Bläddra efter
Etikett: döden

Tacksam för det lilla…

Tacksam för det lilla…

Kommentarer 0 kommentarer

Om man kan vara tacksam för små saker, så borde man ju vara tacksam för väldigt mycket och ha ett mycket rikare liv. Eller hur?

Jag har en blogg-kompis som är rullstolsburen och som häromdagen för första gången på väldigt väldigt länge slapp ha assistenter runt sej dygnet runt och som för första gången på precis lika länge fixade sin egen frukost. Det tog både tid och ansträngning, men hon gjorde det själv och var lyrisk över att kunna göra det. Den tacksamheten över att äntligen få rå sej själv och få frukosten gjord på sitt eget sätt lyste genom hela hennes text och fyllde mej med hennes glädje.

En sån liten grej för oss friska och självgående människor. Att göra frukost… något de flesta av oss tar för givet och gör automatiskt. Fundera lite på saken; att göra sin egen frukost… hur fantastiskt kan det vara… egentligen? I mina ögon är det hur fantastiskt som helst! Det är en så basal grej lixom, att göra sin egen frukost. Något vi alla gör, men en del behöver hjälp med. Vi som faktiskt inte behöver hjälp kanske borde vara lite mera tacksamma för att vi inte behöver tänka på det. Fattar ni hur jag menar?

Vi tar så mycket för givet och tänker inte på hur det skulle kunna vara, att det skulle kunna vara vi… Vi har så otroligt mycket att vara tacksamma för; att vår kropp fungerar och gör det vi kräver av den, att vår hjärna kan tänka tankar, att vårt hjärta slår utan hjälpmedel och en massa annat. Det här är ju det enda som betyder något!

Att ekonomin är skral, att kläderna och möbler är begagnade, att bilen inte är sista årsmodellen eller att utlandsresorna uteblir är ju egentligen helt oviktigt. Det viktiga är ju att vi är så pass friska att vi kan leva ett fullgott liv, att vi kan ta oss ur sängen på morgonen , göra frukost, krama våra kära, tänka och prata. Det handlar inte om saker, det handlar om att ha en kropp som gör det vi önskar.

Jag är så tacksam över att min knopp och kropp fungerar så pass bra som den gör. Vad spelar några sömnlösa nätter för roll egentligen? Fatta hur mycket jag har att vara tacksam för när jag är tacksam för en sån liten grej som att jag kan fixa min egen frukost. Livet är en fantastisk grej!

Det bästa som finns!

Det bästa som finns!

Kommentarer 0 kommentarer

Enligt mej är det bästa som finns att få sova ostört en hel natt och därmed vakna utvilad och pigg. För andra är det säker annat som är bättre, tex sex, vin, choklad, ost, löpning mm. Men för den som har sömnproblem finns ingen tvekan; att få sova en hel natt betyder till slut allt!

En av de mest effektiva tortyrmetoderna går ju ut på att låta offret hålla sej vaken, gärna stående… efter ett par dygn kan jag tänka mej att man går med på det mesta. Alla vi som haft små barn som kanske varit sjuka eller kinkiga med sömn vet precis vad jag pratar om… när man inte fått sova ordentligt på flera månader eller kanske till och med år – då funkar ingenting längre. Kroppen strejkar, hjärnan funkar inte och allt blir ett kaos.

Jag har alltid gillat att sova och sovit gott! Ända tills barnen föddes, då började trasslet med Seniors reflux och hans hyperaktivitet. Han vaknade pigg som en mört vid. 4.30 varenda dag och sov bara korta stunder under dagen, på nätterna kräktes han ungefär var 45:e minut… han sov sej till slut igenom kräkanfallen, men det gjorde förstås inte jag. För att underlätta låg han mellan oss i vår säng på en hög av badlakan, så vi kunde plocka bort vartefter och slippa byta i hela sängen. Man kan väl säga att det var lite påfrestande… å ingen läkare visste vad kräkningarna berodde på så nån hjälp gick inte att få. När Senior var 8 månader blev jag gravid igen, så nu kräktes vi ikapp.

Junior föddes med mängder av allergier och skulle ha mediciner flera gånger per dygn. Tillsammans med Seniors problem gick det lixom bara utför med sömnen för mej och när Senior var 3 år gav min kropp upp första gången. Då tappade jag hörseln och kunde inte stå upp, barnens pappa och min mamma fick ta kontroll över läget och jag fick sova så gott det gick med små barn i huset ett par dagar.

Sedan dess har jag haft problem med sömnen och den har blivit livsviktig för mej. Efter skilsmässan från barnens pappa såg jag fram emot mina barnfria dagar, eftersom jag då fick sova. Det var nästan det enda som betydde något då. Efter något år var läget så illa att jag blev sjukskriven, man sa då att det var pga utbrändhet och jag tror att sömnbristen bidrog nästan helt och hållet till detta.

För något år sedan sökte jag hjälp igen för min trötthet och när jag kommer till vårdcentralen säger läkaren snorkigt ”Alla är lite trötta så här års”… att jag ibland inte kommer ihåg hur jag kommit till en plats eller somnar stående eller glömmer bort saker jag hört eller sett fem minuter senare, det var inte ett dugg konstigt tyckte han. Jag bytte vårdcentral och valde en där min kompis jobbar, ganska många mil bort. Där fick jag hjälp! Han skickade mej på alla möjliga och omöjliga undersökningar och till slut fick jag sova en natt på sömnlabbet på Huddinge Sjukhus. Där fick vi vet att jag faktiskt inte sover när jag sover, även om det ser ut så. Min sömnkvalite var superdålig och påverkar hela min kropp och mitt liv.

