Idag är det vår bröllopsdag! Och förlovningsdag, vi tog samma för enkelhetens skull, men med ett år emellan 🙂
Tänk att det gått 5 år redan, och 6 år sedan Martin friade. Tiden har gått så jäkla snabbt! Vi brukar säga att vi har så himla kul tillsammans och det har vi verkligen. Ibland skulle jag vilja stanna tiden och verkligen njuta av stunden, bara för att med alla sinnen ta in hur bra vi har det.
Någon skrev under en bild som Martin la ut att han såg ut att må så bra och han svarade att det beror på att han har ett arbete han tycker om och ett liv han trivs med. Svårare än så behöver det inte vara, men kan vara svårt att uppnå såklart. Vi har ju alla olika högt ställda krav på vår tillvaro, Martins krav är rätt låga. Å så är det för mej med. Vi har tak över huvudet, mat i magen, kläder på kroppen. Vi har varandra och är hyfsat friska. Å nu har vi även Peppe, vår husbil, som vi är vansinnigt nöjda med.
För mej är det ett under att fira bröllopsdag överhuvudtaget faktiskt. Jag skulle nämligen inte gifta om mej, det var min fasta övertygelse. Å det tog några år av funderingar innan jag började vänja mej vid tanken, sen tog det ytterligare ett par år innan jag fattade att jag var gift 🙂
Det där att vara fast i ett beslut som sedan ändras är knepigt, även om det är ett medvetet beslut. Jag trodde aldrig att jag skulle bli förälskad igen eller bli gammal tillsammans med någon och det hade jag accepterat. Så när Martin nästan bokstavligt talat trillade ned framför fötterna på mej var jag inte mottaglig. Det tog lång tid innan vi såg varandra, nästan sju år faktiskt. Sen tog det bara två veckor innan han bodde hos oss, men sen tog det tid igen. Vi hade varit ett par i åtta år när vi gifte oss, nu har vi alltså varit tillsammans i drygt 13 år och vi har fortfarande lika roligt idag som första dagen tillsammans – om inte roligare.
Vår relation bygger på ömsesidig respekt. Vi försöker inte ändra på varandra eller gnäller på varandra. Vi bråkar faktiskt aldrig och har aldrig gjort. Att bråka tar för mycket energi och är för jobbigt helt enkelt. Många tror nog inte på oss när vi säger att vi aldrig har bråkat, men så är det. Visst kan vi tycka olika, men det leder aldrig till något bråk. Jag konstaterar bara att han har fel och sen är det inget mer med det 🙂
13 år är en rätt lång tid ändå. Vi träffade som vuxna, då har man andra krav än när man är ung. Vi var två personer som vill ha lugn i våra liv, inget drama. Ingen av oss ville ha barn, jag hade mina två och Martin har aldrig önskat egna barn. Men vi hade ju Baileys såklart, vår älskade pälsboll blev vårt kärleksbarn. Å nu finns han inte längre. Nu är det bara vi. Å vi har det bra. Vi har vårt lugnt och kan hämta kraft hos varandra. Vi vet att vi står pall för det mesta, bara vi gör det tillsammans.
Husbilslivet har gett oss en ny tillvaro. Att leva så tätt inpå varandra är en utmaning, men vi gillar det. Att starta en youtube-kanal när man är 50 är kanske inte jättevanligt – men även detta har gett oss en ny dimension. Vi ser oss på filmerna och kan se det andra ser, hur kul vi har tillsammans och att det syns att vi trivs tillsammans. Vi är verkligen oss själva i filmerna, vi slänger käft konstant och skrattar.
Femårig bröllopsdag alltså. Martin friade till mej på vår strand på Öland. För första gången firar vi bröllopsdag på ön, men stranden blir nog en annan. Vi har parkerat högre upp på Öland, i Byxelkrok, samma sida som vår strand men 2-3 mil norrut. Samma solnedgång och nästan samma utsikt ändå, så det blir nog ett glas bubbel på stranden när solen går ner. Så får det bli.
Grattis på bröllopsdagen min allra bästa vän och livspartner. Jag hoppas vi får många härliga år tillsammans och fyller åren med så mycket skoj vi bara kan. Det är en förmån att älska och att älskas tillbaka och det är definitivt inget jag tar för givet. Att vi överhuvudtaget träffades var otroligt, att det sedan blev vi var verkligen mot alla odds – men nu är det vi. För resten av livet hoppas jag.
Jag brukar säga att 2010 var ett jäkla skitår, med en stor översvämning i källaren och 3 dödsfall på bara fem dagar. 2020 var också ett skitår med corona och pälsbollens död, men 2021 verkar bli minst lika skitigt…
2021 började med att båda mina föräldrar åkte in på sjukhus med svår covid. Det var så illa att vi faktiskt inte trodde att min mamma skulle komma hem mer. Otroligt nog gjorde hon det, men båda mina föräldrar lider idag av rätt många sviter som kanske kommer att sitta i resten av livet.
Hela våren har vi kämpat med en ”nära” som har ett svårt spel- och pengamissbruk. Detta har såklart tagit enormt mycket energi och precis när vi trodde att det värsta var över, så kom ett rejält bakslag. Nu hoppas jag att det var just ett bakslag och att vi kan jobba framåt igen.
Så kom den där veckan med regnet… på tisdagen hade vi flera långa strömavbrott, då gick bla tvättmaskinen och fläkten i badrummet sönder. Sonen kunde dock fixa fläkten hjälpligt och en snäll granne hjälpte oss med tvättmaskinen, tack för händiga människor!!! Sen började det regna och regna och regna… 68 mm kom på bara några timmar och översvämningen var ett faktum. Det var så illa att regnet orsakat ett hål i källarväggen och vatten bokstavligen forsade in. Hittills har vi pumpat upp drygt 2 kubik, mer än 2000 liter alltså.
Martin och min pappa har lagat hål och tömt vatten om vartannat. Nu tror vi att väggen är hel och tät igen, och nu verkar det även som att källaren börjar bli torr efter flera veckor med fläkt och avfuktare. Då gick bilen sönder… Ungefär där sa min kropp ifrån och jag fick de där konstiga kramperna i armen. Men med extra magnesium och vila har det blivit bättre. Tills igår…
När vi precis påbörjat kvällspromenaden ringde telefonen. En annan ”nära” hade drabbats av stroke och i paniken som uppstod var vi den första man tänkte på att ringa. Vi vände om och ringde 112 samtidigt som vi snabbt tog oss till adressen där allt pågick. Martin gick in och hjälpte till medan jag stannade ute och väntade på ambulansen. Vilka proffs! Så otroligt fina med den drabbade och även med oss runt omkring.
När vederbörande åkt iväg med ambulansen, tog vi med oss dess partner hem. Såklart var allt kaos och deja vyn från i februari var total när vi senare började ringa sjukhuset för att få information om tillstånd, behandling och allt sånt. Tycker vi pratat med läkare och jagat info tillräckligt för flera år nu. Allt har ändå gått så bra som det kan gå. H’n svarade bra på den akuta behandlingen och återfick en del av funktionerna redan på kvällen. Nu hoppas vi på det bästa när det gäller återhämtning och rehabilitering. Såklart är det fortfarande besöksförbud pga corona, så vi får nöja oss med den information vi får av vårdpersonalen.
Som på beställning kom såklart kramperna i armen tillbaka! Så nu både äter och smörjer jag med ännu mer magnesium. Nu gäller det att hålla för ännu fler ett tag igen. En del säger ”Det som inte dödar, det härdar” – så otroligt dumt uttryck egentligen. Nog för att man blir stärkt av motgångar, men när det blir för mycket så är det faktiskt farligt och kan ta livet av en.
