Browsed by
Etikett: Familj

Våra tips till nybörjare i husbil

Våra tips till nybörjare i husbil

Kommentarer 8 kommentarer

Nu har vi haft vår husbil Peppe i drygt 3 månader och tycker att vi varit ute så pass mycket att vi kan ge våra bästa tips för nybörjare. Vi har ju alla misstag ganska färska i skallen lixom 🙂

Vi har haft en fantastisk sommar med vår Peppe. Han är en Weinsberg CaraCompact, Edition: Pepper från 2018 och alldeles perfekt för oss. Liten, men vi kan ha med oss allt vi behöver utan att det blir trångt alls. Man behöver inte särskilt mycket för att leva bekvämt och vi upptäcker hela tiden hur lite vi faktiskt behöver och ”downsizar” vart efter.

Vårt första tips gäller själva köpet. Vi hade aldrig ens satt foten i en husbil innan vi köpte Peppe och hade ingen aning om vad vi egentligen behövde. Men vi var överens om att bilen inte skulle vara särskilt stor, inte längre än 7 meter och inte tyngre än 3,5 ton. Då åker man nämligen lite billigare på färjor, och vägavgifter i vissa länder ska tydligen vara lägre. Vi ville också ha en ”öppen planlösning” alltså kunna vända stolarna och ha dem som fåtöljer vid matbordet. Och vi ville ha en säng som kunde stå uppbäddad hela tiden längst bak, ingen sovplats över förarhytten. Detta kallas tydligen helintegrerad, som jag har förstått det. (Fast nu fick jag veta att jag fattat fel ändå, vi har en halvintegrerad :-p )

Martin hade tittat ut en modell som bockade av alla våra krav och just precis den bilen fanns hos två husbilsfirmor i Sverige, den ena i Norrtälje utanför Stockholm. Så vi åkte dit för att titta, granskade den noga, testkörde och köpte den på studs, vilket var väldigt oväntat för att vara mej och jätteläskigt! Men det bästa vi gjort skulle det snart visa sej 🙂

Nästa tips är därför att ha någon kunnig med sej, som vet vad man ska titta på och går igenom köpeavtalet. Ska man ha garanti, mer än den som ingår? Vi tyckte inte att man skulle behöva det. Bilen var ju nästan ny och i fint skick. Men nu står ändå Peppe på verkstad med en motor som låter konstigt och inte svarar som den ska. Felet uppstod inom de där 3 månaderna som ingår, men vi har ingen aning om firman står för kostnaden eller ej – vi kan bara hoppas. Så kolla avtalet och fundera på extra garanti. Iaf om ni inte är duktiga på att mecka själva.

Vi hade alltså hittat och köpt vår bil, detta i slutet av maj och fick veta att det var 6 veckors leveranstid!!! WHAT!!! Halva sommaren skulle ju gå innan vi fick ut och åka. Hade vi vetat det så hade vi såklart börjat tittat tidigare på våren. Vi tänkte att bilen står ju där färdig att säljas och är bara att ta… typ… Så var det alltså inte, den skulle servas, städas och besiktas först. SUCK!

Fundera även på var den ska stå parkerad, både under säsong och på vintern. Kan den parkeras utanför bostaden? Behöver trädgården byggas om? Ska bilen användas året om? Eller behövs vinterförvaring? Inne – ute? Vi gjorde om trädgården framför huset till parkering, det var ett jäkla jobb och blev rätt dyrt – men nu kan vi dra iväg när vi vill och har även koll på bilen hela tiden. Grannarna kanske inte är överlyckliga, men vi har gjort det snyggt och allt ser prydligt ut. Vi tycker såklart att deras utsikt är bästa möjliga 🙂

Så kommer dagen för hämtning! En lyckans dag såklart. Avsätt hela dagen, åk tidigt, ta skjuts eller åk kommunalt om möjligt och kör hem bilen tillsammans om ni är ett par som köper, iaf om det är första bilen. Ta gärna med matsäck, så kan ni stanna till på vägen hem och mysa lite och slipper skynda hem pga hunger. Vi bor lååångt ifrån, åkte hemifrån innan 7 och kom till husbilsfirman strax innan 10. Då fick vi en genomgång av bilens alla funktioner, hur man fyller vatten, tömmer toa och annat nödvändigt. Alla papper var redan ifyllda och vi hade kollat att bilen var godkänd av besiktningen, försäkringen gällde och att den var påställd – så det var bara att påbörja resan hemåt efter all information.

Att köra hem sin första egna husbil är något alldeles särskilt! Total lycka faktiskt. Att parkera hemma första gången och se honom står där och ta plats, så härligt! Drömmen har blivit verklighet och han bara står där och väntar på premiärturen. Var skulle vi åka? Vad behöver man tänka på? Många sa att man skulle testa att sova hemma första natten, för att känna in sängar och sånt. Det struntade vi i. Många tipsade också om att ta första övernattningen på en ordnad camping. Det struntade vi också i 🙂

Vi hämtade Peppe på tisdagen och drog iväg redan på fredagen. Varför vänta lixom? Vi åkte bara 5-6 mil bort, till Skokloster. Där kan man stå på parkeringen utanför slottet för 100 kr, det var en lagom början tyckte vi. Vi hade faktiskt matlådor och konserver hela vår första helg. Då kunde vi koncentrera oss på att lära känna bilen till att börja med och slapp fundera på att även lära oss spisen och allt som hör matlagning till. Det var rätt smart faktiskt. Så en full gasolflaska, påfylld vattentank och en extra bäddmadrass var faktiskt det enda vi behövde första helgen. Bara att lära sej koppla om till gasol, fixa med toa, lastsäkra och alla andra detaljer är fult tillräckliga på premiärturen. Krångla inte till det!

Så vad behöver man i en helt ny husbil?

Madrass, både för att skydda den som kommer med bilen och för bekvämlighet. Kuddar, täcken och kanske nån filt. Nya lakan är såklart en lyx, det går ju att ta hemifrån… men har man ändå köpt en husbil för kanske flera hundratusen, så är det väl klart att man ska ha nya lakan också!

Lätta korgar i olika storlekar, till garderober och hyllor är ett måste. Vi har ett par större vardera i garderoberna, mindre till hyllorna över sängen och halvstora till sladdar och annat smått och gott inne i bilen. Sen har vi även en större låda med lock i garaget för kablar, verktyg, spännband mm, från början hade vi även en större som skafferi i garaget. Köket är ju inte så stort… men så upptäckte vi att vi faktiskt inte använder ett av skåpen under spisen, så där har vi nu en varukorg med grejer istället. Lätta lådor/korgar/boxar i olika storlek är väldigt bra att ha.