Eftersom jag varken har någon övervikt, sover på rygg eller snarkar så är enda förklaringen min tidigare utbrändhet som förmodligen sabbat signalerna till hjärnan. Min hjärnan förstår inte att man måste andas när man sover och då kan kroppen inte gå ner tillräckligt djupt i sömn, för då dör jag typ. Å tydligen kan en sån där CPAP, andningsapparat, inte hjälpa mej just för att jag sover på magen och inte på rygg. Så enda rådet man har att ge mej är att sova när jag är trött och känner att jag behöver det.

Så det gör jag nu. Det är tur att min familj accepterar att jag går och lägger mej lite då och då, för det gör jag ganska ofta. Många säger att man inte ska sova middag, för då sover man sämre på natten. Så är det inte för mej, jag sover när jag är trött på dagen men sover ändå bra (så bra jag kan) på nätterna. Nu har jag mitt magiska armband som visar mitt sömnschema och oftast ligger jag på 90 % sömnkvalitet och vaknar mellan 10-30 ggr per natt utan att jag själv vet om det.

Sömnen är livsviktig för mej och jag fungerar inte om jag inte får sova. Därför har resor med stor tidsomställning blivit ett problem, däremot är resan inget större problem – jag sover nästan hela vägen  🙂

Hur viktigt är sömn för dej? Finns det något som är viktigare och isf vad? Hos Real Life Yohanna pratar vi mer om sömn den här veckan. Häng med!

Det är helt magiskt!

Det är helt magiskt!

Kommentarer 0 kommentarer

Det är väldigt mycket Gambia just nu… Ni kommer ihåg brevet jag skickade till Dodou förra veckan
och hans samtal? När vi gick till hotellet i London skickade han ett sms och sedan dess har vi skickat sms till varandra och lärt känna varandra igen. Jätteskoj!

Idag fick vi bilder från Smile och jag kan lugnt säga att jag blev alldeles varm av glädje. Jag blev alldeles lycklig och Martin som stod bakom mej konstaterade att han hade gåshud över hela kroppen. Smile hade nämligen bilder på hela sin familj där alla höll upp sin askar med maskmedicin! Han hade också tagit en bild när de tog sin första dos, den andra blir om två veckor. Och på den tredje bilden sitter familjen bakom en stor hög med myggnät som vi sa att han skulle köpa för resten av pengarna. Han berättade för en tid sedan hur orolig han är för att någon i familjen ska få malaria och då bestämde vi att han skulle få lite extra pengar att köpa myggnät för. Så det har han gjort  🙂

Att se de här bilderna var magiskt! Att känna lyckan bubbla i i hela kroppen, ögonen tåras och känna tillfredsställelsen att ha hjälpt inte bara en människa utan en hel familj, är oslagbar! Att några människor tillsammans kan ge så lite men hjälpa så mycket är mäktigt. Så enkelt för oss, så betydelsefullt för dem. Och för mej! Att få hjälpa dem betyder otroligt mycket för mej. Det är faktiskt en ära att få vara en del av deras liv och se hur de utnyttjar vår hjälp så mycket de bara kan. Vi är med och förändrar deras liv till det bättre och blir lyckliga av att göra det.

Att se bilderna är magiskt och ren lycka. Titta på Smiles fina familj, fundera på vad du kan göra för att hjälpa någon. Vi kommer att hjälpa dem så länge vi kan och de behöver oss. Den dag vi kommer tillbaka till Gambia kommer vi att återförenas med Smile med glädje och även få träffa hans familj. Den dagen kommer vi aldrig att glömma och vi längtar tills vi får komma dit.

Inatt somnar jag med ett smile   🙂

Donatormaskinen…

Donatormaskinen…

Kommentarer 0 kommentarer

Om en liten stund ska Junior göra sitt andra försök till uppkörning för tyngre motorcykel. Förra gången var för en månad sedan och då gick det alltså inte så bra. Vi får väl se hur det går idag. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här med att han kommer köra en stor motorcykel inom kort, eller sk donatormaskin som läkarna kallar det…

Båda killarna fixade moppekort när de hade åldern inne, sen fortsatte Junior med lätt motorcykel och det var helt ok med mej. Nu ska han alltså hoppa upp ytterligare en storlek och nu är jag inte lika lycklig längre. Den är STOR! Men den låter mysigt, så där mullrande lixom. För den är redan inköpt förstås och har stått och väntat i garaget sedan innan jul.

Jag vet att Junior inte tar några risker eller leker när han kör. Men den går fort och är tung att manövrera och man vet ju inte vad som händer vid regn, dåligt väglag eller om det kommer en grop som han inte ser. Det är farligt, så är det bara! Det finns ju en anledning till att det kallas donatormaskin…

Men vad ska jag göra då? Hade jag förbjudit honom att ta körkort när han var 16 så hade han ju aldrig någonsin lyssnat på mej mer och det bäddar ju inte för någon bra relation precis. Jag litar på honom och han har själv fått bekosta allt. Det är hans dröm och vem är jag att ta den drömmen ifrån honom? Visst är det farligt, men det är mycket annat som också är farligt. Han är myndig och gör faktiskt det han anser är bäst, även om jag inte delar hans åsikt.

