hypotyreos - - Page 11

Regndroppsmassage – va´ e´ de´ ???

maj 31, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Min kompis Gunilla är Yogainstruktör och sedan en tid tillbaka ger hon även regndroppsmassage. Hon har erbjudit mej att komma till studion för behandling flera gånger men det har inte blivit av, så nu tröttnade hon och tog med massagebänken hem till mej istället och tryckte ner på mej på den i mitt vardagsrum. Jag hade ingen aning om vad jag gav mej in på, men la mej lydigt ner.

Gunilla förklarade för mej att regndroppsmassagen är en mjuk och välgörande massage som mjukar upp både sinne och kropp. Massagen
består av en slags massage på ryggen och lätta tryck (Vita Flex-teknik) under fötterna. Det är som fjäderlätta strykningar på ryggen som följer ett visst mönster och trycken under fötterna ger stimulans av ryggradspunkterna. Samtidigt andas man in oljorna som man masseras med och dessa sägs rensa kroppen, stärka immunförsvaret, nervsystemet,
ryggraden och bekämpar bl.a. virus, bakterier och inflammationer och
minskar stress. Som
avslutning läggs en varm handduk på ryggen för att öka effekten av
oljorna.

Metoden innebär alltså stimulering av zoner, nervbanor och
reflexpunkter. De elektriska impulser som skapas mellan fingertopparna
och reflexpunkterna frigör helande energi och denna laddning följer
nervbanorna till det område som är blockerat av gifter, syrebrist eller
skadad vävnad.
Vita Flex löser spänningar, blockeringar och de obalanser vi har i våra kroppar och sinnen och ger en snabb läkning.

Jag älskar att få massage oavsett vilken det är. Det är dessutom höjden av lyx att få den hemma i sitt vardagsrum! Så jag bara låg där, kände de fjäderlätta strykningarna på ryggen och trycken under fötterna och njöt! Det var jätteskönt! Lite mysko är det kanske att var tredje minut typ andas in djupt tre gånger av de olika oljor som används just precis vid den strykningen. Men de gör säkert under med min kropp! Det var skönt och oljorna doftade gott!

Efteråt var jag avslappnad men förvånansvärt pigg! Man brukar ju bli lite mosig när man fått massage, här var det faktiskt tvärtom. Så istället för att krypa i min onepiece och lägga mej bekvämt i soffan blev det en rask promenad med hunden och sen jobbade jag effektivt en bra stund framför datorn. Den direkt effekten var alltså energi och det är ju inte så dumt!

Gunilla kommer gärna hem till er också eller till er arbetsplats, enda kravet är att ni bra i Stockholm med omnejd, men det går såklart att besöka henne i yogastudion också. Det här är ju en härlig grej på en möhippa eller tjejträff. Att lyxa med skön massage som gör en piggare är ju hur bra som helst! Jag blev klart överraskad och gör gärna om det!

2 år sedan livet tog en ny riktning!

maj 28, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Tänk att det redan gått två år sedan vi hade vår sista klass på Viktväktarna. Tiden går så himla fort!!!

För fyra år sedan hade vi precis fått veta att Martin kommit in på
den utbildning han så länge önskat. Vi hade då två år framför oss då jag
fick dra ett större lass med jobbet och han samtidigt skulle plugga och
jobba fyra kvällar i veckan. Rätt snart la vi ner klassen i Tumba pga
trassel med lokalen och efter ett tag även Rönninge som inte längre var
lönsamt. Så ganska snart hade vi bara två kvällar i veckan och det blev
lite tufft ekonomisk, men mer tid för studierna för Martin.

Så
kom dagen när vi efter 14 år skulle säga upp oss… vi velade fram och
tillbaka om vilket datum vi skulle sluta och bestämde oss till slut för
31/5. Det innebar att vi skulle ha vår sista klass 28 maj 2014. Tack och
lov hittade vi en tjej som ville ta över både klasserna i Haninge och
Huddinge, så hon var med oss under hela våren och lärde känna alla
medlemmar. Det gjorde allt betydligt enklare!

Vårt
besked att vi skulle sluta togs emot med viss uppgivenhet av våra chefer
och ledsamhet av våra medlemmar. De fyra månader som vi skulle avsluta
allt och lämna över gick fort och snart var det dax för Martins examen
och vår sista klass. Sista veckan var JOBBIG!!! Många av våra medlemmar
hade vi haft under hela vår verksamma tid på Viktväktarna. Vi fick
mängder med blommor, hemmet såg ut som en blomsteraffär och tårarna var
många. Jag tänker nästan dagligen på några av medlemmarna och undrar hur
det går för dem. En del träffar jag på Curves, när jag handlar på Ica
Maxi eller när jag åker pendeln till stan. Alltid lika roligt!

För
två år sedan var det väldigt skönt att få helt ledigt. Jag gick ju hem.
Jag skulle vara hemmafru och Martin skulle leva sin dröm och äntligen
jobba med datorer. Men han hade svårt att få jobb… det tog 9 månader
innan han fick napp och började sitt första arbete som
dataprogrammerare. Då var det i Uppsala, en pendling på ca 3 timmar om
dagen. Tiden när vi bägge vara hemma var mysig. Vi tog långa promenader
varje dag, tillbringade hela sommaren på Öland och sommaren 2014 var ju
en av de varmaste i historien. Jag hade fortfarande inte fått ordning på
mej, mitt mående och mina diagnoser. jag hade två operationer framför
mej och då var det jätteskönt att Martin var hemma och tog hand om allt.

