Ger inte upp riktigt än… -

Ger inte upp riktigt än…

mars 25, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Gårdagens smäll var inte kul och som den realist jag är så inser att jag förmodligen inte kommer att gå ner de kilon som jag måste. Det är alltså inte till operationen jag ska gå ner de här kilona utan till den slutgiltiga träffen med operationsläkaren. Hon som fortfarande kan blåsa av allt om vikten är för hög. Det är därför det är så viktigt. Operationen blir senare (om den blir) och tills dess hinner jag gå ner mer, men till nästa fredag är det tveksamt.

Men jag är inte den som ger upp! Så igår tog jag faktiskt årets första löptur, eller ja… första löpturen sedan i jul… sen började ju problemet med höfterna och en massa annat strul. Men igår tog jag på mej träningskläderna och greppade hunden och varvade löpning med snabb promenad och tog mej runt nästan 4 km. Det tog 35 minuter, men det är iaf bättre än den som inte gör något alls… Jag varvar den som stannar kvar i soffan med råge 🙂

Väl hemma hade jag en väldigt trött hund, så pass att jag kunde klippa klorna på honom helt själv. Annars brukar Martin hålla honom medan jag klipper, han gillar inte pedikyr eller manikyr något vidare kan man väl säga. Men igår gick det alltså bra.

Efter vår lilla löptur körde jag igång en DVD med pilates. Nu vill jag inte bara komma igång med löpningen utan även få en smidigare kropp och mindre ont i ryggen. Så en halvtimme med pilatesövningar fick det bli. Nu hade hunden vilat ut och hjälpte villigt till i alla övningar genom att peppande pussa och putta på mej. Har ni testat att göra golvövningar med en nyfiken hund i sällskap, så vet ni var jag menar. Det var inte lätt!

Men jag körde iaf igenom kroppen och insåg att jag skulle ha jordens träningsvärk idag. Funderade på att bädda nere på soffan igår kväll för att slippa gå i trappor idag… men valde ändå att sova uppe i min egen säng. Sov som en stock hela natten och vaknade vrålhungrig! Sen skulle jag alltså ner för den där trappen… jorå, det kändes ganska bra kan man väl säga. Men skam den som ger sej, så på men träningskläderna igen och medan Martin tog med sej hunden ut kunde jag idag köra både ett pass Tabata och pilates utan hjälp och alltså lite mer effektivitet. Å sen tog jag en tur på löpbandet medan jag ändå höll på. Så det blev en dryg timmes träning även idag. Å jo, jag kan springa trots de där E-kuporna som är i vägen. Jag trycker nämligen ner dem i dubbla sport-behåar så de sitter rejält fast. Då funkar det även om man har dem precis under hakan… ni ska få se en bild nångång.

Lite ont gör det i kroppen, men träning tar faktiskt bort en del av träningsvärken så det är betydligt bättre nu. Imorrn kör jag igen och sen blir det en vilodag på torsdag. I bästa fall kan jag ta bort de där 7 hektona som jag ökade tills på måndag. Så får vi se vad som händer till nästa torsdag… ska jag ringa återbud eller ej? Kampen mot kilona fortsätter!

Det är kört…

mars 24, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

En lakritsbuffé, en dag i lakritshimlen och ett dödsfall är ingen bra kombination när man ska gå ner i vikt… Särskilt inte om man har press på sej.

Dagens resultat visade alltså plus och ganska mycket; 0,7. Nästan ett kilo, allt jag gått ner förra veckan och lite till… Så det är nog kört. Doktorn kommer bara att skratta mej i ansiktet och säga att jag är en jäkla loser. Å det är jag ju, eller inte… för jag har ju inte direkt ”losat” något – tvärtom.

Så inte ens en person som jobbar med vikt kan alltså ha ett så stort mål i sikte och enkelt gå ner i vikt. För det är inte enkelt att gå ner i vikt! Jag höll mej inom mina dagliga PP alla dagar utom två och borde alltså ha stått still i vikt. Men eftersom det är jag så går jag upp! Jag gick inte en enda promenad förra veckan, men fick ändå nästan 10 000 steg om dagen eftersom jag rörde på mej massor i vardagen. Men se det räckte inte!

Jag måste hålla mina PP och ta min entimmes promenad och få upp pulsen VARJE dag! Så funkar min kropp och det vet jag ju egentligen. Min omsättning är bedrövlig och jag snittar mindre än ett hekto i veckan när jag sköter mej. Så egentligen har jag gått ner massor i vikt de senaste veckorna, en vikt som jag nu alltså gått upp igen. Idag vägde jag 61,6 och det gjorde jag när jag körde igång för tre veckor sedan… plus minus noll alltså och då har jag kämpat häcken av mej!

Men jag ger inte upp än, trots att det känns övermäktigt och för jävligt! Den här veckan blir det att sköta maten exemplariskt, gå en timme med Baileys och sedan komma igång med löpningen och kanske lite pilates. Lakritsvikten går nog bort ganska så snabbt, men det gör nog inte sorgekilona och stresskilona är jag rädd. Men jag kör på till nästa torsdag, så får vi se vad vågen säger då. Visar den över 60,5 så får jag lämna återbud och be om en annan tid.

Nu behöver jag verkligen all hjälp och pepp jag kan få. Jag avskyr verkligen vågen just nu!!!

Ångest och tandagnisslan…

mars 23, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har fått mitt träningsrum!!!