Men vi kämpar på. Jag är iaf färdig med rabatten på baksidan, nu är det dränerat och växterna är tillbaka. Det ser så otroligt prydligt ut och borde hålla vattnet borta vid nästa kraftiga regn. Jag har börjat ta bort rabatterna på framsidan, där det ska bli husbilsparkering, och i helgen börjar vi bygga ramen till altanen på baksidan. Så får vi se om det finns nåt virke när vi väl kommer så långt… Det går alltså framåt trots allt, ett litet steg i taget… men tänk så mycket lättare det skulle vara om man slapp en massa skit på vägen.
Jag tycker faktiskt att vi haft mer än vår beskärda del av skit nu, det måste väl finnas fler familjer att välja på. Nu får det väl ändå räcka!
Jag gick i samtalsterapi under en kort tid runt 1990. Då var det för att jag sprungit rätt in i väggen och var rejält utbränd. Sen gick exet och jag 1 eller 2 ggr när vi skulle skilja oss, för att helt enkelt skilja oss ”snyggt”.
Jag lärde mej en hel del i terapin och är tacksam för att jag fick möjlighet att göra det. Jag tror att alla skulle behöva lite samtalsterapi då och då, för att helt enkelt förstå lite bättre vem man är och hur man funkar. Därför blev jag så glad när jag tittade på ”Strömstedts” när de besökte Julia Dufvenius och Christoffer Wolter som just pratade om att de gått i parterapi och hur det hjälpt dem. Att fler vågar berätta gör att det inte blir så mycket hokuspokus.
Terapeuten hade gett dem läxa, som de tyckte var lite smålarvig, men tog den på allvar. De skulle svara sex enkla frågor och de fick inte avbryta den andra medan denne svarade.
Frågorna var:
Vad är det bästa med den här dagen?
Vad är det sämsta med den här dagen?
Vad tycker jag om hos dej?
Vad behöver jag av dej?
Hur mår jag just nu?
Vad drömmer jag om?
Det kan ju se enkelt ut, och för ett par som inte har en konflikt kanske det inte är någon större grej. Men ju mer jag tänkte på frågorna, desto mer fick jag att fundera på. Jag var ju såklart tvungen att testa detta på Martin en kväll när vi gått och lagt oss. Han svarade så snällt på alla frågor och lyssnade lika snällt på mina svar. Det svåraste var att inte avbryta varandra och ställa följdfrågor. Jag ville ju veta mer hur han menade, men så går det inte till. Man ska lixom nöja sej med partnerns svar.
Hur som helst så var det en rätt mysig grej att göra. Att få höra vad jag faktiskt betyder för honom och berätta mer ingående vad han betyder för mej. Varför han är viktig i mitt liv. Väldigt bra att dessutom få veta vad han behöver av mej, när frågar man någon sånt lixom? Det borde man nog fråga fler än sin partner…
Vi har inga problem alls i vår relation, kanske låter pretentiöst, men så är det faktiskt. Vi har det skitbra, rent utsagt. Men jag tror att vi kommer att göra den här övningen lite då och då, som ett sätt att uppdatera varandra på vår betydelse för varandra. Som en slags bekräftelse på relationen kanske man kan säga. Terapi kanske inte löser något sådär direkt, men det ger verktyg att komma vidare. Jag tyckte att den här övningen gav överraskande mycket.
Bloggen blir byxmyndig, idag är det exakt 15 år sedan startade den! Tänk så mycket som hänt sedan dess. Då var jag en ensamstående tvåbarnsmamma, idag är jag gift och barnen har flyttat hemifrån 🙂
2006, jag var 36 år, barnen var 12,5 resp 11 år gamla. Jag var rejält insyltad i både politiken och föreningslivet, hade en massa uppdrag och jobbade med marknadsundersökningar och på Viktväktarna, samtidigt som jag gjorde lite frilansuppdrag som skribent.
Livet var rätt tråkigt. Jag kände mej ensam, så vi planerade att skaffa hund. Jag hade helt enkelt accepterat att jag skulle leva ensam resten av mitt liv och att det skulle bli väldigt tomt när killarna flyttade hemifrån. Jag försökte därför att lära mej att trivas i mitt eget sällskap, det gick faktiskt helt ok till slut. Men situationen blev såklart lättare när pälsbollen flyttade in ett år senare.
Bloggen låg på Expressen och hette Ensamma Mamman från början. Där trivdes jag bra och lärde känna många av de andra bloggarna, några har jag kontakt med än idag och vi har faktiskt träffats flera gånger. Expressen var bra på att uppmärksamma oss och publicerade ofta sk ”oneliners” ur vår bloggar i papperstidningen. Läsarstatistiken var alltså rätt hög redan från första dagen.
För mej blev bloggen min dagbok, samtidigt som jag belyste livet som ensamstående mamma till två barn med en mängd olika sjukdomar och diagnoser. Jag berättade öppet om adhd, tourette syndrom, tarmsjukdomar, min utbrändhet och mycket annat. Folk kände igen sej, frågade och engagerade sej. Även om jag levde ensam med barnen och förde kampen mot både samhälle och myndigheter ensam, så hade jag hela tiden stödet av alla härliga läsare.
De första två åren med bloggen flöt lixom bara på. Jag hade mina trogna läsare och alla var förstås med när Martin helt plötsligt dök upp. Jag var väldigt förvirrad och visste inte riktigt vad som hände, men läsarna hejade på och gladdes med oss. Lagom till han flyttade in hos oss, meddelade Expressen att bloggarna skulle läggas ner. Så det blev att snabbt hitta en ny plattform, det blev Blogspot. Där hängde jag i nästan 10 år, ända tills jag började med större samarbeten och förstod att jag behövde en egen domän för att få bättre förutsättningar för bättre samarbeten.
Då var det en himla tur att jag hade Martin, min privata datatekniker och datasupport. Han fixade ny domän, la om hela sidan och såg till att hela bloggen flyttades utan att något försvann. Detta var 2018 och sedan dess har det bara rullat på.
Bloggen har hela tiden varit ”Jag”, med inriktning på mitt liv och hur allt ser ut just precis nu. Från början var det mer Viktväktarna än hälsa, nu är det en blandning av hälsa, resor och livet i stort. 2006 handlade mycket om barnens diagnoser, 2021 handlar det om mina. Same same but different lixom.
Under åren har bloggen även fått en lillasyster. Du i Fokus föddes när bloggen blev för spretig, den var inte längre ”jag”… För att få tillbaka rätt känsla lät jag det som inte passade in spilla över i Du i Fokus och fick på så sätt ett nytt jobb också. Du i Fokus var hobbyprojektet som gick över styr kan man nog säga.
Medan Du i Fokus uppdateras varje dag, nöjer jag mej numera med 3-5 gånger i veckan på bloggen. Bloggen är med när jag är på jobb, på resor, på röda mattan osv, som stöd åt minnet. Du i Fokus är jobb, det är redaktionellt – ingen jidder. På bloggen jiddrar jag, stavar fel och struntar ibland i allt vad grammatik heter. Det bästa av två världar kan man nog säga eftersom Du i Fokus ger mej möjlighet att göra och uppleva saker på ett helt annat sätt än förut. Jag får återigen skriva på ”riktigt” och har ena foten i journalistiken och en i bloggvärlden.
Det där med att bli influencer hade inte ens slagit mej förrän någon presenterade mej som det. Jag tycker inte om den titeln, jag är ju bara jag lixom. Men visst, med tusentals läsare här och 10 000 följare på instagram är det väl kanske så man ser mej, men jag gör det inte! Jag är skribent! Min inkomst kommer av att sälja text och bild, det är min profession och har varit sedan 1995. Jag trivs bäst på resa, där jag får möta andra kulturer och kunna dokumentera allt jag ser och gör i ord och bild. Då är bloggen med som dagbok, för att senare kunna skriva en redaktionell text på Du i Fokus. Min gräns är glasklar, för mej 🙂
15 år är en rätt lång tid och jag vet att jag har läsare som varit med ända sedan början. Ni har följt mej genom rätt tuffa tider, sorg och en massa glädje. Tänk bara när vi gifte oss 2016 och några läsare hade bröllopslunch till vår ära. Sånt gör mej otroligt ödmjuk. Ni har varit med på resor över hela världen och jag känner verkligen att ni finns där. Sedan instagram kom, är ni ännu närmare, nu finns det ibland även ett ansikte och någon som även jag kan kika in hos. Ni vet vilka ni är och jag är oerhört stolt över att ni valt att hänga med just mej.