Sen fick jag min idé om magasinet som vi startade lite spontant och strax efter det fick han alltså jobb och började sin dagliga långpendling. Å sedan dess har det rullat på! Jag är inte särskilt mycket hemmafru längre… snart blir jag dock fru! Martin blev headhuntad för ett nytt jobb som innebar att han slapp pendlingen. Jag fick nya diagnoser och medicin och helt plötsligt var jag pigg! Magasinet gav oss en massa roligt att göra och livet blev ett helt annat än vi tänkte oss den där dagen när vi slutade på Viktväktarna. På två år kan det hända mycket. Vårt liv tog en helt annan vändning än vi tänkt, men absolut inte till det sämre.
Vi trivs med livet och ångrar inte alls vårt val att sadla om totalt. Ibland måste man våga. Vi vågade! Vi kastade oss ut i tomma intet och hade ingen aning om vad som skulle hända. Det enda vi visste var att jag skulle få mer tid för mej och min hälsa och Martin hade äntligen den utbildning han så länge önskat. Han sa häromdagen att han har precis allt han alltid drömt om ”en tjej, en familj, drömjobbet och hälsan”. Vi har det inte fett och lever inte i något överflöd, vi lever trots allt på bara en lön. Men vi trivs med livet och har allt vi behöver. Vi är nöjda! Hur många kan säga det om sitt liv?

Det finns ett uttryck som säger ”Skapa ett liv du inte behöver semester ifrån”. Det livet har vi. Har du? Eller ska du kanske våga kasta dej ut, riskera allt och börja leva din dröm? Det kan bli riktigt, riktigt bra 🙂

Yngre av träning!

maj 19, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag brukar säga att jag tränar för att bli äldre och nu när jag tittar på bilder så ser det totalt tvärtom ut! Å andra sidan så är det kanske samma sak… fast två sidor av myntet?

Det ni ser på bilden är mej med tre års mellanrum. Den vänstra är sommaren 2013 och den högra är tagen idag. Jag väger i stort sett lika mycket på bägge bilderna, men har gjort en bröstförminskning på den högra. Enda skillnaden är alltså storleken på bysten och hårlängden. Jag borde alltså se äldre ut på den högra bilden, men känner att det är helt tvärtom!

2013 hade jag inte kommit igång med någon träning alls. Jag hade heller inte fått mina diagnoser; Fibromyalgi och Hypotyreos. Då jobbade vi på Viktväktarna, kämpade med vikten och jag var ständigt trött. Jag hade nått mitt viktmål och höll på att samla mod för att be om remiss till bröstoperationen. Den blev beviljad och operationen gjordes sommaren efter, i augusti 2014. Efter det började jag träna och mina diagnoser föll på plats.

Jag kan med egna ögon konstatera att träningen gjort mej yngre, starkare och förmodligen fått mej att leva längre. Målet var att orka mer, bli starkare och slimma kroppen lite. Jag tror att alla håller med mej om att jag ser yngre och friskare ut på den högra bilden. Eller?

Men är det så himla viktigt att se ung ut då? Nej, inte ett dugg faktiskt! Jag blir gärna äldre och får lite rynkor, men jag vill inte bli svag och sjuk. Ska jag bli gammal så vill jag orka med livet på alla sätt, annars får det vara! Å det är därför jag tränar! Det är det viktiga! Att de sedan syns är ju bara en positiv bonus.

Jag hävdar fortfarande att ska man gå ner i vikt så ska man göra det med mat. Träningen lägger man till för att må bra, bli starkare, friskare och för att leva längre. Ni ser här intill hur mycket träning gör på bara fyra veckor när det gäller måtten. Nu kan jag lägga till att man ska träna för att se yngre ut också 🙂

En sjukskriven läkare…

maj 3, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har världens bästa doktor! Jag kallar honom Dr Kompis eftersom vi kände varandra innan han blev min doktor. Den vårdcentral jag tidigare gick hos gjorde inte sitt jobb och när allt såg helt hopplöst ut chansade jag och frågade om jag kunde bli hans patient trots att vi känner varandra. Att han sa ja räddade nog livet på mej!

Han har lyssnat både på sånt jag sagt och inte sagt och även på sånt som Martin sagt. Han har skickat mej på mängder med undersökningar och tagit en miljard prover och hittat en massa skit! Sånt som jag gått omkring med i flera år och mått riktigt dåligt av men som den förra läkaren bla avfärdat med ”alla är lite trötta ibland”. Inte ens ett blodtryck var taget innan Dr Kompis tog över och då hade jag bett om hjälp hur många gånger som helst.

Jag hade bla gått omkring med en allvarlig infektion i hela kroppen i flera år som jag nu kunde få medicin för. Jag hade en ovanlig form av sömnapné och fibromyalgi och senaste diagnosen är hypotyreos. I fredags skulle jag tillbaka för första kollen av medicineringen kring hypon men i mitten av veckan ringde en sköterska och sa att min kära doktor var sjukskriven ”en längre tid”. Då är det antingen en hjärtinfarkt eller också har han gått in i väggen, jag gissar på det senare tyvärr. Så istället för att gå dit i fredags skickade jag en blombukett med en hälsning och hoppas han blev glad.

Idag var jag därför till en annan läkare och det var allt lite nervöst innan. Med tanke på hur jag tidigare blivit behandlad och anledningen till att jag bytte läkare så förväntade jag mej det värsta och hade förberett mitt försvarstal om varför jag tyckte att vi ska höja min medicin. Men jag behövde inte oroa mej! På Järna Vårdcentral verkar man bara ha läkare med stora hjärtan! Han visste precis hur allt stod till, jag behövde inte dra något alls av min tidigare historia och han sa direkt att han tyckte att vi skulle höja medicinen. Så skönt! Nu hoppas jag att jag snart mår ännu bättre!