Porslin då? Eller… plast alltså. Vi är två och har så vi kan duka till fyra. Allt utom besticken är i plast, för att det ska väga så lite som möjligt. Man måste ju hela tiden ha koll på lastvikt, blir man för tung så kan man få böter. Å det är ju onödigt! Vi fick tipset att torka av tallrikarna med papper eller slicka dem rena efter maten, så att de blir lättare att diska. Tack för det tipset! Det går åt mycket mindre vatten på det sättet och är det något man blir medveten om när man har husbil (eller husvagn/båt) så är det hur mycket vatten man gör av med. Så slicka tallrikarna 🙂

Ett annat MÅSTE är sladdar och grenkontakter. I alla längder och för alla uttag. Till själva husbilen behövs en elkabel som är låååång, eller två som går att skarva. Alltid fattas det typ en halvmeter… i vår bil finns ganska många uttag, men man vill ju inte ha sladdar i hela bilen och det ska vara lätt och gå snabbt att packa ihop. Så vi har en grenkontakt, med ganska lång sladd och USB-uttag, som vi lägger på köksbordet och kopplar allt till. Så är det bara en kontakt att dra ur när vi ska packa ihop och åka vidare. Mobilsladdar i olika längd är ett måste, både för att ha när man står still och i bilens eget uttag när man åker. Alla sladdar ligger samlat i en låda ovanför köksbordet som är enkel att ta fram.

Sen måste jag även tipsa om solstolar som man även kan sitta ordentligt i, och ett mindre bord för både mat ute och att jobb vid. En dörrmatta inne i bilen (eller en större ute) som samlar upp den värsta smutsen, om man som vi går in i bilen med skor. Tofflor! Att bara dra på sej snabbt och kunna springa ut i. Morgonrock eller liknande om man också måste springa ut snabbt. En liten väska eller kasse för dusch- disk- och tvättprylar att ha med till duschen, tvätten eller köket. Cyklar är ett måste för oss och ett bekvämt sätt att upptäcka en plats.

Vi kommer även att installera en liten säkerhetsbox, till tex pass och sånt som man inte vill släpa runt på. Detta kommer nitas fast men kommer att följa med till nästa bil också. Vi har sett vart det funnits ett sådant tidigare och kan använda platsen igen. Jag säger såklart inte vart vi har vårat, ni får hitta var det funkar bäst i er bil.

Åsså måste ni ha en vattenslang såklart! Det finns oftast en dit man kommer, men kan kännas fräschare att ha en egen. Vi har en liten räknare på vår så vi ser hur mycket vatten vi fyller på. Särskilda handskar till toan är inte heller dumt, gärna såna i plast eller gummi. Våra ligger innanför luckan där toakassetten sitter fast.

En lång text, men man kan väl sammanfatta det ungefär så här:

*Var noga vid köp!

*Fundera på ert behov och ta gärna hjälp av någon erfaren.

*Tänk på att leveranstiden kan vara lång.

*Kolla om gasflaska ingår, annars är det något av det första ni behöver köpa. Kolla storleken där den ska stå, vi köpte en för hög…

*Basic i köksutrustning, tallrikar och glas i plast eller engångs, bestick, underlägg/skärbräda, kniv, kastrull och stekpanna.

*Madrass, kuddar och täcken.

*Plastlådor i olika storlekar.

*Kablar, sladdar och slangar. Till elen i stolpen, mobiler och vatten.

Och!!! Brandsläckare!!! Viktigt! Vi har en liten inne i bilen och en i garaget. Resten kan ni skaffa efter hand som ni känner att ni saknar det.

Just det! Nivåklossar… något många använder, vi har inte gjort det än. Dock såg vi behovet när tomaterna började rulla ner från köksbänken eller när glasen långsamt gled över bordet. Så vi kommer nog att iaf ha dem i bilen vid behov 🙂

Något vi lärde oss snabbt var det där med att lastsäkra. Att alla grejer sitter fast på sin plats när man ska köra iväg alltså. Och att man inte åker iväg med sladden till elstolpen… vi har inte gjort det än… senast idag såg vi faktisk en husbil med sladden fladdrande efter sej. Så Martin gjorde en lista för att komma ihåg allt, som han checkar av vid varje avresa. Ni får den av oss:

Checklista vid avresa

*Ta ner parabolen

*Ställ om kylen till batteridrift

*Stäng av gasolen

*Dra ut elsladden

*Lås alla luckor

*Lås entrédörren

*Stäng alla takluckor

Sen är det upp till mej att se till att inga smågrejer ligger på diskbänken eller på bordet. Som tex diskmedelsflaskan som vi glömmer då och då och som snart trillar på golvet med en smäll. Badrumsskåpet har jag också en tendens att glömma låsa, men det hör man för den skramlar när den är olåst.

I övrigt så är det viktigaste att våga ta det lite som det kommer och njuta! Glöm inte att ni faktiskt förverkligat er dröm och gjort det många inte vågar. Så länge man är i Sverige så går det mesta att lösa och det mesta finns att köpa.

Vi lärde oss snabbt att man måste vara ute i väldigt god tid för att få plats på ställplatser, de går ju oftast inte att boka. Vi blev mästare på att glida in på sista platsen under sommaren. Kommer man sent är det enklast att faktiskt bok en camping. Vi lärde oss också att folk ”på rull” är väldigt hjälpsamma och kommer med extra händer när man behöver.

Så var lite chill och njut! Det löser sej lixom 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Ensam hemma

Ensam hemma

Kommentarer 7 kommentarer

Jag är gräsänka. Det betyder att jag ska vara ensam i nästan fyra dagar, viket är en väldigt mysko känsla efter att ha vart ”corontänad” på heltid med maken i nästan två år. Dessutom finns det ingen hund som håller mej sällskap längre 🙁

Jag gillar att vara ensam, men under de senaste 15 åren har jag varit ensam tillsammans med pälsbollen. Det är stor skillnad på att vara ensam med hund och ensam utan hund. Nu hörs inga snarkningar, jag har ingen som pockar på min uppmärksamhet, tvingar mej att gå ut eller talar om när det är dax att äta och sova. Väldigt tomt och trist.

Som sagt; jag gillar att vara ensam. Nu ska jag bara vänja mej vid att vara det helt. Martin är på resa med jobbet och kommer hem på söndag. Det var inte helt självklart att han skulle åka, då vi fortfarande har en knepig situation med sjuk svärmor och svärfar som behöver stöd. Efter samtal med sina chefer tog han dock beslutet att åka, med garantin att han kan ta sej hem ganska snabbt om det skulle behövas.

