Sedan vi köpte vår första husbil sommaren -21 har vi varit ute så mycket vi bara kan. I somras blev det nästan fem månader i ett sträck, strax innan påsken i april till Elmiamässan i september. Det är en rätt lång tid att bo och jobba på sisådär 12-13 kvm. Många frågar hur vi står ut och hur den dag i husbilen kan se ut. Det ska jag berätta nu 🙂
Vår husbil Ralle är 7,5 meter lång och drygt 2 meter bred. Vi har sk pilotstolar (förarstolar) som går att vända, face-to-face-soffor på var sidan om bordet som är ca 1 kvm, ett litet kök med ganska stor kyl, dusch och toa, samt sovrum med en dubbelsäng som är 160 cm bred. Nästan allt som finns i ett hus alltså, bara i ett lite mindre format.
Bordet används både som matbord och skrivbord, det är vårt vardagsrum, matrum och kontor. Där sitter Martin och jobbar på vardagarna. Vi kan väl börja där, men hur våra rutiner ser ut en helt vanlig dag.
En vanlig dag
Martin går upp vid 5.30. Då stänger han två dörrar om mej, en till sovrummet och en till toaletten vars dörr går att vinkla upp och stänga mot köket. Låter kanske konstigt för den som aldrig har varit i en husbil, men toa och dusch ligger mittemot varandra på var sidan om sovrummet. Stänger man båda dörrarna blir det ett slags badrum med utrymme emellan. Detta ligger alltså mellan sovrummet och köksdelen. Det blir tydligt om ni tittar på bilden här nedan.
När vi jobbar står vi oftast på en camping eller ställplats, då går han iväg till det sk servicehuset för att duscha och gå på toa. Han är ju rätt stor och får bättre plats på en riktigt toa och så kan jag lugnt sova vidare, utan stök inne på vår lilla toa som är i min fotände. Sen sätter han sej och jobbar tills jag vaknar vid sisådär 7.30. Då ropar jag att jag vaken, så kommer han och ”släpper ut” mej 🙂
Medan han fixar frukost lämnar jag den sköna sängvärmen och går på toa, men jag gör det inne i husbilen. Jag har inte några problem med utrymmet där, jag är ju inte så stor. Sen äter vi frukost tillsammans medan vi antingen lyssnar på en ljudbok eller tittar på tv. När Martin fortsätter att jobba kryper jag tillbaka till sängen igen. Då har jag först bäddat till den och tryckt upp den mot väggen, så det blir som en slags dagbädd med ryggstöd.
Där sitter/ligger jag sedan oftast och jobbar eller läser fram till lunch. Om vi inte står på en camping med tvättmaskin och behöver tvätta, då slänger jag i en maskin tvätt direkt på förmiddagen.
Vackert väder
Om det är fint väder och tillräckligt varmt går jag oftast ut och sätter mej i min soffa, efter lunch. Så fortsätter jag att jobba där. Det är verkligen världens bästa kontor, jag har nästan alltid sjöutsikt och gräs under fötterna. Vem har det när man jobbar lixom? Jo, jag! Martin slutar jobba vid 16, då gör han mej oftast sällskap ute. Jag har en förmåga att börja jobba mer intensivt lagom till han slutar sin arbetsdag. Vi är inte ett dugg synkade när det gäller dagsrytmen.
Om jag tycker att vädret är ok, så blir det gärna en promenad strax innan lunch och en när Martin slutat jobba. Får vi till två är vi kanonduktiga, blir det en är vi ändå nöjda. Lyckas jag dessutom träna något pass i veckan är jag supernöjd, men det går sådär… jag har inte lyckats få till den rutinen än.
Efter kvällsmaten sitter vi oftast ute och läser om det är fint, eller inne och jobbar på var sidan om bordet om det är sämre väder. På sommaren sitter vi gärna ute tills det är mörkt, på vintern tillbringas större delen av tiden inne. Ska Martin upp och jobba går vi oftast och lägger oss vid 22-snåret och somnar typ direkt. Vi sover så himla bra i husbilen.
Så ser en dag alltså ut. Ganska precis som den gör när vi jobbar hemma, skillnaden då är att vi sitter på varsin våning och jobbar.
Frågor vi får
Vi får också ganska frågan: Hur klarar ni att vara så ”på” varandra hela tiden? Det är inga problem alls. Vi trivs i varandras sällskap och träffades ju på jobbet, så det har lixom alltid varit så för oss.
VI får också höra: Men nog är det väl ändå skönt att komma hem? Nä, inte ett dugg faktiskt. Hemma finns en massa krav. Huset ska skötas och trädgården ska tas om hand. I bilen kan vi bara vara. Vi letar aldrig efter något eftersom allt måste ha sin plats när man kör. Hemma är livet mer komplicerat och tar mer energi. Så vi längtar aldrig hem, tvärtom faktiskt.
Det är klart att livet på en så liten yta inte är för alla, men vi älskar det. Och planen är ju att sälja huset och bo permanent i husbilen. Så varför gör vi inte det då? För att alla bitar inte är på plats än. Martin har fortfarande ett jobb han måste besöka lite då och då och då är det praktiskt att ha någonstans att ställa bilen. Det är inte lätt att ställa ifrån sen en 7,5-meter lång husbil i Stockholms City. Så huset hemma är vår husbilsparkering tills vi hittar en annan lösning.
Så ser alltså vårt liv i husbilen ut. Inte särskilt konstigt eller komplicerat, ganska enkelt faktiskt. Precis som vi vill ha det. Det är det enkla livet vi vill ha, där inga grejer tar plats och energi. Bara vi, upplevelsen och naturen. Det räcker lixom så.
Inom kort ska jag skriva ett inlägg där jag svarar på era frågor om husbilslivet. Jag har redan fått några stycken, men det finns nog fler, så skriv gärna en kommentar med era frågor – så kommer ett svar inom kort.
Jag börjar aldrig om, jag kör bara upp på banan igen. Nu är det länge sedan jag behövde göra det, typ 10 år sedan – så länge höll jag vikten. Sen blev jag sjuk, igen… och då kommer pluset på vågen direkt. Så nu är det dax för minus igen!
i Augusti 2000 skrev jag in mej på Viktväktarna. I juni 2004 gick jag i mål, 12 kilo lättare. 2010 blev jag sjuk och gick upp alltihop – 2013 hade jag återigen gått i mål. 2021 gick jag in i en akut stress, som blev så långvarig och illa att kroppen tog stryk. Funktioner i kroppen la av, bla ämnesomsättningen som redan var dålig pga bla hypotyreos och fibromyalgi.
När jag sökte hjälp 2022 undrade min läkare hur jag ens orkade stå upp, jag var i ett extremt dåligt skick och än var vi inte ute ur den extrema situationen som var då. Den gick heller inte att göra något åt som det var just då. Men långsamt gick allt åt rätt håll och för något år sedan började jag må hyfsat bra igen, iaf i skallen. Kroppen tog längre tid på sej…
För ganska precis ett år sedan visade vågen det högsta någonsin. Vad jag än gjorde så gick jag inte ner i vikt. Det gick bara inte. Jag hade ont precis överallt, särskilt i lederna. Jag kände inte igen mej själv. Jag bad om hjälp hos sjukvården och frågade om det kanske kunde ha med klimakteriet att göra? Den unga AT-läkaren viftade iaf inte bort min fråga, utan ringde upp en gynekolog medan jag satt där. Hon bekräftade att jag nog var något på spåren och tog emot mej på sin klinik några veckor senare.
Jag blev tagen på allvar och fick medicin. Det som krånglar till det ännu mer är att jag har förhöjd cancerrisk och alltså inte får ta någon medicin med östrogen, men sedan något år tillbaka finns en medicin även för oss (Veoza). Så den har jag tagit sedan dess. Jag märkte skillnad direkt. Värken i lederna försvann nästan helt och jag fick sova på nätterna. Världen fick lixom färg igen. Ljuuuvligt!
Nu kunde jag fokusera mer på hälsoresan och vikten. Men det har varit svårt, ett hekto ner – två hekto upp… typ. Jag har läst på, pratat med såna som kan både hälsa och särskilt kvinnohälsa. Fått mängder med tips och råd och funderat en hel del själv. Jag har ju trots allt jobbat med viktminskning på Viktväktarna och även lyckats gå i mål själv två gånger – jag ska kunna detta.
