntar på honom… å vi får vår frihet. Aldrig mera taxitjänst  🙂

.

Senior går just nu som på nålar! Han packar, fixar och sitter med körkortsteorin om vartannat. Han ska åka på SM om några timmar! Den här gången är det SM för junior, i somras var han på ett ”riktigt” SM. Då var det mest för att se hur allt går till… den här gången åker han för att vinna  🙂

Igår fixade skyttarna det sista upp på skytteklubben, fixade vapnen och pratade ihop sej. När han kom hem packade han och nu har vi tillsammans gått igenom packning och lagt till och dragit ifrån. I värsta fall får de regn på söndag och det är den dagen han skjuter fält. Han kommer alltså bli BLÖT! Med tanke på det fick vi tänka om lite, nu hoppas vi att allt är med.

Vid 14-tiden idag drar han iväg till Alvesta, så har han glömt något är det för långt för att komma hem och hämta grejerna. Men det finns ju affärer även där…

Det är första gången han åker iväg på egen hand. Nu är han 18 och får ta ansvar över sina mediciner och se till att ingen har tillgång till dem. Slarvar han kan han bli åtalad, så är det och det vet han. Han måste ha papper och intyg på allt och även hålla reda på dessa. Inte helt enkelt för en grabb med adhd mm. Men det här fixar han, trots begynnande fjärilar i magen. Han börjar bli lite nervös, men vet att jag bara är ett samtal bort. Dessutom åker han med människor som han känt länge och litar på. 5 killar/män och 1 tjej  🙂

Under tiden ska vi jobba ett sista pass innan helgledigt och sen försöka hålla oss uppdaterade under helgen. Senior kommer förstås både att ringa och skicka sms med resultaten, men jag vill veta direkt! Så det får väl bli att fixa i trädgården och pyssla lite allmänt medan vi väntar på besked. På söndag vet vi hur allt gick – spännande!

Självklart önskar vi hela skyttelaget ett stort lycka till på JSM i Alvesta!

.

Just precis NU, blir Senior 18 år! Det är väl en av alla milstolpar i livet? Den första kanske är att lära sej att gå och prata, sen att börja skolan och att sluta nian. Att fylla moppe och börja leva livet… sen är det 18, bli myndig och att ta körkort. Min förstfödde har blivit stor!
För 18 år sedan fick jag upp honom på bröstet efter en enligt mej ganska enkel förlossning. Det tog bara 6 timmar… men jag hamnade på intensiven med punkterad ryggmärg och det var tydligen illa. Det noterade jag aldrig, jag hade ju fått min son som var det vackraste någon någonsin hade skådat. Visst hade jag ont i huvudet och jag hade ingen rörelseförmåga eller känsel från midjan och uppåt, men man vet ju inte hur det ska vara heller efter sin första förlossning. Jag kände bara en enorm känsla av att äntligen vara mamma! Den bästa känslan av alla!

Sen märkte jag ganska snart att han inte var som andra bebisar jag sett. Men han var fin och han var min så det spelade ingen roll! Han ville ha ögonkontakt 100% av tiden, ville vara nära och blev hysterisk när han inte fick ligga tätt intill mej. Jag tyckte det var konstigt men ingen annan reagerade, så jag svalde mina tankar. Han hade 10 fingrar, 10 tår och såg helt perfekt ut och han var MIN – inget annat betydde något.

Jag var sjuk, kunde tydligen ha dött, men kom hem (lyckligt ovetande) efter 4-5 dagar. Lille Senior utvecklades ungefär som alla andra. Han pratade tydligen extremt tidigt, men var sen med att gå… so what? Ungar utvecklas olika. Han krävde min 100%-iga närvaro, det gjorde inte andra barn… jag kunde inte lämna honom på kyrkis… eller hos kompisar… nåt var konstigt. Men han var en solstråle som babblade på och gladde alla runt honom. När han var 7 år fick vi veta att han hade ADHD och tourettes syndrom. Min son var helt plötsligt inte som alla andra… men vad gjorde det?

Min son hade ett (eller flera) dolt funktionshinder som förklarade precis allt! Han är en alldeles unik person, med sina egna behov, som vi älskar precis som han är. Visst är han skitjobbigt ibland, men det är ju alla ungar! Å även vuxna ibland… Men han är fortfarande MIN och jag skulle kunna gå igenom eld för hans skull, vilket jag också gjort flera gånger. Kanske inte bokstavligt, men ändå.