Jag ska mest jobba de här dagarna, både med valet och mina egna uppdrag. Jag ska försöka komma ikapp lite både med skrivandet, här hemma och mej själv. Så jag skriver lite, plockar lite, läser lite och pysslar runt. Just idag är jag ledig från valet. Så jag har tänt ljus och växlar mellan att sitta vid datorn och jobba och massagefåtöljen med näsan i en bok.

Än så länge känns det helt ok, men antar att det blir lite knepigt ikväll när jag ska sova utan både man och pälsboll. Det blir väl att läsa tills jag somnar antar jag. Om ett par dagar har jag väl vant mej även vid detta…

Det onormala blir det normala. Att vara hemma på heltid tillsammans blev normalt rätt snabbt, vi har älskat varenda minut. Livet utan hund är tråkigt, men vi vande oss vid det också. Nu ska jag vänja mej vid att Martin åker till kontoret igen då och då och att jag är ensam ibland på dagarna och ibland även på nätterna. Det är ok, bara lite tråkigt så här i början.

Hade jag inte jobbat med valet hade läget varit ett annat, då hade jag haft tid att göra något tillsammans med någon. Ta en promenad eller äta lunch med nån, men det får bli nästa gång. Nu blir det att komma ikapp med det jag hinner och sova ut när det inte är någon som snarkar brevid mej 😛

Jag är ensam och det är helt ok, pga vädret kanske jag blir lite melankolisk bara. Jag hoppas att Martin inte behöver komma hem för han behöver också de här dagarna. Att få lite annat att tänka på är precis vad han behöver, snart kommer det nytt jobbigt som vi måste ha kraft att ta itu med. Det vet vi, frågan är bara när.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Som en marionett

Som en marionett

Kommentarer 10 kommentarer

Allt är ett enda stort kaos just nu. Jag känner mej som en marionett, upphängd i olika trådar som drar åt olika håll. Jag styr inte själv över det som händer och räcker inte till någonstans. 2021 är verkligen ett skitår!

För ett tag sedan berättade jag om en ”nära anhörig” som håller på att sabba sitt liv pga spel mm. Jag trodde det gick åt rätt håll, men det kom ett rejält bakslag. Det enda vi kan hoppas på nu är att en försäljning av bostaden ska kunna betala tillbaka alla lån och att personen ifråga får en ny diagnos och riktig hjälp. Ja, det finns en diagnos i botten, mer än en… men den behöver omvärderas.

När jag skrev inlägget om detta var det många som sa att jag inte kan rädda någon annan och att jag inte kan ta på mej någon annans börda. Så är det såklart. En person som inte vill räddas, går heller inte att rädda. Så kanske man kan tänka och sedan släppa allt, om inte personen står en väldigt nära. I vissa fall har man faktiskt inget val. Allt beror på vem personen är och vilket förhållande man har till denne. Jag kan inte titta åt ett annat håll och bara släppa taget, så gör man inte i min situation. Ni skulle fatta om ni visste omständigheterna, en dag kanske jag berättar allt. En av de där marionettrådarna sitter alltså fast i den här personens händer.

Vi har fyra äldre föräldrar. Min svärmor fick en stroke i somras, kom tillbaka snabbt och blev hyfsat återställd. Men är nu sjuk igen. Stroken satte igång något eller kanske flera saker i hennes kropp. Just nu vet vi ingenting och är väldigt oroliga. Inte bara för min svärmor utan även för min svärfar. De har haft 50 år tillsammans och har nästan bara varandra. Hur klarar man att ens älskade blir svårt sjuk och inlagd på sjukhus utom ens kontroll? Å pga pandemin får vi inte hälsa på. Här är två marionettrådar till, en för svärmor och en för svärfar. Just nu vilar vi i vetskapen om att allt ändå är hyfsat stabilt.

Min egna föräldrar har makten över två trådar till. De blev sjuka i covid och inlagda hela februari i år. Att ha en förälder inlagd funkade sådär, att ha två – funkade inte alls. Man blir som en slags sambandscentral för alla; vården, familjen, vänner, bekanta och dessutom mellan de två som låg på olika avdelningar. De är fortfarande inte återställda och kommer kanske aldrig att bli.

De sista två trådarna bestämmer pandemin och vädret över. Dessa två är ju svåra att råda över, precis som sjukdom i övrigt såklart. Vad det gäller pandemin så är det som det är. Å det kan man ju säga om vädret också, om vi inte stått med vårt bygge eller min kropp som gör ont vid väderomslag och dåligt väder. Men nu är bygget inom kort otroligt nog färdigt, bara en trappa kvar att bygga. Sen kan regnet ösa ner om det så vill! Då bryr jag mej knappt om värken heller, då är iaf bygget klart.

Å när trädäcket var färdigt var ju tanken att vi skulle städa trädgården och gör ordning för hösten. Sen skulle vi dra iväg med husbilen igen. Idag alltså. Nu blir det inte så. Vi har inte samvete att lämna svärfar ensam hemma med oron, ingen av oss skulle nog heller njuta av turen. Marionettrådarna drog åt varsitt håll igen… Blir läget bättre kanske vi kan dra iväg nästa helg, annars blir det inte förrän sista helgen i september, men då kanske det är för kallt. Det återstår att se, men än en gång drar vädret i en av trådarna som den gjort sedan i våras.

Här står jag alltså med armar och ben åt alla håll. Vi har försökt att fixa livet för oss med jobb och ekonomi. Drömmen/husbilen, bara står där ute och väntar på oss men vi kan inte åka. Det är ju inte så att jag inte vill ställa upp eller hjälpa till, det känns bara som om jag befinner mej överst på ett korthus och allt håller på att rasa. Som om jag själv inte bestämmer över mitt liv och allt händer just precis nu och samtidigt. Inga små grejer som reds ut fort, utan allvarliga saker som tar tid att komma till bukt med.

När jag är på ett håll, drar någon annan i sitt snöre. Hur jag än gör och var jag än befinner mej så räcker det inte. Jag är hela tiden på väg och hinner aldrig fram helt. Det är tur att Martin håller fast mej då och då, så jag får andas ut ibland. Nu börjar stressen ta tag i mej och i mitt fall är det livsfarligt. Jag kan processen, kroppen stänger av och det brukar börja med hörseln, sen balansen osv. Hänger det bara på mej kan jag stoppa i tid, nu gör det inte det. Inte en enda grej kan jag påverka!