Skulle han inte klara uppkörningen idag så har jag lugnt ytterligare ett par månader, men han kommer att vara så otroligt besviken och det vill jag ju inte. Så jag håller tummarna och sitter här och väntar så länge, precis som jag kommer att göra varenda gång jag vet att han är ute och kör. Det är lixom så livet är som mamma…

Uppdatering kl 14.55: han klarade det!

Uppåtpuffar

Uppåtpuffar

Kommentarer 0 kommentarer

När barnen var små pratade vi ofta om uppåtpuffar. En uppåtpuff kan vara att hjälpa någon, säga något snällt eller bara finnas där för någon. Göra något bra för någon annan helt enkelt. Just den här veckan har jag fått massor med uppåtpuffar och är så otroligt tacksam och glad.

Veckan började med att det fanns ett meddelande på min Facebook. Där stod det: ”she
is good mother leading by good example ,i wish u long life an
prosperlity ,i too love u all 4 ever and respect u as a best mother. see
my brothers as a family” Det här har Smile skrivit direkt ur hjärtat till mej och det levde jag ungefär hela dagen och lite till på. Smile är alltså en 30-årig kille i Gambia som vi träffade när vi var där i julas. Vi stöttar honom ekonomiskt eftersom han har varit sjuk och nu när turistsäsongen är över är det svårt att få jobb. Jag ”pratar” (chattar på FB) med honom nästan varje dag och har hjälpt honom med en del bra kontakter i landet. Det ser ut som han uppskattar vår hjälp  🙂

Solen skiner och våren börjar verkligen ta fart. Ni som känner mej vet att när solen börjar skina, då laddas mina batterier och jag orkar nästa hur mycket som helst. Löpbandet börjar bli en vana och jag försöker gå 12000-13000 steg om dagen. Det känns i kroppen men syns inte så mycket på vågen, men jag vet att det kommer att synas även där snart. Tålamod…

På bloggen har jag fått så otroligt fin respons de senaste dagarna och jag ser hur läsarna blir fler. Lite lustigt ändå kan man tycka att någon vill läsa om ens liv och tankar. Men jag läser ju andras bloggar, så varför skulle inte någon kunna vara intresserad av min? Den där Jante är väldigt mycket i vägen ibland, så honom skippar vi tycker jag.

Även på jobbet får vi höra en massa positivt. Medlemmarna ger oss otroligt mycket positiv feedback och vi suger i oss så mycket vi kan. De närmaste veckorna blir tuffa, men med medlemmarnas hjälp kommer det nog att gå bra. Om 6 veckor ska 35 av oss springa Vårruset tillsammans  🙂

Det kommer inbjudningar och förfrågningar om jag vill vara med i olika testpaneler och prova olika grejer eller gå på olika event. Så himla kul! Roligt att få testa nya grejer och roligt att få gå på kul event och träffa nya människor. När man får ta med någon, så frågar jag runt bland mina vänner – men oftast får jag gå själv. Man träffar alltid någon på plats att prata och umgås med, så det är ok ändå.

Jag är enormt tacksam över mitt liv just nu. Det slog mej idag att jag nu är i samma ålder som min bästa kompis var när hon dog för snart 13 år sedan. Mitt i livet. Skulle jag dö nu så skulle jag iaf dö nöjd, men fruktansvärt sur för att jag inte får vara med längre. Jag har gjort allt jag måste, men har självklart mängder med saker som jag skulle vilja göra också. Men jag skulle ändå kunna säga att jag har det liv som jag alltid velat ha med självständiga och trevliga ungar, en man som älskar mej, ett bra hem och ett trivsamt liv. Jag saknar ingenting! 

Det finns så otroligt mycket att vara tacksam för och idag ska jag tänka lite extra på det. Idag njuter jag av livet, solen, familjen, hälsan och allt annat som gör livet värt att leva. Jag är en lyckligt lottad människa!

5 år!

5 år!

Kommentarer 0 kommentarer
Nyårsafton 2012

Idag firar Martin och jag 5 år tillsammans!
För mej verkar det där med tredje gången gillt stämma, för honom räckte det med ett försök  🙂

Att han skulle våga flytta in hos oss och sedan faktiskt stå ut med oss var väl ganska otippat, men det gick ju himla bra. Tack o lov. För det här var verkligen inte självklart…

Att den här tonårsmorsan skulle låta en yngre man, tillika datanörd, flytta in fanns ju inte på kartan. Att han skulle bo tillsammans med någon annans barn och dessutom ha hund och hus fanns inte på hans karta. Men efter noga övervägande av alla fyra så blev det ändå så och se hur bra det gick!

Hösten 2011

En bättre bonusfarsa kan man faktiskt inte ha! Martin har verkligen tag till sej killarna och älskar dem som de vore hans egna. De har sina intressen vid sidan om mej som tex dykningen, där de tog dykcerten tillsammans. Sånt är viktigt tror jag, att de får ha sin egen grej där jag inte lägger mej i.

Hade de inte kommit överens, tyckt om och respekterat varandra så hade det inte fungerat. Det hade förstås inte varit lätt, men då hade jag brutit direkt. Barnen är viktigast i alla lägen! Å därför har vi stämt av med dem regelbundet från början så att de har fått säga sin mening, men allt har faktiskt fungerat från dag ett. Visst har det funnits tillfällen med meningsskiljaktigheter, men inget som inte gått att lösa eller som varit särskilt svårt att ta tag i.