Efter 23 år med barn med sjukdomar och sk särskilda behov är man van att försvara sej. Att favoritläkaren sjukskriver sej eller tom slutar kan vara en katastrof! Läkare får helt enkelt inte bli sjuka eller sluta! Har man många sjukdomar vill man träffa en och samma vårdgivare varenda gång, han som vet allt om en utan att man säger något. Särskild när det handlar om barnen! Jag vet inte hur många läkare vi träffat under åren och när man väl lärt känna dem så slutar de. Det var så otroligt skönt på allergimottagningen där barnen gick i 17 år, där hade vi samma sköterska alla år och det var tom tårar när killarna gick över till vuxenavdelningen.

Men nu handlar det inte längre om barnen utan om mej och Dr Kompis som jag önskar allt gott! Jag hoppas han kan tänka bort oss patienter som han brinner för och verkligen ta sej tid för återhämtning. Så han inte trillar dit igen och blir borta ännu längre. För han är bäst! Jag och många andra behöver honom! Jag ska på återbesök igen i juli och då hoppas jag att han öppnar dörren med glimten i ögat, flinet på läpparna och en väntande stor famn. Precis som han brukar. Så som det ska vara. Läkare får lixom inte vara sjuka, det blir lite knas då.

Vilken härlig dag!!!

maj 1, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Äntligen kom värmen till Tumba!!! Jag har saknat den så otroligt!!! Att kunna äta frukost ute och sedan tillbringa hela dagen ute i solen är lixom min grej. Det där med solceller på skallen stämmer nog… jag orkar så otroligt mycket mer bara solen skiner och värmen kommer. Idag var första dagen utan strumpbyxor!

Direkt efter frukost började jag städa i trädgården. Allt visset klipptes bort, samlades ihop och kördes till sopen. Uteplatsen rensades på grejer som också skulle iväg och bilen fylldes till brädden. När vi kom hem klippte jag gräset på baksidan, men lämnade framsidan eftersom det är så mycket fin Skilla som blommar där. Sen kunde jag nöjt sätta mej i solen resten av eftermiddagen och läsa. I SHORTS!!!

Yngste sonen kom hit. Vi satt i solen och pratade medan Martin stod vid grillen. Sen kunde vi faktiskt sitta ute och äta. Inte förrän alldeles nyss var jag tvungen att gå in och klä på mej. Äntligen har min period på året kommit! Så skönt!

Hur har vädret varit hos er? Har ni också varit ute hela dagen?

Drömvikt

april 29, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har precis som de flesta andra en drömvikt. En vikt som jag lyckats nå, men inte lyckats hålla. Är det då rimligt att tro att man ska komma dit igen och den här gången lyckas hålla den? Eller ska man vara lite mer realistisk och nöja sej med ett högre mål? Ett mål som man vet att man kan hålla.

Jag har gjort det sistnämnda. Jag siktar på ett något högre mål och vet att jag kan hålla den vikten i längden. Och skulle jag sedan känna att det är rimligt att gå ner lite till så tar jag lite till. I mså steg, vartefter. Huvudsaken är att jag mår bra!

Men det är här jag tror (vet?) att många faller och ger upp. Jag har sett det mer än en gång under mina 14 år i kassan på Viktväktarna. Man sätter ett för lågt slutmål och orkar inte hela vägen fram utan ger upp. Man har många gånger lyckats komma till en hälsosam vikt men inte sin drömvikt och då känner man sej misslyckad. Istället för att glädjas åt framgången, stanna upp och njuta av den och sedan kanske fortsätta neråt. Kroppen är ju ingen maskin som gör som man säger när man trycker på ett kommando, den är oftast mycket klokare än vi själva är och gör det som är vettigast för oss.

Realiteten är att jag inte kommer ner i samma vikt som när jag gifte mej som 22-åring. Eller inte ens i närheten av den vikten. Ung och oförstörd vägde jag runt 50 kg när jag gick uppför altargången. Den här gången väger jag tio kilo mer, har varit gravid tre gånger, varit så stressad att jag gått in i väggen och blivit sjuk för resten av livet och har flera sjukdomar som helt enkelt sabbar för mej när det gäller viktminskningen. Dessutom är jag äldre. Sånt måste man också ta med i beräkningen. Jag har inte samma förutsättningar som för 24 år sedan, det är bara att tugga i sej.

Jag har idag en hälsosam vikt, som jag haft de senaste åren och kan hålla hyfsat bra. Nu ser läget bra ut för att kunna ta ett par kilo till och sen får vi se. Vi har alla en vikt vi absolut inte vill ligga över och min är 60, så länge det inte är en 6a först så är jag nöjd. Det är det just nu; 60,6. 5an är nära, det vet jag att jag klarar enkelt OM jag inte stressar!

Det är min tydligaste bov när det gäller min vikt; stress! Stressen är livsfarlig för mej och det vet jag om. Men vissa perioder är värre än andra och då får man göra så gott man kan. De tre senaste veckorna har varit kaotiska och vågen ökade drastiskt. Men sedan i måndags har jag haft tid för återhämtning och direkt ser jag hur sifforna på vågen minskar. Utan att jag gjort mer än tagit det lugnt. Jag har ätit precis likadant, men sovit bättre och vilat mer.

Min lösning är alltså att ta det lugnt och att äta bra förstås. Träningen är en bonus. En annan del av lösningen är alltså att sätta ett lite högre viktmål, men inom hälsosamt bmi och sedan fortsätta ner om det går och när det går. På så sätt har jag lyckats och lyckas även hålla en hälsosam vikt i längden. Det är inte min drömvikt, men jag kanske kommer dit också. Om jag inte stressar 🙂

Det måste inte gå snabbt, bara det går neråt i längden.

