bröstförminskning -

Min ambition är…

december 31, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

… att införa mer glädje i mitt liv nästa år. Ledordet kommer att vara GLÄDJE, men även gemenskap och vänskap. Lite knepigt med det där sista eftersom vi är ganska ensamma, men men.

Jag är i grunden en positiv person som ser ljust på livet och hittar lösningar på det mesta. Så förra inlägget störde mej faktiskt en hel del. Jag brukar kunna hitta ljusglimtar även i de mörkaste stunder, men det har jag haft svårt att göra under 2014. Därför tänker jag anstränga mej extra mycket att hitta det positiva och återfinna glädjen med livet under 2015. Det är mitt mission!

Jag avger aldrig nyårslöften, jag har däremot alltid ett och samma mål; att bli snällare mot mej själv och ta bättre hand om mej. Jag blir bättre och bättre på det och under 2014 mådde kroppen bättre än på många många år. Under 2015 måste knoppen hänga med, då måste det in mer glädje i livet. Jag måste skratta, ända nerifrån tårna igen! Jag måste tillbaka till det som är jag.

Vikten är ok, även om jag vill ta bort de där kilona jag la på mej efter mina operationer. Jag vill bli starkare och kunna springa längre, nu när jag inte har något som hindrar. Jag vill må bra och bli starkare.

Jag vill göra en resa, gärna till värmen i vinter. Jag hoppas verkligen att Ving återupptar resorna till Gambia så vi kan åka dit och hjälpa vår familj som det var tänkt. Men nu när Martin har fått jobb så kanske vi kan dra iväg till London eller nåt annat kul ställe över påsk eller nåt. Sen finns en dröm om att få åka på en träningsresa, gärna med Leila till Dubai… men det är nog för dyrt.

Å får vi bara ordning på saker och ting och tillbaka harmonin i vårt hem, så kanske vi tar ett nytt uppdrag som familjehem. Det skulle kännas bra att hjälpa nån liten parvel som behöver oss och samtidigt får jag en inkomst. Avslutet sist blev så konsigt och vi vet inte alls vad som hänt med ”lillpojken”. Men det är inget vi kan göra något åt, däremot kan vi hjälpa någon annan.

Även om jag skulle vara lyxsambo, så blev jag ”redaktör”… så våren kommer innebära en hel del jobb antar jag. Det är helt ok! Jag jobbar ju lite när jag vill. Men på midsommar kommer jag att vara ledig! Då ska vi ju vara på Öland och arrangera midsommarfirande för andra ensamma och andra som bara vill göra något annorlunda. Då blir det Lammet & Grisen för hela slanten med alla som vill! Glädje – Gemenskap. Ledorden för 2015.

Jag känner en försiktig förhoppning om att 2015 kommer att bli riktigt bra. Mitt ledord är Glädje. Vilket är ditt?

Måtte 2015 bli bättre!

december 31, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Dax att summera året. 2014 kan man väl säga är året då mina fysiska förutsättningar förändrades till det bättre, men den psykiska påfrestningen blev så stor att jag var nära att ge upp. Vi börjar från början:

Första halvåret gick mest åt till att jobba och samtidigt förbereda för vårt avslut på Viktväktarna. Martin jobbade, pluggade och skrev sina sista tentor. Och som vanligt kämpade vi med vår vikt. I mars bokade vi vår resa till Gambia och började räkna dagarna till avresan i november. Senare i mars dog min svåger. Det var en käftsmäll som golvade oss alla och allt blev oerhört jobbigt. Senior flyttade hemifrån samma dag, han fick en chock och var tvungen att göra en omedelbar förändring. Vilket senare skulle visa sej att det kanske inte var så smart…

I slutet av maj jobbade vi vår sista dag och Martin tog sin examen. Nu skulle vårt nya liv börja. Jag skulle vara hemma och ta hand om mej och förbereda inför min bröstförminskning. Martin skulle såklart få jobb direkt och börja sitt liv som dataprogrammerare. Det blev inte som någon av oss hade tänkt det. Jag kollade upp min gråstarr och fick veta att jag omedelbums skulle göra en operation av ögonlocken. Jag såg inte alls så bra som jag trodde, så operationen var ett faktum.

Martin fick inget jobb innan sommaren, så vi drog till Öland redan i Juni. Ett par veckor senare åkte vi hem för att ögonläkaren skulle sätta kniven i mej. Operationen var otroligt lyckad och jag förstod hur begränsat mitt synfält varit när jag såg bilden här brevid. Direkt när stygnen var borta åkte vi tillbaka till Öland och stannade resten av sommaren. Martin sökte mängder med jobb och vi trodde att bara sommaren var över så skulle han börja jobba.

Under sommaren visade det sej att Senior mådde väldigt dåligt och han hamnde i en rejäl svacka. Drygt 2 års trassel hade tagit hårt på honom och nu försökte vi tillsammans att trassla upp allt. Allt hade uppdagats redan under våren och redan då hade jag försökt hjälpa honom med en del, men tyvärr fanns det mer… mycket mer… det handlade om pengar, hot, lögner och en massa annat. Sonen flyttade hem igen och blev sjukskriven, jag gick i backen, Martin mådde dåligt både av detta och att han inte fick jobb och allt vara ett enda stort kaos. Samtidigt skulle jag hålla vikten och må så bra som möjligt inför nästa operation, bröstförminskningen som jag väntat på i 15 år.

När jag åkte in för att sövas mådde jag väldigt, väldigt dåligt psykiskt. Det finns alltid risker med att sövas, särskilt när man dessutom har en dokumenterad sömnapné. Å jag var väldigt svår att väcka efter operationen, så svår att jag höll på att bli kvar på sjuhuset. Jag får absolut inte sövas igen på ett bra tag framöver. Men operationen gick ändå bra och resultatet blev även den här gången lyckat. Som jag skrivit förut så har det varit en livsförändrande- och livsförbättrande operation. Men att läka kroppen samtidigt som den utsätts för stress är inte bästa förutsättningen. Stressen ökade dessutom under hösten och i november var det så illa att jag förlorade allt hopp. Den känslan var fruktansvärd!