Zanzibar januari 2011

När vi reser märks det särskilt tydligt att vi funkar som familj. Vi gillar att göra saker tillsammans och drar oftast åt samma håll. En relation som redan har barn handlar ju inte bara om det vuxna kärleksparet utan om hela familjen och det har vi varit väldigt noga med. Jag tror att det är mycket därför som vi lyckats hålla ihop allt trots stora olikheter och många viljor. Killarna vet att de är delaktiga och att vi lyssnar på dem och då blir det även lättare att lösa eventuella problem som kan uppstå. Nu har det faktiskt inte varit några större grejer, kanske något tonläge som varit fel eller en missuppfattning. Inte ens Martin och jag har haft någon större konflikt. Pengar och städning som de flesta tydligen bråkar om har inte varit något problem. Vi pratar mycket och har samma värderingar, det hjälper långt.

Juni 2008

Idag är han i skolan medan jag och killarna är lediga. Killarna ska iväg till morfar strax på en tidningsintervju och jag ska ut med hunden och sedan åka iväg med Senior och fira en 80-åring. Ikväll är killarna iväg på sitt, å då tror jag att jag ska ta med Martin ut och äta. Nån present har jag inte, jag är ganska dålig på sånt – men en fin middag kan han nog få. Det blir väl en bra start på nästa femårsperiod?

Det här är mannen jag kan se mej själv bli gammal tillsammans med. Det finns inga garantier för något, men jag hoppas att det blir så. Älskar dej Farsan Baloo  🙂

Ett räddat finger!

Ett räddat finger!

Kommentarer 0 kommentarer
Linda! Världsberömd i hela Gambia!

Har precis haft ett samtal över Skype med min kompis Linda i Gambia. Internet är verkligen fantastiskt och användbart! Tänk bara att man helt gratis kan prata med någon i Afrika! Coooolt!

Nu kunde hon lite mer i detalj berätta om sitt möte med Smile. Efter lite trassel, några om och men, så träffades de till slut utanför ett hotell i tisdags. När vi åkte hade han precis gjort illa sitt finger när han höll på att snida trä. Han sa inte mycket mer än så, men när vi åkte hade handen svällt upp rejält. Vi trodde det berodde på den malaria som han också hade vi tillfället, men så var det tydligen inte…

Linda bad att få titta på fingret och det såg riktigt illa ut. Smiles mamma hade tagit med honom till någon doktor som håller på med naturläkemedel och som behandlat hans finger med örter. Hans bror råkade ut för samma sak och i hans fall gick det illa, han fick amputera fingret. Trots detta ansåg alltså mamman att detta var bästa behandlingen…

Linda tog direkt med honom till en riktig läkare som tvättade av såret, la om det och gav honom penicillin. Såret var väldigt djupt och fullt med var och död vävnad. Väldigt nära blodförgiftning alltså… Nu ska han dit några gånger i veckan för rengöring och omläggning av såret och på så sätt får han nog behålla sitt finger. Han ringde till Linda igår och sa att han redan mådde mycket bättre och var djupt tacksam mot oss alla som hjälpt honom. Vår ringa ansträngning har alltså hjälpt honom att behålla sitt finger  🙂

Nu hoppas vi att Smile ska bli helt återställd och att han ska få ett jobb som inte är beroende av turister och säsongen på året. Ni som åker till Gambia får gärna besöka hans shop på Kotu Craftmarket (shop nr 2) och handla något av honom. Å ni som gillar Gambia får gärna gå med i vår grupp på Facebook ”Vi som gillar Gambia”. Där kan vi samordna transporter och ge tips till varandra.

Jag hoppas kunna åka tillbaka hösten 2014. Följer du med?

Vilken bra dag!

Vilken bra dag!

Kommentarer 0 kommentarer

Jag är så otroligt glad! Det har hänt så himla bra grejer idag  🙂

I förmiddags fick jag ett kort men väldigt informativt mail från Linda i Gambia. Hon hade fått våra överförda pengar och träffat Smile. Han var i ett väldigt dåligt skick, så hon släppte allt och tog med honom till doktorn. Så nu har han fått riktigt behandling, vård och medicin. Ungefär hälften av pengarna vi skickat gick åt hos läkaren och så fick han en del och sen har Linda sparat lite eftersom han ska tillbaka till läkaren på torsdag. Det känns otroligt bra att någon nu har koll på honom och ser till att han får den hjälp han behöver. Våra pengar gör alltså redan nytta, även om Linda är den som sett till att allt blivit så här bra. Hon är en pärla!

Att börja dagen så var ju helt fantastiskt!

Junior missade ju uppkörningen igår, men bokade genast en ny tid tills på torsdag. I morse ringde han trafikverket som hade ett återbud idag klockan 13.05. Martin och jag hade lovat att vara stöd åt en kompis på en rättegång, så Junior fick åka med morfar istället. Så medan vi satt där och lyssnade på rättegången, hade Junior sin andra uppkörning på två dagar. Efter en alldeles för lång tid kom det äntligen ett YES på telefonen! Härligt! Han klarade det! Så nu har hela familjen körkort och vår taxiverksamhet har upphört  🙂

Två så himla bra grejer! Att vi dessutom hade en trevlig lunch med en av mina bästa kompisar var inte heller helt fel. Och att vi hade otroligt mycket folk ikväll på jobbet var ju också toppen, plånboken jublar!

Jag är sjukt trött, men tacksam, glad och lättad. Allt har ordnat sej så bra med Smile och hans sjukdom, Junior och körkortet, vår ekonomi och en massa annat. Jag kommer att sova hur gott som helst inatt  🙂

Bästa metoden?