Jag har uppfostrar mina barn på olika sätt, det måste man – de ÄR ju olika. Alla barn är olika och kräver olika regler och principer. Det är inte orättvist att uppfostra syskon på olika sätt, det är bara att se till deras olika behov. Å jag kan uppriktigt och stolt säga att jag har lyckats! Senior är idag en ung man som steg för steg prövar sina vingar. Han är en omtyckt arbetskamrat på Mc Donalds, en omtyckt klubbkompis bland skyttarna, en omtänksam storebror (vilket lillebror ibland har svårt att förstå) och en älskad son, bonusson, dotterson,sonson, kusin, husse mm.

Idag blir han 18 år och han har hela världen framför sej! Han kan bli precis vad han vill! Han har en spännande tid framför sej som vi alla delar med honom. Jag älskar min unge precis som han är och kommer att finnas där för honom så länge jag själv lever. Han är min förstfödde och jag kommer alltid att minnas våra första, starka minuter tillsammans. Jag lovade att skydda honom från allt ont i livet och det har jag verkligen fått göra… Han och Junior betyder mest i världen för mej, så enkelt är det. Den som försöker kröka ett enda hår på deras huvud får med mej att göra. Guuud så jag har fått försvara dem, men vilket underbart resultat det blivit.

Mina barn är förstås de vackraste som finns, även om man har lust att strypa dem då och då  🙂 Det finns inget jag inte skulle göra för dem, förutom att säga ja så fort de ber om något. Jag har uppfostrat dem till de män som jag själv skulle velat möta och nu är de precis såna och jag är sååå stolt!

Grattis älskade Senior på din 18-årsdag! Jag kommer alltid att finnas där för dej, men nu är det dags att stå på egna ben och testa om vingarna håller. Lycka till i livet min älskade unge! Jag älskar dej för alltid, glöm aldrig det!

.

Inte kunde jag tro att jag skulle få ett så bra liv! När jag satt där på akuten med en misshandlad son och var tvungen att sluta mitt arbete som personlig assisten för att skolan ringde mej hela tiden, då var det svårt att tro att något i mitt liv skulle bli bra…

Det är tur att hjärnan är selektiv och glömmer mycket av det som är jobbigt. Men när jag gräver lite och läser en del av det jag skrivit för några år sedan, då kan jag ändå komma ihåg känslan av den där hopplösheten.

Att ha barn som inte är som alla andra, att vara utanför många sociala tillfällen, att inte ha någon förståelse och att hela tiden slåss för sina barns rättigheter. Det är jobbigt! Inte bara jobbigt, det är kränkande.

Jag trodde nog aldrig att livet skulle bli annorlunda. Jag hade gett upp tanken om ett arbete utanför hemmet, framför allt hade jag gett upp tanken på ett liv tillsammans med någon… Men jag klarade mej ändå bra och hade accepterat hur jag hade det. Det var jag och barnen mot resten av världen – vi klara allt så länge vi fick vara tillsammans!

I 10 långa år klarade jag mej själv. Jag är skitbra på att klara mej själv. Jag kan allt! Sen hände något… Martin kom in i vårt liv, av egen fri vilja. Knäppgök  🙂

Idag sitter jag är med en sambo, som stannar hos oss för att han vill. Som gör allt för mej och barnen. Senior litar återigen på vuxna/lärare, trots att de svek honom ordentligt när han låg där blåslagen på skolgården. Trots att de gett honom en svår skolgång. Hans betyg nu i tvåan på gymnasiet var outstanding! Så bra att han knappt kunde fatta det själv. Han har blivit en otroligt härligt ung man, som bara behöver lite extra förståelse då och då. Junior är en charmputte som med sitt smajl lyckas med det mesta  🙂

Jag trivs med mitt liv! Något jag knappt vågade önska för 10 år sedan… så det finns hopp även för de föräldrar som har annorlunda barn och som inte alls ser något positivt i livet. Jag var nere i det svarta och vände. Man måste bara härda ut och lära sej av allt som händer. En dag vänder det – jag lovar!

.

Många kanske tycker att sonens adhd har lugnat sej eller att vi kommit lindrigt undan. En och annan kanske tom tycker/tror att han vuxit ifrån sina bokstäver… Så är det inte!

Vid den här tiden på året märker man tydligt att han inte är som andra. När tiderna i skolan varierar, det är utflykter och annat som ”stör” hans vardag, sånt som andra ”normala” ungdomar tycker är skönt – då blir han istället irriterad och uppjagad.

