Värden i livet -

Värden i livet

januari 26, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag vet inte vad ni tycker att meningen med livet är. Ni kanske gillar att omge er med vackra saker, senaste tekniken, dricka dyra viner osv. Men jag vet också att många av er, precis som jag, ser världen med lite andra ögon…

För mej är saker inte alls viktiga. Jag märker det mer och mer faktiskt… jag köper färre och färre grejer och tycker mest att prylarna är i vägen. Jag blir ställd när folk fyller år eftersom jag inte vill ge bort saker, utan något som de istället kan göra och minnas en längre tid. Jag kan till och med bli irriterad på människors ytlighet och habegär, trots att det inte är min sak att bestämma hur folk ska leva. Det är ju faktiskt inget jag har med att göra.

Så vad är då viktigt för mej? Vad ser jag som värden i livet? Gemenskap förstås, upplevelser och minnen. Men framför allt vill jag göra gott! Jag vill vara med och förändra människors liv och ge av mej själv och min tid och sedan se en annan människa växa och blomma. DET är häftigt! Det betyder så oändligt mycket mer än att köpa en ny soffa eller dricka dyra viner. Det ena behöver å andra sidan inte utesluta det andra, men för mej gör det nog det. Bla eftersom jag inte har behovet av de där dyra vinerna 🙂

Ta bara ett sånt enkelt exempel som vårt jobb. Vi hjälper människor att gå ner i vikt och ja, vi får betalt för det. Men det är inte det som är grejen, för jag hjälper även folk i min närhet att tappa kilon – helt gratis. Vi har medlemmar som kämpat länge för att bli gravida och i några fall har som krav att gå ner några kilon för att börja sina IVF-behandlingar. Nu har vi 7-8 stycken som gått ner 6-7 kg och som blivit gravida helt och hållet av sej själva, utan behandling. Deras kroppar behövde inte mer skjuts än så och nu växer ett nytt liv i deras livmoder. Å detta mirakel får vi vara med om! Så fantastiskt! Vi är värsta bebis-fabriken 🙂

Vi har vår lillpojke som vi har förmånen att följa på nära håll. Vi vet inte hur länge vi får ha honom, men så länge följer vi hans tankar, utveckling och hans väg genom livet. Genom att prata mycket sår vi små frön i hans huvud som han funderar vidare på och rätt vad det är så kommer en kommentar om något han funderat på som vi pratat om. Även detta får vi betalt för, men det är inte det som är viktigt här heller. Det viktiga är att man ger plats i sitt hem och hjärta för en liten människa som behöver lite extra stöd och hur mycket man får tillbaka genom att göra just det. Våra samtal är fantastiska!

Men sen har vi det riktigt stora och som fyller mitt hjärta med värme och glädje, men också en hel massa oro… Det är Smile och vår familj i Gambia. De är så långt borta, vi kan bara hjälpa dem ekonomiskt och genom goda råd via chatten på Facebook. Vår försynte 31-årige Smile som är vänligheten själv och som bara vill hjälpa sin familj (13 personer) och särskilt sin mamma och syskonen. Han sliter med timmer i skogen i Senegal, ett hårt och farligt arbete. Den hjälp han får av oss går oavkortat till familjen i form av medicin, skolmaterial, mat eller kläder. Vår svenska vän som bor i Gambia hjälper oss att ge honom pengarna, så att vi slipper alla administrativa avgifter och vi kan vara säkra på att pengarna går till rätt person. Hon träffar honom personligen varje gång han hämtar sina pengar och kan kolla att allt är ok med honom och att pengarna går till bra saker.

Att hjälpa och stötta en annan människa är för mej något av det finaste man kan göra. Att sätta sej själv åt sidan och SE en annan människa, lyssna och finnas där. Det är ju så enkelt och kostar inget mer än tid. Det finns så mycket man kan göra; bre mackor och hjälpa till vid något soppkök, sticka sockor och ge till någon som fryser, nattvandra eller öppna sitt hem för barnens kompisar. Det behöver inte vara så svårt…

Jag gör vad jag kan och hoppas kunna göra ännu mer med tiden. Vår förhoppning är att vi ska ha råd att åka tillbaka till Gambia i höst och då ta med oss så mycket vi kan till Smile och hans familj. Det är vårt sätt att hjälpa och ger mervärde i vårt liv. Hur hjälper du och vad är viktigt i ditt liv? Är det viktigt att hjälpa?

Datafri tid… generationsfråga?

januari 12, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Direkt efter jul såg jag att många hade testat att vara helt mobilfria på julafton, eller iaf under en
begränsad tid. Några upptäckte att de pratade mer med varandra och hade spelat spel under kvällen, andra märkte inte så stor skillnad.

I vår familj är mobilen ständigt närvarande, även på högtider och på nätterna. Det är i mobilen (FB) som jag har alla mina extraungar, min familj och släkt som bor långt bort och det är även från den som vårt arbete sköts och som ibland är avgörande för att vi ska få lön. Hade jag inte haft min mobil och Facebook i mobilen hade jag inte kunnat ha daglig kontakt med vår pojke i Gambia, mina kusiner i Göteborg, extrabarnen som rör sej runt hela världen eller svara snabbt på frågor från våra medlemmar. Detta gjorde jag även på julafton.