Hur sammanfattar man enkelt 15 år, jag vet faktiskt inte. Mycket har hänt. 2021 är jag 51 år, barnen är 27,5 och 26 och jag är gift med min bästa vän. Tack o lov har jag min dagbok här på bloggen, så jag kan gå tillbaka och läsa, om jag vill. Å det gör jag faktiskt ibland, minnet sviker ganska mycket då och då. Jag hoppas ni hänger med några år tillbaka, för även om det hänt mycket så finns det mycket kvar. Vi har ju vårt liv i husbil att se fram emot, ännu fler och längre resor, kanske jobb utomlands… man vet inte. Håll i er så kör vi lite till!
Du som hängt med länge får gärna lämna en kommentar. Jag vill gärna veta vem du är 🙂
Min mamma har otroligt nog fått komma hem från sjukhuset! Jag brukar vara väldigt försiktig att prata om både katastrofer och mirakel, men att hon överlevde corona är sjutton i mej inget annat än ett mirakel. Jag trodde det var helt kört!
Allt började faktiskt på min födelsedag söndagen den 31 januari. Då insjuknade min son, någon dag senare min mamma och ytterligare någon dag senare var även min pappa sjuk. Från början var det sonen som var värst, han fick så svårt att andas efter ungefär en vecka att han ringde sjukvårdsupplysningen som skickade ambulans. Han behövde dock inte åka in, utan fick bra hjälp på plats i sitt hem. Efter ungefär en vecka var han utan symptom och nu har han antikroppar.
För mamma var febern värst, den var hög och gick aldrig över. Efter ungefär 10 dagar körde pappa henne till Huddinge sjukhus, men de skickade hem henne igen. Ett par dagar senare var hon inte kontaktbar, helt apatisk och blev hämtad av ambulans. Drygt en vecka var hon helt borta, hade hög feber, en oroväckande hög sänka, otroligt dålig syresättning och gick alltså inte att få kontakt med. Som sagt, jag var helt säker på att hon inte skulle komma hem igen. En gammal kropp klarar inte hur mycket så helst.
Framstegen var inte stora, men efter någon vecka fick hon äntligen antibiotika och efter knappt två veckor gick det att föra ett samtal med henne igen. Från början rätt osammanhängande, men klarare och klarare för varje dag. Fortfarande kopplad till syrgas dygnet runt och dropp med antibiotika. Vartefter syrgasen kunde sänkas ökade vårt hopp och en natt slet hon av sej både dropp och syrgas, men kunde andas ändå – då insåg vi att detta faktiskt kommer att gå vägen.
I måndags kom hon hem! Hela februari har försvunnit för henne, men hon lever. Men allt är inte frid och fröjd ändå, pappa är ju kvar på sjukhuset. Han åkte in 5-6 dagar efter mamma, då för att han hostade blod. För pappa är det hostan som varit det största problemet, han har haft feber men inte alls som mamma. När ambulansen hämtade honom hade han ännu sämre syresättning än mamma och det konstaterades lunginflammation.
Pappas tillfrisknande har gått väldigt långsamt. Inte förrän efter ungefär en vecka fick han antibiotika och då försvann iaf febern. Men hostan och andningen har varit väldigt jobbig. Vi har undvikit att prata i telefon, för efter ungefär 5 minuter har han hostat så han kräkts. Många sms har det blivit.
Min pappa är väldigt tunn och han gick ner alldeles för mycket i vikt, under första veckan. Bla glömde man bort att ge honom lunch flera gånger, svårt att bli frisk utan energipåfyllning. Så vi började skickade upp mackor, choklad, coca-cola och annat som han kunde äta och nu har han iaf gått upp något kilo igen.
Min mamma låg på en avdelning för äldre, där de blev rätt väl omhändertagna. Tyvärr hamnade min pappa på någon slags akutavdelning där det inte riktigt var samma vård och där blev han av någon mysko anledning kvar. Bla glömde man alltså att ge honom mat flera gånger. När han inte fick hjälp att duscha på två veckor så tröttnade han och stoppade huvudet under kranen för att åtminstone tvätta håret.
Jag försökte bortförklara allt han berättade, men när fler berättade om samma upplevelse fick jag helt enkelt inse att det är skillnad mellan avdelningarna. Vi har fått namnet på den som är ansvarig och kommer att ta kontakt, men man vågar inte riktigt göra för mycket av saken medan han är där – det kanske blir ännu värre om någon blir för arg på oss? Det handlar förstås om mer än utebliven mat och bristen på dusch, det är bara en liten del.
I förrgår skrev jag ”Säg nu att allt vänt och är mycket bättre” till honom. Å fick en tumme upp tillbaka, allt var bättre! Man har sänkt syrgasen, igår klarade han att vara helt utan en liten stund. Vi har hela tiden sagt att på fredag hämtar vi hem honom men så blir det inte, kanske i början av nästa vecka. Han ska till en rehabiliteringsavdelning på ett sjukhem idag och vila upp sej lite innan han får åka hem.
Krisen och det värsta är iaf över nu och snart är båda hemma igen. Mamma och pappa har inte setts på nästan tre veckor, och med tanke på att mamma var så dålig när hon var hemma så har de ju egentligen inte träffats ordentligt på en månad. Hon skulle få åka ner till hans avdelning och träffa honom förra helgen och satt klädd och väntade vid två olika tillfällen, men ingen kom och hjälpte henne. Det är så dåligt och bägge var väldigt besvikna. Sånt får man lixom inte bara strunta i om man inte har en väldigt bra förklaring, här fanns ingen förklaring alls…
Att pappa skulle klara sej tvivlade jag aldrig på, även om han var väldigt dålig. Men mamma… Jag har sett henne kämpa mot en amöba som hon drog på sej när vi var i Venezuela för många år sedan som nästan tog livet av henne då och cancer för bara något år sedan. Att hon skulle fixa även detta kändes lite för otroligt, men det gjorde hon! Hon kommer bli världens äldsta människa, så är det bara! Hon klarar tydligen allt!
Men det är självklart inte över helt än, sviterna är rätt många. Mamma är väldigt trött och blir lätt andfådd. Det kommer personal från Vårdcentralen och kollar hennes syresättningen då och då ett tag framöver. Vi har många runt oss som haft covid och som vittnar om att de är påverkade väldigt lång tid efter, flera månader, och de flesta är betydligt yngre än mina föräldrar.
Vi får helt enkelt ta en dag i taget och hoppas på det bästa. Nu ska bara pappa komma hem också, så kan vi iaf släppa en del av den här knepiga situationen och se framåt igen. Efter att ha sett mina föräldrar så svårt sjuka i covid, är jag ännu mera säker på att inte utsätta mej för nåra risker. Jag håller ut och håller avstånd – även om det är förbaskat tråkigt!
Som ni förstått är det lite rörigt i mitt liv just nu, men nu har det iaf kommit några positiva besked. Äldste sonen som var sjuk i corona i månadsskiftet jan/feb har numera antikroppar. Så nu kan vi ses igen och ska äta vår första middag tillsammans inomhus på över ett år. Han har beställt taco 🙂
Äldste sonen är alltså ok, och numera med antikroppar. Yngste sonen försöker att hålla sej frisk så gott det går när man måste vara på sin arbetsplats och inte kan jobba hemma. Å vi kämpar på här hemma i vår corontän. Jag börjar faktiskt bli galen på riktigt. Men nu är det så nära ett vaccin att det bara är att stå ut. Lite lite till!