En preson med adhd, och kanske särskilt tourettes syndrom, vill ha dagen som den brukar vara. Det ska lixom vara som man är van vid, varken mer eller mindre. I slutet av terminerna är det ju inte så och det märks direkt på hans humör. I år är det ändå MYCKET bättre än det har varit. Förr om åren fick jag hålla honom hemma de sista 3-4 veckorna eftersom det blev för mycket för honom med allt som hände i skolan. De senaste åren har det bara varit någon dag som han behövt vara hemma.

Idag var det någon slags ”safari” inne i stan. Eleverna skulle ta sej till olika platser med hjälp av ledtrådar och sen mötas och äta lunch. Säkert jättekul, men för honom blir det en hjärnstress som är jobbig att klara. Så jag sa helt sonika till honom igår att han kunde sjukskriva sej om han tyckte det kändes bättre.

Jag som mamma uppmanade honom alltså att skolka… hur rätt är det då? Helt rätt faktiskt! Ibland finns det situationer då man helt enkelt måste få en liten gräddfil och idag var en sån dag. När han vaknade idag var han helt avslappnad och glad, istället för som igår när jag upplevde honom som en superspänd pilbåge. Idag är han istället ute och övningskör med morfar. De ska köra i stadstrafik och utsätta honom för mycket trafik och knepiga situationer. Halkbanan är bokad, uppkörning ska bokas inom kort. Så nu gäller det för honom att öva och öva. Teorin har han hållit på med länge och den ska nu pluggas på lite mer intensivt.

Det är inte så lätt alla gånger att inte vara som alla andra… så ibland får man underlätta lite för de personerna och visa lite större förståelse. Det handlar inte om mer än att synskadade får glasögon och hörselskadade får hörapparat. Grejen med adhd är bara att det inte går att mäta och inte finns något som hjälper så enkelt som ett par glasögon…

Så man får trolla med knäna och hitta på hjälpen själv. Ibland fungerar det, ibland inte… men att få vara ledig med morfar brukar nästan alltid hjälpa  🙂

.

Igår var jag alltså på möte i skolan för att reda ut problemen kring Seniors religion. Efter att ha sett kriterierna för G, kan jag bara konstatera att målen är VÄLDIGT högt ställda. Men detta ligger på ett helt annat bord och går inte att ändra på en kvart, så det är bara att acceptera just nu. Däremot kan man diskutera vägen dit och hur man ska nå målen.

Religionläraren var inte helt med på noterna när det gällde adhd och hur en person med funktionshindret fungerar. Som tur var så fanns både Seniors pappa och specialpedagogen/bitr rektor med, och vi kunde alla förklara för henne hur just Senior fungerar.

Det stora problemet var informationshämtning och examination. När de ska hitta svaren på instuderingsfrågorna får de leta själva i en bok och där står inte allt, utan man måste leta på nätet också. Senior kan inte välja ut det som är viktigast och lära sej det, utan läser allt han hittar och får rena soppan i skallen. Han behöver ett begränsat område för att hitta sin information för att kunna förstå det han läser. När han sen ska visa vad han kan är det svårt att hålla isär all fakta. Han kan inte ha ett prov om alla religoner samtidigt, utan behöver ta en sak i taget. Dessutom kan han inte utveckla sina svar i skrift, utan behöver ta en del muntligt.

Detta tyckte hon var ganska konstigt och visste inte alls hur vi kunde lösa. Men efter fler förklaringar så gick hon iaf med på att ge Senior en avgränsad mängd fakta att plugga in och sen ”förhöra” honom på just detta dagen efter. Detta kommer att ta tid och han kommer nog inte hinna igenom innan sommaren och i betyget kommer det alltså bli ett IG. Men de fortsätter till hösten och slutbetyget kommer i bästa fall visa ett G, om han är värd det.

Huvudsaken är inte betyget, huvdsaken är att han har getts möjlighet att visa vad han kan. För han kan det här! En viktig del i detta är också att läraren ska lära sej vad adhd handlar om så att elever som kommer efter ska få en schysst behandling. Man kan tycka att lärare ska kunna detta och få kunskapen redan i sin utbildning, men så är det inte. Nu vet hon iaf mer, Senior är nöjd med lösningen. Så nu håller vi tummarna för att det ska gå vägen.

Vad det gäller mitt agerande, så kan jag säga att jag var lugn nästan hela tiden. Det var väl bara ett par gånger jag fick hicka och kritiserade skolan direkt. Men som de flesta vet så gnäller jag aldrig utan att ha förslag på en lösning. Å i detta fall hade jag mängder med förslag, några ska vi testa.

To be continued…

.