Kroppen mådde egentligen bättre än någonsin, men med psyket var det värre och det kändes så otroligt orättvist. Här hade jag äntligen fått den hjälp jag bett om i många, många år och nu när jag nåt ända fram skulle sonens leverne sabba allt. Jag fick inte möjlighet att glädjas över min nya, friska kropp alls – det enda jag gjorde var att stressas över allt som hände sonen och försöka hjälpa honom ur alla de olika knipor han satt i. Så hösten kantades av att läka efter operationen och sonens trassel. En stor tyngd föll av mina axlar när han fick jobb, det var iaf ett stort frågetecken som rätades ut. Med den löneförhöjning som följde med det nya jobbet kan vi nu vara säkra på att han klarar en hyra när han väl får en lägenhet. Men tyvärr uppdagades nya trassel, det sista så sent som igår.

Visst var det skönt att sonen fick jobb, men Martin stod fortfarande utan… han sökte mängder med jobb och började söka sej bort från Stockholm. Men hösten gick, vintern kom och julen började närma sej. De uppdrag som jag hade i Tingsrätten och som kontaktperson, plus sparade pengar och bloggen höll oss flytande. Bloggen ja… den började leva sitt eget liv redan under våren och besöktantalet har mer än dubblats under året. Så är det när man har dödsfall och annan skit runt sej, då läser folk… Jag blev bjuden på kul event, det fick mej faktiskt att överleva hösten. Att fly in i en låssasvärld gjorde att jag klarade av min verklighet hemma.

I november skulle vi åka på resan som bokades i mars. Gambia och Smile väntade på oss. Men så drog Ebola in över Afrika och världen lamslogs. Trots att Gambia inte drabbades så ställdes resorna in och ytterligare en gång var det som att få en käftsmäll. Å har man inte riktigt hunnit resa sej från den förra så golvas man direkt igen. Det var en stor sorg att inte få åka iväg, det gjorde nästan fysiskt ont att få beskedet. Allt vi sett fram emot; solen, värmen, vännerna…

Jag bloggade vidare och fick en idé om att starta ett livsstilsmagasin på nätet. Martin hade ju fortfarande inget jobb och nappade direkt på idé. Han byggde en websida på bara några dagar och jag skrev texter så fingrarna glödde och 14/12 smyglanserade vi Du i Fokus. Nu får 2015 utvisa om min idé funkar, jobb har jag iaf skaffat mej… Å då fick även Martin jobb! Äntligen såg vi ljuset, äntligen fick vi något positivt att glädjas åt!

Så efter ett toppenår för kroppen, men ett skitår för knoppen hoppas jag nu att 2015 ska vara bättre som helhet. Vi vill inte ha några dödsfall, Martin ska få jobba ostört på sitt nya jobb. Vi hoppas få åka till Gambia och gör ett nytt försök till hösten igen. Magasinet ska lanseras på riktigt med pressreleaser och allt som hör till, så får vi se hur det går. Jag hoppas att trasslet med sonen är över, jag orkar inte mer. Jag vill bara ha lugn och ro!!! Jag vill ha in glädje i vårt liv igen! Glädje, lugn, harmoni! Jag har gjort och gör allt jag kan för att komma dit, resten ligger i händerna på sonen. Om han verkligen vill mej väl och väljer att sluta trassla, då kommer allt att bli toppen. Ååå, som jag önskar att det är så. Det enda jag önskar faktiskt.

Så jag lägger 2014´s elände bakom mej och ser fram emot ett lugnt och harmoniskt 2015. Om ett år vet vi hur det blev…

C-kupan fyller 4 månader – bilder!

december 29, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Före

Nu börjar jag fatta vad som hänt. Knoppen börjat synka sej med kroppen. Jag köper fortfarande fel storlek på kläder till överkroppen och tar 44-46 eller L automatiskt. Men oftare och oftare tar jag 38 eller M och istället för E80 kan jag ta C80 i behå. Å då kan man ju även shoppa på rea 🙂

I våras köpte jag en vinterjacka på rean i mindre storlek för att ha till den här vintern. Den förra hängde som en säck efter operationen. Den nya passar, men jag gillar den inte! Idag hittade jag en ny på rean!!! Så glad blev jag! Nu har jag iofs klickat hem en på rean från Klingel också, men vem har sagt att man inte kan ha två? Att ha kläder som passar och är fina är jag inte bortskämd med, men jag kan tänka mej att bli!

När jag ser på bilden här ovan så ser jag en person som har ont i ryggen, är missnöjd med precis allt hon tar på sej, som sover dåligt och känner sej allmänt fel. På bilden nedanför ser jag en person med rätt proportioner på alla kroppsdelar, som sover bättre och inte har alls lika ont. Jag tycker också att jag ser att kroppen ser rakare och friskare ut. När hade jag en trekantsbikini senast lixom? Att den långa konvalecensen gett tre kilo extra på den nedersta bilden är inte så kul, men de tre plus två till ska bort till sommaren. Tror jag ska ta bilder från sidan nästa gång, skillnaden syns mer så.