Å föräldrarna då? Ja herregud så det blev. När min mamma åkte in på sjukhus lördagen den12/2, hade jag inte mycket hopp. Tvärtom faktiskt. Jag trodde det var helt kört. Hon var så dålig, alltså på riktigt dålig. Jag har sett döende människor och hon var i deras skick. Jag är sån att jag tar ut katastrofen i förväg, så kan det lixom inte bli värre. Nu blev det inte alls som jag befarade, tack o lov. Men hon var väldigt, väldigt sjuk med hög feber i nästan tre veckor. Först häromdagen, drygt 3 veckor efter första symptom kunde jag prata ordentligt med henne i telefonen. Men fortfarande är det syrgas dygnet runt som gäller, så minst en vecka till är hon kvar där.
Pappa åkte in förra torsdagen, den 18/2. Då för att han började hosta blod. Idag har han varit feberfri i tre dygn, men fått veta att han har lunginflammation. Han har också syrgas dygnet runt och blir kvar ett tag, men han har hela tiden varit hyfsat pigg och gått att prata med till skillnad från mamma.
Bägge hämtades med ambulans och lämnade alltså huset som det var. Vi ville såklart kolla till att, men hur ska man tänka? Vågar man gå in i ett coronasmittat hus? Efter flera samtal och mängder med googlingar så verkade det vara riskfritt efter 48 timmar. Vi väntade dock i 96 innan vi åkte dit. Då bara för att röja det värsta, plocka ur kylen och plocka ur alla lakan ur sängarna och tvätta alla textilier som de använt under sin sjukdomstid hemma. Filtar, handdukar osv.
I tisdags åkte jag och äldste sonen tillbaka. Då hade han tvättat allt, så vi kunde bädda rent alla sängar. Medan han dammsög hela huset tog jag mej an sovrummen, tv-rum och badrummet. Torkade överallt, ångmoppade för att få ut alla bakterier och torkade ytterligare en gång för att det skulle dofta lite fräscht. Nu känner inte min pappa någon doft alls och smaken är borta, men mamma har fortfarande både smak- och doftsinnet kvar. Så nu har de iaf rena lakan att krypa ner mellan när de väl kommer hem.
Just det där med rena lakan är väldigt viktigt för mej, särskilt när jag varit bortrest. Och det kan man väl säga att mina föräldrar är på sätt och vis. Tänk bara när man kommer hem, trött efter en lång resa och bara få sjunka ner i sängen och lakanen är så där krispiga, svala och doftar svagt av sköljmedel. Den känslan vill jag såklart att mina föräldrar ska få. De kommer ju heller inte att vara friska och pigga när de kommer hem, att då se dammråttorna dansa ska de slippa. Vi kommer också att fixa ett par storkok och portionera i matlådor och lägga i frysen, så de har att bara tina och värma.
Nu kan jag ju låta som den präktigaste dotter som går i ett par skor, men så är det inte alls. Jag gör bara det jag skulle vilja att någon gör för mej eller någon annan i samma sits. När jag bodde i Gambia som 19-åring, fick jag snabbt lära mej att man alltid ska göra gott för andra, om man kan, det kommer nämligen alltid tillbaka, kanske inte till mej men till någon jag bryr mej om. De låter så självklart, men det är det inte. Inte här i Sverige i alla fall.
I Gambia är det däremot helt självklart, där hjälpas man åt och delar man på allt man har – även om det är sista brödbiten. När vi kommer dit med mat och kläder mm tar vår familj först det de behöver, sen delar de ut till sina anhöriga i byn och sist till alla andra. Äldre och barn prioriteras. Så nej, jag är ingen präktig dotter – jag gör bara som jag tycker att man ska göra och hade gjort det även för en vän.
Nu har oron ändå lagt sej lite, jag vet att både mamma och pappa blir väl omhändertagna och att bägge kommer hem igen. Det är inget man kan räkna med när det gäller det här jäkla skitviruset. Som jag skrivit massor med gånger hittills, håll i – håll ut – håll avstånd. Ni vill inte hamna i min sits med båda föräldrarna på sjukhus och inte ens kunna hälsa på dem.
Nu har mitt liv trasslat till sej totalt. När kaoset är ett faktum så måste iaf jag ta till galghumor för att orka vidare. Så är det nu. Därför meddelar jag härmed att mina föräldrar checkat in i varsin corona-svit på Huddinge Sjukhus, med helpension och dygnetruntservice. Jäkligt dåligt val av hotell om ni frågar mej…
Ni som fortfarande inte tycker att corona är mer än en lätt förkylning kommer jag inte kunna övertyga med detta inlägg heller förmodligen. Men jag kan säga så mycket som att ni INTE, under inga omständigheter vill hamna i min sits. Att ha en förälder inlagd på sjukhus, som du inte får besöka är illa nog – att ha två… är ett jäkla skit!
Min mamma har varit inlagd en vecka ungefär, min pappa några dagar. Jag tänker inte gå in särskilt mycket på deras hälsotillstånd, men kan säga så mycket som att min mamma hade en CRP (det vi även kallar sänka eller SR) på 211 och min pappas syresättning låg runt 80. CRP ska ligga under 10 och syresättning ska minst vara 95, då fattar ni ungefär hur illa det är.
Så länge min mamma var inlagd och pappa var hemma så var det han som höll ställningarna och kunde vidarebefordra information till mej. Han var ju sjuk då med, men hemma så man visste att han ändå var ganska ok. Så länge man är sjuk men i hemmet är läget ändå under kontroll på nåt sätt. Dagen som även han åkte in blev det väldigt ”kaosigt”, då skulle jag ha kontakt med personalen på mammas avdelning för att få veta status som sedan skulle föras vidare till de som behövde den. Samtidigt som oron för pappa såklart ökade markant. Man vill inte se sina föräldrar bli hämtade av rymdgubbar och ambulans.
Nu har vi mer grepp om läget igen. Pappa är på en avdelning och så pass pigg att han kan ha koll på mamma igen. Mamma orkar prata lite då och då. Jag kan ringa personal på avdelningarna när jag vill, men det gör man ju förstås inte särskilt ofta. De är överbelastade och total utarbetade, man stör inte i onödan. Men när man ringer är de väldigt tillmötesgående, ger tydlig information och svarar på alla frågor man har.
Å frågor har man. Oron är förstås väldigt stor och ilskan är större än någonsin på folk som inte håller avstånd eller förringar corona och menar på att det bara är en förkylning. JA, en del känner inget alls – MEN mer än 12 000 har dött. Personer som har anhöriga som älskar dem. Glöm aldrig det!
Ni som är äldre och inte bryr er; sätt inte era barn i min situation. Ni som är yngre och har föräldrar som inte bryr sej; visa den här texten för dem. Är ni yngre och inte bryr er; ni kan smitta någon som blir väldigt sjuk. Ni vill INTE hamna i min sits med två föräldrar, allvarligt sjuka, på en avdelning där ni inte kan besöka dem.
Det är inte värt en utekväll, en fika eller ett ”ska-bara”. Nu är det så nära ett vaccin – håll ut!!!
Igår var en tung dag. Då skulle nämligen pälsbollen fyllt 14 år. Nu är det drygt fem månader sedan han lämnade oss, saknaden är fortfarande påtaglig.
Man säger att sorgen blir lättare med tiden, jag säger att den bara blir mindre vass. En del ifrågasätter att sorgen kan vara så stor, det är ju ”bara ett husdjur”. Alla vi som haft en hund, katt eller annat älskat husdjur, vet att det där ”bara” inte stämmer. Baileys aka Pälsbollen kom till oss för att vara mitt sällskap och träningskompis och lära barnen ansvar, han var vår bebis, bästa kompis och vår stora glädje – han var det finaste som går att köpa för pengar. 13 år och fem månader fick vi tillsammans, det är rätt lång tid.