Inte hela världen!

april 24, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu ser jag äntligen slutet på tre galna veckor. Det har varit massor att göra, massor med godis, massor med mat och massor med dålig koll. Å massor med plus på vågen. Typ 2 kilo… i min värld massor. Men vet ni? Det är faktiskt inte hela världen!

Visst är det surt att ställa sej på vågen och vecka efter vecka se att pluset blir allt större. Men jag har ingen att skylla på, det är jag själv som valt och stoppat i mej varenda liten smula. Kanske inte så genomtänkta val alla gånger, men men… Istället för att stadigt gå ner mina två kilo till bröllopet har jag gått upp ytterligare två.

Även som Guldmedlem måste man alltså ha koll och det är inte det lättaste att hålla vikten heller. Jag visste att april skulle bli knepig ur viktsynpunkt, så är det ibland. Det är lixom det som kallas livet. Man kan inte vara nitisk och stenhård varenda dag, året om, livet ut. Det är inget liv att leva så! Så jag tar mina kilon för vad de är och tänker att det är faktiskt inte hela världen. Just de två kilona kommer jag att gå ner snabbt, de andra två är det värre med. Men jag har en plan!

Maj är lite lugnare, så träningen och promenaderna kommer nog att funka hyfsat. Å bara värmen kommer på riktigt kan promenaderna bli både längre och snabbare. Juni blir ännu lugnare, det är då jag ska lägga in stöten för de där sista två kilona. Å finns de kvar i juli har jag några veckor på mej då också. Ingen panik alltså. Å kommer jag inte hela vägen så är det ändå ok, även om jag inte kommer att vara helt nöjd. Min målvikt är 60, då är jag precis inom normalt bmi och absolut inte smal. Men det är upp till mej att kämpa mer om jag ska bli nöjd. Ibland är det värt kampen, ibland inte. Jag vet att jag kommer till 59 utan problem, det är sedan det blir svårt. Att komma till 58 är alltså målet, går det så går det. Det är min verklighet, jag kommer aldrig bli trådsmal!

Idag börjar alltså en lugnare period. Nu är nästan hela godisvinsten uppäten, Lakritsfestivalen är över och dagarna lugnare. Jag har bara tre uppbokade dagar nästa vecka, resten av tiden går till mej! Tyvärr ser det ut att bli ett riktigt grisväder, så de långa promenaderna blir nog inte av. Kom inte dragandes med ”dålig väder, bra kläder osv”. Det funkar inte så för mej! Jag fryser inifrån oavsett om jag är inne eller ute, jag tror det beror på fibron. Jag är extremt väderberoende tyvärr.

Med exakt 3 månader kvar till bröllopsresan är det alltså dax att få ordning på allt. Klänningen ska sys om, hindersprövningen ska tas ut, vigselplatsen ska bokas och vikten ska alltså fixas. Ungefär 90 dagar… jaja, 2-3 kilo ska jag väl klara. Om inte, så är det inte hela världen. Det blir som det blir helt enkelt. Man måste ju ha ett liv också!

Trött…

april 5, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag är en dålig dag, jag är trött och fryser. Det här varannandagvädret får mej att må dåligt. Jag hoppas vårvärmen kommer på riktigt snart och att det kan bli sol några dagar i sträck. Å kom inte och säg att jag ska klä mej bättre… när jag fryser kommer det inifrån och det spelar ingen roll hur varmt jag än klär mej. Tyvärr! Jag önskar det kunde lösas så enkelt som att bara klä sej lite bättre…

Så idag pysslar jag runt här hemma, städar lite, skriver lite, läser lite… jag har en bokrecension som ska göras men lyckas inte ta mej igenom boken. Inte för att den är dålig, utan för att den är så otroligt vackert skriven och jag inte lyckas koppla av så pass mycket att jag klarar att läsa en ”långsam” bok. Men jag har iaf kommit halvvägs, bara resten kvar 🙂

I eftermiddag tar jag mej in till stan för att besöka Maria på Total Hälsa på Karlaplan. Vi ska börja en hudföryngrande behandling idag, det ska bli väldigt spännande. Först tänkte jag att det skulle bli skönt att bli ompysslad lite, men jag har ju ingen aning om ifall det gör ont… hur skön är en sån behandling egentligen? Det är det jag är där för att upptäcka, så det återstår att se. Sen får vi se hur mycket yngre jag blir, läkningen kan ta upp till ett halvår!

I övrigt är det mesta som vanligt. Jag springer ut så fort brevbäraren närmar sej. Kommer beslutet idag? Är vårt nya efternamn godkänt? Så fort intyget kommer börjar nästa jobb; Martin ska söka nytt körkort, pass och ändra namn på en massa ställen. I augusti är det min tur… men för mej blir det lättare, jag har ju kvar mitt gamla också. Man kanske borde börja öva på nya namnteckningen 🙂

Tankarna far runt, inget blir gjort, saker glöms bort. Trasslet med sonen är iaf över! Han blev ju uppsagd i mitten av februari pga arbetsbrist och var rätt förtvivlad. Sedan dess har han sökt allt och lite till och i torsdags hade han två jobberbjudanden, det ena började han på igår. Han har gått upp i lön, men har tyvärr en ganska lång resväg. Jag hoppas att det även denna gång ska visa sej att det kan komma något bra ur något väldigt negativt… så var det ju sist.

Guuud så jag svamlar, men så känns det idag. Ingen ordning på nånting. Ska göra ett ryck i köket nu, så det iaf blir lite ordning där. Ha en fin dag everyhopa, imorrn hoppas vi på solsken!