Efter

Förr hade jag alltid behå i t-shirtmodell. BREDA axelband och allmänt tråkiga i utseende. Spagettiband eller axelbandslösa klänningar var uteslutet. Det flesta kläder inhandlades med tanke på att behån inte skulle synas för mycket eller att bröstpartiet skulle bli så lite framhävt som möjligt. Bara att hitta en ny behåmodell efter läkningen var ju ett jäkla jobb! För att inte tala om storlek… jag gick in i tre olika butiker, som alla fick mäta och hjälpa mej. Två av dem sa samma sak, den tredje var ute och cyklade. Ärr och hud är lite känsligt så jag vill ha lite vadderat som skydd, dessutom syns bröstvårtorna ganska mycket genom tyg – ytterligare en anledning att ha vadderat. Så till slut kom jag fram till att vadderad push-up var min grej. Det finns många på rean…

Då blir det snygg form och en lagom storlek och kläderna sitter som jag vill. Uppifrån ser allt ut ungefär som förut, förutom att jag inte har bröst under hakan som tidigare. Men i spegeln är allt helt annorlunda, iaf när jag är naken. Brösten är ju jättesmå! Alldeles perfekta! Det här är jag, så här borde jag sett ut från början. Jag kan röra mej som jag vill, jag kan ha vilka kläder jag vill och jag har inte ont! Jag är så otroligt glad att jag vågade och orkade kämpa med vikten. Det var värt precis allt! Ett helt nytt liv.

Å jösses va kul det är att shoppa 🙂

Martins tredje lön borta…

december 28, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har världens bästa Martin, men det visste ni ju redan 🙂

Efter att ha levt på sparade pengar sedan i juni har vi förstås massor med planer för Martins första lön i januari. Den ska bla gå till en rejäl besiktning av pälsbollen, vaccination för honom mm. Den skulle också gått till den där sistaminutenresan som vi inte hittade, så de pengarna sparades alltså. Istället tar vi nog en resa över kristihimmelhelgen. Martin behöver dubbla månadskort, ett för Stockholm och ett för Uppsala, så en del kommer att gå dit också. Eftersom han köper årskort är vi nu framme på hans andra lön… typ…

Åsså har julrean börjat och eftersom vi inte kom iväg på någon resa har vi självklart kollat in den lite… när vi ändå är hemma… igår tog vi ett varv i Kungens Kurva och Skärholmen och kom hem med några kassar. Bara sånt vi behöver förstås… nästan… En ny ljusstake till köket till nästa jul, två par hundpromenadskor till Martin, två nya toppar till mej och lite annat smått och gått. När jag vill ha något säger han nästan aldrig nej, tvärtom faktiskt. Är jag tveksam så bestämmer han att jag ska ha det 🙂

När vi kom hem kollade jag igenom rean på Halens, Cellbes och alla de andra postorderbutikerna. Så blev det lite nya inköp och vi är väl inne på Martins tredje lön nu. Nä, vi köper faktiskt inte en enda sak på kredit, det skulle jag aldrig göra. Det är fortfarande sparpengar och de pengar som jag tjänar som används. Hans lön kommer däremot att fylla på sparandet igen, äntligen påfyllning, för nu är det nästan tomt. Åsså vann jag ju kläder för 3000 kr på Klingel.se som jag också använde en del av när jag satt och klickade igår. Bland annat en rejäl och snygg jacka som jag hoppas ska passa och kunna användas länge.

Att ha en ny kropp innebär ju faktiskt att man behöver en hel del nya kläder. E-kupan krävde 44-46 i överdelar, C-kupan kräver bara 38. Men det har jag inte fattat än, utan klickar hem 40-42 som oftast är för stort och får skickas tillbaka. Imorrn är det fyra månader sedan operationen och nu börjar jag fatta hur jag ser ut. Men det har tagit tid! Jag har bytt utan nästan hela min garderob, det gamla har jag drunkat i. Imorrn blir det lite nya bilder, kolla om ni vill. Jag vet att ni är några som ska göra era operationer efter nyår och är nyfikna. Jag önskar er all lycka! Och roliga shoppingturer 🙂

Nu ska jag ta en tur på löpbandet, tacon ska bort! Japp, så är det. Här är inga problem med julmaten, men taco två dagar i rad var inte så smart. Imorrn är det vägning…

364 dagar kvar!

december 25, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Julafton är över och det är ett år till nästa gång. Eller nästan… 364 dagar 🙂

Om en vecka har vi ett nytt år, det känns varje gång som att vända blad till ett nytt liv. Ett bättre liv, oftast. Alltså är det dax att börja summera 2014 och göra upp nån slags plan för 2015. Det ska jag göra mer detaljerat i ett separat inlägg, men lite funderar jag över redan nu.

2014 har varit enormt innehållsrikt! Jag har gjort två operationer, en visste jag om när året började och såg fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag skulle ju göra min bröstförmiskning! En livsförändrande och livsförbättrande operation! Å visst var det det! Jag mår så otroligt mycket bättre! På hälsofronten blev allt alltså hur bra som helst och jag kunde verkligen ha njutit av min nya kropp om inte sonen fortsatt att trassla och ställt allt på sin spets under sommaren. Dessutom hade vi ett dödsfall i familjen som förmörkade vår tillvaro redan på våren. Det var alltså en hel del som tog bort den där lyckliga känslan över en ny fungerande kropp och det känns faktiskt lite orättvist att jag inte kunnat glädjas så mycket åt den som jag önskat. DET hoppas jag kunna göra ostört 2015!

Att vår efterlängtade resa till Gambia ställdes in, var förståss också en stor sorg. Att vi inte fick träffa våra vänner som behövde vår hjälp eller känna sanden mellan tårna… efter allt jobbigt var det ytterligare en sten som lades på allt annat och jag gick i backen ganska illa. Vi hade verkligen behövt den resan, hela familjen. Nu blir det kanske nästa år, om det går några resor.