I torsdags när allt var bedrövligt och sorgligt fick äldste sonen för sej att han skulle bli inneboende hos en kompis. Å när min äldste son får för sej saker, så ska det ske NU! Vi pratade lite och han sa att efter allt som hänt under dagen ville han börja om och starta lite på nytt. Jag tyckte det lät som en helt ok idé, så han packade ihop det han behövde för ett par dagar och sen drog han iväg. Det var ju lite plötsligt, men mer än dax! Har man fast jobb sedan flera år så ska man helt enkelt inte bo hemma, man ska ha sitt eget liv.

Idag kom han och packade ihop resten. Han har det mesta dit han flyttar, men en del kläder, en byrå, dator, tv, skrivbord och lite sånt ska ju följa med honom förstås. Det han inte behöver där, men som ska med till ett permanent boende senare får stå i garaget så länge, bla hans säng och vinterkläder. Det tog inte lång tid så var hans lilla rum helt tomt.

Fram med städprylar, torka varenda millimeter, torka golvet, sätta upp nya gardiner, ta in lite blommor. Å sen… in med löpbandet! På bara några timmar hade jag fått mitt efterlängtade träningsrum! Å mitt vardagsrum är för första gången sedan 1993 bara ett vardagsrum å inte ett kombinerat lek/träning/vardagsrum. Oj, just det ja… ångest ska man ju ha nu ja… sista barnet flyttar hemifrån… hejåhå så sorgligt… eller inte…

Att barnen flyttar är det ultimata beviset på att man lyckats som förälder anser jag. Det visar ju att man gett dem en stabil grund och att de är så pass trygga i sej själva att de vågar pröva sina vingar. Nu är det upp till dem att klara sej själva och lösa sina problem på sitt sätt. Visst finns jag här, men nu är de vuxna och får be om råd om de behöver. Snart ska de själva kanske bli föräldrar med allt vad det innebär… men det får gärna dröja 🙂

Jag har alltså kört min sista tvätt åt dem, även om det kanske blir något på sommaren när vi är på Öland tillsammans. Skulle de behöva komma hem igen för ett tag så får de ta gästrummet och ställa sina grejer i garaget, de flyttar inte hem igen. Har man flyttat ut så har man, det är lixom en oskriven lag. Vi fortsätter att leta lägenhet åt honom, så får det blir när det blir. Klart han vill bo i något eget och det ska han ju självklart också göra så fort det går. Under tiden kommer han ha skitkul! Det hade jag när jag hade en inneboende i min första lägenhet. Det är himla kul att bo med en kompis, även om det är en miljon gånger skönare att bo ensam. Men man lär sej av allt och alla man möter, så det här är bara nyttigt för honom.

Nu är det alltså bara jag och Martin kvar här hemma. Åsså Baileys förstås! Nu börjar vi ett helt nytt liv tillsammans. För första gången är det bara vi och snart kommer ännu en förändring… det händer mycket nu. Häng med så får ni snart veta vad…

Å imorrn är det vägning… jag bävar…

Solat halvnaken minsann!

mars 11, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Asså det är så härligt ute att man nästan går sönder!!! Här i Tumba har våren kommit långt, till och med blåsipporna blommar. Och jag bara älskar det!!!

Å det är ju en himla tur att vädret är så fantastiskt som det är, det gör ju min viktkamp otroligt mycket lättare. Idag var jag återigen ute på min halvmil, fjärde gången på sex dagar – visst är jag duktig?! Jag går samma sträcka varje gång, det är två REJÄLA uppförsbackar på varvet och jag känner redan hur stegen blir lättare för varje gång jag går. Om några dagar ska jag varva lite med att springa också är det tänkt.

Jag föredrar promenader när jag ska gå ner i vikt, särskilt om det ska gå snabbt. Man får upp flåset, men inte så mycket att man blir hungrig och behöver äta efteråt. Av promenader bygger man ju heller inga muskler, även om det inte är något större problem för oss kvinnor. Men det är en lågintensiv träning som man kan göra länge och som gör mycket för kroppen och det gillar jag. Dessutom kan man göra det var som helst och det enda man behöver är ett par bra skor. Enkelt!

Jag använder Endomodos app på telefonen för att mäta distans och tid och självklart vill jag förbättra tiden varenda gång! Men så blir det ju inte alltid… å huvudsaken är ATT jag går inte hur lång tid det tar. Jag använder ingen musik utan lyssnar på naturens ljud och noterar varenda växling som sker varje dag. Förra veckan såg jag en enda tussilago, idag var det hundratals och dessutom alltså både vit- och blåsippor. Baileys nosar runt, rullar sej och försöker göra mer än jag låter honom. Skulle han få nosa på allt han vill, så skulle det ta flera timmar att gå runt. Jag bestämmer!

När vi kom hem idag var det så varmt att jag kunde ta av mej tröjan och sola lite på trappen på baksidan. Så otroligt härligt! Och lite färg på näsan blev faktiskt. Så det känns riktigt härligt! Jag känner hur kroppen omformas och är helt övertygad om att jag kommer att vara i mitt livs form i sommar. Frågan är bara om jag når målet till den 4 april, vi får väl se…

Att det ska vara så svårt!!!

mars 10, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det är dit jag ska…

Så var vi där igen… måndag = vägning… och nu är ju den där attans vikten helt avgörande för om jag ska få min operation eller inte. 3 hekto ner blev det den här veckan och det är för lite om jag ska hinna i mål till 4 april. Hur i hela friden ska det här gå???