Måste det gå fort?

mars 30, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

När jag jobbade på VV var det två frågor som alltid återkom:
1. Hur mycket kostar ett glas vin?
2. Hur snabbt kan jag gå ner 10 kg?

Jag som nästan aldrig dricker vin och snittade typ ett hekto i veckan under min viktminskning kunde ibland bli lite provocerad av detta. Särskilt när någon kom ut från vägningen och var besviken när de ”bara” gått ner ett halvt kilo… Det viktiga är ju inte takten! Det viktiga är att det går neråt på ett hälsosamt sätt! Den som går ner snabbt och sedan lägger på sej kilona igen har ju inte lärt sej något alls på vägen. Den som däremot går ner sina kilon och sedan håller vikten har utfört en riktigt prestation! Att gå upp i vikt tar inte en kvart, inte att gå ner heller… sånt är livet!

Jag har hållit min målvikt mer eller mindre i drygt tio år. Under sjukdom har jag gått upp allt och lite till, men gått ner allt igen efter ett tag. Nu är jag på min målvikt och hade tänkt att stanna där. Men det är baske mej inte lätt! Min målvikt är 60 (jag är 156 cm lång), för att gå gratis som Guldmedlem får jag alltså väga max 62 på VV´s våg med kläder på. Det gjorde jag innan påsk… det gör jag inte idag. Så är också livet! Men det är inte hela världen, för jag kan knepet!

Dagarna i Riga satte sina spår kan man väl säga. Det var en massa god mat, champagne och godis i mängder! Jag visste att det skulle bli plus på vågen och tog smällen. Ibland kan man faktiskt planera att gå upp i vikt och det är ok. Skillnaden mot mej och många andra är att jag är på banan direkt igen. Vi kom hem i måndags, igår åt vi bra och idag har jag både ätit bra, varit på gymmet och tagit årets första löptur ute. Jag gick upp 1,5 kg över helgen, det tar jag snart bort igen. Jag har nämligen gått kursen… Viktväktarnas kurs i att först och främst gå ner i vikt och sedan även hålla den.

Viktväktarna kan nämligen ses som en kurs. Precis som vad som helst som man vill lära sej. Ett språk måste man öva in och det tar några terminer innan det sitter. Sen måste man tala språket för att hålla det vid liv. Precis så är det med vikten också! Man lär sej vad som fungerar och vad som inte fungerar, man går ner i vikt och sedan får man även lära sej att hålla vikten. Så länge man har koll funkar det, när man släpper kontrollen och struntar i allt funkar det inte längre. Det är därför Viktväktarna inte är någon kur, utan ett sätt att leva. Å då spelar det ju faktiskt ingen roll hur lång tid viktminskningen tar. Huvudsaken är att det går neråt och att man hittar ett sätt som man kan leva med resten av livet.

Å det har jag gjort! Jag skrev in mej på VV i aug 2000 och jobbade där 2001-2014. Jag har hittat mitt
sätt att leva. Vägen till framgång är att aldrig ge upp! Den som jobbar sej igenom motgångarna är en vinnare! Min vikt kommer alltid att pendla lite grann, sånt är livet. Men jag kommer alltid tillbaka till min målvikt igen, där jag mår som bäst. Å i bästa fall kan jag ta bort ett par kilo till, nu när jag vet vilka sjukdomar jag har och medicinerar.

Så var stolt över ditt lilla hekto! 1 hekto i veckan blir faktiskt drygt 5 kg på ett år, det är en klädstorlek. 2 hekto, blir drygt 10 kg…. många bäckar små alltså. Även med små steg kommer man i mål. Och man är ingen förlorare när vågen går åt fel håll heller, det är så det är ibland, det är bara att fortsätta framåt igen. Allt måste inte gå fort, huvudsaken är att man hittar ett sätt som fungerar resten av livet. Livet kommer alltid bjuda på en och annan smäll, alltså måste man lära sej att parera dem på bästa sätt så skadorna blir så små som möjligt. För ens egen skull! Vi har bara en kropp att bo i, den måste vi ta hand om. Var ska vi annars bo…

Bloggen fyller 10 år! Så mycket har hänt!

mars 23, 2016 Marlene Kommentarer 1 kommentar

Idag fyller bloggen 10 år! Hur mycket som helst har hänt under de här åren!

I mars 2006 blev jag nominerad till Riksdagen och startade bloggen ”Riksdagen nästa” som ett slags skyltfönster inifrån valrörelsen. Då låg jag på Expressen som pushade för sina bloggare och jag kom ganska snabbt upp i 800-900 läsare om dagen. En helt ok start alltså 🙂

Jag visste att jag inte skulle komma in i Riksdagen, men såg det som en rolig grej att berätta hur en valrörelse går till. Så bloggen bytte namn ganska snart efter valet, till Ensamma Mamman, och behöll de gamla läsarna samtidigt som det kom nya. Vi hade små bloggträffar med Expressens bloggare och jag fick en mängd nya bekanta som jag fortfarande har kontakt med.

Så kom Martin in i mitt liv och bloggen fick ett tilläggsnamn; Fd. Jag var ju inte ensam längre… så stängde Expressen sin bloggsida och jag hamnade här på Blogspot istället. Här stannar jag nog och namnet är numera så inarbetat att det inte går att byta. Läsarna hängde med i flytten och många har jag haft kontakt med sedan starten.

10 år. Mycket har hänt. Barnen har tagit studenten, skaffat körkort, jobb och flyttat hemifrån. Det har kommit i en hund och en sambo i hushållet. Jag har lämnat politiken och allt annat föreningsliv, nu är de träning och hälsa som gäller. Massor med resor har gjorts och mängder med nya bekanta har kommit till längs vägen. Du i Fokus har startats!