För tre veckor sedan hade jag utverkat min nya plan och satte den i verket. Upp på banan igen. Inte börja om. Jag har aldrig slutat, det var bara kroppen som inte tyckte som jag. Den nya planen gick ut på att öka protein och fibrer, samtidigt som jag minskat på saltet. Att öka protein är ganska enkelt, det är bara att äta mer ägg eller helt enkelt ta en proteinshake (som jag varit helt emot innan). Att öka fibrer är knepigare… men jag knaprar morötter för glatta livet och kommer snart att utveckla kaninöron 🙂
Å detta funkar tydligen, för vågen pekar stadigt neråt. Jag är en långsam soldat när det gäller minus på vågen. Mitt snitt har alltid varit runt 1 hekto (inte kilo alltså), i veckan. Ni ser ju här uppe, det tog fyra år att gå ner 12 kilo första gången jag försökte och tre år att gå ner 10 gången efter. Jag är alltså glad så länge det faktiskt är ett minus. Vilket det inte varit, hur mycket jag än försökt de senaste tre åren. Men nu! Nu verkar det hända något.
Den här gången tänkte jag inte prata kilon eller hekton. Jag kommer inte att berätta mina exakta vägresultat mer än möjligen i procent. Just för att inte trigga någon eller få någon att känna sej dålig. Så som jag själv känt när mitt lilla hekto har jämförts med stora siffror. De flesta går inte ner snabbt, men det är det man tror när man ser resultaten i sociala medier. Jag vill inte bidra till någon vikthets eller dåliga känslor, alltså kommer jag bara berätta om det är minus eller plus.
Jag vet att det kommer att ta tid. I början på sommaren nästa år händer en himla speciell grej, då vill jag må så bra som möjligt och känna mej fin. Det är typ 25 veckor dit, ett halvår alltså. Om jag håller den vanliga takten kan jag alltså gå ner typ 2-3 kilo tills dess, skulle min kropp vara på humör kanske det kan bli 5 kilo. Jag hoppas verkligen det, men vet hur det brukar vara. 5 kilo är ändå en klädstorlek och skulle göra stor skillnad för mina 156 centimetrar.
Nu är jag alltså på banan igen och de två senaste vägningarna har visat minus, än så länge 1 % av ursprungvikten. Det är jättemycket i min lilla värld och jag vet att den siffran inte kommer att bestå. Å andra sidan börjar jag på en (för mej) hög vikt och tycker att jag mår bra nu. Så vi får väl se. Fokuset är kosten, sömnen och promenaderna. Helst också mitt träningspass, tre gånger i veckan – med det är en stor bonus.
Hoppas ni är med på min resa och att detta kanske kan peppa någon mer att ta tag i sin hälsa. Det är ju inte för att bli snygg som jag gör detta, jag vill ha en så frisk kropp som möjligt. Mitt mål är att ha en kropp som gör det jag ber den om så länge som möjligt. Då måste jag hjälpa den med förutsättningarna (inte så lätt när man har ett gäng andra sjukdomar och diagnoser som sabbar en hel del). Och för att skjuta upp den där jäkla cancern så länge som möjligt såklart… går det så går det…
Just det! Ni vet väl att det finns mängder med tips för hälsoresan under fliken ”TIPS” här på bloggen. Där finns allt från tankar och tips till samlade inlägg med tex fiskrecept eller vegetarisk och en massa annat. Missa inte det om du också är på din hälsoresa. Och HÄR finns det typ 600 veckomenyer, kompletta med points och länkar till recept.
Det har varit mycket jobb och skallen har varit full med Irland ett tag nu. Vi har kommit en bit med materialet vi samlade på oss där och vi kan ju jobba var vi än är med det. Alltså drog vi iväg med husbilen. Det var fyra veckor sedan sist och verkar bli om fyra veckor igen, så det är tydligen grejen just nu.
Oj som vi längtade ut. Det är ju i husbilen vi trivs bäst och även mår som bäst. Alltså packade vi ihop oss i onsdags och drog iväg. Det skulle bli 3-4 minus, men det gör ingenting – vi har rustat oss för vintern och har det varmt och skönt i bilen. Jag har redan julpyntat lite också, med en liten ljusstake i varje fönster. Sååå mysigt!
Målet för helgen var Västerås, där vi skulle möta upp våra husbilskompisar Helene och Krister. Det är dom vi umgås allra mest med och vi har en massa planer att smida vidare på. Vi kom till Västerås Gästhamn redan på torsdagen, då var det grått, blött och trist. Men så vaknade vi på fredagen av en helt otrolig soluppgång. Och sen fortsatte det fina vädret hela helgen.
Halva fredagen gick åt till jobb, sen tog vi en promenad till centrum för att handla lite. Strax innan våra kompisar dök upp såg jag den: solnedgången. Asså, den var magisk. Jag noterade tiden noga och hoppades på repris dagen efter. Sen fick vi alltså sällskap och ganska snart hamnade vi i vår bil. Vi slöglodde mest på tv och pratade, var rätt trötta allihop.
Lördagen började som fredagen, solen sken in i bilen. Det är ljuvligt att vakna med solen som skiner in genom fönstren och utsikten över vattnet. Det är ju det som är grejen med husbil, vi väljer utsikt och åker dit solen skiner. Ibland lyckas vi väldigt bra.
Eftersom jag tagit ett nytt tag med hälsan, så hade jag bett kompisarna att inte ta med något godis eller snacks. Jag har även som mål att ta minst en promenad om dagen och alla hängde på. Så efter en långsam förmiddag och skidskytte lyckades vi ta den första. Sen hade jag ju koll på klockan, så när tiden närmade sej solnedgång drog jag med de andra ut igen. Och vilken solnedgång vi fick!
Resten av kvällen gick åt till planering av kommande resor. Vi åker till Egypten på nyårsafton och ska göra en del utflykter där. Det mesta är färdigplanerat men vi pratade lite med hotellchefen där för några detaljer. Sen har vi ju en husbilsträff i maj, som vi i stort sett planerat klart men det är lite att prata om ändå. Och sen kom vi till den stora grejen: Martin och jag firar tio år som gifta nästa sommar och våra vänner firar 40 år som par. Detta ska såklart firas, men hur?
Vi har bokat kryssning! Vi kommer att flyta runt på Medelhavet i två härliga veckor, med början i Barcelona och slut i Aten. Vi kommer dessutom att vara kvar i Aten några dagar för att kolla in staden. Igår pusslade vi ihop de sista bitarna och betalade handpenningen. Det kommer att bli magiskt!
Detta firade vi med bubbel såklart, alkoholfritt, eftersom jag helst inte vill ha det heller just nu. Sen somnade vi, nöjda men rätt panka 😛
Igår vaknade vi återigen av den underbara solen. Tänk va, november och sol tre dagar i sträck. Kallt som sjutton, men sooool. Vi började dagen med en promenad igen, så himla duktiga vi är. Sen plockade vi ihop oss och lämnade Västerås. Vi ville såklart inte åka hem, utan tog ett litet stopp på vägen och en natt till innan vi åkte resten av vägen hem.
Nu vet vi inte när vi kommer iväg igen, men det blir senast luciahelgen. Då ska vi på fest i stan och såklart tar vi husbilen dit, sen blir det julbord med familjen på en herrgård dagen efter. De andra sover en natt på Herrgården, medan vi sover i bilen på parkeringen vid sidan om – sen blir det nog några extra dagar till ute på rull.
En gång var fjärde vecka tydligen verkar vara grejen nu alltså 🙂
Så var det alltså äntligen dax. Anledningen till att vi åkt hela vägen till Derry från Sverige var ju att vara med på det stora halloweenfirandet. Som sägs vara Europas största. Och ett av de större i världen. Vi hade ingen aning om vad som skulle hända, men var så peppade 🙂
Det var dax att klä om. Så mycket hade vi iaf förstått, att är man i Derry 31 oktober – ja, då klär man ut sej. Så är det bara. Vi köpte varsin kostym innan vi åkte, som vi anpassade efter våra kroppar. Uppläggning för mej alltså, inget passar på längden när man är tre äpplen hög.
Jag hade köpt en tjock klänning, två storlekar större än jag behöver. Allt för att få plats med flera lager underställ. Man vill ju inte ha en jacka över sin utklädnad, men vill heller inte frysa häcken av sej. Alltså får man se ut som en michelingubbe. Jag tyckte att jag var ganska smart. Martin är ju 2 meter lång och rätt stor, det fanns bara en storlek större för honom – ändå var byxorna för korta på längden. Men underställ fick han plats med och mössa och rock ingick ju i klädseln.
