Baileys - Fdensammamamman

Hunden och jag delar medicin…

oktober 20, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

För något år sedan fick vi vet att pälsbollen lider av för låg funktion av köldkörteln. Han var hängig, frös mycket och gick upp i vikt. Så han fick Levaxin och har mått hyfsat bra sedan dess. I våras fick vi veta att även jag lider av samma åkomma, så jag fick också Levaxin. Idag korrigerades min dos, så nu har vi exakt samma medicin och samma dosering och jag behöver inte längre hålla reda på burkarna 🙂

Min läkaren är den bästa som finns! Jag har vårdcentralen tvärs över vägen men väljer att åka nästan 10 mil för att få just Doktor Lennart. Han lyssnar, skämtar och hjälper mej med alla mina medicinska bekymmer. Det är honom jag har att tacka för att jag faktiskt mår så bra som jag gör. Hade det inte varit för honom så hade jag nog fortfarande inte vetat om alla mina fel i kroppen och förmodligen mått skit fortfarande.

Tyvärr har han varit sjukskriven en längre tid, även läkare kan tydligen bli det. Men nu är han tillbaka och idag var det alltså dax att träffa honom. Vi känner varandra även privat så först minuterna gick åt till att uppdatera läget på alla familjemedlemmar och hans hälsa. Sen var det min tur. Jag sa att jag iofs aldrig mått så bra tidigare, men att medicinen nog borde höjas ett litet snäpp till. Men det är ju inte jag som är läkare…

Han sa ingenting utan beordrade mej upp på britsen och gjorde sen en grundlig kontroll av allt! Inklusive mina nylackade naglar och vigselringen, han gillade bägge! När han gått igenom allt, suttit och grunnat vid datorn en stund och hummat lite så gav han mej rätt. Dosen skulle höjas lite och om sex månader får vi se om det räcker eller ej.

Att ha en läkare som lyssnar är så otroligt viktigt! Jag vet ärligt talat inte var jag hade varit om inte Doktorn Lennart tagit hand om mej. Jag var ett vrak när jag kom till honom, både fysiskt och psykiskt. På vårdcentralen tvärs över vägen tog man inte ens mitt blodtryck, utan avfärdade mej med att ”alla är lite trötta ibland”… Doktor Lennart tog alla möjliga tester och snart fick vi veta att jag gick omkring med en infektion som spridit sej i hela kroppen, jag hade sömnapné, fibromyalgi och hypotyreos plus lite annat smått och gott. Kommentaren ”alla är lite trötta ibland” ser jag numera som ett hån. Hur kan man ens säga något sånt som läkare till någon som faktiskt är sjuk och söker hjälp???

Jag är alltså inte helt frisk, men jag kan ärligt säga att jag inte kan minnas när jag senast mådde så här bra och kände mej så här frisk. Visst är jag tröttare än andra och påverkas mer av väderomslag och dåligt väder än andra. Men de bra dagarna är ändå ganska många och betydligt fler än de dåliga och jag orkar betydligt mer nu än för bara ett år sedan. Det var helt klart värt att byta vårdgivare och åka den långa vägen vid varje läkarbesök.

Därför vill jag uppmana dej som är missnöjd med vården att våga se dej om efter alternativ. Fråga vänner och bekanta om de är nöjda och kan rekommendera någon. Vi har än så länge rätt att själva välja vårdgivare, utnyttja det! I mitt fall var det livsavgörande och livsförändrande. Jag är så tacksam för att jag vågade och orkade, å andra sidan hade jag inget val… jag var desperat!

Så nu behöver jag inte längre ha koll på burkarna. Från och med idag har hunden och jag samma medicin. Enkelt 🙂

En bra sak med hösten…

oktober 16, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag gillar som bekant inte hösten. Visst är det fina färger och så, men blåsten, regnet och de gråa dagarna är fullständigt vidriga tycker jag. Å när temperaturen trillar ner under 10 grader, då vill jag faktiskt inte vara med längre. Då drar jag på mej ullstrumporna, långkalsongerna och onepiecen, tänder ljus och kryper ner i tv-soffan med hunden under en filt. Å där ligger vi!