Som grädde på moset fick jag veta att en bekant fått en stroke, han är bara 5-6 år äldre än mej. Vem vet vad som händer imorrn. Jag vill leva. Jag vill inte vara en marionett i händerna på andra, men hur sjutton ska jag ta mej loss. Allt som händer just nu är det ingen som rår över, problemet är att allt händer på en gång. Å jag anar att detta inte är allt, hösten brukar alltid komma med mer skit och det är därför jag avskyr den!

Ibland har man inget val. Eller jo, jag skulle ju helt egoistisk bara kunna skita i allt, ta husbilen och dra, men det gör man ju inte när familjen är inblandad. Så nej, jag har inget annat val än att fortsätta sprattla ett tag till. Det är absolut inte synd om mej på något sätt, jag tycker bara att vi har fått vår kvot av skit nu. Å då har jag inte ens berätta allt… Kan vi inte bara få ta itu med det vi har och samla lite energi, så vi orkar ta även det som komma skall. För mer kommer det, var så säker..

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

1 år har gått…

1 år har gått…

Kommentarer 10 kommentarer

Jag orkar knappt skriva det här, men känns som nödvändigt att på något sätt avsluta sorgeåret. Idag är det ett år sedan vi tog avsked av vår älskade pälsboll och pussade honom på nosen sista gången. Ett år, fortfarande gör hjärtat ont.

Den lilla borderterrierkillen kom till oss onsdagen den 1/4 2007 och fick namnet Baileys. Han blev direkt medelpunkten i vår familj och alla som träffade honom älskade den lilla tokstollen. Han charmade alla.

28/8 2020 hade han varit kräksjuk ett par dygn och vi kände att han orkar inte mycket mer. Sedan en tid tillbaka hade han blivit påtagligt äldre i sättet och nu var livsgnistan i stort sett borta. Buset i ögonen fanns inte längre. I samråd med veterinär, som kände honom, tog vi vårt livs jobbigaste beslut. Han skulle slippa lida.

Vi fick helgen på oss att ta avsked. Medan pälsbollen själv låg i soffan ute på altan och mådde hyfsat bra, med alla som kom och hälsade på och bara brydde sej om honom, hade vi helvetet på jorden. Hur tar man avsked av det finaste man har? Hur tar man den sista promenaden utan att bryta ihop? Hur kan man ens sova sista natten? Hur överlever man bilresan till och från veterinären den där sista gången?

På nåt jäkla sätt går det. Men det kommer väldigt mycket tårar, nu med… Man tar den sista promenaden, går långsamt och låter pälsklingen bestämma. Han lät oss sova sked nästan hela sista natten, han som nästan slutat sova i vår säng. Och visst kunde vi bett veterinären komma hem till oss, men vi ville ha ett levande minne av honom i vår hem – inget annat. Så vi packade i oss i bilen, men nu fick han sitta i husses knä istället för bak i buren. Sen låg vi tillsammans på golvet hos veterinären, medan han långsamt försvann ifrån oss. Att åka därifrån var något av det svåraste jag gjort. Kopplet slängde vi i papperskorgen på vägen ut.

Jag har gråtit så jag tappat andan. Så jag nästan fått panik. Jag trodde aldrig att tårarna skulle ta slut. Jag trodde aldrig att jag skulle sluta sörja honom. Det tog ett par veckor, tills vi fick hem hans urna faktiskt, innan det värsta var över. Sen blev sorgen mindre vass för varje dag som gick. För saknaden och sorgen försvinner aldrig, den blir bara lite mindre vass. Men efter ett tag blir de bra dagarna fler än de dåliga.

Nu har det gått ett år. Saknade är fortfarande påtaglig. Huset är lixom inget riktigt hem utan pälsbollen. Vi har gjort om i vardagsrummet och bla slängt ut soffan som vi myste i. Då behöver vi iaf inte påminnas om det varje tv-kväll. Nu har vi två massagefåtöljer istället och inte ens någon soffa att mysa i. På golvet ligger fluffiga mattor som han hade älskat, men eftersom han ofta var dålig i magen (och kräktes mycket) valde vi bort såna.

Han älskade att ligga på trappen på baksidan. Där satt vi och åt frukost tillsammans så fort vädret tillät. Den är också borta nu. Där finns istället ett stort trädäck och snart en ny trapp, med gott om plats att ligga på. Han hade älskat det. Ingen kunde njuta som vår pälsboll.

Trots att Baileys är otroligt saknad, och hemmet inte är komplett utan hund, så blir det ingen ny. Ingen kan såklart ersätta honom. Däremot blev det en husbil, som han inte alls hade trivts i. Livet går trots allt vidare, även om det var helt omöjligt att se den där dagen förra året. Jag slutade gråta, men med ett och annat återfall… och jag är faktiskt glad igen. Idag lever vi ett helt annat liv, som också är bra – men på ett annat sätt. Vår pälsboll glömmer vi aldrig!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Träbröllop

Träbröllop

Kommentarer 11 kommentarer

Idag är det vår bröllopsdag! Och förlovningsdag, vi tog samma för enkelhetens skull, men med ett år emellan 🙂

Tänk att det gått 5 år redan, och 6 år sedan Martin friade. Tiden har gått så jäkla snabbt! Vi brukar säga att vi har så himla kul tillsammans och det har vi verkligen. Ibland skulle jag vilja stanna tiden och verkligen njuta av stunden, bara för att med alla sinnen ta in hur bra vi har det.

Någon skrev under en bild som Martin la ut att han såg ut att må så bra och han svarade att det beror på att han har ett arbete han tycker om och ett liv han trivs med. Svårare än så behöver det inte vara, men kan vara svårt att uppnå såklart. Vi har ju alla olika högt ställda krav på vår tillvaro, Martins krav är rätt låga. Å så är det för mej med. Vi har tak över huvudet, mat i magen, kläder på kroppen. Vi har varandra och är hyfsat friska. Å nu har vi även Peppe, vår husbil, som vi är vansinnigt nöjda med.

För mej är det ett under att fira bröllopsdag överhuvudtaget faktiskt. Jag skulle nämligen inte gifta om mej, det var min fasta övertygelse. Å det tog några år av funderingar innan jag började vänja mej vid tanken, sen tog det ytterligare ett par år innan jag fattade att jag var gift 🙂

Det där att vara fast i ett beslut som sedan ändras är knepigt, även om det är ett medvetet beslut. Jag trodde aldrig att jag skulle bli förälskad igen eller bli gammal tillsammans med någon och det hade jag accepterat. Så när Martin nästan bokstavligt talat trillade ned framför fötterna på mej var jag inte mottaglig. Det tog lång tid innan vi såg varandra, nästan sju år faktiskt. Sen tog det bara två veckor innan han bodde hos oss, men sen tog det tid igen. Vi hade varit ett par i åtta år när vi gifte oss, nu har vi alltså varit tillsammans i drygt 13 år och vi har fortfarande lika roligt idag som första dagen tillsammans – om inte roligare.