Festen startade med en litet mingel i foajén, innan vi i samlad tropp gick till restaurangen där vi skulle äta innan allt körde igång. Vid 18-tiden lotsades vi igenom folkmassorna, över bron och sedan fram till en särskild plats för media. Där hade vi nästan fri utsikt för foton, iaf om vi stod på en bänk. Det var sååå mycket folk. Någon sa att mer än 40 000 personer samlats längs vägen och sisådär 90% var utklädda. Så häftigt. Hela staden går verkligen ”all in” de här dagarna.
Vid 19.30 körde paraden igång. Den var inte så lång, men fantasifull och rolig. Stämningen var på topp hos precis varenda människa, både i paraden och längs vägen. Det går inte riktigt att förklara. Det är mörkt, tusentals utklädda och väldigt glada människor, musik och fest. Tänk er Pride fast med spöktema. Alla är glada och firar tillsammans.
När paraden var över tog stora fyrverkerier vid. Jag har en tudelat uppfattning vad gäller fyrverkerier, å ena sidan tycker jag att det är festligt och fint – å andra sidan tycker jag att de är onödiga, dåliga för miljön och skrämmer både folk och fä. Detta var dock ett väldigt fint fyrverkeri som höll på länge. Och jag har aldrig sett hjärtformade fyrverkerier förut, det var rätt häftigt faktiskt. Det kommer såklart en film inom kort, jag lägger in den här i texten när den är klar – där kan ni se både paraden och fyrverkerierna.
När sista formationen synts på himlen började folk ta sej tillbaka över bron igen. Det tog sin lilla tid, det var ju så mycket folk. Och nu började kylan krypa in under kläderna, trots att vi var rätt välklädda. Hälften av medierepresentanterna blev upphämtade för att åka till flygplatsen, vi andra gick in i värmen i hotellbaren och värmde oss med bland annat Irish Coffe. Överallt satt utklädda och partyglada människor.
Jag älskar sånt här! När en hel stad bjuder in till fest och alla är med till 110%. Det var verkligen en ära att få komma till Derry, som deras gäst och vara med på detta otroliga evenemang. Som alltså lockar mer än 120 000 besökare under veckan. Ändå är det så många som inte vet om det.
Men nu vet ni som läser min blogg vart ni ska när ni ska få ett riktigt häftigt halloweenparty. Då är det till Derrry när åker. Kanske nästa år?
Så var vi framme i Derry, målet för resan. Staden ligger högst upp på Nordirland och heter egentligen Londonderry, men invånarna har länge protesterat mot det namnet. Så vi säger Derry eller The Walled City, eftersom staden omges av en tjock mur.
När vi kom fram till hotellet hade ovädret precis kört igång. Programmet vi fått för kvällen, som innebar mest utomhusvistelse, fick alltså ändrats. Det innebar att vi istället för att få en tur uppe på muren, för att ”väcka” den inför halloween, fick se halloween-avsnittet ur tv-serien Derry-Girls som är inspelad här. Har ni inte sett den serien så måste ni göra det!
Sen gick vi till Guild Hall för att se utklädda figurer och ett musikuppträdande, innan det var dax för middag. Det var himla kul att se hur hela stan sluter upp, alla är utklädda, företagen och butikerna går ”all-in”. Det är verkligen halloween öööverallt!
Innan vi gick från hotellet mötte vi upp andra medierepresentanter, totalt var vi 32 journalister som var på plats för att bevaka firandet. Så många har tydligen aldrig varit här samtidigt. Hotellet fixade ett litet mingel för oss, så vi kunde bekanta oss med varandra.
Vi var ju rätt trötta efter några väldigt intensiva dagar, så direkt efter middagen gick vi tillbaka till hotellet. Vi anses tydligen lite konstiga och väldigt seriösa, eftersom vi dricker väldigt lite alkohol och iaf försöker att jobba även under resans gång. Vi anser inte att man dricker på jobbet, om det inte är en provning såklart. För vi jobbar ju faktiskt när vi är på en sån här resa. Från tidig morgon, till sen kväll. Det är inte alla som förstår det, inte ens de inom vårt eget yrke.
Kvällen och natten bjöd på rejäla vindar, på morgonen var det lite lugnare – men vi tog faktiskt en liten sovmorgon och väntade ut regnet. Strax innan lunch gick vi ut för att dokumentera Derry. Det är verkligen så fint här, men alla gamla byggnader, floden Foyle och muren som omger allt. Staden är gammal, redan på 500-talet byggdes klostret. Muren byggdes på 1600-talet. Så det finns gott om historia här.
Muren är så bred att man kan gå uppe på den, så vi gick ett varv runt staden. Vi tog god tid på oss, tittade på utsikten, alla minnesmärken och tog såklart mängder med bilder. När det var dax för lunch gick vi in i ett av köpcentren och tog varsin toast, innan vi gick tillbaka till hotellet. Vårt hotell låg på Ebrington-sidan som nås genom att gå över den häftiga Peacebridge, bron som går som ett S över floden. Där händer inte så mycket, det är på sidan med muren man ska vara för att uppleva staden.
Jag gillar verkligen Derry och det var himla kul att visa Martin runt och att även han föll för Derry. När vi kom tillbaka var det dax att klä om, för nu var det dax för det stora firandet. Men det berättar jag om i nästa inlägg 🙂
Efter en lång dag tog vi oss vidare till Portrush, där vi skulle bo på ett hotell mitt i stan. Vi fick ett rum högst upp vinden, med bjälkar i taket och små prång. Gammalt och spöklikt. Temat inför morgondagen var lixom satt direkt.
Adalphi Hotel i Portrush kändes väldigt gammalt, men det var nog inte det. Vi fick inte världens bästa mottagande, men bodde fint och fick en bra frukost. Dagen innan fick vi ju knappt någon, så vi var väldigt nöjda. Frukostmatsalen var dessutom väldigt fin, sånt gillar vi.
Mätta och belåtna drog vi vidare mot nästa punkt på vårt 13 sidor långa program. Det var fortfarande lite Game of Thrones-tema (GOT), men det var inte det som var grejen den här dagen.
Det skulle handla en hel del om stenar, men först skulle vi hitta tillbaka till bilen som vi ställt ifrån oss i mörkret.
Torsdagens första punkt var Dunluc Castle. Slottet (eller borgen) har en lång historia som börjar redan på första århundradet, men de flesta av ruinerna som syns idag är från 1500- och 1600-talet. Dess historia präglas av krig och politiska oroligheter, vilket ledde till att slottet övergavs och förföll. Den spännande ruinen är såklart också en populär inspelningsplats, där japp… GOT spelats in.
Vi hade ett rätt tajt schema och vädret var rätt kasst, så vi ville hinna så mycket som möjligt innan ovädret tog över. Så vi hängde på låset när Dunluc öppnade och tänkte att det skulle väl gå rätt snabbt att kolla in detta, men det var ju så himla intressant. Här kan man gå hur länge som helst med kameran, den ena vinkeln är intressantare än den andra. Alla bilder blir lixom bra. Men det var bara att inse att vi har helt enkelt inte tid och dra därifrån.
Jag har sett slottet förut, fast då från havet. När jag var här sist skulle vi ”fiska vår frukost”. Det gick sådär… vi fick knappt någon fisk, men frukost fick vi som tur var ändå. Just den turen utgick från Portrush, kom jag på när vi gick till bilen på morgonen. Helt plötsligt slog mitt bildminne till och jag kände igen mej lite smått. Konstigt det där att man glömmer och sen händer något som tar fram minnet igen.
Vi hade ungefär samma väder den här gången, grått och lite blåsigt. Sånt väder passar när man ska fota gamla ruiner, det ska lixom inte vara klarblå himmel. Men vi såg ju hur ovädret drog in och det började komma varningar…
Så när vårt program för fredagen ändrades helt blev vi inte förvånade. Men mer om det i ett senare inlägg.
Efter någon timma på vägen hade vi kommit in i körningen. GPS´en var inställd på Banbridge där vi skulle besöka den ganska nya utställningshallen om Game of Thrones. Vi trodde att vi kört fel, men kom till slut rätt. Avfarterna på Irländska motorvägar ser inte riktigt ut som de i Sverige.