31 augusti 2020 tog vi det tunga beslutet att låta honom somna in, han var sjuk, kroppen orkade inte längre. Han älskade sommaren och hade haft bästa sista tiden tillsammans med oss eftersom vi varit hemma på heltid hos honom nästan hela året. Så vi visste att han fått bästa förutsättningarna och inte skulle må bättre än han gjorde. Beslutet att låta honom avsluta sitt liv var förstås oerhört tungt – men helt rätt. Han hade inte tyckt om den regniga hösten och årets jättekalla vinter.
Så här fem månader senare är saknaden fortfarande tung. Jag saknar att gräva in fingrarna i hans mjuka päls, att höra honom sova bredvid mej, att bli buffad på när han ville bli klappad. Det enda jag inte saknar är ha balkongdörren öppen typ dygnet runt eftersom han ville ligga på trappen och titta på livet utanför.
Som jag sagt förut så blir det ingen ny hund, det skulle inte vara schysst eftersom vi vill resa mer och vara borta längre. Kanske bo och jobba utomlands ett par år. Vi har ju vår lånehund som vi är mycket tacksamma över. Det är såklart inte samma sak, men det är en liten tröst ändå.
Jag har en önskan om att få besöka en uppfödare med Borderterriers, och bara få mysa med massor med hundar – stora och små. För de är verkligen de härligaste, knäppaste, gladaste och galnaste hundarna som finns. Så mycket livsglädje! De finns några stycken att välja på, bla en i Uppsala som hade Baileys pappa, efter pandemin är en utflykt dit något av det först vi gör.
Just nu är det lite tungt. Kan ni inte berätta om era saknade husdjur, så kan vi sakna dem tillsammans.
Jag är så otroligt lyckligt lottad! I 13 år har jag haft förmånen att älska och varit älskad av världens finaste människa. Att få kalla honom för min man är något av det häftigaste jag vet. Mest för att det var så otippat att han skulle bli det 🙂
Vi blev tillsammans 4 februari 2008, men vår historia börjar långt innan det. Många av er känner redan till den, flera av er har varit med hela vägen eftersom bloggen fanns redan då. Att få in en ny människa i sitt liv efter många år som ensam, var inte helt enkelt. Många av inläggen från den tiden visar att jag var rätt förvirrad och inte alls hade koll på vad som hände. Jag som behöver stenkoll.
Lite kort kan sägas att vi träffades på Viktväktarna i januari 2001. Martin hade gått ner 60 kilo och jobbade i kassan, jag höll på med min viktresa och jobbade vid vågen. Vi sågs då och då, men inte mer än så. 2008 var jag helt pank, Martin ha blivit coach och jag satt i kassan, han hade stora klasser och behövde en kassör – jag behövde pengarna och erbjöd mej. Några veckor senare flyttade han in hos mej och barnen.
13 år låter kanske inte så mycket, men för oss är varje dag ett mirakel. Vi hade nämligen gett upp att hitta en partner och accepterat att leva ensamma resten av livet. Vi var ok med det när bomben slog ner. Från början både levde och jobbade vi tillsammans. Vi träffades dygnet runt. Många fattade inte hur vi stod ut, men vi gillade det. Och nu är vi där igen 🙂
Sedan i mars träffas vi återigen dygnet runt och tycker det är jättemysigt. Sedan vi slutade på Viktväktarna 2014 har vi suttit på olika håll och jobbat på dagarna och bara träffats på kvällar och helger, precis som ”vanligt folk”. Nu är vi tillbaka till hur det var när vi träffades och jag älskar det. Vi tar våra dagliga promenader, har lunchdate och pratar och pratar och pratar. Vi tröttnar aldrig. Får aldrig nog av varandras tankar.
Det är en förmån att hitta pusselbiten som man kan vara tillsammans med dygnet runt utan att tröttna. Att vakna varje dag och se fram emot att se hans skäggiga nuna. Att veta att han har förberett mitt frukostägg genom att koka och skala det till mej. Att se varje dag tillsammans som en lyx. Att höra vad han tänker på just precis idag. Så har jag haft det i 13 år, 4,5 av dem som hans fru, vilken lyx!
Jag vet att han gör allt för mej, men jag skulle aldrig ta honom för givet. Han är min guldkant på livet och jag uppskattar precis varenda minut med honom. I bästa fall resten av livet. Min man. Så otippat att det skulle bli just vi 🙂
Januari, månaden då alla fyller år – iaf nästan. När jag levde ihop med barnens pappa, och umgicks med en större krets vänner och bekanta, hade vi som mest 19 pers som skulle firas på fem veckor. Det var rätt svettigt… iaf för plånboken sådär årets första månad. Numera är det en handfull som firas, några av de viktigaste i mitt liv, samt några till som kanske inte firas men iaf gratuleras 🙂
Det börjar 10 januari, då fyller Martin år, sen fortsätter det med min bror den 20/1, min mamma 27/1, min yngste son 28/1, jag själv 31/1, min faster 2/2 och sen skulle Baileys fyllt 14 år den 7/2. När min farfar levde firades han 1/2… Vi har att stå i kan man väl säga. Dessutom har Martin och jag vår årsdag för när vi träffades den 4/2. Den är viktig!
Det är tur att resten av familjen har vett att sprida ut sej, så vi hinner komma ikapp med pengar (och vikt) innan det är deras tur. Sen är det nämligen ganska glest mellan födelsedagarna, med min pappa 31/5 och äldste sonen 22/8. Martins föräldrar fyller i juli och december, så där är inte heller någon direkt trängsel i almanackan.
Nu ska väl erkännas att vi inte firar allihop dagen de fyller, den här veckan slog vi ihop allt på mammas födelsedag. Så i onsdags åt vi middag hos mina föräldrar tillsammans med sönerna och yngste sonens sambo. Vi är alla mer eller mindre i karantän och träffar typ ingen, så vi träffas då och då även under corona. Mest har vi setts ute, men även inne med avstånd. Hittills har det gått bra.
Så nu är det snart lugnt igen, årets födelsedagsmånad är snart avklarad. Har ni det likadant? Vilken månad har ni lagt beslag på?
För att summera den sista delen av 2020 behöver jag ta ett djupt andetag. Nu handlar det om förlusten av vår älskade pälsboll och den stora sorgen som nästan var förlamande. Idag är det nyårsafton och exakt fyra månader sedan han lämnade oss.
Den knäppaste Borderterrier-pojke som funnits, föddes den 7 februari 2007. Vi träffade honom första gången när han var 8-10 dagar och visste direkt att han skulle bli vår. 1 april flyttade han hem till oss, efter en lång väntan, och fick namnet Baileys.
Baileys blev mitt sällskap när barnen hade somnat för kvällen, när de var i skolan på dagarna eller hos sin pappa. Jag kände mej oändligt ensam innan han kom till oss, med hans sällskap var jag inte ensam mer. Barnen älskade honom förstås och han blev vårt allt.
Men han var inte helt frisk. Tidigt upptäckte vi att han hade problem med magen, men vi lärde oss att hantera det och efter kastrering blev han nästan helt bra. Rätt vad det var hade jag träffat Martin och var inte ensam längre, men Baileys var fortfarande huvudpersonen i våra liv. Alla som träffade honom älskade den bruna lurviga lilla hunden. Världen goaste och världens knäppaste. Han passade oss perfekt!
För 4-5 år sedan blev han konstig och det visade sej att han hade fel på sköldkörteln. Med lite medicin blev han ungefär som vanligt igen, men visst märktes det att han blev äldre. För två år sedan fick han konstiga utslag som var helt oförklarliga, men han repade sej från det också. Han var en liten tuffing, precis som matte.