Vår relation bygger på ömsesidig respekt. Vi försöker inte ändra på varandra eller gnäller på varandra. Vi bråkar faktiskt aldrig och har aldrig gjort. Att bråka tar för mycket energi och är för jobbigt helt enkelt. Många tror nog inte på oss när vi säger att vi aldrig har bråkat, men så är det. Visst kan vi tycka olika, men det leder aldrig till något bråk. Jag konstaterar bara att han har fel och sen är det inget mer med det 🙂

13 år är en rätt lång tid ändå. Vi träffade som vuxna, då har man andra krav än när man är ung. Vi var två personer som vill ha lugn i våra liv, inget drama. Ingen av oss ville ha barn, jag hade mina två och Martin har aldrig önskat egna barn. Men vi hade ju Baileys såklart, vår älskade pälsboll blev vårt kärleksbarn. Å nu finns han inte längre. Nu är det bara vi. Å vi har det bra. Vi har vårt lugnt och kan hämta kraft hos varandra. Vi vet att vi står pall för det mesta, bara vi gör det tillsammans.

Husbilslivet har gett oss en ny tillvaro. Att leva så tätt inpå varandra är en utmaning, men vi gillar det. Att starta en youtube-kanal när man är 50 är kanske inte jättevanligt – men även detta har gett oss en ny dimension. Vi ser oss på filmerna och kan se det andra ser, hur kul vi har tillsammans och att det syns att vi trivs tillsammans. Vi är verkligen oss själva i filmerna, vi slänger käft konstant och skrattar.

Femårig bröllopsdag alltså. Martin friade till mej på vår strand på Öland. För första gången firar vi bröllopsdag på ön, men stranden blir nog en annan. Vi har parkerat högre upp på Öland, i Byxelkrok, samma sida som vår strand men 2-3 mil norrut. Samma solnedgång och nästan samma utsikt ändå, så det blir nog ett glas bubbel på stranden när solen går ner. Så får det bli.

Grattis på bröllopsdagen min allra bästa vän och livspartner. Jag hoppas vi får många härliga år tillsammans och fyller åren med så mycket skoj vi bara kan. Det är en förmån att älska och att älskas tillbaka och det är definitivt inget jag tar för givet. Att vi överhuvudtaget träffades var otroligt, att det sedan blev vi var verkligen mot alla odds – men nu är det vi. För resten av livet hoppas jag.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Nu får det väl ändå räcka!

Nu får det väl ändå räcka!

Kommentarer 8 kommentarer

Jag brukar säga att 2010 var ett jäkla skitår, med en stor översvämning i källaren och 3 dödsfall på bara fem dagar. 2020 var också ett skitår med corona och pälsbollens död, men 2021 verkar bli minst lika skitigt…

2021 började med att båda mina föräldrar åkte in på sjukhus med svår covid. Det var så illa att vi faktiskt inte trodde att min mamma skulle komma hem mer. Otroligt nog gjorde hon det, men båda mina föräldrar lider idag av rätt många sviter som kanske kommer att sitta i resten av livet.

Hela våren har vi kämpat med en ”nära” som har ett svårt spel- och pengamissbruk. Detta har såklart tagit enormt mycket energi och precis när vi trodde att det värsta var över, så kom ett rejält bakslag. Nu hoppas jag att det var just ett bakslag och att vi kan jobba framåt igen.

Så kom den där veckan med regnet… på tisdagen hade vi flera långa strömavbrott, då gick bla tvättmaskinen och fläkten i badrummet sönder. Sonen kunde dock fixa fläkten hjälpligt och en snäll granne hjälpte oss med tvättmaskinen, tack för händiga människor!!! Sen började det regna och regna och regna… 68 mm kom på bara några timmar och översvämningen var ett faktum. Det var så illa att regnet orsakat ett hål i källarväggen och vatten bokstavligen forsade in. Hittills har vi pumpat upp drygt 2 kubik, mer än 2000 liter alltså.

Martin och min pappa har lagat hål och tömt vatten om vartannat. Nu tror vi att väggen är hel och tät igen, och nu verkar det även som att källaren börjar bli torr efter flera veckor med fläkt och avfuktare. Då gick bilen sönder… Ungefär där sa min kropp ifrån och jag fick de där konstiga kramperna i armen. Men med extra magnesium och vila har det blivit bättre. Tills igår…

När vi precis påbörjat kvällspromenaden ringde telefonen. En annan ”nära” hade drabbats av stroke och i paniken som uppstod var vi den första man tänkte på att ringa. Vi vände om och ringde 112 samtidigt som vi snabbt tog oss till adressen där allt pågick. Martin gick in och hjälpte till medan jag stannade ute och väntade på ambulansen. Vilka proffs! Så otroligt fina med den drabbade och även med oss runt omkring.

När vederbörande åkt iväg med ambulansen, tog vi med oss dess partner hem. Såklart var allt kaos och deja vyn från i februari var total när vi senare började ringa sjukhuset för att få information om tillstånd, behandling och allt sånt. Tycker vi pratat med läkare och jagat info tillräckligt för flera år nu. Allt har ändå gått så bra som det kan gå. H’n svarade bra på den akuta behandlingen och återfick en del av funktionerna redan på kvällen. Nu hoppas vi på det bästa när det gäller återhämtning och rehabilitering. Såklart är det fortfarande besöksförbud pga corona, så vi får nöja oss med den information vi får av vårdpersonalen.

Som på beställning kom såklart kramperna i armen tillbaka! Så nu både äter och smörjer jag med ännu mer magnesium. Nu gäller det att hålla för ännu fler ett tag igen. En del säger ”Det som inte dödar, det härdar” – så otroligt dumt uttryck egentligen. Nog för att man blir stärkt av motgångar, men när det blir för mycket så är det faktiskt farligt och kan ta livet av en.

Men vi kämpar på. Jag är iaf färdig med rabatten på baksidan, nu är det dränerat och växterna är tillbaka. Det ser så otroligt prydligt ut och borde hålla vattnet borta vid nästa kraftiga regn. Jag har börjat ta bort rabatterna på framsidan, där det ska bli husbilsparkering, och i helgen börjar vi bygga ramen till altanen på baksidan. Så får vi se om det finns nåt virke när vi väl kommer så långt… Det går alltså framåt trots allt, ett litet steg i taget… men tänk så mycket lättare det skulle vara om man slapp en massa skit på vägen.

Jag tycker faktiskt att vi haft mer än vår beskärda del av skit nu, det måste väl finnas fler familjer att välja på. Nu får det väl ändå räcka!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Vågar ni testa?