Bästa metoden?

Kommentarer 0 kommentarer

När våra bekanta försöker gå ner i vikt med någon annan metod än Viktväktarna, vågar de knappt berätta detta för oss. Men snälla ni; vi dömer ingen! Vi anser att VV är den bästa och mest långsiktiga metoden, men för oss är det viktigaste ATT man tar tag i sin vikt – inte HUR!

ALLA metoder fungerar! OM man har tålamod… Men vi tror mest på VV eftersom man inte behöver göra några uppoffringar eller undantag. Det är lixom inga konstigheter… man får äta allt, men inte alltid. Det där vi lärde oss i skolan som kallades tallriksmodellen funkar fortfarande, man måste bara fräscha upp kunskapen lite. För i grund och botten handlar det ju om att inte äta mer energi än man gör av med. Ganska enkelt om man tänker efter. Men så svårt.

Det fler och fler kommer på nu är att man dessutom måste prioritera vila. Jag blev intervjuad angående detta nyligen eftersom det är det enda jag ändrat senaste året och då helt plötsligt tappat nästan 10 kg. Forskare blir mer och mer övertygade om att vila och god sömn är minst lika viktigt som motion och det är iaf jag helt övertygad om. Ska bli spännande att följa den diskussionen.

Så här i början på året ska många bli hälsosammare och gå ner i vikt. Jag önskar bara att man istället för en snabb kur kunde se det som en livsstilsförändring. På så sätt skulle fler må bättre under en långt tid och inte ge upp sitt nya liv i mars. För så är det; just nu har vi fullt med folk varenda kväll med motiverade personer som gör allt för att gå ner så mycket som möjligt på kort tid och i mars tyckte de att deras nya liv var för tråkigt och att de inte gick ner sina 25 kg till påsk och så slutar de. Det är samma trend på gymmen, nu är det knökafullt och närmare sommaren är ställena tomma igen.

Det är synd att man inte håller ut och kör ett långsammare tempo från början, men ett tempo som håller i längden. Det är så vi ser på Viktväktarnas program. Det är inte någon quickfix, utan ett program man kan leva med resten av livet. Det skulle jag inte kunna göra med en diet där man utesluter olika produkter. Jag vill äta av det jag tycker om! Så jag äter godis, semlor, såser och dricker läsk – men jag väljer mina tillfällen.Jag äter godis och dricker läsk på helgen, ska jag äta en fetare middag på kvällen äter jag en sallad till lunch. Jag planerar mina intag så gott jag kan, men blir inte nedslagen och slutar med allt bara för att jag spårar ur en dag. Då är det väl bara att försöka göra bättre val nästa dag?

Var och en blir salig på sin tro, heter det ju. Jag tror på Viktväktarnas program eftersom det funkar för mej. Martin gick ner 60 kg med VV, så det funkar även på riktigt tjocka personer. Man går upp och man går ner beroende på hur man mår och hur man lever, men vi vet hur vi ska göra för att vända skutan rätt igen. OCH vi ger inte upp!

TACK alla fantastiska människor!

TACK alla fantastiska människor!

Kommentarer 0 kommentarer

Om man bara vågar be om hjälp så får man den!
Vi människor är lite knepiga och håller oss gärna för oss själva. Vi vill inte störa eller vara i vägen. Vi tar inte ofta initiativ att hjälpa –  men när någon ber oss, då jäklar kan vi göra det mesta. Så har jag upplevt det sedan vi kom hem från Gambia och spred ut att vi vill hjälpa Smile.

När vi inte fick tag i honom mailade jag till restaurangen där vi var på kvällarna. Restaurangen ligger precis brevid Smiles butik. Jag frågade om de möjligtvis kunde hjälpa mej att komma i kontakt med honom och be honom kolla sin mail. Jag fick svara bara några timmar senare av ägarinnan (som är Holländska) att hon besökt hans butik och fått veta att han just nu är på besök i sin by och borta några dagar. Jag kunde pusta ut; han lever!

Jag mailade min kompis Linda i Gambia och frågade hur jag enklast skulle göra med pengar till honom och hon sa direkt att jag ska föra över dem till henne så betalar hon ut dem i rätt valuta. Detta blir ju mycket billigare än att föra över pengar via Western Union och allt går då oavkortat till Smile, hans läkarbesök och mediciner.

Hur får vi ihop pengarna då? Så himla mycket har vi inte att bidra med… så vi ställde en liten låda brevid mej på jobbet och på bara en vecka har vi fått ihop 600 kr! Våra medlemmar är helt fantastiska och vi kallar nu Smile för allas vårt fadderbarn. Så Viktväktarna på Södertörn har numera ett eget fadderbarn och vi har alltså över 500 medlemmar… förstå vilken hjälp han kan få!

Eftersom Smile sover direkt på ett hårt betonggolv och är svårt sjuk i malaria tänkte vi försöka skicka ner en sovsäck till honom. Men hur kan man vara säker på att den kommer fram? Jag frågade på min status på Facebook om någon möjligen skulle åka dit, men fick inget svar… så jag ställde även frågan på Vings sida på Facebook och där dröjde det bara några minuter innan jag fick svar. Där var en kvinna som åker till Gambia i slutet av februari och som kan tänka sej att ta med sovsäcken!

Å va glad jag blev! Å det blev tydligen Vingresor också som skrev att de var både berörda och glada över att deras sida även kan användas till detta ändamål. Jag som tänkte att de kanske skulle misstycka…

Så nu ska jag bara ha tag i en ok mobiltelefon, en äldre smartphone, som Smile kan ha för att hålla kontakt med oss. Han har nämligen Facebook! Vi har bara trasiga telefoner som inte duger att ge honom, så det blir väl en efterlysning till våra medlemmar. Nån sitter säkert på en gammal telefon som de anser vara skräp, som kan bli hans hjälpmedel.

Vi har en månad på oss att få kontakt med Smile, se om han behöver något mer, samla ihop sakerna och köra iväg dem till kvinnan som ska åka.  Vi ska lägga ner bilden på Smile och sonen också, den kommer han säkert att uppskatta  🙂

Allt detta har gjort att jag på nåt sätt återfått tron på mänskligheten och människors godhet. Vi människor är nog inte så stela och tråkiga ändå. Vi vill hjälpa bara vi får chansen. Det finns ett gäng fantastiska människor där ute som vi inte ens känner som vill hjälpa oss att hjälpa en i deras ögon helt okänd ung kille i Gambia. Det är faktiskt helt fantastiskt! Man bli ödmjuk och berörd. Tack!

En ängel flyttar in

En ängel flyttar in

Kommentarer 0 kommentarer

Jag har haft tre väldigt kloka kvinnor i mitt liv, som jag lärt mej mycket av – två av dem är numera döda och en av dem begravs idag. Fina Farmor Anna är nu en av änglarna som vakar över oss och som alltid finns där, precis som när hon levde alltså  🙂

När jag var 14 år lärde jag känna denna enormt kloka kvinna som då var ca 55 år äldre än mej. Anna berättade om sin uppväxt, sitt liv som ung/mamma/arbetare/politiker/musiker… men framför allt om sitt liv som medmänniska. Anna fanns där för alla som behövde, alltid. Hon lärde mej att alla passar in, på sitt sätt. Att alla behövs, på sitt sätt. Att höra detta, se bevis för det och faktiskt förstå innebörden av orden var nog en av anledningarna till att jag sedan själv vågade ta den politiska vägen och slåss för de lite svagare individerna.

När jag var 20 år träffade jag Linda i Gambia som lärde mej att man alltid ska ge av det man har. Att vi alla kan göra världen lite bättre. Att vara en god människa helt enkelt. Att allt man ger kommer tillbaka, på nåt sätt… kanske inte till mej, men till någon jag tycker om och som behöver det bättre. Jag är väldigt glad att Linda och jag återigen har en tät kontakt och att jag i bästa fall träffar henne snart igen.

När jag var 25 år blev jag god vän med Eva. Min bästa kompis som jag pratade med flera gånger om dagen och som dog alldeles för ung. Eva lärde mej att det alltid finns någon som har det värre. Trots att hon var helt blind, svårt sjuk och transplanterad av både njure och bukspottkörtel så klagade hon aldrig. Gick något emot henne eller dagen var grå, så sa hon ”det är säkert någon som har det värre än jag” och fortsatte med det hon gjorde. Jag saknar henne så otroligt mycket!

De här tre kloka kvinnorna har gett mej mina egna livsregler som jag försökt leva efter sedan jag träffade var och en av dem. Ibland misslyckas jag totalt och faller ner i självömkan, men ofta lyckas jag rätt bra med att leva som mina förebilder lärt mej. För det är ju egentligen rätt enkelt: Vi alla behövs och har en viktig funktion, vi kan alla hjälpa någon eller något på nåt sätt och när allt känns svart så finns det alltid någon som har det värre…

Jag är helt säker på att Farmor Annas begravning blir en musikalisk, ljus och värdig stund. Junior kommer att vara där med sin pappa, medan jag och Senior tänder ett ljus och är med dem alla i tanken. Fina kusinen ska spela munspel, Annas munspel förstås. Klockan 14 tänker vi lite extra på alla som vi har förlorat och som gjort världen lite bättre.

Hur tänker du?

Hur tänker du?

Kommentarer 0 kommentarer

Hur mycket kan du göra för din bästa vän? Hur mycket kan du göra för en bekant? Finns det någon du skulle kunna dö för? Hur mycket vill du att någon ska göra för dej? Tunga frågor så här en snöig och kall torsdagmorgon.

Min bästa vän är Martin och jag skulle göra det mesta för honom, men jag skulle inte ge mitt liv. De enda personer som jag skulle ge mitt liv för, är mina barn. De är lixom de enda som behöver mej och finns inte de så behövs inte jag. Skulle något hända, så vill jag veta att jag gjorde allt för att rädda dem. Deras liv är mer värt än mitt, barnen betyder allt!

Mina vänner, bekanta och andra runt mej kan jag göra det mesta för och skulle ställa upp i alla väder och vid alla tider på dygnet oavsett hur nära de är, men jag skulle inte göra allt och då menar jag att riskera mitt liv. Det kanske låter cyniskt och elakt, men jag skulle aldrig riskera att göra mina barn moderslösa. Det skulle jag inte vilja att någon annan mamma gjorde för mej heller. Man måste ju leva för sina barns skull!

Däremot önskar jag att de vänner jag har skulle ställa upp för mej i alla lägen, ge mej stöd även om jag inte frågar om det och hjälp när jag ber om den. Tyvärr har erfarenheten visat mej att jag står ganska ensam oftast… och det har varit tungt. Jag har alltid haft stöd av mina föräldrar och numera även av Martin. Men vännerna är få och har ofta haft det mycket jobbigare än vad jag haft det, så stödet har lixom inte hittat eller orkat fram till mej. Men det har ju gått bra ändå  🙂

 Frågan är nu hur dina funderingar går kring detta? Hur mycket skulle du göra? Var går din gräns?

Hjälp oss att rädda ett liv!

Hjälp oss att rädda ett liv!

Kommentarer 0 kommentarer

Det här är min yngste son och hans nyfunne vän Ismail.
Om man säger Ismail snabbt och lite slarvigt blir det ”smajl” (Smile) och det är precis vad han kallar sej.

Smile är en ung, ödmjuk kille som lämnat sin by och flyttat in i turistområdet för att tjäna pengar till sin familj. Till skillnad från många av de andra killarna var han inte så på och jobbig, utan hälsade bara glatt och kunde sedan sitta tyst tillsammans med oss och bara vara. Junior och Smile satt mycket i skuggan och pratade de sista dagarna. Om livet, tankar och en massa annat.

På ytan ser man en ung driftig man som vill sin familjs bästa och som skulle kunna komma ganska långt i livet. Det man inte ser är att han är allvarligt sjuk i malaria, en sjukdom som många dör av i Gambia. Man ser inte heller att han inte äger mer än kläderna på kroppen… han har ingen bostad utan sover på golvet i det utrymme han hyr tillsammans med sin kusin för att sälja tyger och träfigurer. Turismen har minskat och affärerna går väldigt dåligt. Pengar till läkarbesök och medicin har han hittills fått av sin mamma, pengar som egentligen inte finns.

Hans öde har berört oss oerhört mycket och det är svårt att sluta tänka på honom. Vi har nu bestämt oss för att hjälpa Smile och ni kan hjälpa till! Vi gav honom lite kläder och lite att äta, saker han snabbt delade med sin kusin. Nu vill vi göra mer. Vi kommer att sätta in pengar så att han kan gå till läkaren utan sin mammas hjälp. Han behöver även malariatabletter både för att kurera sin sjukdom och sedan som han kan ta i förebyggande syfte. Han behöver mat för att bli frisk.

Vill ni hjälpa till så får ni gärna skicka ett mail till mej; mrinda@swipnet.se så får ni kontonummer där ni kan sätta in pengarna så kan ni vara helt säkra på att dessa kommer fram. Tillsammans kan vi hjälpa den här killen att överleva och få ett bra liv. Snälla ni! Hjälp oss att rädda ett liv!

2012 ett förändringarnas år!

2012 ett förändringarnas år!

Kommentarer 0 kommentarer

För oss har 2012 varit förändringarnas år.
Nyår firades hemma i lugn och ro. Radion stod på hela dagen, hunden rastades så gott det gick pga alla smällare. Martin och Junior fixade maten, gratinerad hummer, och strax innan 12-slaget ställdes gratängformen ner till hunden som då fick fullt upp och inte reagerade nånting alls på allt smällande utanför. Det var ett knep man kan fortsätta med så länge det fungerar. Ett tips till er alla med rädda hundar.

Våren var ganska lugn, direkt efter påsk renoverade vi badrummet. Men det var enda renoveringen under året. Nu är allt klart och jättefint! Senior jobbade nästan mer än han gick i skolan, det mesta i plugget var färdigt och i Juni tog han studenten. 14 långa skolår var äntligen över. Nu är det än så länge jobbet på Mc Donalds som gäller, men han söker de jobb som finns som ljudtekniker. Senior har bytt tjänsteställe och även blivit skiftledare. Han gillar sitt jobb och är stolt över det trots folks fördomar.

Junior har pluggat, simmat och jobbat. Varenda lediga tid har den lilla motorcykeln rastats, det blev tom en längre tur ner till Öland under sommaren. Pengar har samlats ihop och nu står det en ny STOR motorcykel i garaget och väntar på honom och hans 18-årsdag. Under hösten insåg vi allihop att hans kropp inte orkade plugga, simma och jobba så mycket som han gjorde, så han sa upp sej på Ica. Nu har han haft sin sista julavslutning och kom faktiskt hem med ett stipendium eftersom han varit en bra kompis.

När det gäller vårt jobb, så har mycket hänt. Vi började året med jobb månd-torsd och hade fem öppna klasser. Men det kom väldigt få medlemmar till Tullinge på tisdagar och när vi till slut hittade en bra lokal i Haninge var flytten ett faktum. I maj stängde vi vår enda klass i Tullinge med kanske 15 medlemmar och öppnade två klasser i Haninge och fick ca 100 medlemmar! Efter sommaren blev det strul med lokalen i Tumba som vi fick stänga med buller och bång. Vi letade förstås lokal, men hittade ingen. Några medlemmarna tappade vi faktiskt knappt, de delade istället upp sej mellan Huddinge och Rönninge. Så idag står vi fortfarande med fem öppna klasser, men fördelade på tisd-torsd istället.

Martin började plugga i augusti och nu när vi stängt måndagarna kunde han ägna hela måndagarna åt att vara i skolan, till skillnad från de andra dagarna då han var tvungen att gå tidigare. Jag kunde dessutom ta mina tilldelade dagar i tingsrätten och slapp byta och fixa ersättare. Så hela den här rockaden var enbart av godo och gjorde faktiskt vår vardag mycket enklare. Vi träffas inte alls lika mycket som förr, men det fungerar bra.