Det enda som är bra med hösten är att man inte känner sej tvungen att ta vara på vädret, det finns ju ingen sol att ta vara på lixom… och då behöver man inte ha dåligt samvete för att man kurar inomhus en hel dag. Särskilt inte om det dessutom regnar och blåser för då vill inte ens hunden gå ut.

Idag är en sån dag. Vi har varit och handlat och gått en sväng med hunden, i övrigt har vi bara lullat runt hemma, småpysslat, tvättat och fixat med sånt som inte hunnits med på några dagar. Martin har suttit och gjort backup på tre av fyra datorer, så nu är alla våra bilder sparade och säkra. Vi har letat recept och tillsammans glatts åt att våra läsarsiffror på magasinet stiger rejält just nu. Idag finns ett kanonrecept som lockat massor med nya läsare, som ni bara måste testa! Klicka här!

Jag har legat länge i badet, haft ansiktsmask, gjort peeling och läst Allas. Nu blir det lite jobb en stund innan middagen serveras, nästa veckas matsedel ska skrivas och nästa veckas schema planeras. Det är en lugn vecka med lite läkarbesök och bara ett par roliga pressevent. Imorrn ska jag få se Slottet inifrån och den nya utställning med kungliga brudklänningar som öppnar på tisdag och på onsdag ska jag julbaka 🙂

Allt känns ganska lugnt och harmoniskt just nu. Vi har det bra här hemma, vikten är hyfsad, kroppen funkar oftast och alla runt oss mår bra. Även om vädret är som det är, så har vi en solresa i januari att se fram emot och flera mindre weekendresor fram tills dess. Jag vilar gärna i den känslan ett tag.

Ge er en härlig söndagkväll och en fin kommande vecka! Snart kommer minusgraderna, då kommer jag att låta lite annorlunda…

Kollapsar på soffan

september 2, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Dagarna bara springer förbi! Just nu är det fullt ös från morgon till kväll och det är inte alls så jag vill ha det. Eller vill och vill… jag hade gärna haft det så om jag orkat. Nu kollapsar jag på soffan så fort jag kommer hem från nåt skoj och orkar sen inget mer den dagen. Diskbänken ser ut därefter…

Just idag har det varit en vinprovning hos Oenoforos med god lunch av Fredrik Jonsson. Man dricker pyttelite, så jag kan inte skylla på alkoholen alls, men likt förbaskat så kraschlandade jag på soffan och sov i nästan två timmar efteråt. Hundpromenaden får vänta till kvällen, men pälsbollen verkar inte misstycka särskilt mycket där han ligger brevid mej och snarkar.

Mitt enda måste är enligt Martin att ta hand om mej. Mitt enda måste enligt mej är att ta hand om hund och hem… och sen mej. Just nu tas det inte hand om nåt… eller jo… Hunden tar vi hand om som man ska, han är viktigast av allt! Tack och lov så är han en sjusovare som inte kräver så mycket mer än kärlek, mat, en daglig långpromenad och en ständigt öppen dörr ut till trädgården. Så pälsbollen tar vi hand om men hur sjutton tar man hand om sej själv när man somnar så fort man sätter sej ner?

Bloggen och magasinet finns i bakhuvudet hela tiden. Där finns inga krav, men jag går ständigt och klurar på nya recept och inlägg. Så blir man efter tio år i ”branschen”. Bloggen är en naturlig del av mitt liv som är med oavsett vad jag gör. Just nu klurar jag på nya recept för säsongen, typ plommonpajer och annat smaskigt. Vi ska testa ett nytt recept i helgen, så får vi se om det kan bli något till Du i Fokus. Det är många som har frukt i sina trädgårdar och efterlyser recept, men inte vilka som helt – utan recept för Viktväktare. Så det försöker vi hitta på!

Å nästa vecka är det julafton varenda dag! Då börjar alla publikrepetitioner och det är teater nästan varenda dag. Underbart! Då blir det lugna förmiddagar så jag orkar kvällarna. Å sen ska allt skrivas om förstås. Jag vill gärna ha ut texterna på premiärdagen, oftast lyckas jag. Nästa vecka ska Martin på resa med jobbet, så jag måste fixa hundvakt också. Lyxproblem, jag vet!