Ni har varit med till Egypten, Gambia, Tanzania, Zanzibar och en massa andra ställen. Tröstat mej vid dödsfall, sorg och nya diagnoser. Firat framgångar med oss både när det gäller mej, barnen och på senare tid även med Martin. Hjälpt mej att ta kloka beslut och gett mej en massa bra tips och råd. TACK!

För 10 år sedan var jag en ganska sliten tvåbarnsmamma och jag kände mej väldigt ensam. Idag är jag en betydligt gladare tvåbarnsmamma som har funnit kärleken och numera har sällskap i tv-soffan. Jag har fått en mängd diagnoser på vägen och gjort flera ingrepp och operationer. Jag har varit öppen med allt. Allt går att läsa här.

Inriktningen på bloggen har ändrat sej längst vägen, även om den alltid har varit personlig och handlat om mitt liv. När jag själv sökte för mina problem och inte hittade något att läsa bestämde jag mej för att skriva om allt så andra kunde hitta informationen som jag själv sökte. Å tydligen var det ett bra beslut. Jag får mängder med mail och kommentar från folk som vågat söka hjälp efter att ha läst bloggen. Det är det som får mej att fortsätta! Plus mitt dåliga minne… att ha bloggen som dagbok och kunna gå tillbaka i är jättepraktiskt.

Tack för att ni läser, lämnar kommentarer och engagerar er. Vi kör väl några år till? Å börjar med en ny resa, bröllopet och bröllopsresa. Kanske får ni vara med och uppleva barnbarn med tiden… vem vet 🙂

Men va f-n…

mars 22, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Här tränar man och verkligen känner hur kroppen förändras, så visar värdena nåt helt annat. Så jäkla surt!

Innan jul visade mätningarna på gymmet att kroppen slimmat ihop sej massor! Skillnaden var jättestor och jag var förstås jättenöjd. Inför dagens mätning var det väldigt spännande, jag känner att det hänt massor och såg fram emot nya fina siffror. Så blev det inte…

Centimetrarna över magen och rumpan var färre, men annars var det någon halv centimeter mer på alla andra ställen. Fettmätningen var egentligen mest spännande, men den visade också plus. Inte så mycket, men ändå…

Jag känner ju att jag är mindre och orkar betydligt mer på gymmet vid varje träningstillfälle. Att då se måtten öka istf att minska är riktigt surt! Kom inte och säg att det är muskler, det ser jag ju på fettmätningen att det inte är. Det är dessutom fett som tar plats i kroppen, inte muskler. Jag borde ha massor med minusresultat!

Vi kom fram till att det måste vara nya medicinen som ställer till det. Jag har tagit levaxin i snart sex veckor, kroppen är kanske inte van än. Därför ska jag fortsätta som vanligt, så tar vi en ny mätning om 3-4 veckor igen. Så får vi se vad som hänt då.

Detta är inget som sänker mej, snarare tvärtom! Detta får mej bara att kämpa ännu mer! Jag ska ha resultat! Så är det bara! Jag ser ju att det händer saker med kroppen! Jag har aldrig förut tränat i linne, eftersom jag tycker att jag sett ut som en prinskorv. Nu har jag faktiskt börjat med det, eftersom jag börjar se resultat. Jag ser faktiskt inte tjock ut längre. Mitt bmi ligger fortfarande på gränsen till övervikt, men just nu är vikten ganska oviktig så länge jag inte går upp massor. Det är kroppen som ska omformas, det är det som är viktigt.

Gårdagens vägning visade ett hekto upp. Ett hekto kan bero på precis vad som helst, så det räknas knappt. På torsdag åker vi till Riga och har ingen koll på maten alls eftersom det är någon annan som bokat allt åt oss. Men det finns ett gym på hotellet som vi tänker testa och självklart blir det massor med steg, vi går alltid överallt när vi reser. Bästa sättet att se en ny plats är med fötterna 🙂

Så det är bara att fortsätta framåt! Göra bra val, motionera, vila och skratta! Det har varit ett vinnande koncept hittills, varför ändra något som funkar?

En så kallad fibrodag…

mars 20, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Den senaste tiden har jag varit piggare än vanligt och mått riktigt bra. Idag är ett undantag… jag är trött, har ont och kommer mej inte för med nånting. Hjärnan hänger inte riktigt med och orden blir fel. En fibrodag alltså. De där som bara dyker upp utan förvarning och stör.

Jag hade hoppats att den fibromyalgi som konstaterades för ett par år sedan egentligen var symptom av en dåligt fungerande sköldkörtel. Symptomen är ungefär desamma och nu när jag medicinerar för hypotyreos och mår mycket bättre, tänkte jag att allt berodde på det. Så var det alltså inte. Även om jag mår mycket bättre, så kommer alltså de där dagarna då jag inte okar något alls och har ont. Inte alls lika ofta som förut, men de finns där. Jag får helt enkelt acceptera att mina två diagnoser finns där och ta dagarna lite som de kommer.

Just idag är det tröttheten som är värst och värk ett lår. Jag hade tänkt åka och träna, men det får vänta till imorrn. Då är säkert värken borta, eller har flyttat sej, och jag borde vara piggare igen. Imorrn ska jag även träffa min nya kiropraktor, den gamla slutade vid nyår. Spännande… Han ska få låsa upp min nacke som bråkat ett tag.