Vågar ni testa?

Kommentarer 11 kommentarer

Jag gick i samtalsterapi under en kort tid runt 1990. Då var det för att jag sprungit rätt in i väggen och var rejält utbränd. Sen gick exet och jag 1 eller 2 ggr när vi skulle skilja oss, för att helt enkelt skilja oss ”snyggt”.

Jag lärde mej en hel del i terapin och är tacksam för att jag fick möjlighet att göra det. Jag tror att alla skulle behöva lite samtalsterapi då och då, för att helt enkelt förstå lite bättre vem man är och hur man funkar. Därför blev jag så glad när jag tittade på ”Strömstedts” när de besökte Julia Dufvenius och Christoffer Wolter som just pratade om att de gått i parterapi och hur det hjälpt dem. Att fler vågar berätta gör att det inte blir så mycket hokuspokus.

Terapeuten hade gett dem läxa, som de tyckte var lite smålarvig, men tog den på allvar. De skulle svara sex enkla frågor och de fick inte avbryta den andra medan denne svarade.

Frågorna var:

  • Vad är det bästa med den här dagen?
  • Vad är det sämsta med den här dagen?
  • Vad tycker jag om hos dej?
  • Vad behöver jag av dej?
  • Hur mår jag just nu?
  • Vad drömmer jag om?

Det kan ju se enkelt ut, och för ett par som inte har en konflikt kanske det inte är någon större grej. Men ju mer jag tänkte på frågorna, desto mer fick jag att fundera på. Jag var ju såklart tvungen att testa detta på Martin en kväll när vi gått och lagt oss. Han svarade så snällt på alla frågor och lyssnade lika snällt på mina svar. Det svåraste var att inte avbryta varandra och ställa följdfrågor. Jag ville ju veta mer hur han menade, men så går det inte till. Man ska lixom nöja sej med partnerns svar.

Hur som helst så var det en rätt mysig grej att göra. Att få höra vad jag faktiskt betyder för honom och berätta mer ingående vad han betyder för mej. Varför han är viktig i mitt liv. Väldigt bra att dessutom få veta vad han behöver av mej, när frågar man någon sånt lixom? Det borde man nog fråga fler än sin partner…

Vi har inga problem alls i vår relation, kanske låter pretentiöst, men så är det faktiskt. Vi har det skitbra, rent utsagt. Men jag tror att vi kommer att göra den här övningen lite då och då, som ett sätt att uppdatera varandra på vår betydelse för varandra. Som en slags bekräftelse på relationen kanske man kan säga. Terapi kanske inte löser något sådär direkt, men det ger verktyg att komma vidare. Jag tyckte att den här övningen gav överraskande mycket.

Vågar ni testa?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Bloggen fyller 15 år!

Bloggen fyller 15 år!

Kommentarer 9 kommentarer

Bloggen blir byxmyndig, idag är det exakt 15 år sedan startade den! Tänk så mycket som hänt sedan dess. Då var jag en ensamstående tvåbarnsmamma, idag är jag gift och barnen har flyttat hemifrån 🙂

2006, jag var 36 år, barnen var 12,5 resp 11 år gamla. Jag var rejält insyltad i både politiken och föreningslivet, hade en massa uppdrag och jobbade med marknadsundersökningar och på Viktväktarna, samtidigt som jag gjorde lite frilansuppdrag som skribent.

Livet var rätt tråkigt. Jag kände mej ensam, så vi planerade att skaffa hund. Jag hade helt enkelt accepterat att jag skulle leva ensam resten av mitt liv och att det skulle bli väldigt tomt när killarna flyttade hemifrån. Jag försökte därför att lära mej att trivas i mitt eget sällskap, det gick faktiskt helt ok till slut. Men situationen blev såklart lättare när pälsbollen flyttade in ett år senare.

Bloggen låg på Expressen och hette Ensamma Mamman från början. Där trivdes jag bra och lärde känna många av de andra bloggarna, några har jag kontakt med än idag och vi har faktiskt träffats flera gånger. Expressen var bra på att uppmärksamma oss och publicerade ofta sk ”oneliners” ur vår bloggar i papperstidningen. Läsarstatistiken var alltså rätt hög redan från första dagen.

För mej blev bloggen min dagbok, samtidigt som jag belyste livet som ensamstående mamma till två barn med en mängd olika sjukdomar och diagnoser. Jag berättade öppet om adhd, tourette syndrom, tarmsjukdomar, min utbrändhet och mycket annat. Folk kände igen sej, frågade och engagerade sej. Även om jag levde ensam med barnen och förde kampen mot både samhälle och myndigheter ensam, så hade jag hela tiden stödet av alla härliga läsare.

De första två åren med bloggen flöt lixom bara på. Jag hade mina trogna läsare och alla var förstås med när Martin helt plötsligt dök upp. Jag var väldigt förvirrad och visste inte riktigt vad som hände, men läsarna hejade på och gladdes med oss. Lagom till han flyttade in hos oss, meddelade Expressen att bloggarna skulle läggas ner. Så det blev att snabbt hitta en ny plattform, det blev Blogspot. Där hängde jag i nästan 10 år, ända tills jag började med större samarbeten och förstod att jag behövde en egen domän för att få bättre förutsättningar för bättre samarbeten.

Då var det en himla tur att jag hade Martin, min privata datatekniker och datasupport. Han fixade ny domän, la om hela sidan och såg till att hela bloggen flyttades utan att något försvann. Detta var 2018 och sedan dess har det bara rullat på.

Bloggen har hela tiden varit ”Jag”, med inriktning på mitt liv och hur allt ser ut just precis nu. Från början var det mer Viktväktarna än hälsa, nu är det en blandning av hälsa, resor och livet i stort. 2006 handlade mycket om barnens diagnoser, 2021 handlar det om mina. Same same but different lixom.

Under åren har bloggen även fått en lillasyster. Du i Fokus föddes när bloggen blev för spretig, den var inte längre ”jag”… För att få tillbaka rätt känsla lät jag det som inte passade in spilla över i Du i Fokus och fick på så sätt ett nytt jobb också. Du i Fokus var hobbyprojektet som gick över styr kan man nog säga.

Medan Du i Fokus uppdateras varje dag, nöjer jag mej numera med 3-5 gånger i veckan på bloggen. Bloggen är med när jag är på jobb, på resor, på röda mattan osv, som stöd åt minnet. Du i Fokus är jobb, det är redaktionellt – ingen jidder. På bloggen jiddrar jag, stavar fel och struntar ibland i allt vad grammatik heter. Det bästa av två världar kan man nog säga eftersom Du i Fokus ger mej möjlighet att göra och uppleva saker på ett helt annat sätt än förut. Jag får återigen skriva på ”riktigt” och har ena foten i journalistiken och en i bloggvärlden.