Mitt i allt avslutade vi vårt jobb med Viktväktarna och 14 år gick i graven. Martin skulle byta karriär och jag skulle bli lyxsambo och ta hand om mej. Men han fick inget nytt jobb…. tiden gick och plånboken blev allt tunnare… Jag fick en idé om ett livsstilsmagasin som Martin nappade på, så helt plöstligt var vi företagare igen och DÅ fick han jobb! Så nu är jag redaktör för Du i Fokus och han börjar på Kitchentime direkt efter nyår. Så det kan bli 🙂

Så här sitter jag och försöker få ordning på allt som hänt och planerar för det som ska hända. Ett år går snabbt, men mycket händer på vägen. Lite för mycket tycker jag. Jag önskar mej ett lugnt 2015, gärna lite händelslöst och absolut inga dödsfall!

Idag blir det mellandagsshopping! Senior är på väg till Öland, Junior bygger om hemma, vi bara är… För oss är julen över, ingen mer julmat så långt ögat når. Här blir det sallad till lunch, korv och makaroner till middag och motion bestående av mellandagsrea. En lugn dag – jag gillar lugna lite småtråkiga dagar. Fler såna tack!

Ha en fin juldag och ta hand om varandra. Kärlek och hälsa är det viktigaste av allt.

Blev intervjuad idag…

december 17, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

För en liten stund sedan blev jag intervjuad av tidningen Tara om hemmaträning. Går allt som det ska så kommer numret med intervjun i början av nästa år. Det handlar bla om min bästa kompis; löpbandet 🙂

Varje intervju är en egotripp. Man ska berätta om sej själv, svara på frågor om sitt liv och riktigt grotta ner sej i sej själv och sina tankar. Men de där frågorna leder ofta till nya tankar och man får verkligen fundera på sej själv och sitt liv lite extra. Är jag nöjd med mitt sätt att leva? Är det något jag vill förändra? Kan jag hjälpa och inspirera andra?

Med bara två veckor kvar av året så är det kanske dax för en liten avstämning. Varje människa har ju påverkansfaktorer i form av samhälle, omgivning, familj osv. När jag ser på mitt liv så blir jag lite frustrerad. Skulle det bara handla om mej och mitt år så skulle jag säga att jag nått precis dit jag vill och lever det liv jag planerat för i många, många år. Men så har man ju en familj och pga den och vissa ”omständigheter” så har en del saker varit riktigt jobbiga och skitiga. Summan av dessa två är att jag inte haft det så lugnt och harmoniskt som jag önskat och skulle kunna haft det. DET önskar jag mej av 2015.

Målet jag hade för 2014 var att sluta jobba, ta hand om mej själv och må bra. Jag slutade jobba, gjorde två operationer men kunde inte ta hand om mej själv på något bra sätt pga trassel med sonen och jag mådde allt annat än bra. Så nu sätter jag nygamla mål för 2015, jag ska fortfarande ta hand om mej själv för att må så bra som möjligt och hoppas att strulet är över så jag verkligen kan komma dit. Jag gör vad jag kan, definitivt! Men så finns det saker man inte kan styra över, dessa hoppas jag få slippa 2015.

Något som inte fanns med i planen 2014 var Du i Fokus, vår bebis! Visst har tanken funnits ett tag, men jag har hållit den för mej själv. När jag väl berättade om den för Martin körde han igång direkt och på bara ett par månader blev tanken verklighet. Sedan i söndags rullar magasinet på och under 2015 hoppas jag att vi verkligen kan blåsa liv i magasinet och få det att växa.

Just nu hoppas jag bara att allt trassel är över. Jag ser fram emot att dagarna vänder och bli ljusare och hoppas att vi ska hitta en sistaminutenresa. Då kommer 2015 att börja på bästa möjliga sätt. Hoppas hoppas! Ser ni? Hoppet har återvänt 🙂

3 månader sedan bröstförminskningen – nya bilder!

november 29, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Klicka för större bild

Idag är det precis tre månader sedan E-kupan blev en C-kupa. Sammanlagt 740 gram togs bort under en operation som tog ungefär 3 timmar. Häromdagen var jag tillbaka på återbesök och efterbesiktning.

Så här tre månader senare kan jag konstarera att läkningen går som den ska. Man ser inte så stor skillnad mellan bilderna längre, men ärren bleknar så smått. Läkaren var mycket nöjd med sitt jobb, tog bilder, mätte och ställde massor med frågor. Jag skulle bla uppskatta ryggvärken före och efter operationen, hur nöjd jag var med storleken före och efter, träning före och efter osv. Jag kan väl säga att det mesta lyfte från 2-3 på skalan till 8-9. En rejäl skillnad i mitt liv alltså.

Det som gäller nu är att leva som vanligt och komma tillbaka på återbesök i augusti, då det gått ett år. Jag får inte göra mamografi förrän efter 18 månader, men det gjorde man strax innan operationen så det är lugnt. Å känna efter förändringar kan man ju göra på egen hand. Så nu är allt som det var innan alltså, men ändå inte. Senast idag upptäckte jag att jag kan knyta skorna när jag har tjock vinterjacka på mej OCH andas samtidigt. Förra vintern såg jag till att börja med inte skorna utan fick känna mej fram, jag fick upp brösten under halsen och kvävdes nästan när jag böjde mej ner. Nu går det hur bra som helst 🙂

Jag är så glad att jag vågade be om remiss och orkade genomgå alla frågor, tester och kampen med vikten. Det här var värt hur mycket som helst och jag mår så himla bra i kroppen. Ryggvärken är mycket bättre, i axlarna har jag inte ont alls, jag kan röra mej obehindrat, kläder sitter perfekt och jag sover mycket bättre. En helt nytt liv!

Vill ni läsa alla inlägg om operationen och tiden efter ställer ni er i sökrutan och skriver bröstförminskning eller klickar på kategorin med samma namn. Jag vet att ni är många som vill göra samma sak, som är oroliga, väntar på operationstid och har en miljon frågor. Jag kanske kan ge er svar på några, annars är det bara att fråga!