Jag är alltså en bloggande hemmafru med hundra järn i elden som inte får något gjort, typ… Inte så mycket som jag skulle vilja iaf…

En sämre fibrodag…

augusti 17, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som ni vet så har jag bla fibromyalgi. Det innebär att jag ibland inte bestämmer över mina kropp utan är tvungen att göra som min kropp bestämmer. Idag är en sån dag…

Att ha fibro innebär att ha ständig värk och värken flyttar ofta på sej. Det innebär också att att man är sanslöst trött, hur mycket man än vilar. Många av oss fryser, har dåligt minne, tappar ord, har tröga magar och en massa annat. Å det finns inget botemedel, det är lixom bara att gilla läget och försöka hitta sin egen medicin. För mej hjälper sol och värme bäst samt träning i lagom mängd.

Men det här hattandet med regn ena dagen, sol andra och blåst en tredje fixar jag bara inte! Å då är det tröttheten som är värst, jag är så trött att det svider i ögonen och jag kan bokstavligt sova stående. När jag blir trött blir förstås minnet sämre och värken värre, hade jag haft ett jobb hade det varit svårt att jobba just idag. Det är en av anledningarna till att vi tog beslutet att ha mej hemma.

När jag har mina fibrodagar är jag inte särskilt trevlig och jag orkar oftast bara göra det mest nödvändiga. Idag valde jag träning framför hundpromenad eftersom det regnade och hunden ändå inte gillar att gå i regn. Men så hade jag också en inbokad fotografering… å eftersom det regnade var vi tvungna att fota inne och då var jag tvungen att städa…

Nu gick ändå fotograferingen väldigt snabbt och smidigt då vi bägge varit med förr och hade bilden klar för oss ganska omgående. Så på bara någon halvtimme var det klart och jag kunde krypa i min onepiece och lägga mej på soffan med pälsbollen. Jag somnade nästan direkt och sov till Martin kom hem typ.

Ett liv med fibro är alltså inte så enkelt, man är lixom inte riktigt chefen över sitt liv. Vädret bestämmer mycket hur min dag ser ut och hur jag mår. Å även om jag vägrar att lyda, så har jag lixom inget val ibland. Problemet är också att fibron inte syns och syns det inte så finns det ju inte i mångas ögon. ”Du ser ju så pigg och glad ut” har jag hört mer än en gång… ja, det hjälper knappast att se sur ut och man ser mej inte ute de dåliga dagarna för då kommer jag inte upp ur soffan.

Nu kommer hösten och många av oss med fibro har en jobbig period framför oss. Du kommer förmodligen inte att se det på oss, men vissa dagar mår vi så dåligt att vi knappt ens orkar svara på tilltal. Det är alltså inte för att vi är otrevliga, utan för att vi helt enkelt inte orkar. Så döm oss inte utan försök istället att förstå att det bara är en dålig dag i vårt fibroliv. Vi gör verkligen vad vi kan för att livet ska fortgå som vanligt, men det är f- inte lätt.

Därför grottar jag ner mej i resesajter och letar snabbt upp en ny resa som ska bokas inom kort. I vinter ser det ut att bli ett nytt besök i Egypten eller kanske Kap Verde… nåt ställe där solen skiner blir det iaf och där det inte är någon större tidsskillnad för den är också svårt för kroppen. Jag längtar redan!

Yngre av träning!

maj 19, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag brukar säga att jag tränar för att bli äldre och nu när jag tittar på bilder så ser det totalt tvärtom ut! Å andra sidan så är det kanske samma sak… fast två sidor av myntet?

Det ni ser på bilden är mej med tre års mellanrum. Den vänstra är sommaren 2013 och den högra är tagen idag. Jag väger i stort sett lika mycket på bägge bilderna, men har gjort en bröstförminskning på den högra. Enda skillnaden är alltså storleken på bysten och hårlängden. Jag borde alltså se äldre ut på den högra bilden, men känner att det är helt tvärtom!

2013 hade jag inte kommit igång med någon träning alls. Jag hade heller inte fått mina diagnoser; Fibromyalgi och Hypotyreos. Då jobbade vi på Viktväktarna, kämpade med vikten och jag var ständigt trött. Jag hade nått mitt viktmål och höll på att samla mod för att be om remiss till bröstoperationen. Den blev beviljad och operationen gjordes sommaren efter, i augusti 2014. Efter det började jag träna och mina diagnoser föll på plats.