Både Martin och jag gillar tv-serien The Game of Thrones och jag har redan varit på en resa på Irland med det temat. Men då var ju inte Martin med, så det var några saker jag ville visa honom. Det nya museet ”Game of Thrones Studio Tour” fanns dock inte när jag var här sist, däremot såg jag ”The Exhibition” som var helt otroligt. Detta borde ju kunna jämföras med det tänkte jag.
Egentligen ska man parkera vid köpcentret en bit innan museet och därifrån ta en gratisbuss resten av vägen. Vi hade dock fått tillåtelse att parkera direkt utanför, eftersom vi var ditskickade av Tourism Ireland och där på jobb. Så vi ställde bilen på plats och var otroligt nöjda över att första bilresan gått så bra. Vi hade fortfarande en liten stund på oss innan vi skulle gå rundturen, så vi passade på att äta en lättare lunch inne i deras café.
”Game of Thrones Studio Tour” är en utställning med allt från kostymer och dekor till virtuella upplevelser. Här har man byggt upp en del av kulisserna och placerat karaktärerna på plats i autentiska kostymer. Skyltar berättar om det som visas, vilken säsong och vilket avsnitt scenen utspelat sej i. Det är riktigt fint gjort och man skulle kunna gå runt hur länge som helst.
Montrarna som är uppbyggda från textilateljén och ritborden är extra intressanta, där finns även filmsnuttar som visar hur kostymerna skapats. Är ni det minsta intresserade av The Game of Thrones eller filmskapande, så måste ni åka hit!
Vi passade på att designa vår familjesköld när vi hade chansen. En kul grej. Den blev rosa såklart och med egenskaper som vi tycker är viktiga: Visdom, Försvara/Skydda, Målinriktad/Bestämd – typ…
Sist tog vi ett varv i souvenirbutiken där Martin köpte en tröja. Jag är ju inte så mycket för saker och är inte så ”shoppig” av mej. Så det blev inget för mej, mer än alla hundratals bilder 🙂
Vi hade en dryg timma på oss och försökte utnyttja tiden så mycket vi kunde. Men vi tittar ju inte bara för vår egen skull, utan ska förmedla det vi ser till de som läser våra texter och ser våra filmer. Vi ska alltså titta på allt med både våra och andras ögon, dessutom genom en kamera. Man blir lite splittrad, men jag tycker nog att vi har lärt oss hur man gör.
När vi gått igenom allt och gjort det vi kommit för, satte vi oss nöjda i bilen för att köra vidare. Detta var bara första punkten på ett tretton sidor långt program och vi hade redan tagit massor med bilder och filmklipp. Hur i hela friden skulle detta sluta?
Det kommer såklart filmer på Youtube – Jikitas på äventyr – vart efter vi hinner göra dem 🙂
November är här och här i Tumba har vi fortfarande hyfsat väder, jag är väldigt glad för det! Om man bortser från klimatförändringar och sånt så gillar jag varma och snöfria vintrar. Med tanke på elpriset så önskar jag såklart en mild vinter och håller tummar och tår för att det ska bli så 🙂
Vi kämpar på med våra promenader, målet är numera en om dagen. Det går nästan varje dag, iaf när båda jobbar hemma. Är jag ensam så tar jag en tur på löpbandet istället, men jag springer inte där utan går. Träningen sköter jag nästan perfekt, tre gånger i veckan. HÄR finns mitt enkla träningsprogram som jobbar igenom hela kroppen på bara 15 minuter. Nu har vi varit duktiga i flera månader och det känns bra i kroppen.
Maten har vi också hyfsad kontroll på, när vi är hemma – på resor blir det ju sådär… och sömnen kämpar vi på med såg gott vi kan… Överhuvudtaget gör vi så gott vi kan med det mesta.
Det mesta passar faktiskt i matlådan den här veckan och allt är väldigt gott. Återigen uppmanar jag er alltså att laga mer mat än ni behöver och lägga i frysen. Dela upp i lagom stora portioner och skriv på med innehåll och ev points. Det är så skönt att bara ta fram när fantasin eller tiden tryter.
För första gången på väldigt länge är vi helt ikapp med att skriva recept, vi har legat lite efter. Men nu är alla våra lagade rätter omskrivna och recepten är tidsinställda på Du i Fokus. Vi lagar om flera av våra gamla recept, ändrar dem lite och tar nya bilder. Så tycker ni att ni känner igen vissa rätter, så är det nog så 🙂
Ni som hänger med mej på instagram @marlenerinda ser när det kommer nya grejer ur vårt kök, det mesta är både lätt- och snabblagat och med ingredienser man nästan alltid har hemma.
Det är redan slutet av oktober. En tillbakablick på sommaren borde såklart ha gjorts för länge sen, men men… ibland tar saker lite längre tid än man tänkt. Här är den iaf, vår otroligt härliga sommar då vi faktiskt var ute med husbilen i nästan fem månader i sträck. Här kommer ett lååååångt inlägg med länkar till nästan varje plats om ni vill läsa ännu mer eller se film från tillfället 🙂
Sommaren är ju enligt kalendern juni, juli, augusti. Men jag tror att vår började redan i maj och slutade i september, för vi hade sommarväder nästan hela tiden mellan just maj och mitten av september. Det är fördelen med husbil, man åker dit solen skiner och det har vi gjort. Det är rätt svårt att kort sammanfatta en så lång tid. Men jag testar!
Sommarvärmen började 25 april i Karlsborg. Där stod vi med husbilen på båtklubben och jobbade. Martin inne i bilen, jag ute i solen. Efter några överraskande fina dagar, var jag såklart rätt rosa om kinderna. Men eftersom jag redan har en grundbränna, så blev jag snart brun – så det var ingen fara.
Husbilsträffen ägde rum i Hjo, över Valborg. Även där hade vi fint väder, fast det var ingen höga temperaturer. 150 bilar rullade in på vår träff och vi hade några fantastiska dagar tillsammans i den lilla trästaden.
27 maj åkte vi iväg på ”riktigt” för sommaren. Vi började med en spontantripp till Ullared, tillsammans med våra vänner Helene och Krister. Det blev en härlig helg där vi besökte olika platser vartefter de dök upp. Efter en rejäl shoppingtur åkte vi den korta biten till vännerna på Kattugglan för en natt, sedan blev det Bilkyrkogården i Ryd som kompisarna inte hade sett. Solen visade att vi skulle ta oss till östkusten, så det blev en natt i Oskarshamn innan vi avslutade i Blankaholm. Där stannade vi sedan för att stå och jobba lite. Medan kompisarna åkte hem till sitt.
I slutet av april fick vi veta att vår kollega på tidningen plötsligt hade slutat, så nu var vi ensamma om att skriva om campingar och ställplatser. Vi hade inte ens börjat skriva årets åtta beställda texter och hade plötsligen 16 texter att skriva. Det var bara att sätta igång och just det gjorde vi där i Blankaholm.
Det var dax för Nationaldag och vår resa mot Dalarna skulle börja. Vi var ett litet gäng som stämt träff i Västerås, så dit gick kosan. Vi blev 5-6 husbilar som hade himla kul där över helgen, men den här gången hade vi åkt åt fel håll. Vädret var inte alls med oss.
Efter några trevliga dagar började vår resa norrut. Målet var midsommar i Orsa, första stoppet blev i Västanfors vid den fina båtklubben. När vi åker så här blir det oftast 2-3 dagar på varje plats. På så sätt hinner vi uppleva platsen, testat den ordentligt, ta bilder och göra en film. Nu skulle vi dessutom planera nästa kokbok, så ett gäng recept skulle testas och en del gamla skulle göras om för nya bilder. Det jobbet började också på den ställplatsen.
Och vilken midsommar vi fick! Detta kan ni läsa om HÄR. Det är bland det häftigaste jag varit med om. Ska ni fira en riktig midsommar så är det på campingen i Orsa ni ska vara. Och ni ska vara där from onsdagen, så ni får vara med om alla delar i midsommarfirandet. Det var helt fantastiskt!
Sen var det dax för de sedvanliga teaterpremiärerna i Kalmar och Falkenberg. Vi hoppade över Helsingborg i år. Vi passerade hemmet i Tumba och var där i hela 26 timmar – mest för att, tvätta, röja trädgården och byta böcker. Efter en natt på Rosenseriens parkering och en fika med vännerna där, körde vi en snabb vända över bron för att äta kroppkakor på Arontorp – innan vi drog åt handbromsen på First Camp Stensö – Kalmar.