Inskriven och redo!

november 4, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Har länge funderat på att skriva in mej på ett gym och valde till slut Curves. Men så kom ett par operationer emellan och jag fick totalt träningsförbud. Nu har det gått drygt två månader och jag känner mej redo att köra igång.

Så i morse var jag till Sussie på Curves här i Tumba och skrev in mej. Vi gick igenom min hälsa, tog mått på en massa olika ställen på kroppen, vägde mej och kollade fett procent (25 i BMI, 33,2% i fett). Jag är inom normalgränsen, men lite väl mycket på översta halvan… å så satte vi mål.

Egentligen var det helt fel dag att börja, jag har nämigen haft en bedrövlig natt och är mer än trött. Men har man bestämt sej så har man! Jag blev visad alla maskiner och gjorde ett provpass i cirkeln. Som sagt; helt fel dag – men jag gjorde det!

Curves är ett tjejgym. Det kan ju låta både tråkigt och skönt… tråkigt för att det inte finns något läckert att titta på – skönt för att man kan komma som man är. Just i Tumba är den yngsta 14 år och den äldsta 84 tror jag, en schysst spridning alltså. Konceptet är 30 minuters träning 3-4 ggr i veckan.

30 minuters cirkelträning innebär att man gör två varv i cirkeln. Det är kanske 8-10 stationer varvat med återhämtningsplattor. När man gjort ett helt varv har man jobbat igenom hela kroppen och man jobbar i den takt man själv vill. Allt beroende på vad man har för mål. Instruktörer på plats håller ett vakande öga och rättar till när något ser tokigt ut. En röst i högtalaren berättar när det är dax att byta station. Enkelt. Me like!

Målen sätter man själv, det kan vara viktnedgång, komma igång, komma i form, bli starkare, bli smidigare… mitt mål är att bli smidigare. Det finns även chans att testa andra motionsformer lite då och då. Som nu på lördag, då kan man testa poweryoga för bara 40 kr.

Efter själva träningen finns en ”lekställning” för streching. Här går man också igenom hela kroppen, fast tvärtom. Å när man gjort både träningen och strechingen, finns möjlighet att duscha i lugn och ro och kanske ta en fika. Sen ska man känna sej redo för allt som ligger framför en. Så var det dock inte för mej, jag var precis lika trött och gnällig som innan – men det berodde helt och hållet på mej själv, sömnen, vädret och årstiden. Jag funkar inte nu – så är det bara! Men jag gjorde det! Jag väntade inte till april vilket är ganska vanligt i mitt fall.

Sussies mål är att jag ska komma tre gånger i veckan, mitt är mer svävande… precis som vår löparskola så tar jag det i den takt som funkar för mej med tanke på fibron, sömnen och allt annat som stör i mitt liv. Det blir som det blir helt enkelt. Nu är jag iaf registrerad och kan komma dit! Bara en sån sak!

Vill ni veta mer om Curves så finns de med en egen monter på Allt för Hälsa i helgen. Sussie är där torsdag och fredag om ni är nyfikna just på Tumbas gym. Annars går det bra att bara komma upp och kolla läget också. Ofta är det bra erbjudanden för nybörjare, så ha ögonen öppna. Vad har du att förlora? Kanske ett par kilo…

Vad är det med män och stora bröst???

november 3, 2014 Marlene Kommentarer 1 kommentar

Som storbystad får man vara med om många absurda situationer. Jag vet inte hur många gånger jag bostavligen lyft upp hakor för att få ögonkontakt med män som pratat med min urringning. Detta har även hänt när jag själv haft manligt sällskap med mej. Det har till och med hänt att okända män kommit fram till mej och mitt sällskap och frågat om de får känna lite…

Mer än en gång har jag kommit gående på allmän plats och blivit stannad av män som kommenterat mina bröst. Värst var en gång på parkeringen utanför Ica Maxi i Alby där en man gick rakt emot mej och nästan vrålade ”Vilka stora bröst du har!”. Man svara inte tack då precis… den här mannen hade dessutom sin dotter (?) med sej som var kanske 8-9 år. Å detta har alltså hänt flera gånger.

Ja, jag har haft urringade toppar men inte vulgära eller särskilt djupa, ändå har detta hänt. Flera gånger. Å andra sidan ska jag väl egentligen kunna gå naken om jag vill, utan att bli påhoppad?

Innan jag gjorde min bröstförminskning och nu efter så frågar nästa alla vad Martin tycker om min operation. Han får tycka precis vad han vill faktiskt, både förut och nu. Det är min kropp och den gör jag som jag vill med oavsett vad han tycker! Men eftersom alla frågar var jag tvungen att fråga honom, hans svar var: ”Du var intressantare att titta på med stora bröst, men kläderna sitter bättre och du ser lyckligare ut med mindre. Du trivs bättre nu och blir på så sätt sexigare”. Storleken har alltså betydelse, men inte som man kanske tror.

Men vad är det egentligen med män och stora bröst? Eller får ni med ”normala” eller små bröst också mysko kommentarer. Är män helt enkelt tuttfixerade?

C-kupan firar 2 månader, före- och efterbild.

oktober 29, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag har det gått exakt två månader sedan E-kupan blev en liten C. Två månader av orörlighet kanske man kan säga, men knappt någon smärta alls. Å nu kan jag springa och fibrovärken är bättre. Jag är supernöjd!

Allt började förra hösten när jag bad om remiss till bröstförminskning och den 6/12 var första besöket hos läkaren på Karolinska för bedömning. Å jag blev alltså godkänd för att göra en bröstförminskning på landstingets bekostnad. Det trodde jag aldrig! Jag var överlycklig, chockad och väldigt ensam på min bänk utanför kliniken där jag rasade ihop. Jag hade väntat i mer än 15 år på detta och nu var det verklighet. Helt ofattbart!

