Det onormala har blivit vardag
I början av mars rekommenderades de som kunde, att arbeta hemifrån. En helt ny arbetssituation uppstod för många, dock inte för mej som alltid jobbar hemma. Nu har vi gjort detta i 3 månader, och något som var ovant och nytt för många, har nu blivit vardag.
Innan Martin omskolade sej för sex år sedan, jobbade vi bägge två hemifrån på dagarna med olika förberedelser, sen åkte vi iväg på kvällarna och hade lektioner på olika orter för Viktväktarna. Han var alltså inte helt ovan vid att jobba hemifrån och vi var inte helt nya på att spendera hela dagarna tillsammans – tvärtom! Vi hade gjort det våra första 6 år tillsammans, trivdes med det och hade faktiskt saknat det en hel del.
Vi insåg rätt snabbt att pandemin inte skulle gå över på några veckor, utan snarare hålla på i flera månader – så vi fick göra om lite på kontoret på övervåningen för att det skulle fungera för honom rent praktiskt och i längden. Martin installerades alltså på övervåningen, medan jag fortsatta jobba vid mitt bord i vardagsrummet på nedervåningen. Så har vi haft det i tre månader nu och det funkar hur bra som helst.
Från början var det jättemysigt att kunna umgås så mycket igen, det var ju så vi hade det från början och vi har saknat det bägge två. Vi la direkt upp en plan som skulle fungera både jobbmässigt och samtidigt vara en hälsosatsning för oss själva.
Martin går upp vid 6 och börjar jobba nästan direkt, jag kommer till liv vid 7.30. Beroende på veckodag och väder börjar jag med frukost eller träning och vid 9.30 går vi ut på promenad med hunden. Då har vi fixat 3500-4000 steg redan innan lunch, som vi äter tillsammans vid 11.30. Eftermiddagen går åt till jobb för oss båda, på varsin våning alltså. Vid 16.30 är Martin färdig för dagen och vi tar nästa promenad innan vi äter middag. Det funkar jättebra och vi trivs toppen med detta arrangemang.
Vi har alltså fått en ny vardag som vi trivs med, som ger oss mer tid tillsammans och gynnar vår hälsa. Jag är på målvikt igen, men mer vältränad än någonsin. Martin har gått ner 6-7 kilo på den här tiden och betydligt minskat risken för allvarlig sjukdom om han blir smittad. Vi är jättenöjda, men den som är mest nöjd är Baileys – vår pälsboll. Han älskar att vi finns där för honom dygnet runt. Han tycker inte om att vara ensam och trivs bäst hemma med oss bägge på plats, han är i paradiset just nu. Dessutom kommer han ut oftare och längre och får dessutom vara ute hela dagarna eftersom alla dörrar står vidöppna för tillfället. Detta innebär även att han har gått ner lite i vikt, sover mycket bättre och mår bättre, så alla tre är totalt utvilade på dagarna.
Därför undrar man ju lite hur det ska bli den dag allt blir som vanligt igen. När Martin ska tillbaka till sitt kontor i stan och jag börjar springa på event igen. För att inte Baileys ska bli helt bekväm i den nya avslappnade vardagen får han vara hos mina föräldrar ändå ibland och är ensam när vi bägge åker och handlar. Han älskar sin nya vardag och är gammal, så det blir knepigt för honom att vara ensam mycket igen. Vi å andra sidan är glada att se honom i så bra form som han är nu och att han är så mycket piggare. Han är snart 13,5 år, så vi tar tillvara varje dag men vet också att det kan vara den sista. Å skulle det ta slut inom en snar framtid så fick han iaf de bästa dagarna med sällskap och härligt uteliv. Det känns bra att veta även om det är tungt att tänka på.
Vårt onormala har alltså blivit vardag och för pälsbollen blev det rena rama paradiset. Jag bara undrar hur länge det ska fortsätta och gissar på september/oktober iaf – kanske resten av året. 2020 var året man tryckte på pausknappen lixom…