Mitt i julmiddagen hör Smile av sej från Gambia, han är muslim och firar inte jul. Han berättade att fyra av hans syskon hade malaria och behövde hjälp. Visst fick han vänta lite på svaret medan vi åt, men sen ”pratade” (chattade via FB) jag med honom och såg till att det fanns pengar åt honom att hämta hos vår vän så att han kunde köpa medicin till småsyskonen. För oss är detta viktigt och då spelar det ingen roll vilken dag eller tid det är.

Min mammas kusin som är 90 år firade julafton tillsammans med oss och hon tog väldigt illa upp av detta. Hon tyckte att vi var riktigt hemska och tala om detta ordentligt för oss. Jag blev irriterad och försökte förklara för henne, men jag är inte riktigt saklig när jag blir arg… istället tog Junior sin mobil och visade henne hur han kunde prata med någon som är i Gambia medan han sitter och firar jul i Sverige. Det tog en stund, men han har betydligt mer tålamod än sin lilla mamma och snart fattade hon faktiskt nyttan med både mobil och Facebook och att det faktiskt var något vettigt vi sysslade med. Hennes hjärta brinner för Afrika, så även om vi inte var ursäktade var det iaf något hon förstod att vi behövde fixa med. Trots att det var julafton…

Men jag tror att detta är en ganska stor generationsfråga. Jag ser det inte som särskilt konstigt att man tar fram sin mobil lite nu och då, även under en middag, ett bröllop eller på bion. Är man dessutom bloggare, så är mobilen ständigt närvarande och man tar bilder på allt och kollar statistik och kommentarer. Det är väldigt skönt att tillbringa tid med andra bloggare, då är det inget konstigt att mobilen ständigt kollas och används. Ni skulle se när man är på middag… ALLA ska ta kort på maten innan någon får ta 🙂

Visst kan vår äldre generation tycka att detta är väldigt konstigt och ouppfostrat, men då får vi väl utbilda och informera dem då. Mina föräldrar är vana, de kan kommentera – men bryr sej inte så mycket. Inte Martins föräldrar heller, de vet ju att det är vår kanal utåt, att vi har vårt kontaktnät i mobilen och att det är i den där lilla plastgrejen allt finns; kamera, almanacka, vänner mm. Bättre att sitta med mobilen i handen än en hel dator…

Visst kan datafri tid vara en bra grej, men allt beror väl ändå på hur man sköter det? Ingen vettig människa sitter väl med ögonen på skärmen hela tiden? I vår familj pratar vi mycket med varandra, dagligen, om då någon vill kolla sin mobil medan vi äter så gör det mej ingenting alls. Men den äldre damens reaktion fick mej att fundera. Hon trodde nog inte att vi brydde oss ett skvatt om henne, utan använde mobilen för att hon var tråkig eller för att slippa umgås. Men så fungerar ju inte vår generation, eller kommande generationer heller för den delen. Man tittar snabbt och kan ändå hänga med i samtalet, man kanske tar en bild men har kvar fokus på det som händer. Ibland kanske tom bilden får en att bättre komma ihåg stunden?

Vi hade alltså ingen datafri tid under julafton, men utan att bestämma något så var det ingen som pysslade med mobilen under middagen. Lite sunt förnuft lixom… För mej är detta inget problem och jag tror som sagt att det är en generationsfråga. Vad tror ni?

2013 – ett himla bra år!!!

december 31, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Sista dagen på året är det dax att sammanfatta allt som hänt. Det är så många bra grejer att det nästan är svårt att komma ihåg allt… Förra årets sammanfattning hittar ni HÄR. En del händelser här under har en länk som ni kan klicka på för att veta mer om just det tillfället.

2013 började i Gambia. Efter 23 år fick jag äntligen åka tillbaka, återse gamla vänner och träffa nya. Vår familj utökades med Smile, vars familj vi nu hjälper för att de ska få en dräglig vardag i ett land där det är väldigt svårt att få jobb.

I januari fyllde Martin 40 och Junior 18, nu kunde lilleman äntligen börja övningsköra för tung MC. Motorcykeln stod redan i garaget och i maj hade han körkortet i handen. Även den här sommaren blev det en långtur till Öland. Både Martin och Junior hade praktik under våren och bägge trivdes superbra. I Juni tog Junior studenten och var då redan lovad ett jobb där han haft sin praktik. Då hade han redan skrivit köpeavtal på ett litet radhus, avtalet fick jag i morsdagspresent. Det blev alltså Junior som flyttade ut först, inte Senior som jag trodde.

I Juli drog hela familjen iväg till London. Vi hade en fantastisk vecka med sol och medelhavsvärme. Vi såg allt man skulle se och lite till och var mer än nöjda när vi kom hem igen. Resan var en present till Martin på hans 40-årsdag från hela släkten. Resten av sommaren tillbringades på Öland, där Junior tillfälligt bodde och hade sitt sommarjobb för att få hop pengar till huset innan han skulle börja sin anställning på det nya jobbet. I augusti flyttade lillpojken ut, eller… vi flyttade ut honom eftersom han inte kommit hem från Öland än.

I augusti fyllde Senior 20 och blev befordrad till skiftledare och Martin började sin tredje och nästsista termin i skolan. När han skulle ut på praktik igen kom han tillbaka till samma företag som förra gången. De hade hållit platsen åt honom och vi blev tom bjudna på deras julfirande, så nu hoppas vi att även han får jobb på sin praktikplats precis som Junior fick.