Efter ett gäng återbesök och koller, så var det alltså dax för operation fredagen den 29 augusti. Martin var med mej hela dagen och var ett enormt stöd. Men jag var konstigt nog inte det minsta nervös, jag såg bara fram emot att få vakna upp efter operationen och se skillnaden. Eller kanske inte så mycket se den, som att känna den. Å nog var det skillnad!

Direkt försvann det mesta av rygg- och nackvärken. Axlarna slipper få skavsår av behån och inget skumpar runt när jag går. Nu efter två månader kan jag sova på mage utan att ligga i uppförsbacken och böka med kuddar. Jag kan röra mej obehindrat. Jag kan för första gången ha en jacka i rätt storlek och faktiskt knäppa den helt, bara känslan av att kunna dra dragkedjan hela vägen upp är skitcool! Att vara proportionerlig och höra folk säga att man nu faktiskt inte bara är liten utan ser liten ut också är inte heller helt fel. Jag kan ha kläder jag inte har kunnat förut och älskar att testa nytt.

Från och med nu behöver jag inte sova med tight behå hela nätterna längre. Jag får börja röra på mej lite mer nu, även om det fortfarande inte får vara för tungt. Dagtid kan jag ha vilken behå jag vill, om jag vill. Det behövs egentligen inte eftersom jag nu inte har något som hänger längre, men känns skönast att ha nåt ändå. Av gammal vana kanske? Så jag har en mjukis som skyddar den flyttade vårtan lite, det känns bäst så.

Ärren syns ganska mycket fortfarande, men det struntar jag i. Det är bara jag som ska se dem ändå. Det sticker ut små vassa stygn här och där, men blir färre och färre vartefter de trillar bort. Känseln är fortfarande borta runt ärren, men blir bättre och bättre. Ibland hugger det till lite här och där och det är tydligen nerver som hittar varandra igen.Det syns kanske inte så mycket skillnad mellan första och andra månaden, men brösten har blivit mjukare och rundare i formen under den tiden.

Nu lever jag i princip som vanligt med den skillnad att jag är rörligare och har mindre värk. Jag är supernöjd med resultatet och ångrar inte en sekund att jag gjorde operationen. Om du funderar på att minska din byst så finns det tre krav för att du ska få det på landstingets bekostnad; Du måste vara normalviktig (inte ha mer än BMI 25), Du ska ha minst 800 ml i volym per bröst och du måste ha uttalade problem. Det är kliniken som sedan avgör om du ska gå vidare eller ej och förbered dej på långa väntetider mellan alla instanser. (Orkar du inte vänta, utan tycker det är ok att göra privat så kostar det ca 45 000 kronor.)

Men det är värt väntan, den långa rehabiliteringen och alla förhållningsorder. Jag har ett helt nytt liv! Kolla bara på bilden högst upp (klicka på bilden så blir den större), så ser ni vilken skillnad det är. Jag har samma topp på bägge bilderna, det är 7,4 hekto som skiljer mellan före och efter. Det är väldigt mycket kan jag konstatera så här i efterhand. Visst är det skillnad?

Var går gränsen?

oktober 27, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Kan man ha för mycket kläder? Klart man inte kan!!! Kan man ha för många träningskläder då? Självklart inte!!! När lådan svämmar över är det inte kläderna som är för många utan lådan som är för liten, eller hur??? Ni måste hålla med mej, annars måste jag nämligen göra nåt åt det… lådan går nämligen knappt att stänga ens med våld…

Å inte blev det bättre när jag var och tittade på Röhnisch nyheter… jag hittade MINA träningskläder! De där i den perfekta färgen, just den som jag inte har… än.. Å nya sportbehås med silikon istället för stela bågar under brösten. Precis en sån skulle jag ju behöva för att inte skava på ärren…

Där fanns så himla mycket fint och Leila som jag träffade där var inte sen att visa mej godbitarna. Men först vrålade hon genom hela rummet att jag blivit så liten. Jag tog av mej kavajen så hon skulle se ordentligt hur allt blev. En kvinna som satt och fikade var tvungen att fråga vad vi pratade om 🙂

Jag hade gott om tid för en gångs skull och gick noga igenom varenda galge. Det blir ännu mer pasteller till våren, men såna där lite neoniga pasteller som lyser lite. Golfkläderna är galet fina, nästan så man skulle ta och börja med golf bara för klädernas skull.

Å sen fanns där badkläder! Nytt, fräscht i glada färger och användbara modeller. Å jag som måste ha helt nya… och många tror jag bestämt…

Jag gillar Röhnisch träningskläder för att de inte tappar formen. Särskilt deras sportbehå, Stay in place, är suverän. Hur många gånger man än tvättar den så håller den både form och färg. Nu när jag bara behöver en enda när jag tränar så har jag skaffat mej tre stycken i snabb takt så jag kan använda dem hur ofta jag vill utan att behöva leta i tvätten. Förr hade jag dubbla som fick tvättas direkt efter använding för att vara fräscha när jag skulle ha dem. Å fler betyder ju att man kan varva färgerna och behöver ha lite att välja mellan 🙂

Jag har även satsat på shape-tights som jag var lite skeptisk till förut. Jag fick rekomendationen att ta en storlek mindre än vanligt, så det blev ett par i stl small. Man får nästan använda skohorn och vaselin, men sen sitter de perfekt och är sköna att springa i. Tyvärr är de så trånga att jag inte kan ha underställ under – så nu när det är lite kallare får jag använda vanliga löparbrallor.