Nu väger jag iofs mest just på måndagar och undersökningen är en fredag, så kanske kanske. Men nu måste jag verkligen vara ännu petigare än jag varit hittills. Förra veckan var jag skitdukig alla dagar förutom fredagkväll och lite på lördagen (ja, det blev lite Baileys till melodifestivalen….). Men jag har tagit långa sköna promenader nästan varje dag och så blir det även o fortsättningen. MEN och det är ett stort MEN… den där sömnen…

Martin är förkyld och snarkar högt, byter han eller jag rum så blir hunden orolig och går mellan oss. Hundskrället är dessutom inne i en orolig period när han ändå är ute och vankar runt i huset på nätterna. Han kommer inte till ro och då kan inte jag heller sova. Och som ni kanske vet så är min sömn avgörande för hela mitt liv. Sover jag inte så går jag heller inte ner i vikt, då funkar ingenting!

Så just precis idag ska 1,5 kg bort, i fredags var det 1 kg… men det är bara att kämpa på. Ni hänger väl med mej och stöttar? Imorrn och på fredag har jag efterlyst promenadsällskap, så vill ni ut och gå är det bara att hojta. En halvmil runt Hamra Gård och deras kossor ska det bli, minst fem dagar i veckan och jag har gärna sällskap.

Om jag ser den 2 april att jag inte lyckas så får jag väl ringa och skjuta fram tiden eller nåt… det är reservplanen. Men det ska gå!!! Hjälp mej!!!

Kallelsen har kommit!

mars 6, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Den 6 december träffade jag koordinatorn för bröstplastik och blev beviljad en bröstförminskning. Det var på det berömda håret, hade jag vägt ett hekto till hade det varit kört. Så hon rådde mej att gå ner i vikt tills jag skulle träffa läkaren som ska operera mej. Absolut tänkte jag… och drog på mej inflammationer i bägge höfterna och fick promenad och träningsförbud.

Så här har jag suttit nu och försökt att tänka på vad jag stoppar i mej för att iaf inte gå upp i vikt och hoppats på att den där kallelsen skulle dra ut på tiden. Igår kom den… den 4 april ska jag träffa läkaren som ska operera mej och nu måste jag gå ner minst ett kilo till dess, gärna två så att jag är på den säkra sidan. Nu har jag ju inte träningsförbud längre utan rör mej som jag vill. Nu har jag inget att skylla på, tvärtom – värsta moroten!

I helgen körde jag igång med mitt löpband igen och PT´n (hunden) låg på golvet och tittade på mej. Idag var PT´n och jag ute och gick en riktigt lång promenad i solen och letade vårtecken. Vi såg tussilago!!! I måndags körde jag dessutom igång med maten ordentligt igen. Så nu läggs allt in i Viktväktarnas supersmarta App. Jag vet att jag har väldigt svårt att släppa ifrån mej kilon, men det ska gå! Nu gör jag verkligen allt jag kan och i morse hade jag iaf årsbästa för 2014. So far so good alltså 🙂

Jag kommer att köra 5:2 i kombination med 3:7, träna 5 dagar vila 2 och 3 kompletta måltider 7 dagar i veckan . De dagar jag jobbar är det svårt att få till långpromenader, men eftersom vilan är minst lika viktig så tar jag jobbdagarna som vilodagar. Jag ska hålla min 26 dagliga PP och försöka hålla mej ifrån veckobonusen fram till läkarbesöket. Tur det är innan påsk…

Så nu kör vi! Jag gick samma sträcka som ett vårrus idag, på 55 minuter. Den 26 maj är det meningen att jag ska springa samma sträcka tillsammans med 15-20 medlemmar, helst under 35 minuter. Jag sprang på 37 förra året, så det är rimligt. Jag kommer att avsäga mej vårdgarantin så jag inte riskerar att opereras innan vårruset, utan efter 2/6 när livet lugnat ner sej lite.

Är ni med mej? Jag har mitt mål, jag får inte väga över 59,9 med kläder den 4 april. Sätt upp ditt mål och följ med mej på vägen, så ser vi hur långt vi når. Kom igen nu!!!

Händer mycket nu…

februari 24, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det snurrar fort just nu… Å ni vet ju vad jag tycker om det: inte! Jag gillar när det händer grejer, men ibland händer det lite väl mycket och skallen kokar lixom över av intryck som ska smältas.

Nu är iaf resa till Gambia bokad. Det blev lite på och avbokningar innan vi fick läget under kontroll. Vi är 7 stycken som drar iväg i november, vi var 11 från början. Men fortfarande kan fler ansluta sej till oss, det är bara att man höra av sej så försöker vi boka in er på samma hotell och går inte det så finns det flera andra hotell i närheten. Så än finns det möjlighet att åka iväg på årets häftigaste bloggresa 🙂

Å igår gick jag och vann en kryssning som måste utnyttjas innan 1 mars. Så det blev snabba ryck att fixa hundvakt och kolla vem som skulle med på den. Vi ringde upp lillpojken och frågade om han ville följa med, hans reaktion kan ni läsa i ett senare inlägg. Han sa inte nej om vi säger så…

Så jag är egentligen bara glad att dagens heldag i tingsrätten bara blev en dryg timme. Nu har jag hunnit fixa en massa detaljer som jag inte skulle hunnit annars. Det känns som man fått en extra dag den här veckan och det var behövligt.

Martins praktik är slut så vi har dessutom en ledig dag tillsammans innan han ska sitta i skolbänken igen imorrn. Han känner sej inte helt hundra och ligger just nu i soffan och läser Status12. Vi har bestämt att vi ska ta en lunchdate och äta sushi för att slippa laga mat och ta upp tid med det.

Återkommer senare under dagen med tankar och funderingar om lite annat…

Vilken nostalgikväll!

februari 12, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Martin och jag var alltså bjudna till galapremiären av Tillbaka till Bromma. Hur blir man det då? Ja, i det här fallet vann jag faktiskt en inbjudan för två. Förr om åren är det jag som skickat inbjudningarna… för en miljon år sedan jobbade jag på SF och var en av dem som bla jobbade med premiärerna. Ett otroligt roligt jobb! Så att gå på röda mattan in till biografen var en total nostalgitripp och den trippen skulle bli ännu starkare under kvällen. Men det visste jag inte…

Vi kom till biograf Rigoletto vid 17.55. Martin fick gå på röda mattan för första gången i sitt liv! Men vi gick inte till vänster innanför dörrarna där fotoväggen och alla fotografer var, vi gick åt höger istället och smög lixom förbi allt det. Istället ställde vi oss en bit ifrån och kolla in alla som kom. Jag tittade efter gamla bekanta och såg nog ganska lustigt ut. Huvudet gick som på en uggla ungefär för att scanna av alla som gick förbi mej. Men den enda som hälsa var Tony Irving 🙂

Jag såg en fd arbetskollega, men han var för långt ifrån för att jag skulle kunna hälsa. Så det var lite synd, men att bara vara i lokalen med den stämningen var lycka. Jag älskade alla mina jobb på SF och alla biografer jag jobbade på under mina 9 år på företaget. Men man kan väl säga att alla var där! När vi väl kom in i salongen satt jag brevid Hasse Brontén, framför Peter Magnusson och bakom Lars-Åke Wilhemsson. Eftersom jag vet att Lars-Åke älskar borderterriers, så var jag bara tvungen att knacka honom på axeln och visa en bild på Baileys. ”Men ååååå”, hördes det och sen påstod han att min älskling var lite långhårig! Vilken fräckhet! Eller… stämde det kanske… lite… jo kanske… Får skicka en bild på en nysnaggad jycke till honom 🙂

Sen började alltså filmen. Där satt vi med famnen full av Ramlösa, choklad från Lindt och chips från Svenska Lantchips och såg hur Peter Magnusson manövrerade alla tre huvudkaraktärer i filmen. Han var den töntige läraren Kennet, den lite rastlöse bohemen Steven och överklasskillen Anders. Tre klasskompisar som knyts samman av olika personer och händelser. Man får se hur deras liv blev några år senare och allt är definitivt inte rosenrött… Peter Magnusson kanske mest förknippas med skoj, trams och humor. Å visst är det humor i filmen, men tramset är borta! Det är en kärleksfull, feelgood-film, som belyser livet som det kan vara. Och allt knyts ihop på nåt sätt på slutet och man går därifrån med en skön känsla i magen av att allt ordnar sej till slut, på nåt sätt… Se filmen!!!

När filmen var slut torkades det en del tårar och hela publiken applåderade. Delar av produktionen och ensemblen gick upp på scenen och framförde sina tack och tog emot våra tack. Peter Magnusson var ju försåts tvungen att ta en bild av oss alla och lägga ut på Instagram. Sen gick vi i samlad trop till restaurang Society och Summit, där efterfesten skulle vara. Nu kom nästa nostalgitripp och den var överväldigande! Martin hade sagt att vi skulle till Grevturegatan, ok… hade han sagt gatunumret hade jag tappat hakan. Vi skulle nämligen hålla till på min gamla bank!

När jag var 15-17 år jobbade jag på Föreningsbankernas Bank och det var precis där festen skulle vara; i mina gamla banklokaler! Baren var i själva verket inne i bankvalvet och receptionen hade blivit konferensutrymme! Jag trivdes även på det jobbet, även om det innehöll vissa episoder som var mer mysko än andra… bla var jag ett av huvudvittnena vid den stora NCB-kuppen på 80-talet. En av de största ouppklarade bankkupper som gjorts, men det ska jag skriva ett annat inlägg om. Det var iaf väldigt roligt att komma in i lokalerna igen och jag gick andäktigt runt och tittade.

Vi fick supergoda smårätter och champagne. Baren var fri, men jag nöjde mej med två glas. Det var mycket folk och i vimlet såg man Robinson-Robban och Robinsson-Anna, Camilla Läckberg, Göran Gabrielsson, Katrin Sundberg, en mängd filmfolk och många, många fler. Vi minglade lite, satt och pratade lite, men var helt nöjda vid 22-tiden. Då gick vi med mina trötta fötter till närmaste tunnelbana och åkte hem. Senior hämtade oss från stationen så jag skulle slippa gå mera.

Så här i efterhand måste jag säga att det var en otroligt härlig kväll! Allt var precis som innan jag fick barn, när man kunde göra vad man ville – när man ville. Skillnaden var bara att jag nu är lite mer förståndig och uppskattar allt mer. Det här vimmellivet är ganska ytligt, med kindpussar och folk som bara ses i vimlet. Några är goda vänner, men en del känner knappt varandra, man känner bara till varandra och kanske kan varandras namn. Men det är mysigt på nåt sätt, det finns en gemenskap i det där ytliga.

Jag är otroligt glad för att jag fick komma och att jag fick känna av atmosfären igen och framförallt komma tillbaka till min gamla bank. Vilken grej! Tack Petré Event & PR och Nordisk Film för en härlig kväll och tack för att vi fick komma 🙂

Fy för tidiga mornar!

februari 7, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Imorse var jag uppe redan 6.15, det är till att chocka kroppen minsann! Det är ju inte riktigt vad jag är van vid, men hägrar en gratis frukost på ett av Stockholm finaste hotell så offrar man sej 🙂

Klockan 7.03 satt jag och Martin på tåget till stan, 7.29 var vi framme på centralen. Jag pussade honom hejdå och han fortsatte en station till med tåget, medan jag gick för att möta Annelie. Tillsammans tog vi beslutet att gå till Grand Hotell där frukosten skulle gå av stapeln. Det var faktiskt riktigt skönt med en rask morgonpromenad och vi var framme i god tid och kunde piffa till oss lite innan det var dax.

Syftet med frukosten var att se Resize Designs fina grejer. Möblerna är av svensk design och ritade av Viktor Lindbäck, en otroligt begåvad, ung, norrländsk kille som blev irriterad på utbudet av förvaringsmöbler när han flyttade hemifrån. Så han ritade det han ville ha och vann pris för bästa innovation på mässan Ung Företagsamhet. Hans specialitet är pelare som spänns fast mellan golv och tak som man sedan fäster hyllor av olika slag i. Pelarna ger inga märken och kräver inga fästanordningar, alltså kan de också flyttas runt lite som man vill beroende på vilka behov man har. Snygga och praktiska lösningar gillar vi!

Varför vi fick komma på frukost var för att Resize Design nu i februari släpper en helt ny möbelkollektion i genuint trä, metaller och sten. Allt tillverkas i Skellefteå och en stor del av arbetet sker för hand. Otroligt fina möbler måste jag säga och påminner lite i stilen om det vi har i sovrummet, även om vi har vitt.

Frukosten då? Ja, en frukost på Grand Hotell är ju aldrig fel. Vi fick goda smörgåsar, Pago´s juice, blåbärsdryck, kaffe/te och muffins. Jag nöjde mej dock med smörgås, juice och te – muffinsen och blåbärsdrycken fick vara. Mätta, belåtna och imponerade över fina möbler lämnade vi hotellet och promenerade tillbaka till centralen. 8000 steg senare kom jag hem till en väldigt sömnig pälsboll som fyller år idag; nämligen Baileys! Så nu ska resten av dagen bli hans 🙂

En sån dag…

februari 6, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag är en sån där dag då jag har en långa lista på allt jag behöver göra, så att jag kommer ihåg allt och kan vara helt ledig imorrn. Det går sådär…

De stora bitarna var att gå med hunden, handla, dammsuga, städa, sortera en miljon strumpor och skriva ett veckobrev. Jag har gått med hunden, handlat, dammsugit och… sen var det inget mera nä… Alltså har jag lite kvar, men nu är jag så trött att jag nästan stupar, så det får väl vara antar jag. Det är väl för jäkligt att man aldrig hinner undan med allt man vill!

Fast en stor grej som inte stod med på listan fixades också. Min pappa var här och bytte badkarsblandaren. Den har stått och droppat en hel evighet och gick inte längre att ändra temperatur på. Så här betalade vi för en massa vatten som vi inte använde och fick bada i den temperatur som vredet fastnat i, det behöver vi inte längre! Nu har pappa satt dit en blandare som går att vrida åt och som har mer än ett läge. Jabba, det tackar både vi och plånboken för!

Medan jag dammsög gick hunden in och la sej på värmegolvet på toaletten. Jag sköt igen dörren och han ligger där än och sover gott. Jag öppnade för att kolla om han levde, då blängde han bara på mej – så jag stängde dörren igen. Men går jag och lägger mej så kommer han nog, för han vill vara nära och gärna där det är varmt. Vår lilla lurvige älskling, psykolog och motionsredskap som fyller 7 år imorrn. Han betyder väldigt mycket den där pälsbollen 🙂

Nu börjar jag komma igång med motionen igen. Baileys och jag går snabbt ungefär en halvtimme varje förmiddag och med lite jobb och ärenden på det, så brukar jag iaf komma upp i sisådär 8000-10000 steg och då är jag väldigt nöjd. Det knäpper lite i höften ibland, men det är inte alls som före jul och det gör inte ont. Så snart ska jag nog kunna springa igen, den där crosstrainern är så fruktansvärt tråkig!

Det innebär att jag även tagit tag i vikten på riktigt igen och det borde visa sej rejält på vågen på måndag. Redan nu känns det att kroppen svarat villigt och det ska nog inte vara så svårt att få bort de där januarikilona. Å den där remissen till plastiken verkar ju låta vänta på sej vilket jag tycker är himla bra. Två kilo bort snabbt, så ska jag nog klara läkarens krav.

Ska nog börja skissa lite på det där veckobrevet och sen ta en liten tupplur. Kvällen går åt till nagelfix, Ica MAXI sålde ut en massa grejer billigt och jag lät mej villigt förföras av allt som fanns att köpa… så det ska bli fina naglar till imorrn. För då är jag bjuden på frukost på Grand Hotell! Strumporna? Det får Senior fixa, det brukar nämligen vara hans uppgift 🙂

Vad gör ni? Hur mår ni?

Tiden bara springer iväg!

januari 30, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag lever! Herregud va tiden springer iväg, de senaste dagarna har varit helt hysteriska. Jag tycker egentligen inte om när det blir för mycket att göra, även om det är roliga grejer – men det har varit alldelels för roliga grejer att säga nej till så jag får stå för konsekvenserna. För konsekvenser blir det…

Både tisdag och onsdag har bjudit på roliga event. Men de har också bjudit på tidiga mornar… VÄLDIGT tidiga för att vara mej. Nu har jag haft turen att sova gott hela två nätter på raken, och det gör ju saken betydligt bättre. Så det har funkat, men jag har varit väldigt enkel att söva efter jobbet kan man väl säga. De två eventen ska jag skriva mer om sen.

Idag är det torsdag och min helg har börjat. Men ledigt är det inte! Jag fick en liten sovmorgon men sen var det bara att snygga till sej och dra iväg till Järna Vårdcentral och Dr Kompis. Han tog fram stora skalpellen och gick loss. Plastikkirurgen ville ha mej lite tillsnyggad innan operation, så ett gäng födelsemärken och andra små hudförändringar skulle bort. Att ligga framför sin kompis med bar överkropp med han flyttar undan ”behagen” för att komma åt är väl inte riktigt naturligt, men det var ganska ok. Man märker när han är en kompis och när han jobbar, han är ett proffs.

Det tog ju en stund och vi pratade om barnen, han har fem stycken och jag 2-3 stycken att gå igenom så det tar sin lilla tid. Sköterskan kom med en och annan kommentar och tyckte nog att det var ganska skönt att det inte va så formellt, utan ganska avslappnat. Hon lappade ihop mej efter att han skurit sönder mej, sen pratade Dr Kompis och jag lite i enrum om hur vi ska gå vidare med utredningen kring fibromyalgin och lite sånt. Han fick se mina nya skor också förstås och kunde konstatera att det går framåt med mina små tillkortakommanden. Så fick jag en kram och ett ”ses snart igen”, då jag har tid att ta bort stygn och påbörja utredningen om någon vecka.

Mina nya skor ja… runt jul var jag helt slut i höfterna efter bara 3-4000 steg och jag var sååå frustrerad. I tisdags tog jag 11 500 steg och igår över 13 000 steg och jag kände ingenting alls i höfterna! Det här med att ha lika långa ben är ju faktiskt himla bra! Nu ska jag bara få den där kortisonsprutan i ena höften, så ska jag nog kunna springa snart igen 🙂

Jag längtar till sommaren och konstaterar att vi snart klarat oss helskinnade genom januari också. Snön som kom var inte i någon större mängd, så den här vintern kanske blir ganska bra trots allt. Om två månader kan vi börja skönja våren och då jäklar vill jag må bra! Å jag gör verkligen så gott jag kan. Tidigare var det en plåga att gå upp tidigt och att åka in till stan var i många fall helt omöjligt. Jag var för trött och jag mådde för dåligt, varenda liten utflykt tog rejält på krafterna och därför avstod jag. Det är jobbigt att gå upp tidigt nu med, men resorna in till stan är inget som helst problem och särskilt inte när det finns någon att möta upp som man går tillsammans med resten av vägen. Annelie, Nadja och Gunilla har verkligen hjälpt mej på vägen att bryta en del av den isolering som tidigare fanns. Det är jag enormt tacksam för!

Imorrn fyller jag tydligen år, så jag ska väl ta en svängom med snabeldraken och flytta lite på dammflodhästarna som är på väg att ta över hemmet. Men sen blir det nog en tupplur, hunden har redan tagit plats i sängen 🙂

Strul med sömnen

januari 27, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som ni kanske kommer ihåg så har jag en sömnstörning. Jag har en oförklarlig sömnapné som inte går att behandlad. Jag är alltså konstant trött och när jag sovit extra dåligt några nätter blir jag rätt kokko i skallen.

Sedan förra helgen har Baileys trasslat mellan 01 och 04 på nätterna, vankat runt mellan rummet och våningarna och varit allmänt orolig och jag har förstås varit så trött att jag känt mej helt död visa dagar. Igår sov han normalt igen och så även inatt, så nu har jag fått tillbaka både energi och tankeverksamhet och är nästan normal igen. Så skönt!

Ni anar inte hur puckad i skallen man blir när man inte sover. Man kan inte tänka, man blir irriterad, känner sej frusen och sjuk och en massa annat. Efter två ganska normala nätter har jag tagit en långpromenad med hunden, städat av i köket, kört en tvätt och gått igenom mängder av mail och annat småfix. Tänk att sömn gör så mycket!

Jag har testat mina omgjorda skor och de funkar faktiskt himla bra även om det känns lite mysko att ha två lika långa ben. Jag har ju aldrig haft det… så nu får vi se hur träningsvärken är imorrn. Det knäppte nästan inget alls i höften, så vi får väl se på måndag om Dr Torsten fortfarande tycker att kortisonsprutan ska in där eller ej. Han ska få kolla på min tumme också, för den har helt plötsligt börjat göra ont. Ser ni vad duktig jag är? Jag kollar upp det som känns fel! Kors i taket 🙂

Så medan energi finns passar jag på att få saker gjorda. Ska strax äta lunch och sen iväg och handla. Min mamma fyller år, så kvällen går åt till att fira henne. Bara en vecka kvar med födelsedagar, sen ska jag ta tag i vikten på riktigt igen. Just nu försöker jag bara att minimera skadorna… Skulle jag få en kallelse till plastikkirurgen nu skulle det vara kört kan jag säga… två kilo måste bort! Men den här veckan har iaf börjat bra med motion och bra mat. Kunde vara värre…

Alltså: dags för lunch och sen handla, kanske finns det tid för en liten tupplur på soffan också… kanske… Ha en riktigt bra dag everyhopa!!!

Livet som kontaktfamilj

januari 19, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

När man ansöker om att bli kontaktfamilj vet man på ett ungefär vad man ger sej in på, men man kan aldrig veta helt hur det är förrän man lärt känna barnet och det gått ett tag. Allt beror ju på barnet, hur uppdraget blir…

Nu har vi haft vår lillkille hos oss i snart ett halvår och vi börjar känna varandra rätt bra. Vi börjar hitta rutiner som fungerar och vilka knep man kan ta till i vissa situationer. Minior verkar ha testat oss klart och accepterar numera våra nej utan protest eller diskussion. Förra helgen var en vändpunkt för oss då det var mycket tjafs och gränsprövningar, den här helgen har allt varit som en räkmacka och väldigt lugnt. Numera äter han utan problem, lägger sej utan protest och springer inte runt och härjar i hela huset längre utan går lugnt mellan rummen.

Han har till och med vågat prova några nya smaker, räkor var riktigt äckligt medan aprikos var väldigt gott. Vi har sagt att han ska smaka och säga vad han tycker, vi blir inte arga om han inte tycker om det – så länge han provar. När räkorna inte föll herrn i smaken fick han rester från dagen innan och fattade då att det är helt ok att säga nej, bara man ger det ett försök. Å när han tyckte att aprikoser faktiskt var himla gott så förstod han varför man ska testa, det kan ju faktiskt vara en hit!

Vi har hittat knep för att få honom att ta det lugnt, han som inte kan sitta still ens fem minuter. Vi har gömt Baileys leksaker, annars viftar och leker han bara med dem och Baileys blir stressad. Han älskar Scooby Doo, så det får han se när han behöver lugna ner sej en stund. Idag har han fått hjälpa oss i hushållet en hel del; skottat snö, kastat skräp på sopen, hjälpt till att byta gardiner osv. I övrigt jobbar vi vidare med läsningen och bokstäverna och det går framåt. Han har väldigt svårt att inte göra något alls, men det övar vi på. Att bara ligga i soffan med huvudena tätt ihop och prata… han tycker att det är mysigt, men att det är svårt att ligga där någon längre stund.

Idag har han testat Baileys tålamod till den gräns att Baikeys fick nog och gav honom ett rejält nafs. Efter en stund erkänner han att han stod och trampade den stackars hunden på svansen, hårdare och hårdare och till slut gjorde det så ont att Baileys sa ifrån. Man kan väl säga att det var väntat… Minior har varit rejält på och vi har sagt ifrån mer än en gång. Idag fick alltså Baileys nog och sa ifrån på det enda sätt han kan. Men de är kompisar igen och Minior förstår varför vi sagt ifrån, det finns en anledning lixom… Just nu ligger Baileys i knät på Minior och de kollar på tv tillsammans.

Bitarna faller på plats mer och mer. Han verkar trivas hos oss, Baileys har en väldigt stor del i det. Han lär känna fler och fler av grannarna, särskilt nu när alla är ute och skottar. Fortfarande funderar jag lite över en del av hans egenheter; Kan 6-åringar verkligen inte sitta still alls? Är de alltid superhungriga mellan måltiderna, trots att de ätit ordentligt och även fått mellanmål? Måste de ha något i händerna precis hela tiden? Jag känner inte alls igen mina egna avkommor i honom och känner mej därför lite ”lost”. Men jag har inte haft några sk dagisbarn, kanske är det skillnad?

Det skulle iaf vara intressant att höra hur era 6-åringar fungerar. Kan de sitta still längre stunder? Kan de sysselsätta sej själva? Måste de pilla på saker hela tiden? Är de alltid hungriga? Retas de konstant med era husdjur? Berätta gärna hur din 6-åring fungerar 🙂

Missa inte att tävla om en signerad bok till din lilla älskling 🙂

I tidningen igen x 2

januari 11, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vi slutade förra året med att vara med i Expressens webb-upplaga, då handlade det om fyrverkerier och hur dåligt vår hund brukar må under december och januari. Ämnet är fortfarande aktuellt eftersom det smäller än i området där vi bor och hunden fortfarande är väldigt tveksam till att gå ut. Förra året höll det på januari ut, vi får väl se när det slutar den här gången…