Vi mår bra! Killarna är friska och är nu besiktade en sista gång på barnklinikerna på Huddinge Sjukhus, nu ska de upp på vuxenavdlelningen på alla olika ställen. Martin är frisk och håller sin vikt, han har svårare än jag att gå ner sina kilon just nu och detta är helt och hållet pga stress. Han har aldrig haft sån här stress förut och det ser man ganska tydligt på honom. Men vi vet att det är tidsbestämt, fyra terminer ska klaras av och en är redan över. Så det ska nog gå bra. Jag tappar däremot kilon, i mina ögon i en rasande takt. Jag har nått mitt översta BMI, passerat detta och har satt ett nytt mål. Ett par kilo till ska bort, sen är jag nöjd. Då kommer jag att ha ett BMI på ungefär 23, ingen övervikt – men heller inte särskilt smal. Jag är kurvig, så är det bara.

Året avslutas i värmen. På nåt sätt känns det som att jag avslutar mitt barnliv på den här resan. När jag flyttade hem från Gambia förra gången, gifte jag mej och barnen föddes. Nu är barnen stora och ska snart flytta hemifrån och jag visar dem mitt Afrika när de är i nästan samma ålder som jag var när jag bodde där. Det känns lite som att ett nytt liv öppnar sin famn för mej, mitt nya liv som bara jag. Det ska bli väldigt spännande att upptäcka det livet.

Jag är väldigt nöjd med året. Sommaren var jobbig, men tillsammans tog vi oss igenom de trassel som uppstod. Vi är en stark och kärleksfull familj som stöttar varandra i alla lägen och finns där för varandra. Förmodligen är detta sista året som vi alla bor tillsammans, det är dax för Senior att flytta hemifrån. Sen är det Juniors tur och då är det bara jag och Martin kvar. Precis som det ska vara.

Jag är en tacksam, glad och stolt mamma. Jag har de finaste barnen som finns och älskar dem så att det gör ont. Vi har ett väldigt bra liv tillsammans och jag hoppas att det ska fortsätta så. Vi har kämpat tillsammans och kan nu skörda framgångarna.

Jag ser fram emot 2013, är riktigt nyfiken faktiskt. Det blir mycket i skolan för Martin och väldigt mycket jobb för oss båda. Både Martin och Junior ska ut på praktik med sina utbildningar och sen väntar studenten för Junior. Jag är helt säker på att 2013 blir minst lika bra som 2012.

Gott slut och gott nytt år på er allihopa!

Dödsbud och semester

Dödsbud och semester

Kommentarer 0 kommentarer

Det är alltid jobbigt att ta emot bud om någons död, även om det handlar om en 97-åring. Jo, Farmor Anna fick leva 97 långa år, 97,5 till och med. Det är mycket, väldigt mycket. Jag var precis på besök hos min egen farmor, som ”bara” är 92. Vi pratade om ålder och döden, hon tänkte satsa på 100 så att hon ska få telegram från Kungen  🙂

Det är klart att gamla människor dör och döden kommer ofta som en befrielse för den gamla människan. Oavsett det så är det sorgligt och tråkigt. Idag fick vi veta att begravning blir 18 januari, men det ser inte ut som att varken jag eller killarna kommer att åka dit. Jag hade nog velat vara där, men det blir för dyrt och för mycket krångel.

Idag har vi jobbat klart terminen. Även om det kändes som att vi gick på semester igår när vi hade haft sista klassen, så var det egentligen inte förrän efter lunch idag som vi faktiskt hade jobbat helt klart. På förmiddagen körde Martin iväg till posten med grejer som skulle skickas tillbaka, han bankade pengar och klippte sej. Under tiden skrev jag klart veckobrevet, fixade klassrapporter och en massa annat fix. För att spara tid packade vi bilen full med skräp, åkte iväg och åt lunch och sedan vidare till sopen och tömde bilen och efter det åkte vi till Ica Maxi och handlade det min kompis i Gambia beställt av oss (ost, bröd, kirurgtejp) samt det vi ska äta under helgen. Hem igen, fixa lite till och sen körde jag ut i halkan igen för att besöka min lilla Farmor. En stund hos henne och sen hem igen.

NU HAR JAG SEMESTER!!! Nu har vi handlat allt, solkräm var det sista som åkte ner i varukorgen. Allt jobb är avslutat och hemmet börja se ok ut. Tur att vi inte ska ha folk här över jul… Resväskorna börjar fyllas, den plats som blir över fylls av gosedjur, papper, pennor, leksaker och kläder som vi ska ge bort. Husvakterna har fått sina regler, våra kompisar ska bo här så alla tjuvar kan ta ett annat hus och göra inbrott i. Enda kruxet just nu är att vi inte fått tag på Dalasi, den Gambiska valutan. Vi är för sent ute för att beställa valuta och växlingskontoren har inga hemma eftersom det är en så ovanlig valuta. Say what?! Men men, lite har vi. Så vi klarar oss nog den första dagen, tills vi kommer åt att växla mer.

Jag tror inte att någon kan förstå hur mycket jag ser fram emot det här. Jag längtar så det nästan gör ont. Men jag är beredd på att bli besviken, det kanske inte alls är som jag minns det. Det är helt ok. Bara jag får värme och sol, så är jag nöjd. Om jag dessutom får träffa min svenska kompis och kanske någon mer av mina gamla kompisar, så är jag mer än nöjd. Om bara fyra dagar är jag där…

Bra öppettider, stor parkering, bra med både Mc Donalds och apotek i samma byggnad. Trevlig personal och rymliga gångar.