Vi brukar vara här 4-5 dygn, men nu blev det bara två nätter. Vi kom ena dagen, såg teatern dagen därpå och drog sedan vidare dagen efter det. Årets uppsättning på Krusenstiernska teatern i Kalmar var helt fantastiskt. Kanske det bästa som visats där.
Vi var tyvärr tvungna att lämna Östkusten och det fina vädret, vi hade ju ett jobb att göra på Västkusten. Så vi drog tvärs över landet, med sikte på Falkenbergs båtklubb. Där stod vi och jobbade i storm och regn, innan husbilsvännerna Lasse och Anki kom med bättre väder. Tillsammans gick vi på årets sommarpremiär på Vallarna. Den var däremot inte riktigt lika bra som förra året…
Nu var vi rätt slut, tempot hade varit högt. Så vi bestämde oss för att ta ett par nätter hos Gittan och Micke på Bananpannkakans ställplats i Höganäs. Nu hade vi fint väder igen och jag kunde sitta ute och sola. Jag passade på att göra en sk ”reel” på instagram från stället och skulle bara filma hönorna då en av dem smet ut ur hönsgården. Hon var snart infångad och ingen skada skedd – men det kändes ju lite sådär…
Sen var det dax för en av sommarens stora höjdpunkter. Martin skulle äntligen invigas i traditionen att ”tura”. Han skulle alltså få kryssa mellan Helsingborg och Helsingör, så många gånger han ville, med mej som sällskap såklart. Vi ställde oss på ställplatsen Oxhallen, det är nära terminalen och man står säkert. Vi kom på tisdagen och på onsdagen var det dax.
Vi klev på båten vid 16-tiden och stod ute i fören nästan hela första turen. Sen gick vi ner i restaurangen för att testa buffén. Mätta och belåtna skulle vi bara handla och sedan gå av, men när vi stod i taxfreen gick båten sönder. Snopet. Men vi var ju inte klara. Så vi fick gå bakvägen till nästa båt, vänta in den, handla och sedan snällt sitta och vänta tills vi återigen var i Helsingborg och kunde gå av. Vi heter ju ändå Jikitas på äventyr och måste ju leva upp till namnet 🙂
Nu hade vi någon vecka att köra runt lite som vi ville och siktade på Österlen. Första stoppet blev i Lundåkrahamnen, då vi skulle hälsa på författarna Caroline och Leffe Grimwalker som bor i närheten. Det blev en riktigt rolig dag med en massa snack, god mat och skratt. Det var där vår idé om en egen pizza föddes. Deras pizzabagare var den första som bakade Jikitas Pizza. Han hade inte riktigt alla ingredienser hemma, så även om den blev ok, så var det inte 100 % vi.
Nu var det nära till våra allra första husbilskompisar Annelie och Ludde. Av en händelse lyckades vi för andra året i rad komma dit på exakt samma datum. Ett glatt återseende, vi se alldeles för sällan. Här blev det god mat och dryck, en massa skratt och prat. Och vi fick äntligen tvätta igen. Efter ungefär 2 veckor på rull, är oftast nästan alla rena kläder slut. Då behöver vi tvätta och är så tacksamma för alla som låter oss låna deras maskiner.
Eftersom vår huvudsyssla på sommarhalvåret är att testa campingar och ställplatser, så blir det ju rätt många nya platser som vi besöker. Just Österlen har vi bara utforskat en gång och det var som sprillans nya husbilsåkare. Vi har rätt många ställen att testa där.
Vi började med Solans Mack utanför Löderup. Strategisk eftersom det är nära till Eklaholm där vi var inbjudna till middag. Solan ligger med promenadavstånd från den långa fina stranden, som vi såklart var tvungna att se. Här blev det jobb några dagar, innan vi åkte den korta biten till Karl-Fredrik och Petter. Vi stod och jobbade på deras parkering, innan det var dax att svida om för middag.
Vilken härlig kväll det blev! Vi fick en god välkomstdrink, eller en… det blev nog fler än så… och ännu fler medan vi alla umgicks i köket medan Karl-Fredrik lagade middagen åt oss. Det drog ut lite på tiden, så vi satte oss inte till bords förrän vid 22 och hade nog inte ätit klart förrän strax innan midnatt. Stämningen var god, vi åt, drack, skålade och skrattade.
Morgonen efter var vi inte jättepigga, men nyktra. Nu var det dax att ta sej in i Småland igen och förbereda nästa premiär. Sommarens sista. Vi tog sikte på Kosta där vi installerade oss på den bekväma ställplatsen. Här finns verkligen allt för oss husbilsåkare.
Vi kom på onsdagen och på torsdagen packade vi matsäcken full och gick den korta biten till Kostas festplats. Där var det dax för årets Diggiloo. Vädret var perfekt och showen den bästa av alla Diggiloo vi hittills sett. Det blev en riktigt härlig kväll och det var skönt att ha nära hem till husbilen, när recensionen skulle skrivas.
Det blir lite kors och tvärs i landet, beroende på var jobben bokas. Borås Camping hörde av sej, så vi åkte dit för att kolla in dem. Vi erbjuder en tjänst som innebär att vi kommer till en camping, testar den och sedan ger vår muntliga och/eller skriftliga utvärdering. Vi tittar på läget, skyltningen, området som helhet, campingtomterna, städning och en massa annat. Vi förskönar ingenting, utan är brutalt ärliga. Detta gjorde vi alltså i Borås som verkligen kämpar för att få till en riktigt fin campingupplevelse för sina gäster. De har kommit långt och har många spännande planer, vi hade inte jättemycket att tillföra – men några detaljer hade de inte tänkt på.
Efter några dagar i Borås styrde vi kosan mot Tylösand. Här skulle vi också testa campingen, men för att skriva om den. Här stannade vi fyra nätter, för att även hinna se en del av omgivningarna. Så förutom att samla material om campingen cyklade vi en 18 km långa Prins Bertils stig. Så himla fint och blev en rejäl utflykt.
Nu tornade ett oväder upp sej, så vi ställde oss tryggt hos kompisar strax utanför Halmstad under några dagar. Återigen lånade vi tvättmaskin och passade på att bädda rent i husbilen. Så himla skönt. När ovädret passerat tackade vi för god mat och hundmys och körde vidare.
Det var dax att kolla in platsen för nästa års husbilsträff och firandet av bröllopsdag. Detta skulle göras på Unda Camping i Uddevalla, här skulle vi också stanna fyra nätter. Men det berodde på att vädret var ostadigt, så det blev en extra dag för att få fina bilder till tidningen. Som vi trivdes här! Det är inte ofta vi känner motstånd att lämna en plats, men det gjorde vi här. Här fick vi dessutom vår pizza bakad igen och då med nästan alla rätt. Den blev såååå god!
Vi trivdes så pass bra och gillade campingchefen så pass mycket att vi faktiskt funderar på om detta kanske ska bli vår bas när vi säljer huset. Vi kanske blir bohuslänningar i framtiden 😛
Sommaren var långt ifrån slut än, det var bara slutet av juli. Ändå hade vi hunnit med att samla material från ett 30-tal olika campingar och ställplatser. På tre månader alltså. Det är så våra sommarhalvår ser ut. Och än var vi inte klara.
Vi brukar fokusera på ett landskap per sommar, i år föll valet på Dalsland. Nu var det dax att ta oss till Håverud och äntligen se slussningen i den berömda viadukten. Där finns en camping precis vid den nedersta slussen, så där ställde vi oss ett par dagar.
Jag vet inte hur många slussningar vi såg, det blir lixom aldrig för mycket. Vi kommer gärna tillbaka för fler. Det är rätt mäktigt det där byggnadsverket. Bara några kilometer bort ligger Upperud, där det finns en väldigt fin ställplats. Här ställdes vi oss också några dagar och såg ännu fler slussningar.
Men nu skulle det bli en rejäl storm, så vi tog återigen skydd hos kompisar. Nu blev det hos Micke och Patric i Värmland som har den största husbilen av våra husbilskompisar. De kör omkring i en stor Morelo, men det är klart… de har ju hela tre hundar som ska med. Att det är små pälsbollar har väl ingen som helst betydelse 😛
Här blev vi bjudna på god mat, härliga promenader och såklart hundmys. Vi hade inte jättemycket smutstvätt, men nog sjutton tvättade vi här också. Det är bäst att passa på när man kan!