Förra sommaren började han snubbla, han gruffade mer än tidigare, tyckte inte om när det blev mörkt och man såg att han började bli gammal. Han var 12 år och vi konstaterade att han var blind på ena ögat och döv på ena örat. Nu började mitt eget mentala arbete för att inse och acceptera att hans dagar var begränsade och att vi inte hade så mycket tid kvar tillsammans.
Baileys aka pälsbollen tyckte inte om vintern, fick han bestämma skulle det vara sol, torrt och runt 20 grader varmt. Då låg han på sin favoritplats på uteplatsen, där han hade koll på allt och alla. Han älskade att vara hos mina föräldrar, men med åldern ville han inte vara där för länge. När vi kom hem från semestern i februari i år, mådde han inte bra. Han hade saknat oss väldigt mycket och min mamma var väldigt orolig för honom. Han hade deppat ihop totalt och var nästan oigenkännlig. Men efter ett tag var han sej själv igen, men jag visste…
Där och då bestämde vi att aldrig mer lämna honom. Så länge han levde skulle han få vara hemma. Å så blev det. En enda natt lämnade vi honom efter det, det var på vår bröllopsdag i juli. Det klarade han fint, men det var sista gången, en månad senare tog vi avsked för gott.
Sista veckan i augusti blev han dålig. Han kräktes en hel natt, men var ok dagen efter. Men så började han kräkas igen och jag kände hur livet rann ur honom. Han orkade inte mer. Veterinären höll med oss och gav oss helgen tillsammans för att ta avsked. Alla kom. Alla satt hos honom och tog avsked på sitt sätt. Han hade världens bästa helg.
På måndagen den 31/8 kl 15.15 tog han sitt sista andetag, liggandes i min famn. Han var färdig med livet, allt gick väldigt lugnt. Det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Han var ju min bebis. Sorgen var total och brutal. Jag grät så jag knappt fick luft. Första veckan kommer jag inte ens ihåg, jag bara grät. Andra veckan också. Sen fick vi hem hans urna och allt blev pyttelite lättare, han var hemma igen – även om det var i fel form.
Fyra månader har gått och jag saknar honom fortfarande så oerhört mycket. Bara när jag skriver detta är det omöjligt att hålla tårarna borta. Jag kan inte ens förstå att det är fyra månader sedan jag kramade honom sista gången eller att jag aldrig mer får vakna brevid honom. Min älskade pälsboll och min allra bästa vän. Han som älskade bollar, mys, pipleksaker och kunde göra precis vad som helst för att få smaka mattes lakrits 🙂
Känslan för sista delen av 2020 är sorg och en stor tomhet. Jag har aldrig sörjt någon så mycket som jag sörjer min älskade pälsboll. Han var bara en liten brun hund, men den finaste och mest älskade av alla små bruna hundar. 13,5 år fick vi tillsammans och det är jag enormt tacksam för. Men jag är fortfarande så ledsen och vill bara ha honom tillbaka. Jag tänker på honom flera gånger om dagen, ser bilderna på honom, drömmer om honom på nätterna och saknar honom varenda minut. Hjärtat har numera ett litet hål som aldrig kommer att läkas.
Dom säger att det går över och att det blir bättre – jag är inte så säker. Men livet går vidare trots allt.
3 månader. 13 veckor. 91 dagar. Så lång tid har gått sedan vi pussade vår Pälsboll på nosen för sista gången. Det är fortfarande helt obegripligt att han inte finns längre.
Nu när den akuta sorgen har lagt sej upptäcker man mer och mer vad man saknar mest. Myset i tv-soffan, morgongoset med varm sömnig hund, alla uppfodrande pussar av en blöt nos när man öppnar något gott och hans kloka bruna ögon när han la sitt huvud i mitt knä och krävde total uppmärksamhet. Som jag saknar honom!
Jag kommer så väl ihåg när jag hämtade honom, på kvällen den 1 april 2007. Hur han såg på mej med de där kloka ögonen och lixom la hela sitt liv i mina händer. Han var 8 veckor och jag skulle få förmånen att ha honom hela 13,5 år i mitt liv. Med honom kunde familjen läka och få ett lugn som vi längtat efter och verkligen behövde.
Baileys, han hette ju faktisk så, inte Pälsbollen, blev ett slags lim som förenade familjen och stärkte oss. Han var vårt allt! Här snackar vi servicehund i kubik. Så många tårar som runnit ner i hans päls och så många kramar han tålmodigt fått ta emot. Vi fick någon som älskade oss förbehållslöst och över allt annat, samtidig som vi fick någon att älska och slösa kramar på.
Baileys avskydde regn och kyla. Att han tog sitt sista andetag sommarens sista dag är nästan lite symbolisk. Han utnyttjade sommaren totalt, men tackade sedan för sej när hösten och kylan var på ingång. Vår kloka kille. Han älskade sol, värme, blåbär, lakrits och soffmys. Direkt när tempen kom upp i 10 grader och det var sol bodde han ute på trappen. Var det molnigt låg han på tröskeln och vi höll på att frysa ihjäl här inne. Men vi klädde bara på oss, gnällde lite men lät honom hållas. Behöver jag säga att vår elräkning minskat…
I 13 år har vi njutit av hans sällskap, skratta åt hans påhitt, bannat hans förmåga att skita totalt i vad vi säger och lidit med honom när alla hans olika sjukdomar varit jobbiga för honom. I 3 månader har vi saknat att skratta åt honom och hade gärna tagit hans olydnad ett tag till. Men han mådde inte bra. Han skulle inte behöva lida för vår skull. Det var dax.
Baileys var ljuset i vårt liv. Ofta var han även huvudpersonen och fick mest uppmärksamhet av oss alla. Den som inte haft ett djur i sitt liv kan inte förstå hur mycket betydelse det har och tillför en familj. Vi var rätt trasiga när han kom till oss och han var pusselbiten som fattades. Han fattas oss väldigt mycket och vi har gått sönder lite igen. Men vi får bygga ett nytt pussel, det är enda sättet.
Usch va jag saknar honom. Honom. Inte vilken hund som helst, utan honom. Även om det är underbart att ha djur runt sej, så blir det ingen ny hund. Det passar inte in i vårt framtida liv helt enkelt. Vår lånehund är perfekt just nu. Vi får goset och promenadsällskapet när vi vill, men det finns inget tvång. Vi väljer själva och det passar oss perfekt.
Sorg blir efter en tid lite som att gå på skare, oftast funkar det ok men när man tycker att allt är stabilt så trillar man ner. Som min mamma sa häromdagen när hon kom på besök ”Det är så tråkigt att åka hit nu”. Å så är det. Det är tråkigt här nu. Det kanske inte blir som förr, men det kan bli bra på ett annat sätt. Det tar lite tid bara. Å vi har iaf våra minnen och alla bilder.
Idag har det gått två veckor sedan vi tog avsked av vår älskade Pälsboll. De två värsta veckorna i mitt liv. Eller nästan tre om vi ska vara ärliga och det ska vi. Tiden från dagen han blev dålig fram till idag har varit nästintill outhärdliga. Men på nåt konstigt vis överlever man ändå…
För ganska exakt tre veckor sedan blev vår hund Baileys dålig. Han började kräkas på nätterna, sedan även på dagarna, blev uttorkad, slö och tappade livsgnistan. Veterinären sa att han var färdig med sitt liv, men gav oss helgen för avsked. Det värsta jag någonsin gjort var att ta beslutet och be veterinären om en tid för det slutgiltiga avskedet. Det var det absolut jobbigaste av allt.
Under helgen fick alla som ville ta avsked på sitt sätt och ta den tid man behövde med honom. På måndagen 31/8 kl 15.15, på sommarens sista dag, var det dax för oss att ta honom i vårt knä och låta honom känna vår värme och kärlek med han lugnt somnade in. Han älskade sommaren lika mycket som vi gör, så att han lämnade oss på årets sista sommardag blev nästan lite symboliskt. Att det gått två veckor sedan dess är ofattbart. Att vi överhuvudtaget överlevt och lyckats få något gjort är helt obegripligt. Jag har gråtit tills ansiktet gjort ont och tills jag knappt kunnat andas.