Visningarna på Röhnisch är alltid lika mysiga. Man tittar på alla spännande nyheter (det är tur att de inte går att köpa på plats, då hade jag förköpt mej) och sen fikar eller äter man gott tillsammans med den kanontrevliga personalen. Just den här gången fick jag även stifta bekanskap med en himla trevlig bloggare vid namn Karin som guidade mej därifrån lite senare. Tack Karin för att du hjälpte mej att hitta rätt 🙂

Snart är det november och då är snart vintern här och det innebär i sin tur att nästa årstid är våren. Så nu hoppas jag att det ska gå snabbt och att våren ska komma tidigt. Då ska jag träna i ännu snyggare kläder än nu! Å vet ni? Leila har sparat ALLA sina träningskläder under åren… jag ligger i lä alltså.

Svartsjuka och ett helt nytt liv!

oktober 24, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

1999

När Martin, Senior och jag står i kassan på Citygross idag så plingar det till i telefonen. Det är ett sms från fd särbon i Skåne. Extrabarnens pappa alltså, mannen som jag höll ihop med i nästan 6 år. Vi åkte mellan Helsingborg och Tumba som skottspolar, tills det inte funkade längre. Men det var faktiskt inte avståndet som ställde till det, utan en massa andra saker.

Så står jag alltså där och sms:ar med ett ex medan den käre sambon står brevid mej. I min värld helt naturligt, men tydligen inte i så många andras. Varken jag eller Martin har några problem med svartsjuka och det är väldigt skönt. Så efter några sms bjuder jag in ex-särbon på fika, utan att ens fråga Martin om det är ok. Nu tackade ex-särbon nej, kanske lite pga att hans nuvarande fru var med… å inte förrän jag frågat så sa jag det till Martin som bara säger ok till typ alla mina påhitt.

Ett antal sms senare, när vi väl hörs brukar det ta en stund, så har han hunnit berätta en hel del bla om ett dödsfall som berör mej. En av dem jag träffade mest när jag var i Skåne dog plötsligt, utan minsta förvarning och ex-särbon var en av dem som hittade honom. Detta hade tydligen berört honom mer än vad han kunde tro och han har haft en rejält jobbigt period. Å allt detta är ju fullkomligt naturligt för mej att förstå efter alla dödsfall som vi haft de senaste tre åren. Det är inte det minsta konstigt i mina ögon att man blir berörd och börjar fundera på sin egen dödlighet.

Jag berätta för honom att det bla är alla dödsfall som fått mej att ändra kurs i livet. Att allt annat än hälsan och familjen är oviktigt. Vi har bara här och nu, det är det enda vi vet något om och då gäller det att verkligen leva. Jag tog tag i min hälsa, fixade min vikt, opererade det som behövde lagas och korrigeras och slutade jobba. Lite extremt kanske, men jag mår bättre än på säkert 25 år.

2012

Att prata med någon man känt länge, och från den tiden då man inte mådde så där superbra, är himla nyttigt. Det känns som ex-särbon tillhör ett annat liv på nåt sätt. Vi hade det både bra och dåligt förstås, men vi har mängder med himla roliga minnen och jag har ju kvar alla barnen. Hans tre tjejer som jag också får ha i mitt liv än idag. Även om deras pappa och jag är ett avslutat kapitel så finns barnen kvar och vi träffas då och då. Å Martin accepterar detta helt och hållet, vi har tom varit på semester tillsammans.

Jag är så enormt tacksam över att Martin väljer att vara en del av mitt liv och accepterar min bakgrund helt och hållet, pushar mej att göra saker och aldrig skulle drömma om att hindra mej eller visa svartsjuka. Han säger som jag: väljer man att roa sej med någon annan och går för långt så är det slut, då har man valt bort det vi har tillsammans. Svårare än så är det inte i våra ögon. Men jag har ingen anledning att se mej om efter något annat. Martin är precis allt jag behöver och vill ha. Vi har varit igenom så mycket svart tillsammans och ändå kommit ut hela och fortfarande tillsammans på andra sidan.

Männen jag träffat i mitt tidigare liv har fyllt sina olika funktioner men det är inte förrän nu som jag känner att jag verkligen lever och är uppskattad precis som jag är. Idag har Martin återigen visat att han är precis rätt för mej. Ex-särbon och hans barn är och har varit en viktig del i mitt liv som jag vill ha kvar. Å när vi pratar så pratar vi länge. Hur många går med på att deras partner har långa konversationer med sitt ex? Min gör det – jag gör det – gör du och din partner det?

Vi gjorde det!

oktober 23, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Siktet var inställd, utrustningen inköpt och vi var laddade! Det var bara ett hällregn och snöstorm som kunde stoppa oss. Idag skulle det ske! Vi skulle köra igång Röhnisch Running school, både jag och Martin… och vi gjorde det!!!

Jag sov så otroligt gott och vaknade inte förrän 9. Istället för att gå direkt till duschen drog jag på mej sportbehå och understället. Sen gick jag ner och åt en lätt frukost och kollade lite på tv. Medan frukosten fick ligga till sej i magen kollade jag lite mail och tog på mej resten av löparkläderna, inhalerade och fyllde vattenflaskan.

Mitt förslag var att vi skulle gå en bit bort, där det finns en hage vi kan springa runt och mötas på mitten. Då hann hunden göra sitt på vägen dit och kunde sen vara med oss och springa. Planen var himla bra faktiskt, förutom att det blåste som sjutton där uppe… men men… Det tog kanske 10 minuter att gå dit och det är nästan bara uppför, så vi var uppvärmda när vi kom fram. Jag tog hunden och vi började med intervallerna.