Med anledning av detta så har vi gått ihop ett gäng och skrivit en insändare till en av våra lokaltidningar; Södra Sidan. Igår var den med i webb-upplagan och idag kommer den ut som gratistidning i ett gäng brevlådor i bla Tumba, Tullinge, Vårby och Skärholmen. Insändaren trycker på miljön och inte på våra husdjur även om det enbart är hund- och kattägare som skrivit under. Miljön finns lixom inga ursäkter att inte skydda och den går varken att ge lugnande eller flytta på som man faktiskt kan göra med en hund när det skiter sej rejält. En av dem som skrivit under är riksdagspolitikern Fredrick Federley (C) som jag hoppas ska tjäna en och annan röst på inlägget, samtidigt som vi hoppas att hans namn kan få någon att läsa en gång extra. Man måste utnyttja de källor man har som är villiga att låta sej utnyttjas 🙂

Men som inte detta vore nog så är vi med på ett ställe till i tidningen, det var ju den där intervjun som vi gjorde här i tisdags. Det kom en reporter och en fotograf hit och intervjuande oss, då om bostadssituationen för ungdomar här i Botkyrka. Min känsla under hösten har varit att lägenheterna fördelas ojämnt mellan de olika köerna och detta fick jag bekräftat av kundchefen på Botkyrka Byggen. Det är slumpen som avgör vilken lägenhet som släpps till vilken kö… Så det verkar ju rätt hopplöst att få något hyresrätt där sonen vill bo, så imorrn ska han ändå titta på en bostadsrätt. Fast han egentligen inte vill ha någon…

Nu kan det ju tyckas att jag är en mediakåt människa som bara vill synas överallt. Men så är det inte. Jag väljer mina tillfällen och ämnen, det ska bara vara sånt som berör mej och är viktigt för mej och mina nära. En dokusåpa skulle tex vara helt otänkbart, det kan andra ägna sej åt. Under ett valår är det ett utmärkt tillfälle att ställa politiker och makthavare mot väggen, det är lixom då de lyssnar eftersom de är rädda om sin bak – det måste man utnyttja! Å även om jag möjligtvis hamnar på en valsedel jag också, så är det inget jag tänker på just nu. Det får bli som det blir med den saken, i mars vet jag mer om det. Tills vidare tjatar jag på alla andra och tuffar vidare på mitt sätt.

Jag skriker högt och kritiserar, men gör det alltid med ett motförslag om hur man kan komma vidare i frågan och hur man skulle kunna lösa saken. Man får inte bara bråka, man måste lyssna också… och komma med konstruktiv kritik. Annars lyssnar ingen och då händer det inget.

Tänk att han valde just mej!

januari 10, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

En av männen i mitt liv fyller år idag. Martin, mannen som valde att dela sitt liv, just med mej 🙂

Man kan ju tycka att vår historia är klassisk, vi träffades på jobbet som många andra och flyttade ihop. Men riktigt så enkelt är det faktiskt inte… Hade Martins föräldrar valt att fly från Polen till tex England eller Australien som många andra gjorde, så hade vi inte träffats. Hade han inte varit smällfet och till slut tagit tag i sin vikt, så hade vi heller inte träffats. Martin tror på slumpen, jag vet inte vad jag tror på… tillfälligheter kanske…

Men Martins föräldrar valde att stanna i Sverige och 20 år senare valde han att skriva in sej på Viktväktarna och började efter ett tag att jobba där. Jag själv tog tag i min vikt efter skilsmässan från barnens pappa och då var det Martin som satt i kassan. Ganska snart började jag jobba lite som vägare och då lärde vi känna varandra, men då fanns ingen tanke på att vi en dag skulle vara ett par. Den Martin jag såg då var en blonderad yngre kille som enbart var intresserad av datorer och alltså ganska nördig 🙂

Det skulle ta 6-7 år innan vi verkligen såg varandra, då hade vi bägge redan accepterat att vi skulle leva ensamma resten av vårt liv och vi hade ganska bra liv bägge två. Jag hade lärt mej att trivas i mitt eget sällskap och hade till slut fått livet att fungera ganska hyfsat som ensamstående morsa till två tonårsgrabbar. Vi hade ett bra liv.

Men så var det en rad händelser som resulterade i att jag blev helt pank och frågade om Martin behövde hjälp i sina klasser. Det behövde han och sedan tog det bara någon vecka så var han kär som en klockarkatt och någon vecka senare kom vi fram till att vi skulle göra ett försök tillsammans. Å några veckor efter det så flyttade han in hos oss och resten är, som man säger, historia. Det är snart 6 år sedan och han är fortfarande kvar hos oss.

Datanörden flyttade in hos den envisa ensamma mamman och hennes två tonårssöner och trivdes
faktiskt alldeles utmärkt. Å vi har ett himla bra liv! Jag har de tre finaste männen i mitt liv, osså Baileys förstås… Mina två ögonstenar kommer alltid att toppa listan i alla lägen, men sedan kommer Martin och han skulle inte vilja ha det på nåt annat sätt. Barnen ska alltid komma först, tycker även han tack och lov. Han valde mej och barnen och ett liv med mediciner, läkarbesök, struliga tonåringar och en galen hund framför ett liv i lugn och ro med sina datorer som man alltid vet var man har och kan lita på. Å jag tror att han är ganska nöjd med det valet, han ser ut att trivas iaf 🙂

Jag är så tacksam för att slumpen, ödet, tillfälligheter eller vad man nu ska kalla det, förde oss samman. För vi är verkligen helt rätt för varandra. Och så hoppas jag att det alltid ska vara. Grattis älskling, idag är det DIN dag!