Det är otroligt jobbigt att ha sorg. Hela kroppen har värkt av trötthet och energin har varit helt borta, ändå är det svårt att sova. Det enda som hållit oss borta från att bli galna har varit att hålla oss sysselsatta. Så vi har gått och gått och gått… Det enda som nu återstått av det praktiska runt honom har varit att få hem hans urna med aska och jag har varit nästan säker på att det skulle bli idag. Mycket riktigt. I förmiddags fick vi beskedet att vi kunde hämta hem honom, vilket vi gjorde nästan på klockslaget två veckor efter vårt avsked.
Så idag fick han äntligen komma hem. Nu har han en plats där ljuset nästan alltid lyser för honom och där vi är mestadels. Jag har honom precis brevid mej när jag sitter och jobbar. Han låg alltid vid mina fötter, nu sitter han på hyllan brevid istället. Det är så tungt och saknaden är så stor. Han fattas mej så det gör ont!
Men nu är han hemma igen, det har gått två veckor och nu hoppas jag att det värsta ska vara över. Att sorgen ska bli mindre vass och att vi ska kunna börja fungera så smått igen. Att återigen göra det onormala normalt, för andra gången i år. 2020 är ett jäkla skitår!
Det har gått en vecka sedan vi tog avsked av vår älskade pälsboll. En vecka av oändlig sorg och saknad. Jag har aldrig varit så ledsen förut i hela mitt liv och trodde inte jag kunde bli så ledsen faktiskt.
Veckan har utmärkts av särskilt ett ord: TRÅKIGT! Allt är så tråkigt! Att vakna är tråkigt, att äta är tråkigt, att sitta i soffan är tråkigt, att gå promenader är tråkigt, att lägga sej är tråkigt. Det saknas hela tiden en liten brun hund.
För bara någon vecka sedan kröp den lilla bruna pälsbollen upp hos mej direkt när han hörde att jag började vakna, han la sej brevid mej i soffan så fort jag satte mej där, han var förstås med på promenaderna och somnade nästan alltid mellan oss på kvällen. Han var med överallt, tom på toaletten. När jag satt och jobbade låg han på en skinnfäll vid mina fötter, en fot vilade alltid på honom. Nu är det tomt där.
Sorg gör ont. Det känns som hjärtat går sönder. I vissa stunder får jag svårt att andas, tryck över bröstet och nästan panik över att detta faktiskt är på riktigt och händer just nu. Det är ingen mardröm som jag kommer att vakna upp ur, utan ett tillstånd som jag måste lära med att leva mej. Ett helt nytt liv.
Trots att jag säger att det inte blir någon ny hund, så verkar alla veta bättre än jag själv om vad mitt framtida liv ska innehålla. Jag säger det igen; Det blir ingen ny hund! Å detta är förklaringen: Vårt liv kommer att ändra inriktning, där får en hund inte plats. Vi kommer att resa mer och längre bort, vi har ingen naturlig hundvakt och tycker inte att det är schysst att lämna på pensionat. Vi vill inte bo i Sverige och kommer nog inte stanna i Europa ens, karantän i flera månader är inget vi skulle utsätta vår älskling för. Skaffar man en hund är det för att vara tillsammans med den, vi kommer inte att ha ett sånt liv. Så nu kan ni sluta veta bättre än oss, tack!
Jag har älskat livet som hundägare, jag älskar hundar. Baileys kom in i vårt liv som välkommet sällskap till mej, som lite läromästare till barnen och som vår gemensamma bebis att bara älska och bli älskade av. Han betydde allt för oss! När jag träffade Martin började folk tjata om kärleksbarn, även i den frågan tyckte man sej veta bättre än oss… men vi hade ju Baileys – han blev vårt kärleksbarn. Hårig som pappa och envis som mamma 🙂
Även om livet som hundägare är slut så hoppas jag att livet med hundar finns kvar. Vi hoppas få äran att ställa upp som hundvakt när någon av våra bekanta behöver hjälp och vi har tid. Vi har redan förvarnat grannarna om att vi kommer att kidnappa deras 2-årige pälsboll då och då och fått klartecken för det.
Så livet går trots allt vidare, även om den här veckan varit vidrig. Vi är enormt trötta, dränerade på energi. Det är jobbigt att vara ledsen. Jag har gråtit på gränsen till uttorkning. Gråten har gjort ont i halsen och jag har varit så spänd att både rygg, nacke och huvud tagit stryk. Jag har ont överallt, tom i ansiktet. Vi har tagit två promenader nästan varje dag, men helt utan glädje – vi har bara gjort det för att vi ska. Jag har ifrågasatt solen som skiner och fåglarna som kvittrar, hur kan de vara så fräcka – när jag har sorg!
Vi har hållit oss så sysselsatta vi kan, det har varit vårt sätt att bearbeta sorgen. Man tänker inte så mycket när man röjer en trädgård totalt eller möblerar om. Tiden har på något sätt passerat och igår hade det alltså gått en vecka. Vi kände direkt att vi inte kunde vara hemma, så vi tog en promenad på ett nytt ställe. Å bröt ihop. Jag tittade på klockan 15.13 – Nu fick han första sprutan… 15.32 – nu fanns han inte längre… Jag minns känslan av hur hans kropp blev lättare. Han låg i mitt knä, men på något sätt var det bara pälsen som var kvar – Han var någon annan stans.
Nu ska jag leva resten av mitt liv utan min älskade pälsboll. Det kommer att gå, men allt är så mycket tråkigare nu. Jag försöker glädjas över de tusentals bilder vi har tagit av honom. Det finns mängder med bilder på instagram @marlenerinda också. Så alla kan se hur fin han var.
Vi tittar och gråter, tittar och saknar. Faaaan va ont det gör!!!
Detta är det svåraste blogginlägget jag någonsin skrivit. Men eftersom det är min terapi att skriva, så känner jag att jag måste få ur mej allt hur ont det än gör. Min äskade pälsboll finns inte mer. Så var det sagt och nu bryter jag ihop igen för hundrade gången.
1 april 2007 hämtade jag vår lilla Baileys som skulle förgylla vårt liv på ett sätt som vi nog hade hoppats, men aldrig ens kunnat drömma om. Vår älskade pälsboll har hjälpt oss genom så många kriser och sorger och hade han inte funnits där hade vi nog blivit galna allihop. Så många tårar han har fått i sin päls och så mycket tröst och trygghet som han gett oss under den här 13,5 åren. Den som aldrig haft en hund kan inte förstå hur mycket en sån där pälsbollen faktiskt betyder.
Å nu finns han inte mer. Jag kan inte ta inte det. Att aldrig mer få borra ner näsan i hans päls, skeda den mjuka lilla kroppen på kvällarna, få alla hans pussar och den uppfordrande blicken när han kommer med bollen och vill leka. Aldrig mer. Det går inte att förstå. Det går inte att ta in. Nu rinner tårarna igen.
Allt började egentligen i vintras. Han hade svårt att klara vintern, trots att den var hyfsat mild och när vi dessutom lämnade honom (hos mina föräldrar som han älskar) och åkte på semester fick han nån slags depression och mådde riktigt dåligt. Jag kände under våren att det nog bara var fråga om månader och tackade faktiskt corona lite som gav oss möjlighet att vara hemma med honom på heltid. Han piggade på sej, promenaderna blev längre och han mådde bra större delen av sommaren. Så bra som man kan förväntas göra som 13-årig hundfarbror. Han fick bestämma både längd och takt på promenaderna och trivdes med att ha oss i närheten precis hela tiden. Han hade väldens bästa sommar tror jag.