Jag kan med egna ögon konstatera att träningen gjort mej yngre, starkare och förmodligen fått mej att leva längre. Målet var att orka mer, bli starkare och slimma kroppen lite. Jag tror att alla håller med mej om att jag ser yngre och friskare ut på den högra bilden. Eller?

Men är det så himla viktigt att se ung ut då? Nej, inte ett dugg faktiskt! Jag blir gärna äldre och får lite rynkor, men jag vill inte bli svag och sjuk. Ska jag bli gammal så vill jag orka med livet på alla sätt, annars får det vara! Å det är därför jag tränar! Det är det viktiga! Att de sedan syns är ju bara en positiv bonus.

Jag hävdar fortfarande att ska man gå ner i vikt så ska man göra det med mat. Träningen lägger man till för att må bra, bli starkare, friskare och för att leva längre. Ni ser här intill hur mycket träning gör på bara fyra veckor när det gäller måtten. Nu kan jag lägga till att man ska träna för att se yngre ut också 🙂

Bästa PT´n!

februari 7, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu har vi klarat av 8 födelsedagar, jul och nyår på 7 veckor. Idag fyller Baileys 9 år, han är den sista i raden av födelsedagsbarn innan det blir lugnt för den här gången.

Baileys är min bästa träningskompis och PT. Min energiladdare och kärleksbombare. Han är helt enkelt det finaste vår familj har! Jag är uppväxt med hund, men smärtan när vi tog bort min förra var så stor att jag inte vågade skaffa en egen hund när jag själv var vuxen nog att bestämma själv. Men när barnen blev lite större så ville jag ge även dem känslan av en riktigt kompis och ovillkorlig kärlek. Så för 10 år sedan började vi diskutera, planera och spara pengar. 1/4 2007 kom jag hem med vår lilla pälsboll som snabbt blev allas älskling.

Att ha hund innebär att man aldrig är ensam. För mej var det ovärderligt att ha sällskap de kvällar barnen var hos sin pappa. Att sitta där och klappa den lilla varma pälsklädda kroppen gav mej ett lugn som nog bara han kan ge. Många säger att har man hund så måste man gå ut i alla väder… njae… inte när det gäller vår grabb. Han gillar inte regn! När det regnar ställer han se på trappen och bara tittar på mej, hans ögon säger ”gå du, jag stannar hemma”. Så springer han snabbt ut på gräsmattan och gör det han måste. Sen springer han direkt upp och lägger sej i sängen igen.

Dessutom är han en riktig sjusovare och det passar mej väldigt bra! Om jag inte ska iväg och tvingar ut honom direkt på morgonen, så sover han gärna till långt efter lunch. Sitter jag och jobbar sover han belåtet i stolen brevid mej. Men visst får man motion när man har hund! Vi tar en lång promenad om dagen, då är vi ute kanske en timma. Orkar vi och har tid blir det en till, annars snosar Baileys nöjt runt på vår tomt. Han får vara ute hur mycket han vill, sommartid står dörren öppen dygnet runt nästan.

Nu är han alltså 9 år och lite gubbigt tjurskallig. Just Bordeterriers brukar leva länge, vi har faktiskt träffat hundar som är både 18 och 19 år gamla. Men Baileys är ju inte helt frisk. Han har fel på sköldkörteln, kramper som är rätt vanliga hos just borderterriers och en knöl som ska tittas närmare på. Det känns såklart jobbigt att tänka på, men jag tror inte han blir mer än kanske 11-12 år… å då får jag nästan panik! Tänk om jag bara får ha honom 2-3 år till!!! Hela magen knyter sej av bara tanken. Ett liv utan min pälskling. Hur är det livet? Visst är man begränsad när man har hund, men han ska vara där! Det går inte att tänka sej ett liv utan honom!

Men man måste ju vara realist. Baileys kommer inte att finnas hos oss om några år, hur många år vi får tillsammans vet ingen. Det enda jag vet är att ingen kan ersätta honom och att vi nog inte kommer att skaffa en ny hund på många år efter honom. Först ska vi åka på ett gäng resor, göra allt vi vill och sen när vi är färdiga med det får vi se. Vi har pratat om att vi ska ha varsin ”rollatorhund” när vi blir gamla. En som sitter i korgen på rollatorn och skäller på allt och alla. Martin vill ha en dvärgtax och jag vill ha en yorkshiereterrier. Men det är då det.

Idag firar vi världens mest älskade pälsboll! Vår tjurgubbe som fyller 9 år. Han har precis tagit plats brevid mej och drar timmerstockar så väggarna vibrerar. Å som jag älskar den hunden!

Min relation till Baileys…

november 19, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som ni vet så har jag en hund som heter Baileys. Det säger väl rätt mycket om vad jag tycker om…? Ja, jag erkänner! Jag är väldigt svag för drycken Baileys och skulle nog kunna leva på det och lakrits om jag även fick lite sol på näsan samtidigt.

Jag dricker det gärna som det är, men kan lika gärna ha det i en drink. Martin brukat skaka ihop Baileys, is, mjölk och lite Malibu – så smakar det som Bounty ungefär – jättegott!

Hittills har jag varit på tre olika event med Baileys, det var faktiskt på så sätt som jag och Annelie träffades på tu man hand första gången för två år sedan. I våras var jag på ett annat event där bakverken var i fokus och igår var vi på ett med vinterdrinkar. Jag blev inbjuden och tog med mej Annelie som min plusetta, det blev en plustvåa också då Annika också följde med.

Vi var på ett gäng pressvisningar på förmiddagen och efter lunch gick vi iväg till Svartengrens på Tulegatan. Där fick vi se hur man blandar fyra olika drinkar och förstås smaka på dem! Min favorit var en varm drink som smakade som en lyxigare variant av varm choklad och som kommer att passa perfekt i vinter. Eftersom den var så attans god och jag vet att flera av er där ute också tycker om drycken, så kommer recptet här:

Baileys Orange Chocolate Dream

50 ml Baileys

Varm choklad:
3 dl mjölk
1 dl grädde
100 gr choklad
2 msk sockerlag
1 nypa salt

Blanda Baileys med den varma chokladen. Toppa med en klick grädde, gärna smacksatt med grand marnier och lite rivet apelsinskal. Servera bums!

Fler recept kommer senare på Du i Fokus. Där kan du läsa allt om Amaryllisens dag som är idag och hur du ska sköta din blomma på bästa sätt för att sedan få den att blomma igen. Missa inte det!

Min tidsbrist är patetisk!

oktober 27, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Hur kan jag inte hinna nåt??? Jag har egentligen all tid i världen, men hinner ingenting! Min tidsbrist är faktiskt ganska patetisk!

Sedan jag slutade jobba på Viktväktarna har jag kunnat göra lite som jag vill med min tid. Från början var Martin arbetslös och tillsammans styrde vi upp hemmet, tog långa promenader tillsammans osv. Det enda som tog tid var bloggen och eventuella event runt den. Förra hösten startade vi Du i Fokus och sedan dess har jag haft hur mycket som helst att göra! Det mesta väldigt kul, men tiden har helt plötsligt minimerats.

Jag prioriterar mina sovmornar, eftersom de gör att jag kan fungera hyfsat normalt. Jag slutade ju faktiskt jobba pga min fibro, sömnapné och lite annat. Så att sova tills jag vaknar av mej själv är guld värt! Ibland är det pressfrukostar som jag anser att jag måste åka på och då blir hela dagen lite konstig.

Så oftast vaknar jag vid 8, duschar och käkar frukost och hamnar en stund framför datorn. Vid 11 blir det långpromenad med pälsbollen, då är vi ute en timme ungefär. När vi kommer in får han mat, jag kollar mailen och sen är det dax för mej att äta lunch. Eftermiddagen går åt till att skriva ett blogginlägg, få ihop några texter till magasinet och i bästa fall göra mina sjukgymnastik. Om det inte är något pressevent så jag måste åka in till stan. Då försvinner halva dagen ungefär och blogg och magasin får betas av en annan dag eller medan Martin fixar middagen. Sjukgymnastiken SKA göras varje dag, men det är såååå tråkigt att jag försöker ”glömma bort” det…

Dagarna försvinner alltså. De senaste veckorna har det varit en massa läkarbesök också och kommer att vara fler den närmaste tiden. Det tar också tid från skrivandet. Å då ryker tiden på Curves… tyvärr. Många stressar av när de tränar, jag blir stressad av tanken på att trycka in träning också. Som idag: då skulle jag vara på Vårdcentralen i Järna (ca 4 mil bort) strax innan 9 och ta bort en massa prickar. Kom hem strax innan 11, då gick jag med hunden, sen åt vi lunch, letade upp material och skrev en text till magasinet och nu sitter jag här och klockan är strax 15.00. Jag gick upp tidigt och är skittrött. Så jag ska bara skriva klart detta inlägg och sen lägga mej en stund innan jag åker in till stan på teater. Tiden bara försvinner!