Så skrev jag på facebook igår och fick en mängd medhåll från alla möjliga håll. Men också ett ifrågasättande, nämligen att detta vet man ju inte när man skaffar barnet. Å det kan ju vara sant… men man kommer väl ihåg hur det var när man själv var barn/tonåring? Klart det var konflikter!

Jag tror aldrig att jag varit så arg eller hatat så mycket sedan barnen föddes. Arg när barnen trotsat eller gjort dumheter, hatat när någon utsatt barnen för en oacceptabel behandling. Att då få ett barn med ett funktionshinder, gör inte saken lättare. Då ska man inte bara ”hantera” barnet, utan även sin egen sorg, fördommar, samhället och en massa annat. Att ha barn är jobbigt – att ha barn med särskilda behov är 100 ggr värre.

När jag fick barn blev jag en Tigermamma. Jag kände så tydligt redan när man la upp Senior på mitt bröst att ”Dej kommer jag att slåss för! Den som kröker ett strå på ditt lilla huvud ligger mycket illa till!” Så tror jag att de flesta mammor tänker, iaf de jag har runt mej. Hur papporna tänker får stå för dem, nu pratar jag om mammor.

Sedan den där dagen för snart 18 år sedan, när Senior intog världen, har jag slagits för hans skull. Det har inte spelat någon roll om det varit grannar, lärare, släkt eller andra som startat konflikten – det har lixom bara varit att ta tag i den. Man har inget val. Man är inte duktig som försvarar sitt barn. Mitt barn har inte ”tur” som har mej som förälder. Jag har bara gjort det som krävs av mej i min egenskap av mamma. Det är min förbaskade plikt att slåss för honom.

Visst kan det vara obehagligt att veta att man kommer att skälla ut en person eller att själv bli ifrågasatt. Men man vänjer sej faktiskt… och jag brukar börja med att föröska prata med personen ifråga eller skriva ett förklarande mail. I fallet med skolan begärde jag ett möte eftersom jag är trött på deras oförmåga att ta hand om elever med särskilda behov. Jag struntar i IG eller G. Jag vill bara att Senior får samma chans som alla andra och att man ser till hans förutsättningar. Är han värd IG ska han ha det, men har han kunskap för ett G så ska han få chans att visa det!

Så idag kl 9.30 ska jag träffa Seniors lärare och specialpedagog, öven Senior och hans pappa ska med. Så får vi se vad vi kommer fram till. Snart är det sommarlov, tack och lov! Sen är det bara ett år kvar i skolan, och då är 15 veckor bara praktik – så snart har vi iaf skolbekymren bakom oss. Å då har det ändå varit lugnt, grundskolan var MYCKET värre. Jag får väl vara glad att jag bara har två barn  🙂 

Så jag hävdar fortfarande att man ska tänka sej noga för innan man skaffar barn om man är konflikträdd, för konflikter blir det. Men det är värt alla tårar och all frustration – man får ju så otroligt mycket tillbaka. Å när tonåringarna nu lägger sina långa, slanka armar om mej och säger ”lilla mamma” då är lyckan total.

Man orkar mer än man tror och för sina barn gör man allt!

.

Då var det dax att gå en ny rond mot skolan. Den här gången handlar det om att läraren i religion inte riktigt behandlar Senior som vi tycker är lämpligt. Det där med att ge elever med särskilda behov en möjlighet att nå sina mål har hon missat…

Senior har skrivit om ett prov i religion fyra gånger och får fortfarande inte godkänt. Detta trots att han svarar rätt på frågorna, men tydligen skriver för lite. Har man adhd och tourettes syndrom så är det en bragd att överhuvudtaget få ihop rätt info till rätt religion! Senaste gången han skrev var han helt säker på att det hade gått bra och att han nu kunde lägga detta bakom sej, men så idag får han veta att han får göra om det igen. Då fick jag nog!

En 17-åring som blir uppriktigt ledsen och besviken har varken slarvat eller är nonchalant. Han pluggade massor och kunde sina grejer, men när han sitter i skolan och ska skriva så får han inte fram allt han vill. För den som kan adhd är detta helt logisk, men tydligen inte för skolan.

Så nu har jag skrivit ett långt mail där jag beskriver situationen utifrån vår verklighet och begärt ett möte med mentor, religionslärare och specialpedagog. Det ska bli spännande att se vad jag får för svar. Jag hävdar att det måste finnas andra sätt att se hans kunskap på, mer än att skriva ett prov, och att det är skolan som ska ge honom verktygen att nå sina mål. Att dessutom halva klassen är underkänd måste ju visa en viss brist hos läraren… eller?

.