Det tog ungefär 2 minuter att springa, mötas, highfiva och springa tillbaka. Första intervallen kändes helt ok, nästa också… Efter några varv blev hunden uttråkad eller trött och blev en extra tyngd för mej. Men vi klarade hela passet, (springa, vila en minut, springa) och 25 minuter senare var vi färdiga! Jag var trött då, det känns att man hade en hund på släp – medan Martin nog hade fixat något varv till. Så gick vi hemåt och det var ganska skönt att det var neråt kan man väl säga…

Men vi gjorde det! Å Martin är inte avskräckt! Han som avskydde löpning som yngre och bara hade dåliga minnen. Men väger man över 100 kg redan som 11-åring så är väl det ganska självklart att det finns ett visst motstånd. När vi gick hem så sa han att han mycket hellre springer än simmar, och då älskar han att dyka… så det var väl ett gott betyg och han har redan bestämt att nästa pass blir på lördag. Då är det backträning som gäller…

Så åtta veckor efter operationen är jag alltså igång igen och det känns suveränt! Att dessutom köra igång i oktober känns extra bra. Då vet man att det inte blir så segt till våren att komma igång, nu kanske man faktiskt köra igenom hela vintern i bästa fall. Att vara två som pushar på varandra är ju faktiskt helt suveränt!

Nu blir det en dusch och lunch! Vi är löjligt stolta över oss själva 🙂

En milstolpe nådd!

oktober 18, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag tycker det är sååå snyggt med skjortor på tjejer, särskilt stretchskjortor med knäppning fram. Nu säger ni säkert att det väl bara finns skjortor med knäppning fram, men så är det inte alls! Jag har skjortor med dragkedja faktiskt 🙂

Själv har jag inte kunnat ha de där skjortorna eftersom jag till att börja med varit tvungen att ha 2-3 storlekar större än jag egentligen passar i, bara för att få plats med E-kupan. Då har skjortan hängt som en säck på mej och ändå har jag haft en extra säkerhetsnål mellan knapparna eftersom det glipat alldeles för mycket för min smak. Så jag gav upp de där med framknäppta kläder och hittade istället de som hade dragkedja och valde bort de där snygga skjortorna. Men jag har inte släppt tanken…

Idag hade vår ena secondhandbutik 50% på allt. Sånt gillar jag! Jag hade ett enda mål och det var att hitta skjortor i rätt storlek, gärna så många som möjligt. Jag orkade inte prova, men chansade på två stycken som jag hittade. En vit och en svart. Vi köpte lite annat också och gick därifrån hela 40 kr fattigare.

Hem och prova! Av med kläderna och på med den vita skjortan. De passade som handsken! Den lilla C-kupan fick plats i en medium utan minsta problem. Å UTAN GLIPOR!!! Jag tycker det är skitfult med glipor… jag är inte van när kläder sitter tight på det sättet och tyckte kanske att det var lite obekvämt, men jag kan absolut vänja mej. Dessutom ska jag ner ett par kilo och då blir det nog lite bekvämare. Den svarta däremot var för liten, vi får väl se om den någosin kommer att passa.

Men vilken känsla! En milstolpe är det faktiskt, att kunna ha en sån skjorta. Hur löjligt det än låter… Det var ju ingen anledning till att operationen att skulle göras förstås, men ett av målen efter operationen. Å nu är jag där! Lite träning bara så kommer den att sitta skitsnyggt och passa perfekt till vanliga jeans och ett snyggt skärp.

Så himla glad man kan bli bara av att en skjorta inte glipar 🙂

Det går ju inte så bra…

oktober 13, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

För två veckor sedan lovade jag mej själv att ta tag i hälsan igen… och göra en extra ansträngning under oktober. Å vad blev det av det då?

Ja, det började med champagne till lunch direkt på tisdagen, sen var det bakfestival på onsdagen och lakritsbuffé på söndagen… bra start va? Å självklart gick jag upp 2 hekto efter den veckan, men det kunde ha varit mycket värre…

Veckan efter (förra veckan) var det också champagne på tisdagen, men inte till lunch utan till middag. Veckan var sedan ganska lugn och det var inte förrän på fredagen som det trasslade till sej med tingsrätt, akuten och Dogges boksläpp. Men helgen blev bra och vågen tog bort de där 2 hektona igen.

Och igår var jag faktiskt ute och sprang! Jag känner verkligen att jag måste komma igång i kroppen igen. Å det gick tvärdåligt!!! Kroppen var tung, jag höll nästan på att dö av bara 2,5 kilometer, inte kul nånstans. Men jag gjorde det! Jag måste lära mej att vara stolt över att jag faktiskt ger mej ut istället för att vara besviken över att det inte gick så bra.

På eftermiddagen pratade jag med Martin. Jag har saknat en träningskompis och nu när vi bägge är lediga på dagarna så skulle vi ju kunna träna tillsammans. Men jag vet att han inte är det minsta sugen på att springa… samtidigt så vill han också ner i vikt och komma i form igen. Ett himla bra tillfälle alltså. Och han sa OK!!! Han gör verkligen allt för mej 🙂

Så nu ska han bara köpa ett par ordentliga skor och sen ska vi börja köra efter Röhnisch running school. 10 veckors träningsprogram med både löpning och intervallträning för par. Som jag längtat efter att få köra igång och saknat någon att göra det med. Men plötsligt händer det!!!

Så det kanske blir ett aktivt oktober trots allt? Jag vill bara ner ett par kilo till att börja med. Martin har lite mer att jobba på. Men framför allt så vill jag bli smidigt i kroppen igen och få lite muskler. Så nu är planen att komma igång med löpningen, äter bra gör vi redan förutom när det är pressvisningar eller annat skoj (två dagar den här veckan) och sen vill jag börja med yoga också. Jag jobbar med magen, rygg- och bålstyrka hemma i vardagsrummet och inbillar mej att det gör en massa nytta. Å nä… jag har inte stämt av detta med min läkare. Men nu har det gått nästan två månader sedan operationen och jag mår bra!

Vi får helt enkelt se vad som har hänt när oktober är slut… men något mindre ska jag väl vara. I alla fall i bättre form. Hoppas jag!