Bloggen och magasinet tar kanske 4-5 timmar om dagen, hundpromenaden 1 timme, sjukgymnastiken 20 minuter. Då borde jag hinna ett par varv på Curves också, men det gör jag alltså inte just nu. Promenaderna och sjukgymnastiken får räcka just nu i motionsväg. Jag är alltså vaken ungefär 14 timmar per dag. Vad gör jag resten av tiden? Jag borde ju rimligtvis ha minst 5 timmar över… lunchen tar lite tid, den ska även fixas. Det går några minuter att hålla huset ok, slänga i en tvätt där, tömma en diskmaskin här… gosa lite med hunden… en tupplur…

Det är ändå skönt att veta att det bara är jag själv som stör mej på detta. Martin poängterar att jag är hemma för att ta hand om mej, inget annat. Det jag inte hinner idag, kan jag göra imorrn, Eller nån annan dag. Ikapp med allt lyckas jag aldrig komma. Jag ligger alltid efter med texter, blogginlägg, tvätt, städning eller träning. Det är nästan värre nu än när jag jobbade faktiskt. Kanske är det så att ju mer tid man har desto sämre blir man på att utnyttja den?

Det är som det är. Nu ska jag ta mina omplåstrade armar och sova en stund. Bedövningen har släppt och det svider som sjutton i fem sår. Nån timme i sängen får det bli, sen sjukgymnastik innan det är dax att möta upp Martin. Ikväll ska vi se publikrepet av Snövit på Maximteatern, den med bla Yohio, Nanne Grönwall och Niclas Wahlgren. Ska bli skoj!

Gäsp och gonatt!

Inte ens 100 dagar kvar!

september 30, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Dagarna bara swischar förbi, precis som vanligt i mitt liv. September är inne på sin sista dag, en månad som försvunnit i raketfart! Det har varit mängder med roligheter, bland annat ett helt gäng teaterföreställningar. Men den här veckan har allt lugnat ner sej betydligt och jag har lyckats komma ikapp med en del av allt som försummats här hemma. Bara att se botten på tvättkorgen är lycka ibland 🙂

Måndag och tisdag har mest gått ut på att ta hand om hunden och hemmet. Baileys har fått långa promenader, tassvård och mycket gos. Jag har tvättat, röjt köket, tagit hand om goodiebags och till slut lyckats dammsuga. När dammråttorna börjar likna flodhästar, då är det lixom dax… Åsså har jag tränat och gått igenom mailkorgarna hyfsat noga. Vad det gäller jobb så ligger jag efter så det bara visslar om det, men jag kommer nog aldrig att vara ikapp där.

Två dagar när jag varit hemma dygnet runt och bara gjort saker i min egen takt. Så huimla skönt! Så är det idag med, men ikväll ska jag iväg på roligheter igen. Då ska jag vara med vid boksläppet av Rosa Kokboken 2 på Birkaterminalen. Jag var med när den första släpptes förra året och det var en så himla mysig kväll, så det här vill jag inte missa. Att det är för en god sak gör ju inte kvällen sämre. Berättar mer om kokboken en annan dag.

Just nu låter jag bara tiden gå och räknar ner dagarna tills jag får åka till Arlanda och sätta mej på flyget till Gambia igen. Inte ens 100 dagar kvar nu! Jag chattar med Smile någon gång i veckan och han ser verkligen fram emot att turistsäsongen ska ta fart efter 18 månaders stiltje. En bekant åt oss åker ner i slutet av oktober, då ska han i bästa fall få en ny telefon och sen kommer vi ner efter nyår med kläder, smågrejer och skolsaker till familjen.