Han kräktes lite då och då, men det har han gjort hela sitt liv. Hans mage har krånglat sedan han var liten, det var lixom inget nytt. Men kräkningarna kom tätare, förra veckan varje natt och natten till torsdag slutade de inte. Han hade så jobbigt att jag förstod att detta var slutet och bröt ihop totalt. Vi fick en koll hos veterinären på eftermiddagen som bekräftade det vi kände, han orkade inte mycket mer. Hon sa att han var redo att släppa taget, men inte vi och därför gav hon oss helgen.
Vi är så tacksamma för det! Han mådde lite bättre, vi lyxade med mat som han tycker om och han fick äta det godis som han älskar och då orkade han gå några långsamma promenader. Barnen och våra föräldrar var här flera gånger och alla kunde ta avsked på sitt sätt och i sin takt. Vi hade fått en tid och räknade ner tiden vi hade tillsammans. Det var vedervärdigt!
Sista gången vi… var tanken precis hela tiden under sista dygnet. Sedan var det helt plötsligt inte dygn kvar, utan timmar och de sista gick väldigt fort. Vi tog vara på precis varenda minut. Klappade, kramade, grät. Jag spelade in videos när jag klappade och kände verkligen in varenda hårstrå i hans päls för att minnas känslan i fingrarna. Snurrade hans öron tills jag trodde att han skulle bli tokig på mej, men han lät mej hållas.
Så slog det mej att han som alltid slickat mina tårar inte gjorde det längre. Han som alltid tröstat mej kunde inte längre ge sin tröst. Då insåg jag att min älskling förändrats, det var inte han längre. Detta var bara ett skal av honom. Han ville inte vara med mer och visade det tydligt och då kunde även jag acceptera att han inte orkade längre. Jag var inte redo, men så redo man kan bli att ta avsked av någon man älskar. Detta är det svåraste jag gjort och det värsta jag varit med om. Jag har inte varit så här ledsen sedan jag fick missfall för 28 år sedan.
Det har varit så svårt. Först att där på torsdagmorgonen se hans panik och få bekräftat det vi nästan redan visste av veterinären. Där började min egen panik. Att sedan få tid för avskedet, jag bröt ihop totalt. Det var så jobbigt. Att se tiden, det var lixom slutgiltigt rent bokstavligt. Och det var vi som avgjorde hans öde. Vi bestämde över hans liv. Men beslutet var helt rätt, det var vi säkra på – trots att det gjorde förtvivlat ont. Han skulle inte behöva lida längre än nödvändigt, han gav oss helgen, det är vi tacksamma för.
På söndageftermiddagen började den riktiga paniken komma. Nu hette det ”imorgon”… ångesten var total. Jag kunde knappt andas, hjärtat gjorde ont och det kändes som jag skulle gå sönder. Det gör det fortfarande. Det känns som jag aldrig kommer att bli hel igen. Så var det helt plötsligt måndag och det vara bara timmar kvar. Det handlade inte längre om på måndag eller imorrn, det var idag… om några timmar… sen skulle vi vara ensamma. För alltid.
Direkt när vi fick tiden började vi rensa ur. Jag ville inte ha några synliga minnen kvar när vi kom hem från veterinären. Det kanske låter kallt och konstigt, men sån är jag. Det blev en slags förberedande bearbetning att plocka undan, bryta ihop och söka tröst hos Baileys medan jag gjorde det. På måndagmorgon fanns bara hans säng, trappen upp till vår säng och matskålarna kvar. Allt plockades ihop innan vi åkte iväg.
Klockan 15 var det dax. Då blev det ett totalbryt för oss både. Med hunden i vårt knä grät vi så vi knappt fick luft och tårarna sprutade. Han var alldeles blöt innan vi lugnat oss tillräckligt för att kunna åka iväg. Å väl inne i rummet hos veterinären hände förstås samma sak men hundra gånger värre. 15.32 var det över. Han var borta. Han låg i mitt knä och somnade in lugnt och stilla. Det var vedervärdigt! När han tog sitt sista andetag började regnet vräka ner. Även himlen grät.
En stund senare kom vi hem till ett tomt och tyst hus. Vi tände ett ljus, meddelade barnen och våra familjer att allt var över. Sen satt vi i soffan och grät hysteriskt. Ingen pälsboll tröstade oss, ingen pälsboll klättrade över mej för att ta bästa platsen i soffan, ingen pälsboll snarkade högt och ingen pälsboll tiggde läkerol av mej. Det fanns ingen pälsboll längre.
Vi sa redan i våras att vi måste förbereda oss på ett liv utan hund och började ta en och annan promenad och cykeltur på egen hand redan då. Så när vi hade paus i gråtande tog vi vår första promenad som ”icke-längre-hundägare”. Det gick bra, ingen av oss fick panik just då. Det fick jag däremot imorse, när vi gick förbi hans favoritplats där han alltid ville stanna och äta gräs. Men vi försöker att skapa en vardag direkt, jag har tränat – det gick skitdåligt. Vi har gått våra promenader, med stor sorg och saknad. Vi har lyckats sova en natt, om än oroligt. Men vi har gjort det.
Nu har det gått ett dygn och tårarna fortsätter att rinna. Finns det hur många som helst? Ska de aldrig ta slut? Tack och lov så bryter vi oftast inte ihop samtidigt, utan kan trösta varandra. Men illamåendet sitter i halsen, det går knappt att äta, jag är rätt uttorkad av allt gråtande och att jag inte klarar att dricka särskilt mycket. Jag är helt slut både av nattvaket senaste veckan, oron och sorgen. Men jag vet ju rent intelligentsmässigt att det kommer att gå över. Inte saknaden, men smärtan och sorgen kommer att minska vartefter. Redan nu frossar vi i bilder och söker tröst i minnen.
Vår älskade pälsboll blev alltså 13,5 år. Han kom till oss när killarna precis klivit in i tonåren och inte ens Martin fanns i vårt liv. Han var precis ett år när Martin flyttade in hos oss och blev vårt kärleksbarn. Vi brukade säga att han var hårig som sin pappa och envis som sin mamma. Han var ju trots allt en terrier… Jag har varit med om många tunga sorger, men denna är utan tvekan den värsta. Jag vet hur jag reagerar. För Martin är detta första gången, han hade ingen aning om hur han skulle fungera och reagera i en sån här situation. Det vet vi nu.
Sorg är olika och måste få hanteras olika beroende på vem man är. Vi är otroligt tacksamma för att vi har varandra. Hade jag varit ensam vet jag inte hur jag hade klarat av det. Förmodligen väldigt dåligt. Men nu stöttar vi varandra så gott vi kan och respekterar att vi fungerar olika. Och vi kommer låta det ta tid. Jag ältar och får älta. Martin låter mej. Båda reagerar på småsaker, som tex en bajspåse i fickan som får oss båda att bryta ihop. Det får vara så.
Vi kommer aldrig mer att ha en egen hund. Den som känner mej vet att när jag säger aldrig, så menar jag det. Man blir trots allt väldigt bunden och nu vill vi ha friheten att göra vad vi vill. Att resa utan att fråga om hundvakt först, att vara kvar på mingel mer än fyra timmar, att spontant kunna åka iväg över helgen. Men vi är gärna hundvakt åt andras pälsbollar, för gosa hund är aldrig fel. Att gräva ner fingrarna i en päls och snurra öra är ändå bland det bästa som finns, även om det aldrig kan bli lika bra som med Baileys.
Vi kommer såklart aldrig att glömma vår älskade pälsboll och allt han gav oss. Han var den finaste av fina, den knäppaste av knäppa och den gosigaste av gosiga. Den bästa av alla. För oss. Han passade perfekt in i vår familj. Som vi saknar honom, han fattas oss!
Å nu börjar tårarna rinna igen. Kan de inte bara ta slut! Hjärtat gör så ont.