Det där med att bli influencer hade inte ens slagit mej förrän någon presenterade mej som det. Jag tycker inte om den titeln, jag är ju bara jag lixom. Men visst, med tusentals läsare här och 10 000 följare på instagram är det väl kanske så man ser mej, men jag gör det inte! Jag är skribent! Min inkomst kommer av att sälja text och bild, det är min profession och har varit sedan 1995. Jag trivs bäst på resa, där jag får möta andra kulturer och kunna dokumentera allt jag ser och gör i ord och bild. Då är bloggen med som dagbok, för att senare kunna skriva en redaktionell text på Du i Fokus. Min gräns är glasklar, för mej 🙂

15 år är en rätt lång tid och jag vet att jag har läsare som varit med ända sedan början. Ni har följt mej genom rätt tuffa tider, sorg och en massa glädje. Tänk bara när vi gifte oss 2016 och några läsare hade bröllopslunch till vår ära. Sånt gör mej otroligt ödmjuk. Ni har varit med på resor över hela världen och jag känner verkligen att ni finns där. Sedan instagram kom, är ni ännu närmare, nu finns det ibland även ett ansikte och någon som även jag kan kika in hos. Ni vet vilka ni är och jag är oerhört stolt över att ni valt att hänga med just mej.

Hur sammanfattar man enkelt 15 år, jag vet faktiskt inte. Mycket har hänt. 2021 är jag 51 år, barnen är 27,5 och 26 och jag är gift med min bästa vän. Tack o lov har jag min dagbok här på bloggen, så jag kan gå tillbaka och läsa, om jag vill. Å det gör jag faktiskt ibland, minnet sviker ganska mycket då och då. Jag hoppas ni hänger med några år tillbaka, för även om det hänt mycket så finns det mycket kvar. Vi har ju vårt liv i husbil att se fram emot, ännu fler och längre resor, kanske jobb utomlands… man vet inte. Håll i er så kör vi lite till!

Du som hängt med länge får gärna lämna en kommentar. Jag vill gärna veta vem du är 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Det går åt rätt håll!

Det går åt rätt håll!

Kommentarer 22 kommentarer

Min mamma har otroligt nog fått komma hem från sjukhuset! Jag brukar vara väldigt försiktig att prata om både katastrofer och mirakel, men att hon överlevde corona är sjutton i mej inget annat än ett mirakel. Jag trodde det var helt kört!

Allt började faktiskt på min födelsedag söndagen den 31 januari. Då insjuknade min son, någon dag senare min mamma och ytterligare någon dag senare var även min pappa sjuk. Från början var det sonen som var värst, han fick så svårt att andas efter ungefär en vecka att han ringde sjukvårdsupplysningen som skickade ambulans. Han behövde dock inte åka in, utan fick bra hjälp på plats i sitt hem. Efter ungefär en vecka var han utan symptom och nu har han antikroppar.

För mamma var febern värst, den var hög och gick aldrig över. Efter ungefär 10 dagar körde pappa henne till Huddinge sjukhus, men de skickade hem henne igen. Ett par dagar senare var hon inte kontaktbar, helt apatisk och blev hämtad av ambulans. Drygt en vecka var hon helt borta, hade hög feber, en oroväckande hög sänka, otroligt dålig syresättning och gick alltså inte att få kontakt med. Som sagt, jag var helt säker på att hon inte skulle komma hem igen. En gammal kropp klarar inte hur mycket så helst.

Framstegen var inte stora, men efter någon vecka fick hon äntligen antibiotika och efter knappt två veckor gick det att föra ett samtal med henne igen. Från början rätt osammanhängande, men klarare och klarare för varje dag. Fortfarande kopplad till syrgas dygnet runt och dropp med antibiotika. Vartefter syrgasen kunde sänkas ökade vårt hopp och en natt slet hon av sej både dropp och syrgas, men kunde andas ändå – då insåg vi att detta faktiskt kommer att gå vägen.

I måndags kom hon hem! Hela februari har försvunnit för henne, men hon lever. Men allt är inte frid och fröjd ändå, pappa är ju kvar på sjukhuset. Han åkte in 5-6 dagar efter mamma, då för att han hostade blod. För pappa är det hostan som varit det största problemet, han har haft feber men inte alls som mamma. När ambulansen hämtade honom hade han ännu sämre syresättning än mamma och det konstaterades lunginflammation.

Pappas tillfrisknande har gått väldigt långsamt. Inte förrän efter ungefär en vecka fick han antibiotika och då försvann iaf febern. Men hostan och andningen har varit väldigt jobbig. Vi har undvikit att prata i telefon, för efter ungefär 5 minuter har han hostat så han kräkts. Många sms har det blivit.

Min pappa är väldigt tunn och han gick ner alldeles för mycket i vikt, under första veckan. Bla glömde man bort att ge honom lunch flera gånger, svårt att bli frisk utan energipåfyllning. Så vi började skickade upp mackor, choklad, coca-cola och annat som han kunde äta och nu har han iaf gått upp något kilo igen.

Min mamma låg på en avdelning för äldre, där de blev rätt väl omhändertagna. Tyvärr hamnade min pappa på någon slags akutavdelning där det inte riktigt var samma vård och där blev han av någon mysko anledning kvar. Bla glömde man alltså att ge honom mat flera gånger. När han inte fick hjälp att duscha på två veckor så tröttnade han och stoppade huvudet under kranen för att åtminstone tvätta håret.

Jag försökte bortförklara allt han berättade, men när fler berättade om samma upplevelse fick jag helt enkelt inse att det är skillnad mellan avdelningarna. Vi har fått namnet på den som är ansvarig och kommer att ta kontakt, men man vågar inte riktigt göra för mycket av saken medan han är där – det kanske blir ännu värre om någon blir för arg på oss? Det handlar förstås om mer än utebliven mat och bristen på dusch, det är bara en liten del.

I förrgår skrev jag ”Säg nu att allt vänt och är mycket bättre” till honom. Å fick en tumme upp tillbaka, allt var bättre! Man har sänkt syrgasen, igår klarade han att vara helt utan en liten stund. Vi har hela tiden sagt att på fredag hämtar vi hem honom men så blir det inte, kanske i början av nästa vecka. Han ska till en rehabiliteringsavdelning på ett sjukhem idag och vila upp sej lite innan han får åka hem.