I år ser jag alltså inte fram emot jul som jag brukar göra, eller jo… det gör jag, men jag ser ännu mer fram emot januari. Då ska jag tina upp i 30-graders värme på en tom sandstrand i mitt favoritland. Å ni får förstås följa med! Antingen rent fysiskt, läs här ovanför hur ni ska göra för att åka med på resan, eller via bloggen – jag kommer att blogga så ofta jag kan. Det är en kombinerad jobbresa, då jag ska skriva om Linda som bor där, göra en resereportage och lite andra spännande grejer.

Å just när jag skriver detta sitter jag och fryser med en varm tekopp i handen. Hösten är skitjobbig! Hur mycket jag än klär på mej så fryser jag, det är en kyla som kommer inifrån och som gör ont inne i skelettet. Tydligen en ganska typisk fibrogrej. Så det där med att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder – det stämmer inte riktigt på mej. Jag behöver lite värme mitt i vintern för att helt enkelt stå ut. Eftersom förra årets resa ställdes in, kan jag lugnt säga att jag längtar så det gör ont!

Det är nästan så man skulle vilja börja plocka fram saker och kolla vad som ska med redan nu. Men det är liiite för tidigt än. Jag får nöja mej med att visa bilder och berätta allt om landet för U som åker dit i oktober. Vi ska ses på lördag och då ska jag frossa i biler och minnen. Hon kommer veta allt när vi är färdiga 🙂

Nu ska jag ta en liten tupplur, innan det är dax att fixa till sej och åka in till stan och träffa Babsan, Tilde de Paula, Lillbabs och alla andra som bidragit med recept till kvällens kokbok. Ha en fin eftermiddag och kväll everyhopa, det ska jag ha!

Värsta årstiden är här!

september 1, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så blev det återigen september. Sommaren är över… susck! Till råga på allt så bjuder höstens första dag på regn. Blä!

Jo, jag AVSKYR hösten och vinterhalvåret! Jag bor i fel land och borde har stannat i Afrika när jag väl flyttat dit. Men vad gör man inte för kärleken…? Jo, man flyttar hem, gifter sej, skaffar två barn som behöver trygg och bra sjukvård och livet rullar på. Sen skiljer man sej, men kan ändå inte flytta eftersom barnen fortfarande behöver den där sjukvården… så man anpassar sej men längtar… efter sol och värme året runt.

Nu är barnen stora, så egentligen skulle jag ju kunna flytta. Men då finns det en hund och en ny man att stanna kvar för och skulle de där barnen skaffa egna barn, så vill man ju finnas i närheten. Så istället för att flytta till värmen skriker jag högt om hur jobbig hösten är, reser bort några veckor och står på så sätt ut ytterligare en hlst och en vinter.

Sverige är ett himla bra land, om det inte vore för de onödiga årstiderna hösten och vintern. Här finns allt man behöver när det gäller just sjukvård och här finns min familj. Så jag stannar även om längtan till värmen ibland riktigt sliter i mej. Det är tur att jag har en förstående man som ser när jag mår dåligt och då bär mej framåt med sin kärlek. Han uppmanar mej att göra något kul, ta en resa på egen hand eller ser till att vi tillsammans bokar något som vi båda kan se fram emot.

Idag städar jag undan sommaren. Tvättmaskinen är full med sommarkläder som ska hängas undan. Men bara till i januari får de vila, då åker vi till afrikas värme igen. Då får vi träffa vår andra familj och se hur det gått med hustak och raserade husväggar. 126 dagar kvar… något att se fram emot och längta till. Jag kan redan känna sanden mellan tårna och se mej själv sitta på balkongen och se aporna i träden som nyfiket kikar på mej. Barnen ska följa med, vi ska få tid tillsammans. Härligt!

Just nu smattrar regnet på rutan och jag hör hundens snarkningar från sovrummet. Jag har det bra. Ett bra liv. Jag har allt jag behöver och ska till och med gifta mej! Ändå känner jag hur melankolin sprider sej i kroppen och hur jag redan saknar sommaren och inte snabbt nog kan få april igen. April, månaden då livet återvänder. Men jag älskar julen, så jag får väl hoppas att tiden dit går snabbt. Å sen kommer alla födelsedagar och i allt detta ska ett bröllop planeras.

Man ska ju se positivt på allt sägs det. Ja, jag försöker. Det går sådär…