Problemet med fibromyalgi är att det är svårt att planera. Eller… planera kan man ju enkelt göra, men när dagen för aktiviteten kommer kanske allt måste ställas in pga en dålig dag. Det mesta fungerar om jag får sova bra på natten och vakna när kroppen sovit klart. Därför undviker jag tidiga möten och evenemang så mycket det går. Dagen är ofta förstörd om jag måste gå upp tidigt. Jag mår bäst när jag vaknar vid 7.30 och får äta en lugn frukost, sen kan jag göra nästan vad som helst i vilket tempo som helst. Oftast.

Men så kommer de här dagarna då jag inte orkar göra någonting alls. Inte för att jag inte vill, utan för att jag helt enkelt inte orkar. Har jag varit pigg en period är det extra svårt att acceptera såna dagar. Att knappt orka resa sej från tv-soffan är extremt frustrerande! Så är det idag. Så jag skriver en rad här, sorterar lite papper där och försöker att iaf få något gjort för att inte känna mej för lat. Martin blir galen när han hör att jag känner mej lat och försöker få mej att förstå att det är ok att ha dåliga dagar och inte göra något alls. Han ser det på ett helt annat sätt än vad jag gör och det är jag förstås tacksam för. Hade han titta snett på mej och haft en massa krav på mej så hade det inte varit hållbart.

Idag är alltså en fibrodag, en dag då det inte blir mycket gjort alls mer än det mest nödvändiga. Magasinet är uppdaterat, en text är skriven för imorgon och bloggen är också uppdaterad iom detta inlägg. I övrigt googlar jag lite på Riga för att se vad man måste göra där när vi åker dit på torsdag. Tv´n står på och jag tittar med ett öga, men snart blir det nog en tupplur. Det här inlägget tog nästan två timmar att skriva eftersom nästan alla ord bli felstavade och jag måste lägga mej en stund då och då. Vanliga dagar tar ett inlägg kanske 15-20 minuter att skriva. Då kanske ni fattar hur illa det är.

Imorgon är en annan dag…

Vissa saker måste man göra…

mars 15, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Precis som många andra så tycker jag inte alls om att gå till tandläkaren. Jag avskyr det inte, men avstår helst. Förr gick jag hos en privat tandläkare vid Globen, vi var bägge ingifta i släkten kan man väl kanske säga. Så det blev en mer personlig relation än bara som tandläkare och patient.

Sen gick jag in i väggen, blev rejält sjuk och tänderna fick helt enkelt vänta på sin tur. Den kom när Martin flyttade in och vi bägge tog tag i tandhälsan samtidigt. Mina föräldrar har gått på Tandläkarhögskolan i många år och föreslog att vi skulle söka dit. Sagt och gjort, och vi hade turen att faktiskt få bli patienter där. Detta var början på en helrenovering av våra munnar för oss bägge. Martin hade en massa grejer att göra, det skulle både laga, dras ut och göras nya tänder. Jag hade mest ett infekterat tandkött, ett par hål och massor med tandsten.

Hos den ”vanliga” tandläkaren hade vi blivit ruinerade. Hos Tandläkarhögskolan tar varje besök minst tre timmar, men det kostar bara 150 kr. Många, många timmar senare hade vi friska munnar och kollas nu bara upp någon gång då och då och fixar det som behövs. Nu har min gamla tandläkare pensionerat sej och hoppar in som lärare på skolan då och då. Så nu träffas vi där istället 🙂

Min mun har aldrig varit riktigt frisk och tandstenen har alltid varit riklig och suttit stenhårt. Tills idag. Jag har slarvat med mina besök hos tandläkaren och inte varit där på en riktig behandling på kanske två år. Jag befarade det värsta och såg verkligen inte fram emot saltvattenblästern som skulle inta min mun. Den gör ont! Men så blev det inte. Idag när jag låg i stolen såg man iofs tandsten, men inte särskilt mycket. Kan alla mina upptäckta och numera behandlade sjukdomar ha med saken att göra? Nu får jag ju medicin och mår ganska bra, kan det påverka även tandhälsan? Klart man kan se i munnen att någon är sjuk, men kan man även se att personen i fråga blivit friskare? Ja, det ser ju ut så och väldigt glad för det är jag!

Tyvärr var min gamla tandläkare inte där idag, men jag hoppas att han är där nästa gång. Han måste ju bli sjukt imponerad! Han har ju lixom sett mej i alla skick, från sämsta tänkbara status fram till för kanske två år sedan. Jag känner ju att jag blir friskare dag för dag och det känns verkligen helt fantastiskt. Även om jag aldrig blir helt frisk, så är jag nöjd med allt som det är idag. Jag orkar inte riktigt som andra, men alldeles tillräckligt!

Tandläkarhögskolan är verkligen toppen! Otroligt trevliga och duktiga elever och riktigt proffsiga lärare. Eleven har man i 3-4 år, min är jättemysig och en kopia av Leila som bakar i tv. Hon tar hand om mej och varje moment besiktas av en lärare innan hon fortsätter. Allt är alltså helt säkert, trots att det är en elev under utbildning som har hand om en. Varje besök tar iofs sin lilla tid, men det är ganska trevligt och som sagt väldigt prisvärt.

Är ni nyfikna och vill ha en proffsig men lite billigare tandvård så kan ni googla på tandläkarhögskolan och leta upp var er närmaste finns. Där står det säkert hur man går till väga för att bli patient där. Vi är jättenöjda och hoppas kunna fortsätta där även i framtiden. De har hjälpt oss massor!

Det där med tänder är ju faktiskt ganska viktigt. Särskilt när man blir äldre. Man vill ju gärna ha tänder kvar att tugga med lixom… Hur är det för er? Har ni en tandläkare som ni gillar? Går ni dit regelbundet? Hur mår era munnar, egentligen???