Krisen och det värsta är iaf över nu och snart är båda hemma igen. Mamma och pappa har inte setts på nästan tre veckor, och med tanke på att mamma var så dålig när hon var hemma så har de ju egentligen inte träffats ordentligt på en månad. Hon skulle få åka ner till hans avdelning och träffa honom förra helgen och satt klädd och väntade vid två olika tillfällen, men ingen kom och hjälpte henne. Det är så dåligt och bägge var väldigt besvikna. Sånt får man lixom inte bara strunta i om man inte har en väldigt bra förklaring, här fanns ingen förklaring alls…

Att pappa skulle klara sej tvivlade jag aldrig på, även om han var väldigt dålig. Men mamma… Jag har sett henne kämpa mot en amöba som hon drog på sej när vi var i Venezuela för många år sedan som nästan tog livet av henne då och cancer för bara något år sedan. Att hon skulle fixa även detta kändes lite för otroligt, men det gjorde hon! Hon kommer bli världens äldsta människa, så är det bara! Hon klarar tydligen allt!

Men det är självklart inte över helt än, sviterna är rätt många. Mamma är väldigt trött och blir lätt andfådd. Det kommer personal från Vårdcentralen och kollar hennes syresättningen då och då ett tag framöver. Vi har många runt oss som haft covid och som vittnar om att de är påverkade väldigt lång tid efter, flera månader, och de flesta är betydligt yngre än mina föräldrar.

Vi får helt enkelt ta en dag i taget och hoppas på det bästa. Nu ska bara pappa komma hem också, så kan vi iaf släppa en del av den här knepiga situationen och se framåt igen. Efter att ha sett mina föräldrar så svårt sjuka i covid, är jag ännu mera säker på att inte utsätta mej för nåra risker. Jag håller ut och håller avstånd – även om det är förbaskat tråkigt!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Nåt positivt!

Nåt positivt!

Kommentarer 20 kommentarer

Som ni förstått är det lite rörigt i mitt liv just nu, men nu har det iaf kommit några positiva besked. Äldste sonen som var sjuk i corona i månadsskiftet jan/feb har numera antikroppar. Så nu kan vi ses igen och ska äta vår första middag tillsammans inomhus på över ett år. Han har beställt taco 🙂

Äldste sonen är alltså ok, och numera med antikroppar. Yngste sonen försöker att hålla sej frisk så gott det går när man måste vara på sin arbetsplats och inte kan jobba hemma. Å vi kämpar på här hemma i vår corontän. Jag börjar faktiskt bli galen på riktigt. Men nu är det så nära ett vaccin att det bara är att stå ut. Lite lite till!

Å föräldrarna då? Ja herregud så det blev. När min mamma åkte in på sjukhus lördagen den12/2, hade jag inte mycket hopp. Tvärtom faktiskt. Jag trodde det var helt kört. Hon var så dålig, alltså på riktigt dålig. Jag har sett döende människor och hon var i deras skick. Jag är sån att jag tar ut katastrofen i förväg, så kan det lixom inte bli värre. Nu blev det inte alls som jag befarade, tack o lov. Men hon var väldigt, väldigt sjuk med hög feber i nästan tre veckor. Först häromdagen, drygt 3 veckor efter första symptom kunde jag prata ordentligt med henne i telefonen. Men fortfarande är det syrgas dygnet runt som gäller, så minst en vecka till är hon kvar där.

Pappa åkte in förra torsdagen, den 18/2. Då för att han började hosta blod. Idag har han varit feberfri i tre dygn, men fått veta att han har lunginflammation. Han har också syrgas dygnet runt och blir kvar ett tag, men han har hela tiden varit hyfsat pigg och gått att prata med till skillnad från mamma.

Bägge hämtades med ambulans och lämnade alltså huset som det var. Vi ville såklart kolla till att, men hur ska man tänka? Vågar man gå in i ett coronasmittat hus? Efter flera samtal och mängder med googlingar så verkade det vara riskfritt efter 48 timmar. Vi väntade dock i 96 innan vi åkte dit. Då bara för att röja det värsta, plocka ur kylen och plocka ur alla lakan ur sängarna och tvätta alla textilier som de använt under sin sjukdomstid hemma. Filtar, handdukar osv.

I tisdags åkte jag och äldste sonen tillbaka. Då hade han tvättat allt, så vi kunde bädda rent alla sängar. Medan han dammsög hela huset tog jag mej an sovrummen, tv-rum och badrummet. Torkade överallt, ångmoppade för att få ut alla bakterier och torkade ytterligare en gång för att det skulle dofta lite fräscht. Nu känner inte min pappa någon doft alls och smaken är borta, men mamma har fortfarande både smak- och doftsinnet kvar. Så nu har de iaf rena lakan att krypa ner mellan när de väl kommer hem.

Just det där med rena lakan är väldigt viktigt för mej, särskilt när jag varit bortrest. Och det kan man väl säga att mina föräldrar är på sätt och vis. Tänk bara när man kommer hem, trött efter en lång resa och bara få sjunka ner i sängen och lakanen är så där krispiga, svala och doftar svagt av sköljmedel. Den känslan vill jag såklart att mina föräldrar ska få. De kommer ju heller inte att vara friska och pigga när de kommer hem, att då se dammråttorna dansa ska de slippa. Vi kommer också att fixa ett par storkok och portionera i matlådor och lägga i frysen, så de har att bara tina och värma.

Nu kan jag ju låta som den präktigaste dotter som går i ett par skor, men så är det inte alls. Jag gör bara det jag skulle vilja att någon gör för mej eller någon annan i samma sits. När jag bodde i Gambia som 19-åring, fick jag snabbt lära mej att man alltid ska göra gott för andra, om man kan, det kommer nämligen alltid tillbaka, kanske inte till mej men till någon jag bryr mej om. De låter så självklart, men det är det inte. Inte här i Sverige i alla fall.

I Gambia är det däremot helt självklart, där hjälpas man åt och delar man på allt man har – även om det är sista brödbiten. När vi kommer dit med mat och kläder mm tar vår familj först det de behöver, sen delar de ut till sina anhöriga i byn och sist till alla andra. Äldre och barn prioriteras. Så nej, jag är ingen präktig dotter – jag gör bara som jag tycker att man ska göra och hade gjort det även för en vän.

Nu har oron ändå lagt sej lite, jag vet att både mamma och pappa blir väl omhändertagna och att bägge kommer hem igen. Det är inget man kan räkna med när det gäller det här jäkla skitviruset. Som jag skrivit massor med gånger hittills, håll i – håll ut – håll avstånd. Ni vill inte hamna i min sits med båda föräldrarna på sjukhus och inte ens kunna hälsa på dem.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram