I tisdags var jag och Martin på premiären av Carmencita Rockefeller. En sann berättelse om hårfrisörskan från Skåne som lurade i hela societeten att hon hörde till familjen Rockefeller, var prinsessa av Japan, långt kommen forskare inom cancer, hemlog agent och en massa annat. Folk var helt förblindade av henne och trodde henne utan minsta misstanke eller motfråga. Det gick så långt att hon blev nominerad till nobelpriset!

När allt till slut uppdagades nekade hon inte utan konstaterade mer att det börjat som en lek och sedan varit så enkelt att lura alla att det bara fortsatt och gått längre och längre. Till slut hade hon börjar förakta alla korkade människor som gått på farsen men var lite beroende av den dyrkan hon blivit utsatt för. Behovet av rampljus och bekräftelse har jag skrivit om förut och här var just det väldigt tydligt. Man blir förälskad i, och beroende av, uppmärksamheten och söker sej till det som en slags drog.

Sånt ser vi tydligt vid varenda event vi besöker. Hur folk söker röda mattan och snabbt kastar sej över veckotidningarna några veckor senare för att se om de är med på bild. Jag kan stå lite vid sidan om och fascinerat titta på och se hur folk slickar i sej strålkastarljuset. Men hur många som står där bland fotograferna har blivit kända pga något de verkligen åstadkommit? Och hur många är som den där hårfrisörskan?

Just på Carmencita Rockefeller träffade jag bla Bert-Åke Varg, som verkligen gjort massor! Trots detta har han inget behov alls av rampljuset, han ställer sej mest framför kamerorna för att det förväntas av honom. Sen finns det ett gäng andra personer som varit med i någon dokusåpa och blir upprörd när man inte känner igen dem. Å det finns flera som återkommer i veckotidningarna som faktiskt inte gjort sej kända för något alls, men som ändå är på varenda röd matta som går att hitta. Skulle ni se en bild på dem skulle ni inte kunna namnge dem. Å då tänker jag på Carmencita, eller Solveig som hon egentligen hette.

Hade hon kunnat dra sin historia och kommit så långt idag? Förmodligen inte. Eller? De där okända personerna på röda mattan som ingen kan namnet på kan ju… så varför inte? Nu kan man iofs kolla upp folk via internet och sociala medier, men det går nog att luras ändå. Kanske inte lika grovt, men till viss del. Å folk dyrkar ju kända personer även idag, så varför inte? En del verkar ju kunna säga precis vad som helst utan att ifrågasättas alls. Människa är ganska naiv och konflikträdd och tror hellre på det någon säger än verkar obekväm och frågar. Precis som man hellre nickar och håller med än frågar om det är något man inte förstått, man vill ju inte verka dum…

Så Solveig hade nog kunnat dra sina valser även idag, även om hon nog inte kommit undan som vare sej Rockefeller eller Prinsessa av Japan. Sånt är ju lite för lätt för att kolla upp. Men mycket annat hade hon nog kunnat slå i både kreti och pleti. Dyrkad hade hon nog också kunnat bli. Skrämmande tanke.

Hur som helst så var föreställningen otroligt sevärd, välspelad, rolig och tänkvärd. Lite väl tänkvärd kanske eftersom jag tänker på den fortfarande och till och med får lite obehagskänslor av hela historien. Jag avskyr lögner! Jag blir illa berörd och förbannad. Jag blir även besviken och undrar vad det är som gör att någon ljuger. Vissa gör det nog av gammal vana. Andra pga konflikträdsla och att det är enklaste (fegaste) vägen ut. Men man blir ju alltid påkommen! Det lönar sej aldrig i längden att dra en vals oavsett vad det gäller. Dessutom är det enklast att hålla sej till sanningen och slippa komma ihåg vad man sagt senast.

Som ni ser finns mycket tankar kring detta och därför tycker jag att ni också ska se föreställningen. Men ni får skynda er, för det är bara 4-5 tillfällen här i Stockholm. Så passa på! Och återkom gärna med era funderingar kring lögner, bekräftelsebehov och konflikträdsla. Spännande, men även ett ganska obehagligt ämne faktiskt. Vad vet vi om folk? Vem talar sanning?

Jag borde väl kanske hålla mej lite lugnare efter operationen än jag gör, men kommer det roliga grejer i ens väg så vill man ju gärna vara med där saker händer oavsett hur man mår…

Igår var det inget alternativ att hålla sej hemma, då var vi nämligen inbjuda till nya Skandiascenen på Cirkus för att se Lena Philipssons nya show Jag är ingen älskling. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på hennes musik, men såg henne i SPÖK där hon var riktigt bra. Klart jag ville se detta!

I mina ögon har Lena Ph alltid varit en snygg svensk artist, ingen som stuckit ut men alltid funnits där. Hennes musik har satt sej i skallen och omedvetet har man kunnat tralla med i låtarna. Hon har funnits med länge och haft otur med kärlek och därför varit på löpsedlarna oftare än någon ska behöva vara. Så mycket mer har jag väl inte vetat… jag har varken tyckt bu eller bä om henne. Men igår växte hon verkligen i mina ögon!

Vi kom in i salongen där en riktigt snygg scen var uppbyggd. Just det ja! På vår biljett stod det Cirkus, Skandiascenen, och jag fattade ingenting. Cirkus är väl Cirkus? Nope! Cirkus har numera två scener, den ”vanliga” och Skandiascenen som ligger i samma hus men lite snett ovanför den gamla ingången. En alldeles lagom salong för en intim konsert eller varför inte konferens. Jättesnygg salong faktiskt!

Showen körde igång och det var ett taggat 6-mannaband och en skitsnygg Lena som gav allt! Det var genrep och det betyder att de allra flesta är inbjudna och biljetterna är gratis. Kanske därför respekten för artisten varierar, men igår var den lika med noll! Folk släntrade in för sent, satt och pratade och var allmänt respektlösa. Det värsta var ett par som gled in kanske 30 minuter sent, tog sej förbi alla i första raden och sedan satte sej och hånglade! Tjejen klättrade nästan upp på killen, de slätade av varandra totalt och satt och fnittrade. Lena skulle just berätta om sin tyngsta period i livet och blev rejält störd av paret. Så hon pausade allt, stirrade på dem och bad dem gå ut. De trodde nog att hon skämtade, för killen började skratta och applådera. Men Lena gav sej inte och fick hjälp att ta ut dem, under publikens applåder. Där vann hon min respekt! Ingen jäkel ska sätta sej på någon som försöker göra sitt arbete, oavsett vem det är! Resten av showen förflöt som den skulle, men Lena återkom till det som hänt när hon tackade oss i slutet.

Showen var verkligen bra! Nya och gamla låtar blandades i en perfekt kombination. Det var personligt, massor med energi, bra mellansnack, snygg scen och snygga kläder, humor och en otroligt mysig stämning. Att se en avslappnad Lena vid ett piano kändes helt rätt. Det var lixom hon och pianot, grunden till allt, i centrum. Hon berättade om sitt liv, sin uppväxt, sina barn, alla löpsedlar, exmännen och en massa annat. Bildspelet med barnen var väldigt fint och berörande. Personligt helt enkelt. Skulle hon sluta med musik kan hon alltid bli ståuppare, hon är för jäkla rolig faktiskt! Dessutom har hon en otrolig självdistans, som många saknar.

Ni som gillar Lena Philipsson ska absolut se showen, ni andra kan se den bara för att den är himla bra!