Nu börjar min tid på året!

mars 12, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Våren är officiellt här, enligt SMHI. Vi överlevde alltså den här vintern också – jabba! De senaste årens vintrar har varit helt ok tycker jag. Inte så mycket snö och inga 30 minus, himla bra!

Men nu är det vår och varje dag letar jag vårtecken på hundpromenaden. I min egen rabatt har jag både snödroppar och krokus. Rabarberbladen börjar komma upp och knopparna på syrenen är tjocka och härliga. Vi klippte ner massor med buskar i höstas så det blir nog inte så mycket blommor, men de som kommer blir nog fina.

Jag gick förbi Kungsträdgården igår och kollade in körsbärsträden. Det börjar bli bra med knoppar där också och just igår började man hacka bort isen på isbanan. Snart är där fullt med folk som solar i trappen och tar bilder med körsbärsträden. Så härligt!

Det är när solen och värmen kommer som jag vaknar. Det är då jag får energi, vaknar tidigare på morgonen och kan njuta av dagen på ett helt annat sätt än på vintern. Jag blir bara piggare och piggare ju varmare det blir. Ge mej 30 grader och jag går på högvarv 🙂

Det är lite för kallt än, 3-4 minus på morgonen, men snart kan man sitta på trappen och äta frukost. Jag testade en lite stund här om dagen, men fick gå in efter en stund. Baileys ligger dock på trappen hela dagarna och kyler ut oss här inne. Dörren ska nämligen vara öppen, stänger jag vill han komma in för att sedan stå vid dörren och gnälla… Han älskar att ligga där i solen, sova och hålla koll på skatorna.

Men om bara några veckor kan balkongdörren stå öppen hela dagarna och man kan sitta ute och äta både frukost, lunch och middag. Snart behöver man bara en tunn tröja när man går hemifrån på morgonen och snart åker sandalerna på. Alldeles snart kan man gå barfota på gräset på baksidan och ligga och njuta i en solstol. Nu är det vår och sen kommer den underbara sommaren!!!

Nu börjar min tid på året! Nu lever jag på riktigt igen!

Jag som alltid avskytt att träna…

mars 8, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag känner inte igen mej själv. Jag har iofs nästan alltid tränat på nåt sätt, men jag har nästan alltid avskytt det. Det enda som varit ok är att springa, allt det där andra; simma, gymma osv har varit avskyvärt! Dans har också varit kul, men det är mer nöje än träning 🙂

Å nu älskar jag att ta ut mej i maskinerna på Curves. Vad har hänt??? Att jag skulle tycka om att träna på ett gym fanns inte på kartan. En massa vältränade människor åsså hubbabubban jag… nej tack! Men så startade väninnan Curves och jag upptäckte att så är det inte där! Det finns vältränade människor, men de är alldeles normala och bryr sej inte om hubbabubban brevid dem. En viktig sak är att det inte finns några speglar. Det är sååå skönt! Spegla sej kan man göra hemma. Åsså finns det inga vikter, man tränar med sin egen styrka som motstånd. Åsså finns det inga män, vilket gör att det är väldigt prestigelöst. Det finns inga män att imponera på och då behövs heller inga coola träningskläder eller smink. De flesta kommer dit osminkade i sina bekvämaste, urtvättade träningskläder – vissa har inte ens gympadojjor utan kör i strumplästen. Totalt prestigelöst!

Tycker man om något så gör man det oftare. Å när man märker resultat blir det ännu roligare! Jag har hittat en grop! Vid sidan om min navel, på bägge sidorna, finns en grop! Jag börjar få form på magen, det har jag aldrig haft förut. Å på en bild igår såg jag att det börjar bli form på mina axlar, det har det heller inte varit förut. Eller jo… det har varit en form – fluffig och rund. Nu ser man faktiskt konturer!

Gårdagens vägning har också visat goda resultat, 7 hekto ner! Snart lämnar jag 60-talet bakom mej och hade inte tänkt att återvända dit. 2 kilo till första målet, sen får vi se. Drömvikten är en bit bort och kanske inte ens nåbar. Allt beror på medicinen och hur allt är runt omkring mej. Att kroppen tajtar till sej är det viktigaste, men jag vill samtidigt lämna 60-talet så långt bakom mej jag bara kan för att minska risken att återigen hamna på övervikt och bmi över 25.

Just nu är jag supertaggad! Jag ser förändringar på kroppen, som ger förändringar i knoppen. Att jag skulle älska styrketräning och köra skiten ur mej flera gånger i veckan är mer eller mindre otroligt. Mitt mål var att träna en gång i vecka för att stärka kroppen, bli lite smidigare och få mindre ont i ryggen. Att bygga muskler som syns var inget jag alls strävade efter, men jäklar så häftigt det är! Å med muskler är det lättare att hålla den nya vikten. Sånt jag förr vetat om men bara viftat bort… Nu tränar jag tre ggr i veckan och då tar jag i allt jag har! En halvtimme, 2-3 ggr i veckan. Den tiden har de flesta av oss.

Jag säger inte att alla funkar som jag, men jag skulle önska att alla gav det en chans. Just idag är det Öppet Hus på alla Curves i hela Sverige med gratis träning. Testa! Ge det ett par månader och utnyttja verkligen medlemskapet! Ta en bild idag och sedan en ny var fjärde vecka, så ska ni se att er kropp förändras och hur mycket bättre ni mår. Resultat föder resultat kan man nog säga. Det kommer kanske inte hända så mycket på vågen, men på måtten! Vikten fixar man med bra mat.

Här är alltså den fd hubbabubban som avskytt att träna som numera gärna åker upp och drar av en halvtimme i maskinerna. Enkel cirkelträning som alla klarar! Även jag, med fibro och allt 🙂