Under våren hade vi haft massor med folk och kunnat lägga undan lite pengar. Vi trodde det skulle fortsätta så även under hösten, men det skulle snart visa sej att vi hade helt fel. En ny metod snodde våra medlemmar och vårt sparande sinade snabbt. Det var så illa att vi fick stänga vår lilla klass i Rönninge, så helt plötsligt jobbade jag bara två dagar i veckan. Visst underlättade det för Martin och hans studier, men allt kändes väldigt tråkigt.

Men nu kom tillfället jag väntat på i flera år. Ena sonen hade flyttat, jag jobbade väldigt lite… kanske var det dax att ansöka om att bli familjehem? Så det gjorde vi och blev godkända! Ganska omgående fick vi veta att det fanns en 6-åring som behövde någonstans att bo emellanåt. Å så kom Minior in i vårt liv. Vi blev alltså deltidsföräldrar helt plötsligt!

Under våren kom jag igång med min löpning igen och både Martin och jag nådde vår målvikt. Vi har haft ett hälsosamt år och varit hyfsat friska. Jag gjorde en operation som gjorde mitt liv 200% bättre. Men i slutet av året kom det tråkiga beskedet att jag förmodligen har fibromyalgi och ska utredas för detta. Visst är det tråkigt, men å andra sidan har jag ju levt omedvetet med det i många år och kan fortsätta så ett tag till men nu kanske jag kan få hjälp med en del av problemen. Så det är ok ändå!

Jag är otroligt nöjd med året som avslutas i vårt hem i Tumba. Mycket har hänt och vi ser med spänning fram emot nästa år som vi redan nu vet innehåller en mängd förändringar men det blir nog även en och annan överraskning. En ny operation står på tur och en annan större sak som ni får veta inom kort. Men det är mycket man inte vet och som blir spännande att få uppleva. Vi har haft ett rikt 2013 och är tacksamma för allt vi varit med om.

Jag önskar er ett riktigt fint slut på 2013 och ett gott nytt år och ett spännande 2014. Ha en riktigt fin kväll så hörs vi igen nästa år, imorrn alltså 🙂

Blir inga julkort i år

december 15, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så var det bestämt! Den här julgalna människan kommer inte att skicka några julkort i år, pengarna vi sparar in på det kommer att skickas till familjen i Gambia istället. De gör bättre nytta där.

När barnen var små skickade jag nästan 100 julkort varje år. När jag blev ensam och inte hade så mycket pengar drog jag ner till kanske 50… och för några år sedan började jag bara skicka till dem som skickade till mej föregående år. Men i år började jag fundera… det finns så många hål att stoppa pengarna i där de gör bättre nytta… varför inte strunta i julkorten och lägga pengarna på något bättre? Frågan var ju bara vilket av alla hål man skulle hjälpa till att täppa igen?

Musikhjälpen gör en fantastiskt insats, i år som föregående år. Klart man kan skicka pengar dit… det finns en mängd olika fonder och organisationer som berör oss bla cancerfonden, hjärnfonden, bris, ecpat och en massa andra. Alla de här fonderna kan få bidrag från precis vem som helst och får också en massa pengar från olika håll.

Det finns en sak som ligger oss nära hjärtat och som ingen annan än vi ger till och det är ju vår familj i Gambia. Vår Smile och hans stora familj som han och hans bror ensamma försörjer. De har bara oss! Klart pengarna ska gå dit!!! Där gör de enormt stor skillnad för en hel familj som inte får någon annan hjälp.

Vi brukar skicka 250 kr i månaden till familjen, pengar som vi samlar ihop på jobbet. Våra medlemmar ger gärna sin växel till familjen som de aldrig träffat, men sett på bild. De vet att pengarna gör nytta och att allt oavkortat kommer fram. Hittills har vi hjälpt familjen med myggnät, maskmedel, fotbollar, kläder, mat och skolmaterial. Vi skickar över 350 kr den här månaden istället, så kan de köpa något extra till nyåret. De är muslimer men har tagit till sej en del av våra västerländska traditioner och firar kanske inte så mycket jul, men på nyår vill de festa till det lite.

En månadslön ligger runt 300-500 kr, men det är svårt att få jobb. Av oss får familjen alltså en extra månadslön och med tanke på att två personer försörjer 13 stycken, så behövs hjälpen verkligen. Vi planerar att åka tillbaka nästa höst och då kommer väskorna vara fyllda med kläder, leksaker och skolmaterial. Men jag skulle vilja ge Smile en julklapp redan nu, som han önskar sej och det är ett svensk-engelsk lexikon. Han vill så gärna lära sej svenska och frågar mej ständigt om nya ord. Så nu måste jag bara hitta någon som ska åka dit, så jag kan skicka med ett lexikon till honom. Han skulle bli så otroligt glad och tacksam. Så: är du på väg till Gambia – hojta!

Ni som brukar få julkort av oss, kommer alltså inte att få något i år. Men jag tror att ni tycker det är helt ok. Skulle ni vilja bidra till vår familj i Gambia så är ni välkomna att höra av er, släng iväg ett mail till mrinda@swipnet.se Vår familj utmanar nu andra familjer att strunta i julkorten och bidra till någon välgörenhet istället.

Så… hur tänker du nu?

Hur förklarar man snö???

november 4, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vår pojke Smile i Gambia fantiserar och drömmer och det fantastiska landet Sverige. Det är svårt att få honom att förstå alla orättvisor, sociala systemet, infrastruktur, lönesystemet, bostadspolitik, väder och vind. Igår frågade han mej om vädret och jag sa att det regnar och börjar bli kallt och snart så kommer den första snön. Förklara snö för mej, skrev han då…

Hur sjutton förklarar man snö för en person som har sol och värme året runt och bara sett snö på bild? Martin och jag klurade en stund och eftersom han vet vad is är så skrev jag till slut att det är som väldigt fin krossad is som är fluffig och väldigt kall, below zero. Under noll är nämligen VÄLDIGT kallt för dem, eftersom de fryser och tar på sej täckjackor redan vid 15-20 plus… Han blev chockad men trodde att han förstod. Å ändå vill han komma hit…

När jag bodde i Gambia på 90-talet frågade min kompis Abdu ungefär samma sak. Men han frågade hur kallt det var på vintern i Sverige. Då satt vi i baren vid poolen, så jag bad killen i baren att fylla en vinhink med is och sen tog jag Abdus hand och stoppade ner den i hinken och höll fast en lång stund. När han drog upp handen var den alldeles röd och han sa att om man bodde i Sverige så behövde man nog minst två par byxor när man gick ut. Numera bor han i London 🙂

Att förklara sånt som vi tycker är självklart för någon som aldrig upplevt det är svårt. Som att förklara hur moln ser ut för någon som är blind. Man får tänka både en och två gånger innan man kan ge ord på det man ska försöka förklara och ibland blir det ändå inte rätt.

Hur skulle du förklara snö?

Livets hjul…

oktober 9, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I torsdags dog min väninnas son, igår födde en annan väninna en liten dotter. En går, en kommer… som livet är, men i första fallet var det alldeles för tidigt. Livet kommer plötsligt väldigt nära och de viktiga sakerna blir alldeles glasklara.

Vad är viktigt i livet? För mej är det självklart att barnen har det bra och att vi har mat för dagen och tak över huvudet. Detta ligger nog överst på listan för de allra flesta. Skillnaden med mej är väl kanske att jag redan planerat om det värsta skulle hända och jag faktiskt skulle dö idag. Jag har skrivit testamente, pratat med min familj om begravning och uppfyllt nästan alla mina drömmar. Skulle jag dö idag, skulle jag dö nöjd men väldigt irriterad på allt jag skulle missat i fortsättningen. Självklart vill jag inte dö än!

När jag bodde i Gambia lärde jag mej mycket om livet och mej själv. Några kompisar dog i malaria och där var inte det särskilt konstigt. När jag kom hem var jag förändrad, bla uppskattade jag tid på ett helt annat sätt. Jag har inte burit klocka sedan dess… Å när jag fick barn blev allt annat oviktigt. När min bästa kompis dog förändrades hela mitt liv igen och återigen påmindes jag om min egen dödlighet och värdena i livet. Det var då jag började rensa ur grejer ur mitt liv. Saker är numera totalt oviktiga för mej.

Igår föddes ett nytt liv. Min ena väninna förlorade ett barn, min andra fick ett barn – för bägge förändrades livet för alltid. Livets hjul…

Sommaren är borta nu…

september 22, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Sov väldigt dåligt under natten, så jag trodde inte att jag skulle få nåt gjort alls idag. Men så här med facit i handen kan jag konstatera att en hel del blev fixat faktiskt.

Vi fick till slut ordning på rabatterna och har nu fyllt på med sten överallt. Den sten som är över ska vi försöka sälja och en del behövde mina föräldrar till nåt… på nåt sätt måste vi tömma säcken som står på uppfarten. Det är väl en halv kubikmeter kvar eller nåt, kan ju vara trevligt att få lite pengar tillbaka lixom.

Vi har tvättat, vikt ren tvätt och lagt in i skåpen. Sommarkläderna och skorna är undanlagd för den här säsongen. Tyvärr har vi ingen resa att se fram emot i vinter så kläderna behövs inte på ett tag.

Vi har städat av på altan, rullat ihop mattorna och sopat rent. Ett par ljusslingor har satts upp för att göra det lite mysigare ute. Det är så himla trist att komma hem när det är mörkt och har man glömt att tända så hittar man inte nyckelhålet. Så nu är en grangirland uppsatt utanför dörren som är satt på timer och börjar lysa vid 18-tiden. Så nu behöver vi inte komma ihåg att tända och slipper stå och mickla med låset.

Inne har vi möblerat med ljus lite överallt och haft tända halva eftermiddagen. Det är nog det enda som är bra med hösten, just det där att tända ljus, krypa ner under en filt med hunden och glo på nåt på tv. Idag var det ett par avsnitt av Glee till middagen. Å jag har fixat mina naglar, jag som nästan aldrig har nagellack. Samtidigt har jag pratat med Smile i Gambia över chatten på Facebook. Han letar jobb för glatta livet, så vi ska skicka ner pengar så han kan ekipera sej lite så han ser bra ut när han pratar med eventuellt arbetsgivare.

Jag sitter här med mina ljus och mår ganska bra. Martin sitter och pluggar, Senior kollar på nåt på tv. Snart ska vi sätta oss tillsammans och kolla på Moréus och sen Bron som börjar ikväll. En serie som vi verkligen gillade och vill se mer av. En lugn söndagkväll alltså, välbehövligt inför en hektisk vecka… vid 10 imorrn kommer tv-teamet från SVT, utbildning på kvällen och sen rullar det på hela veckan. Men på fredag har jag skrivit LEDIG med stora bokstäver i almanackan och så ska det bli!

Dax att tända fler ljus och krypa upp i soffan med en kopp te 🙂

Det är helt magiskt!

juli 11, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det är väldigt mycket Gambia just nu… Ni kommer ihåg brevet jag skickade till Dodou förra veckan
och hans samtal? När vi gick till hotellet i London skickade han ett sms och sedan dess har vi skickat sms till varandra och lärt känna varandra igen. Jätteskoj!

Idag fick vi bilder från Smile och jag kan lugnt säga att jag blev alldeles varm av glädje. Jag blev alldeles lycklig och Martin som stod bakom mej konstaterade att han hade gåshud över hela kroppen. Smile hade nämligen bilder på hela sin familj där alla höll upp sin askar med maskmedicin! Han hade också tagit en bild när de tog sin första dos, den andra blir om två veckor. Och på den tredje bilden sitter familjen bakom en stor hög med myggnät som vi sa att han skulle köpa för resten av pengarna. Han berättade för en tid sedan hur orolig han är för att någon i familjen ska få malaria och då bestämde vi att han skulle få lite extra pengar att köpa myggnät för. Så det har han gjort 🙂

Att se de här bilderna var magiskt! Att känna lyckan bubbla i i hela kroppen, ögonen tåras och känna tillfredsställelsen att ha hjälpt inte bara en människa utan en hel familj, är oslagbar! Att några människor tillsammans kan ge så lite men hjälpa så mycket är mäktigt. Så enkelt för oss, så betydelsefullt för dem. Och för mej! Att få hjälpa dem betyder otroligt mycket för mej. Det är faktiskt en ära att få vara en del av deras liv och se hur de utnyttjar vår hjälp så mycket de bara kan. Vi är med och förändrar deras liv till det bättre och blir lyckliga av att göra det.

Att se bilderna är magiskt och ren lycka. Titta på Smiles fina familj, fundera på vad du kan göra för att hjälpa någon. Vi kommer att hjälpa dem så länge vi kan och de behöver oss. Den dag vi kommer tillbaka till Gambia kommer vi att återförenas med Smile med glädje och även få träffa hans familj. Den dagen kommer vi aldrig att glömma och vi längtar tills vi får komma dit.

Inatt somnar jag med ett smile 🙂

Jag är ingen ängel alls…

juli 4, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

De senaste dagarna har jag fått en mängd lovord för den hjälp jag och min familj ger till Smile i Gambia. Jag har fått höra att jag är en ängel, har ett stort hjärta och en massa annat. Självklart är det roligt att höra att folk uppskattar det man gör, men jag ser det inte som att jag är bättre än någon annan eller har större hjärta än någon annan. Jag har fått möjligheten att hjälpa några människor fram i livet och tagit chansen att göra något som känns bra för mej.

När jag tänker efter så har jag alltid varit sån. Kanske lagt mej i andras liv lite för mycket ibland? Det första jag kommer ihåg är när jag gick i mellanstadiet och gick emellan mobbare och den som blev mobbad. Jösses va stryk jag fick! Men jag kunde inte bara se på hur en grupp människor gick på en ensam person och medvetet bröt ner denna. Det här innebar ju att ingen ville leka med mej, eftersom jag inte gav vika när någon var utsatt… det innebar ju en viss risk att finnas i mitt sällskap lixom…

När jag gick i högstadiet hade vi en riktigt strulputte i min klass (som man kunnat läsa i tidningarna om efter vår skoltid) och en kille som hade det kämpigt både hemma och med sin skolgång. De här två tog jag mej frivilligt an och gjorde alla grupparbeten med. Å på något underligt sätt så gjorde de faktiskt sin del av arbetet utan något större problem. Vi fick grejerna gjorda och i just de här ämnena blev de godkända. Killen som hade det kämpigt är idag en god vän som sagt att han inte vet hur han skulle klarat skolan utan mej. Jag var kanske 12-13 år och kunde på nåt sätt hjälpa de här killarna bara genom att faktiskt ge dem chansen. Det var något jag bara gjorde utan att tänka på varför eller konsekvenser. Det bara blev så och det kan jag känna mej både stolt och glad över idag. Då var det bara självklart.

Så där har det fortsatt. Jag har stått upp för de svaga och fått massor med skit. Jag har öppnat mitt hem för trasiga människor i alla åldrar och det har känns lika bra i hjärtat varenda gång. Ibland har jag frågat mej varför? Varför hjälpa en människa man inte känner? Handlar det om att få bekräftelse eller göra avtryck i en annan människas liv? Kanske… men mest handlar det om den där goa känslan i magen som man får när man ser att man hjälpt någon att växa och ta sej framåt. Att hjälpa någon att nå sin dröm är fantastiskt. Att se någon lyckas och veta att man har en liten liten del i framgången är jättehäftigt. Oftast krävs det så otroligt lite, kanske bara en puff i rätt riktning.

Så det handlar nog inte så mycket om att man har ett större hjärta än någon annan eller är en ängel. Det handlar nog bara om att man ser vart hjälpen behövs och vågar lägga sej i och hjälpa till. Att köpa ett lexikon till Dodou gjorde jag ju för att han önskade sej ett och jag hade möjligheten att köpa det åt honom. Att hjälpa Smile är inte så svårt när man har 400 medlemmar som kan hjälpa oss att hjälpa. Att ha ett gäng ungdomar runt köksbordet som behöver hjälp med skolarbetet är ju inte särskilt jobbigt, bara en ära. Det är inte särskilt svårt eller jobbigt att dela ut gosedjur till barnen i Gambia, det är en lycka att höras deras skratt.

Det är kanske det som är nyckeln? Jag ser inte problemet, bara möjligheterna! Att få hjälpa en annan människa är en förmån och ett sätt att lämna avtryck i en annan människas liv. Inte jobbigt eller svårt alls, men man måste våga fråga och lägga sej i. Och det vågar inte alla… så lite modig kanske jag ändå är 🙂

Så glad så glad så glad!

juli 3, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Dodou 1990

Som ni kanske kommer ihåg så hade jag ett par särskilda syften med att besöka Gambia i vintras. Ett av dem var att hitta mina två kompisar Abdu och Dodou. Efter mycket sökande och med halva Gambia involverat fick vi till slut veta att Abdu bor i London och Dodou bor i Göteborg.

När jag kom hem hittade jag faktiskt bägge på Facebook nu när jag hade rätt stavning på efternamnet. Men de är dåliga på att använda FB, så kontakten har uteblivit. Nu åker vi till London på lördag, så vi får se om jag kan få kontakt med Abdu då. Dodou däremot hittade jag en adress till, men inget telefonnummer. Så i måndags skickade jag ett brev till honom med en kort text och en bild på honom.

Jag tänkte inte så mycket på det där brevet, utan åkte och jobbade som vanligt. På vägen hem ringer min mobil med ett nummer som jag inte känner igen. Jag svarar och en mansröst säger ”Hej, det är Dodou” på göteborska! Sen kommer han inte längre förrän jag skriker rätt in i luren och tokskrattar. Bara att höra hans röst och dessutom på svenska var ju helt galet! Han är inte helt säker på vem han pratar med, men när jag säger att han fick en magväska av mej så kopplar han direkt. Han var så stolt över den där väskan. Jag gav honom även ett svensk-engelskt lexikon som hjälpte honom att lära sej svenska som han också var stolt över och använde flitigt. Han kom även ihåg min föräldrar och en massa annat och var väldigt glad över bilden jag skickade.

Jag 1990

Jag blev jätteglad och han var minst lika glad. Att höra en Gambisk vän efter 23 år, gång på gång säga ”fy fan va skoj” på klingande göteborska är helt otroligt. Vi pratade mitt språk! Han och Abdu som försökte lära mej Wollof och vi som alltid pratade engelska med varandra. Känslan jag fick i magen var så otroligt härlig och det bara bubblade i hela mej. Jag skrattade och pratade om vartannat och Dodou gjorde likadant.

Nu har vi lovat att hålla kontakten och försöka träffas. Trots att vi pratade en lång stund kom vi aldrig så långt som till jobb och såna detaljer. Men jag vet att han har två barn, att han varit tillbaka till Gambia flera gånger och att han inte gillar Stockholm 🙂

Nu hoppas jag bara på lite tur när vi är i London, så kanske pusslet kan bli komplett.

Livet börjar vid 40!

juli 2, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu närmar sej ledigheten med stormsteg! Bara tre dagar kvar att jobba, sen är det hela fyra veckors semester som ligger framför oss. Det ska bli väldigt skönt att slippa fundera på vilken dag det är, vart man jobbar för dagen, lektioner, medlemmar, packa in i bilen, beställa, packa upp varor osv. Vårt jobb är kul, men det kräver en hel del planering och innebär mycket bärande och kånkande.

De senaste dagarna har röjningen varit total här hemma. Igår tog jag tag i lådorna i garderoben och saker som blivit sparade på vinden. Jag rensade ur en hög med kläder som var säkert dryga metern hög… tillsammans med allt annat jag rensat ur innan så blev resultatet två flyttkartonger till Second Hand, två till någon framtida loppis och en till Gambia. Hur kan innehållet i FEM stora kartonger bara ligga där och ta plats? Varför?

När jag såg alla kläder så blev jag än en gång stärkt i mitt beslut att utmana mej själv med köpstopp. Jag har så det räcker! Det finns bikinisar i en mängd olika färger, shorts i alla färger och längder, en uppsjö klänningar och kavajer… det räcker för att ekipera mej i flera år framöver. Jag behöver ingenting! Nu ska det jag har användas tills de antingen är urtvättade eller trasiga. Det är helt sjukt va med grejer man har som man inte använder. Nästan skamligt faktiskt om man tänker på hur andra har det…

Så strax kör jag iväg med kartongerna till Second Hand, sen blir det sushi till lunch och efter det åker vi och jobbar. Harmonin i kroppen är nästan total, ingen stress alls… det enda som stör mej är att jag inte orkar ta tag i de där sista kilona just nu. Men det är egentligen inget problem, det kommer på semestern. När vi väl är framme på Öland så är allt perfekt, maten är bra och skogspromenaderna är tillbaka.

Jag kan inte låta bli att återkomma till det här med att ha vuxna barn och att få sitt liv tillbaka. Eller egentligen är det ju inte tillbaka… det handlar ju om att man blivit en helt annan person och nu får återupptäcka det nya livet och vem man blivit efter alla år som mamma. Killarna sköter sitt och Martin låter mej vara och göra precis vad jag vill. Vem blev jag? Jag kanske trots allt faktiskt har något slags ordningssinne? Jag kanske inte är så rörig som jag alltid trott… nu börjar ju faktiskt hemmet att likna ett hem och grejerna ligger iaf nästan på sin rätta plats… jag kanske har blivit vuxen till slut?

Jag njuter av min nyvunna frihet och min hyfsade ordning och tycker att livet är både roligt och spännande. Att livet börjar vid 40 tror jag helt och fullt på 🙂

Köpstopp!

juni 29, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

drömgarderoben…

I måndags köpte jag en ny byrå, en större förstås… när jag flyttade innehållet passade jag på att rensa ur sånt som jag inte längre använder och det blev en helt flyttkartong!!! Jag ska försöka sälja av en del och det som blir kvar få stå i förrådet i väntan på att åka till Gambia.

När vi skulle tapetsera bakom garderoberna var jag tvungen att tömma dem för att orka flytta på dem och gjorde en utrensning där också. Samma visa där… massor (dock inte lika mycket) av kläder stoppade ner i samma kartong. Nu är den utrensningen inte färdig, för lådorna ställde jag bara på sängen och stoppade sedan tillbaka utan att kolla innehållet. Men det kommer!

Det är ju väldigt mycket som är för stort eller som tappat passformen nu när jag är lite mindre i storleken. Kvinnorna i Gambia är långa och smala, så mina 40-42-or passar nog perfekt! Jag har ju haft den storleken för att få plats med E-kupan och alla volanger, nu har jag bara D-kupa och knappt några volanger. Så kläderna är alldeles för stora 🙂

MEN! Jag gjorde ett konstaterande. Ett väldigt krasst sådant. Å det är att jag inte behöver några mer kläder, snarare tvärtom. Jag har byxor till en hel armé om jag bara orkar lägga upp dem och klänningar att gå på varenda Nobelfest livet ut om jag vill. Så jag har infört köpstopp för mej själv! Vojne Vojne… hur ska det gå? Igår när Ellos-katalogen kom i brevlådan, satte jag mej förstås och kikade lite i den och fick mej själv att förstå att jag inte varken behövde eller skulle handla ur den. Det enda jag behöver är nya gardiner till köket, inget annat. Absolut inga kläder!!!

Å idag när Senior och jag var och handlade kastade jag inte ens ett getöga på rean! Himla duktigt! Men vi hittade ett par skor till honom, så lite köpt blev det men inte till mej och inte för mina pengar 🙂

Nåja, vi får väl se hur länge det håller… den här gången… Varje gång jag inser att byrålådorna är för små gör jag samma deal med mej själv och den faller ungefär samma dag som jag gjort dealen. Men nu måste jag se sanningen i vitögat, jag BEHÖVER faktiskt inget just nu! Så är det! Å jag vill ju faktiskt kunna ta en sistaminutenresa i jul om det dyker upp någon och då behöver jag pengarna. Så den här gången ska jag verkligen försöka tänka mej för när jag ser något. Behöver jag detta? Är svaret nej eller kanske, så får den stanna i affären.

Hjälp mej nu! Ser ni mej med en reakatalog i handen eller framför ett skyltfönster så ta katalogen ifrån mej och mota bort mej från skyltfönstret. Annars tänker jag faktiskt skylla inköpet helt och hållet på er 😛

Nä! Jag behöver inga kläder på en lång tid framöver. Så är det!

Nu är sovrummet klart!!!

juni 27, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår kväll fixade vi det sista pysslet och kunde vid 21-tiden konstatera att sovrummet var klart! Så himla skönt och vi är så himla nöjda 🙂

Som jag längtat efter att få göra ordning där. Sedan Martin flyttade in för drygt fem år sedan, har allt varit ett kaos och inte ordentligt städat en enda gång. Det gick helt enkelt inte med en stor säng, två kontorshörnor och två stora garderober. Jag kunde ju knappt gå fram till min säng, än mindre få dit en dammsugare… så dammet har legat som extra isolering tillsammans med en miljon papper. Inte konstigt att man sovit dåligt, vaknat täppt i näsan och med ont i halsen och att Martin snarkat mer än han behövt göra.

När Junior packat ihop det mesta av sina grejer förra veckan, flyttades först min kontorsdel och då började jag slita ner tapeten. Hela midsommarhelgen gick åt till att flytta resten av grejerna, slita ner resten av tapeten och sätta upp nya tapeten. I måndags var vi färdiga med tapetseringen och började möblera rummet igen. Ny byrå införskaffades, samt en sänggavel. Martin skruvade och skruvade och igår satt alla möbler där de skulle. Vi fyndade en stol på Second Hand också för 59 kr som står som avlastning för mina kläder.

Jag har rensat ur en hel flyttkartong med kläder och då är jag ändå inte färdig… böcker och en massa annat har också rensats ur. Allt står nu i vardagsrummet för ytterligare en sortering innan en låda går iväg till Second Hand, en låda sparas till nästa Gambiaresa och en minneskartong går ner i källaren. Så nu är det faktiskt bara sovrumsgrejer som finns i sovrummet 🙂

När alla grejer var på plats stod vi bara och tittade. Vi är mer än nöjda och sovrummet är så stort! Utan alla de där grejerna finns det faktiskt en hel del yta och kommer att bli lätt att hålla ordning. Nu när vi fått ut alla datorer, papper och skit så sover vi otroligt gott och nästan snarkfritt. Martin har iofs gått ner massor i vikt, så det kan ju vara en kombination. Men jag struntar i vilket, jag har sovit i vårt sovrum 2 nätter av 3 fast det finns en säng ledig till mej i Juniors gamla rum. Bara det är en otroligt vinst!

Det har alltså tagit en vecka att röja, slita tapeter, tapetsera och möblera. Till en kostnad av ca 2600 kr (tapeter 500 kr, byrå 1000 kr, sänggavel 1100 kr). Helt ok tycker jag 🙂

Rapport från Smile i Gambia

juni 9, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Smiles mamma har gul huvudbonad

Regnperioden har börjat i Gambia och sjukdomarna frodas om man inte tar hand om sej. Den där magmasken jag beskrev tidigare, är ett problem även när det gäller att hålla sej ifrån andra sjukdomar. Eftersom masken tar all näring, så drar man ofta på sej flera andra mer eller mindre allvarliga sjukdomar och har svårare att blir frisk från tex malaria.

Frukost

Vi lyckades samla ihop nästa 500 kr från er läsare och ytterligare 400 från våra medlemmar, så häromdagen förde jag över 1000 kr till vår svenska kontakt i Gambia som nu ska köpa maskmedicinen. Smile hämtar medicinen, instruktioner och de pengar som blir över hos henne och åker sedan upp till sin by. Hans familj kommer alltså att bli fri från masken för en tid och på så sätt behålla den näring som kroppen så väl behöver och i bästa fall klara sej bättre från sjukdomar under årets regnperiod.

En av ”våra” fotbollar!

Jag ”pratar” med Smile över internet minsta varannan dag. Han har nu fått sitt id-kort som gör att han kan ta vilket jobb han vill. Han går ut varje morgon och hör sej för om jobb, ibland finns det i hamnen, ibland finns det i Senegal där han jobbar med timmer. Just nu var det något trassel med tillstånd som gjorde att de inte kunde hålla verksamheten igång för tillfället. Så han gör vad han kan och redovisar i stort sett varenda steg han tar. Jag berömmer, pushar och säger att vi är stolta över honom.

Hårt jobb!

Nu har han använt telefonen som vi skickade och tagit bilder från sin vardag, familjen och sin by. Så himla skoj att se! På en av bilderna ser man en lite pojke med en av de tre fotbollarna som vi bidrog med. Snacka om bildbevis! Vi gör en otrolig skillnad i hans liv och vi är helt säkra på att detta ger honom bättre förutsättningar för att nå hans egna mål och kanske till och med kan hjälpa honom att uppfylla hans drömma. Hans mål är att skaffa ett bra jobb och försörja sin familj, hans dröm är att lämna Gambia för att studera och arbeta i tex Tyskland eller England. Jag har försökt förklara för honom att det inte är så lätt att komma som Gambier till ett nytt, kallt land som oftast är fullt med rasism och fördomar. Men han tror att allt kommer att lösa sej bara han kommer till ett rikt land.

Allt görs förhand

Han förstår inte vad snö, is och vinter är. Han kan inte riktigt förstå att man inte kan sova på stranden om man inte har någonstans att bo. Han har ingen aning om vilken rasism han kan utsättas för eller hur svårt det är att få jobb även här. Men vem är jag att stoppa hans dröm? Självklart kan jag bara berätta hur svårt även vi har det i våra rika länder, så får han själv välja vilket liv han vill leva. Vi kommer iaf få veta hur det går, vi kommer alltid att ha kontakt och träffas även i framtiden.

Smile har bjudit oss på lunch i sin by! Tyvärr dröjer det nog ett tag innan vi kan komma dit… Vill även du hjälpa oss att hjälpa Smile och hans familj? Skicka ett mail till mrinda@swipnet.se 🙂

Frukost på Rönisch

maj 29, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I måndags var jag bjuden på frukost i Rönisch butik på Norrlandsgatan. Redan klockan 8 skulle jag vara på plats och det är ju nästan mitt i natten för mej… men jag lyckades faktiskt ta mej dit i tid 🙂

Vi fick jättegoda smörgåsar och blåbärsdricka ur champagneglas. Lina som bjudit in oss berättade om restrender och vad folk vill ha på sin semester. Hon berättade bla att det är billigast att åka iväg på tisdagar om man är flexibel och att WIFI på hotellen snart är ett krav för att folk ska välja ett hotell. Och det stämmer nog, det är en av sakerna vi tittat på när vi ska åka till London i sommar och som vi tittade på även när vi skulle boka Gambia i vintras.

Lina (som är flygvärdinna) och jag fick chansen att prata lite och kom överens om att försöka samarbeta lite kring att få ner grejer till Gambia under nästa säsong. Hon ska säga till när hon flyger dit och behöver jag har dit något så tar hon med det om det går och så får jag be min svenska kompis att hämta på flygplatsen. Det skulle ju vara superbra om detta arrangemang fungerar, då kanske vi kan få ner mediciner och lite sånt som behövs där. Bara det lilla samtalet gjorde det värt att vakna mitt i natten 🙂

Vi som var där fick handla med en viss rabatt och jag hade siktet inställt på ett par långa löparbyxor. Men tyvärr var det väldigt utplockat i storlekarna så det fanns bara XS och L… det kan jag faktiskt inte ha. Så jag får nöja mej med mina korta brallor ett tag till. Så vid 9.30 tackade jag för mej och gick mot tåget.

På vägen passade jag på att titta in i Viktväktarnas lokal på Jacobsbersgatan och hälsa på lite där och låna toaletten. Sen var det bara att kila vidare till T-centralen och kliva på tåget hem igen med en himla fin goodiebag i handen. Där var bla trosor, solkrämer, nagellack och lite annat smått och gott. En himla bra start på dagen!