”Gubbarna” tipsade oss om några spännande ställen som vi borde kolla in. Så när stormen var över körde vi till Borgvik. Ett fint gammalt brukssamhälle med båthamn och en liten ställplats. Här fick vi några riktigt härliga promenader bland de gamla ruiner. Och en galen solnedgång följt av ett otroligt månsken.
När folk fick veta att vi var i Borgvik tipsade många om att vi bara måste testa räkmackorna i Värmskog. När typ den 50:e kommentaren kom om detta insåg vi att vi nog måste se vad alla pratar om. Så vi åkte dit. Och jo, den räkmackan var värd en omväg…
Ett annat ställe vi blev tipsade om var campingen i Åråshult. En väldigt charmig plats, men jag kommer inte ihåg så mycket. För jag blev sjuk. Rejält dessutom. Vi samlade material, tog bilder och gjorde en film. Men i övrigt sov jag mest. Filmen är inte publicerad än, men det kommer att synas att jag inte alls mår bra. Det var hur som helst ett himla kul ställe, så vi kommer tillbaka.
Nu var vi på väg hemåt för några dagar hemma, men än hade vi några dagar kvar. Nästa stopp blev i lilla Nora. Jag var fortfarande dålig, men hade piggnat till så pass att jag orkade sitta ute och läsa. På tredje dagen uppstånden brukar det heta och det gällde även för mej. Tredje dagen i Nora orkade jag äntligen ut på promenad igen. Vilken fin stad! hit kommer vi definitivt tillbaka!
Sista natten på rull hade vi stämt träff med kompisar i Hjälmare Docka. De har byggt om sedan vi var där sist, så det ville vi se såklart. Men de hade inte bara byggt om, utan även dubblat priset. Så det blev bara en natt där innan vi körde sista biten hem.
Vi kom hem enbart för att Martin var tvungen att åka till kontoret i stan några dagar. Då passade jag på att gå på några event när vi ändå var hemma. Men så fort vi kunde drog vi iväg igen. Nu var det Husbils-Annikas träff i Skara som stod på agendan, ett himla bra sätt att avsluta sommaren. 110 husbilar, många som vi aldrig träffat förr. Det var så himla roligt!
Nu var sommaren alltså slut, men vi har svårt att acceptera det när solen fortfarande skiner och det är varmt. Så vi tog en tur till Öland och fick några riktigt härliga sensommardagar på vår favoritö. Vi testade en ny (för oss) camping på mellersta Öland och sen blev det ett par dagar i Byxelkrok på vår favoritställplats. Innan vi lämnade ön, blev det såklart en natt på Arontorp igen så vi fick lite kroppkakor i magen.
Sista stora målet för sommaren 2025 var den stora mässan i Jönköping; Elmia Husvagn och Husbil. Vi körde halvvägs och stannade återigen i Kosta. För att jobba och tvätta såklart, fem dagar på en mässa kräver rena kläder. Nu kändes det att dagarna blev kortare och nätterna svalare, sommaren var slut.
Efter Elmia åkte vi hem, för att vara hemma lite längre igen. Det är mycket som måste fixas när man varit borta så länge som vi har varit. Jag tror att vi räknade fram att vi på den här fem månaderna kört runt 600 mil och besökt ett 50-tal campingar och ställplatser. Helt galet. Men det är ju ett jobb som kräver att vi åker runt rätt mycket. Nu är det bara att sätta sej och skriva.
De där 16 texterna då? Jorå, den sista skickade vi i mitten av augusti. Så på nästan precis tre månader hade vi skrivit allihop. Stor klapp på axeln på oss. Nu har vi bestämt med redaktören att vi inte har någon deadline, utan bara fortsätter att skicka in vart efter texterna blir klara. Så skönt. Jag avskyr deadlines och blir så stressad av dem.
Vad är då sammanfattningen av sommaren 2025? Att vi hade tur med vädret nästan hela sommaren, men det var ju mest för att vi följde solen och sedan tog skydd vid oväder och därför inte märkte mycket av det. Vi kan också konstatera att det inte är några problem att bo i husbilen helt och hållet. Klarar vi fem månader, så klarar vi året om.
Sommarens bästa var utan tvekan midsommarveckan med Anne och Stefan. Att förverkliga någons dröm är så häftigt. Vi hade minst lika roligt som Stefan. Och vi fick hjälp av så många fantastiska personer som vi hoppas få träffa igen. Och det är just alla möten som är det vi minns mest. Alla som kommer fram och hälsar och som vill mötas upp längs vägen. Det är helt fantastiskt vad sociala medier kan hjälpa till med.
Vi är så otroligt lyckligt lottade som har jobb som vi kan göra var som helst. Att ha som uppdrag att åka runt med husbilen och testa campingar. Hur lyxigt! Vi kan verkligen säga att vi har världens bästa jobb 🙂
Det var sommaren 2025 det. Sommaren är över, men vi slutar inte åka husbil för det. Nu är han fixad för vintern, så det är bara att fortsätta.
Just nu plöjer jag bokstavligen böcker och läser så fort och mycket jag någonsin kan. Jag vill nämligen komma igenom några av pärlorna som legat länge och väntat, samtidigt som jag såklart vill läsa allt nytt som kommer. Så 2-3 böcker i veckan blir det ungefär, gammalt och nytt, om vartannat.
I den här högen har jag två rykande färska böcker samt två som legat ett tag. Inte jättelänge, men länge för att vara mej. Jag försöker att läsa allt så fort jag kan, helst inom en månad från bokrelease. Oftast går det, men inte när vi varit ute mycket med husbilen. Då ligger bokpaketen hemma och väntar på mej, så hämtar jag när jag kan. I somras blev det glest mellan påfyllningarna, då blev det långa bokserier istället. Sarenbrant och Rudbergs låååånga serier plöjdes istället, 12 böcker i varje…
Men det var då det, nu är nu. I den här högen finns några riktiga favoriter 🙂
”Månsken och mozzarella” är den fristående uppföljaren till ”Solsken och parmesan”. Å de här kan man faktiskt läsa oberoende av varandra, även om det hänvisas en del till personerna i den första boken.
Det handlar om Sussie Sand som var en stor popstjärna i slutet av 80-talet. Drygt trettio år senare har hon dragit sig tillbaka i den stora villan i Hälsingland med hund och öppna landskap. När hon bryter armen och årets julkonsert ställs in blir ekonomin lite ansträngd, så hon tackar till slut ja till att ge ut sina memoarer.
Som spökskrivare anlitas Mattias, som även han har framgången bakom sej. Medan de gräver i Sussies förflutna kommer saker, händelser och personer upp till ytan. Av en tillfällighet hamnar de på en matlagningsresa i Piemonte i norra Italien. I den vackra miljön och med den goda maten och drycken tar de tag i de riktigt svåra minnena och finner en vänskap i varandra.
Jag tycker så mycket om Christoffers sätt att skriva. Den här gången har han tonat ner maten en del, men fortfarande lyser hans intresse för mat och dryck igenom. Många verkar tvinga in matlagning i sina texter, medan det hos Christoffer kommer helt naturligt. Jag gillar det. Faktum är att jag tycker mer om den här boken än den förra. Jag fastnar mer för de här personerna och tycker om deras livshistorier. Här finns lixom allt!
Har ni inte läst Christoffer Holst böcker så har ni verkligen missat något.
Den här boken har legat och tittat på mej, både hemma och i husbilen. Nu tog jag äntligen tag i den. Jag vet ju att Mattias Edvardsson är en helt suverän författare, så jag har längtat efter att få läsa den här boken. Detta är första delen i en helt ny serie dessutom.
Boken börjar 1989, då åttaåriga Robin försvinner spårlöst när han leker kurragömma i skogen. Hans lekkamrater pekar snabbt ut en förövare och polisen gör en väldigt tafflig utredning. Den unga polisassistenten Gunni kastats in i utredningen av en tillfällighet och känner att de är på fel spår men får inget gehör för detta.
Fem år senare försvinner en turistande pojke från campingen i det idylliska Beddingestrand. Gunni ser genast likheter med Robinfallet och hoppas att äntligen kunna avslöja sanningen. Inte heller den här gången lyssnar man på henne, så hon får sköta utredningen i hemlighet.
”Gravglänta” är alltså den första delen i serien ”Brottsplats Söderslätt”, som handlar om polisassistent Gunni Hilding och hennes kollegor i Trelleborgs polisdistrikt. Jag sträckläste den här, så jag ser verkligen fram emot nästa del. Och den kommer alldeles snart tror jag att jag har sett.
De flesta känner nog till Simona Ahrnstedt och har kanske läst hennes romance-böcker. Jag läste en av dem på förra semestern, som jag hittade i en bokhylla på hotellet. Den här är mer spänning än romance, men det handlar inte om mord eller nåt sånt. Mer om kvinnlig list 🙂
Charlie har sitt drömjobb, en fin lägenhet och en pojkvän som hon älskar. När han friar är livet på topp och hon kan inte bli lyckligare. När hon fyller år fixar han en lyxig födelsedagsfest, då dyker polisen upp och hon grips. Charlie anklagas för allvarliga brott och döms dessutom till flera år i fängelse. Hon förstår ingenting.
När hon äntligen släpps är hela livet i spillror. Hon har inget jobb, hennes lägenhet är såld, alla hennes saker är borta och den där pojkvännen lyser såklart med sin frånvaro. Långsamt försöker hon pussla ihop ledtrådarna. Charlie börjar planera för en hämnd på den eller de som krossade hennes tillvaro och hon är beredd att göra nästan vad som helst.
Det är en berättelse om stor kärlek och ännu större svek. Men där finns också vänskap. Charlie kommer nära sina medsystrar i fängelset och de stöttar varandra för att stå ut med sin vardag som inlåsta. Det är välskrivet och verklighetstroget. Detta skulle faktiskt kunna hända och det skrämmer mej lite.
”Charlies hämnd” är första delen i serien om Charlie, den andra kommer redan om några dagar. Den kommer jag att kasta mej över, inte låta vänta som jag gjorde med den här.
Detta är sjätte delen i serien om Åremorden där Hanna och hennes kollegor försöker hålla buset borta från byn.
Hanna är jättegravid, stor och tung. Inte särskilt upplagd för en mordutredning, men det är såklart precis det som händer.
Två män hittas djupfrysta i en bil nära norska gränsen. Man vet inte vilka de är eller vad de gör där, men detta klarnar snart. Det visar sej att det är knarksmugglare. Snart börjar livsfarligt kokain att säljas och flera personer hamnar på sjukhus.
Samtidigt får Luca, en ung desperat kille, kontakt med en äldre man på nätet, som säger att han mot några små tjänster kan tjäna lite extra pengar. Familjen är i stort behov av pengar och Luca utför sitt första uppdrag som är löjligt enkelt. Nästa jobb är betydligt svårare och han inser för sent att han är fast i klorna på en riktig gangster.
Nu är det upp till Hanna och kollegan Daniel att stoppa spridningen av narkotikan, samtidigt som Hannas vikarie ska installeras. Hanna vägrar att lyssna när alla runt henne säger att hon pressar sej för hårt…
Här finns spänning, aktuella frågor, vänskap och drama. Jag gillar verkligen böckerna om Hanna och polisen i Åre, men känner att den gärna får knytas ihop snart, så det inte blir ytterligare en serie som aldrig tar slut.
En härlig bokhög! Här finns både mys, spänning, drama och kärlek av fyra riktigt bra författare. Man vet lixom redan när man ser boken att det blir några timmars härlig underhållning. Två av dem kommer bara inom någon vecka med sina förutsättningar, Sten kommer förmodligen med sin nästa höst om allt är som vanligt. Holst kommer också med nytt snart, men ingen fortsättning på denna, utan något helt annat.
Just nu packar och förbereder vi för nästa äventyr, det kommer att bli episkt! Om några dagar landar vi i Dublin, för att sedan köra till Derry högst upp på Nordirland. Där ska vi få vara med om världens största halloweenfirande!
Jag och halloween är ingen jättebra kombo, jag tycker att nästan allt är läskigt. Men firande i Derry har jag hört talas om och vill för allt i världen inte missa pga att jag är lite harig. Självklart vill jag uppleva det och kommer att gå in med hull och hår i upplevelsen. Så pass att vi till och med kommer att vara utklädda 🙂
Det är turistrådet, Tourism Ireland, som bjudit in oss för att som journalister bevaka det stora halloweenfirandet. Det var nämligen här allt startade. Här kombineras urgamla keltiska traditioner med en storslagen stadsfestival, som skiljer sig markant från vanliga bus-eller-godis-traditioner. Mer än 120 000 besökare, förutom lokalbefolkningen alltså, kommer till Derry för att vara med och fira.
Rötterna går långt tillbaka till det fornnordiska/keltiska skördefirandet Samhain, då man trodde att gränsen mellan de levande och de döda var väldigt tunn. Festivalens i Derry började i mitten av 1980-talet. Enligt berättelser organiserades en maskeradfest i en lokal pub 1985 där ett bombhot tvingade ut folk på gatan, detta blev startskottet för vad som idag har växt till ett officiellt firande som pågår i hela fyra dagar och alltså blivit världens största halloweenfirande.
Festen börjar med Awakening the Walled City Trail – en interaktiv kvällspromenad där stadsmuren och kringliggande gator förvandlas till en scen med olika föreställningar. Karneval & parad – en storslagen parad som går genom stadens gator, där alla får gå med men även åskådarna är ofta utklädda. Som avslutning på alltsammans är det en Grande finale med fyrverkerier över floden Foyle. Ni fattar va? Det kommer att bli galet!
Turistrådet erbjöd oss olika kostymer att välja på, men eftersom Martin är väldigt lång och jag väldigt kort så bestämde vi oss för att skaffa kläder själva. Han beställde en kirurgklädsel med en massa blod, överrock, en kniv och stetoskop. Lite för korta men men… Jag måste få plats med flera lager underställ och kände mej väldigt smart när jag beställde en lång klänning i två storlekar större än jag behöver. Lägga upp den måste jag ju ändå. Till den blev det även en lång cape, eftersom vi inte kommer att kunna ha ytterkläder. Så jag tror att jag ska klara mej nu.
Vi åker till Arlanda på måndageftermiddag och bor på Clarion Hotell (tror jag) över natten. På tisdag går flyget till Dublin, vi landar nånstans innan lunch. Då kommer första utmaningen; Vi ska hämta ut en hyrbil och sedan köra VÄNSTERTRAFIK. Det blir spännande… allt kommer såklart att filmas, så häng med på instagram @marlenerinda och @jikitaspåäventyr – samt vår youtube-kanal Jikitas på äventyr. Vi kommer att lägga upp bilder och filmer så fort och mycket vi hinner. När vi kommer hem har vi mängder med material, som sedan kommer vart efter.
Som sagt: detta blir en väldigt speciell resa. Jag har varit på Nordirland och älskar det. Det finns så otroligt mycket att se och gör där. Men det är kallt, blåsigt och regnigt. Så att packa är en utmaning.
Förra gången frös jag konstant i en vecka, trots att det var i juli – det tänker jag inte göra den här gången. Så nu är frågan: Vinterjacka eller fodrar regnjacka? Vinterkängor eller tjocka hikingskor? Det är knepigt. Å det kommer nog att bli en och annan Irish Coffe för att hålla värmen under resan 😛
Vårt program är 13 sidor långt. På 6 dagar ska vi hinna hur mycket som helst. Kul såklart, men svettigt. Ni hänger väl med?
Nu är ni många som letar resor inför vintern. Ett prisvärt alternativ är Egypten, som dessutom är solsäkert och hyfsat kort flygtid. Vi kommer att åka till Hurghada för tredje året i rad, just för att få en prisvärd solresa. Förra året var vi på Makadi Spa, ett palats bara för vuxna gäster.
Makadi Spa är ett sk vuxenhotell, byggt som ett palats med flera hotell runt omkring. Det ligger ca 30 minuter från Hurghadas flygplats. Enklast är såklart att ta transfer med det bolag man åker med, eller boka med vår vän Amir som driver Konungarnas Dalresor. Han pratar svenska och finns på whatsap.
Makadi Bay är en semesterort längs Röda havets sk riviera med mängder av spa och hotell. Här finns långa sandstränder med långa bryggor som man kan snorkla direkt från och se korallrev med fina fiskar. Just Makadi Spa ligger i ett hotellområde med fyra hotell och ett litet centrum med restauranger, gym och apotek mm.
Från huvudvägen går en nästan spikrak väg ner till vattnet. Först kommer man till Makadi Waterworld som är poppis bland barnfamiljer. Strax nedanför är infarten till de andra tre hotellen, där just Makadi Spa´s infart är genom en lång tunnel. Makadi Palace och Grand Makadi ligger strax brevid, närmare det lilla centrumet och den långa bryggan. Men nu fokuserar vi på Makadi Spa i resten av texten.
När man kört igenom tunneln öppnas en stor öppen plan i marmor, framför ett palats som går som i en båge. Det är ett stort hotell med nästan 300 rum för delat över 5 våningar. Här finns dessutom ett jättestort spa, tre pooler, 12 restauranger och flera barer. Samt en låååång strand, som även går förbi de andra hotellen vars faciliteter man också får utnyttja. Ganska mycket att välja på alltså. På våra två veckor hann vi inte gå igenom ens hälften.
Det finns flera olika rumstyper, men alla är sviter av något slag – för två personer. I vår film längre ner kan ni se de större sviterna, som vi fick se när hotellchefen visade oss runt. Vi bodde först i ett rum med balkong in mot området, men fick tidigt skugga på balkongen som vi utnyttjar väldigt mycket. Så vi bad om att få byta rum till en med utsikt mot Waterworld istället och hade på så sätt sol långt in på kvällen.
Dagarna tillbringades mest på stranden. Det finns två ställen att gå ut, en trapp från den högra flygeln (där vi bodde) och en till vänster om infintiypoolen. Stranden går längs med hela området, typ 3 kilometer strand, tror jag att jag läste någonstans. Här finns olika varianter på solsängar och strandpojkar finns hela tiden behjälpliga till allt från madrasser till dricka.
På stranden går personal runt från spat, som försöker få en att köpa behandlingar. Det går att pruta hårt. Vi hörde att massagen var väldigt bra, men testade den inte själv. Vi blev dock visade runt inne i spat, som var otroligt fint. Det största vi varit på, det var gigantiskt. Vi visar en del från det i filmen.
Man kan betala för en heldag på spats område, men utan behandlingar. Då får man tillgång till alla duschar och pooler under tak och även den privata poolen utanför. Så himla fint och kändes väldigt lyxigt.
Stranden ja. Precis utanför hotellet är det barnfritt, men det får såklart passera barn förbi området. Går man åt vänster kommer man till den långa piren som man kan snorkla ifrån, men man ser faktiskt fiskar även direkt från piren. Vi såg bla drakfiskar, bläckfiskar, små nemosar och en massa annat.
Maten då? Som sagt; 12 restauranger, vi hann med kanske hälften av dem. En var dessutom stängd pga ombyggnation. Den spanska var värdelös, fiskrestaurangen och den asiatiska var sådär, buffén däremot var riktigt bra, så även steakhouse och poolbaren. Frukost åts i buffén, lunchen åt vi uppe ovanför infinitypoolen eller i den mindre bufférestaurangen på sidan av hotellet (men där blev fullt snabbt, så man fick vara tidig). Och middagen intogs i den stora buffén eller på någon av ala carte-ställena, men oftast var buffén bäst.
Utanför hotellet, strax till vänster på framsidan (om man står med ryggen mot hotellet), finns en glassbar, ett litet café, ett apotek och en turistbutik med badkläder och krimskrams. Mitt emot hotellentrén finns en liten park som lyses upp fint på kvällarna, där det är olika mindre uppträdanden och en bar. Jättemysigt att bara gå runt där. Går man åt höger ser man nästa hotell, men jag tror inte att man kan komma in där den vägen.
Går man igenom tunneln ut från själva Makadi Spa, kommer man till ett litet centrum med flera caféer, sportbarer, små butiker och gymmet. Här är även entrén till de andra hotellen och typ taxistolpe.
Vi trivdes bra på Makadi Spa, det är stort, fint och välskött. Personalen är trevlig och gör allt för att gästerna ska trivas. Men det är lite meckigt med vissa saker… att beställa en egen transport är inte populärt, det är svårt att få ok på upphämtning precis utanför hotellet. Man måste isf ange bilens registreringsnummer och få godkänt av vakterna. Inte ens med ett ok släpps de alltid in genom tunneln.
Att ta sej till Hurghada på egen hand är alltså lite omständligt, då man antingen ska boka taxi (och alltså trassla med tillstånd eller möta upp utanför) eller gå ut till torget och hoppas att det finns en bil där. Uber funkar sådär, då ska man se till att ha appen inställd på kontant betalning, ha jämna pengar och sedan inte gå med på att förhandla pris när föraren väl dyker upp. Priset appen angivit, ska gälla.
Apropå pengar, så finns det en uttagningsautomat mitt emot receptionen.
Här nedan kan ni se en film från hotellet, där vi visar olika rumstyper, spa, stranden, några av restaurangerna och lite annat smått och gott. Så kan ni själva bilda er en uppfattning om det är något för er.
Makadi Bay är fint och enkelt om man tycker om att snorkla. Det behövs inge särskild båtresa för att se vackra fiskar, bara att hoppa i. Strandpromenaden är bra för dagens motion, jämn och fin och funkar även för den som har svårt att gå eller sitter i rullstol. Stranden är lång och ingen trängsel alls, det finns alltid plats nånstans.
För den som vill se soluppgången är den rätt över vattnet. Solen går ner över öknen på andra sidan.
Vi är snart i slutet av oktober och kylan har kommit. Nu ställer många in sina husbilar för året, inte vi. Vi är några galningar som åker husbil året runt och ett gäng av oss träffades nu i helgen. Årets (kanske) sista husbilsträff, då vi även fick uppleva ett fantastiskt norrsken.
Förra veckan packade vi i ihop oss och körde till Stegeborg. Där stod vi och jobbade ett par dagar innan vi packade ihop oss igen och körde den korta biten till Örnvikens Camping utanför Söderköping. När vi kom på torsdagen var här redan 5 bilar. På fredagen rullade det in ett 20-tal till. Totalt blev vi 27 husbilar, runt 50 personer och sisådär 15 hundar och några katter.
Vad gör man på en husbilsträff? Vad är grejen? Jo, man umgås. Skrattar. Pratar. Och eldar. Många eldar blire… särskilt på hösten och vintern. Tror jag räknade till 11 sk solostoves, en metalcylinder som är gjord för att elda i. Plus några små, som kan ställas på ett bord. Redan på fredageftermiddagen tändes eldarna. Några passade på att grilla korv till middag. Vi åt inne i bilen och gick ut efteråt. Trots att jag satt hyfsat nära en av eldarna och hade flera lager med kläder, så frös jag rejält vid 20.30. Då gick vi in och tittade på tv, men några satt faktiskt kvar, trots minusgrader, ända till 3 på natten.
På lördagen vaknade vi till klarblå himmel och sol. Satte man sej i lä så var det så pass varmt att man kunde sitta i bara t-shirt och njuta. Så det gjorde vi såklart och vi fick sällskap av både hundar och deras tvåbeningar. Det var så pass varmt att vi passade på att äta lunchen ute, kanske årets sista. Några passade på att både basta och bada, jag är ingen större fan av vare sej bastu eller bad – så vi satt kvar i solen istället.
På eftermiddagen satte sej folk på plats igen och eldarna tändes. Vi åt middag inne först och sen gick vi ner. Den här gången placerade vi oss så vi hade eldar både framför och bakom oss. Med fyra lager kläder, värmedyna under rumpan och filt över benen kunde vi sedan sitta ute tills vi blev trötta. Vi gick alltså inte in för att vi frös. Plötsligt flög folk upp och när vi följde deras blickar såg vi det: Norrskenet. Hela himlen blev knallgrön, så häftigt. Vilket avslut på en fantastiskt kväll, träff och husbilssäsong!
På söndagen var det gråtrist igen och folk började göra sej färdiga för avfärd. Vi hade ingen brådska, utan satt länge och åt frukost, pratade med folk, sa hejdå, duschade och åt lunch – innan vi också packade ihop oss och drog iväg. Vi var sist iväg och lämnade en öde camping, som bara några timmar tidigare varit full med liv och rörelse. Kändes faktiskt lite vemodigt. Kanske årets sista husbilsträff. Nu dröjer det länge innan vi ser många av våra husbilskompisar igen. Vi bor ju så utspritt i landet.
Planen var att göra ett jobb på campingen och såklart även en film, som vi brukar göra. Men min fot (lilltån) gjorde fortfarande lite för ont för att trivas i en sko, så det var svårt att gå runt och ta bilder och filma. Så det blev inget av det. Vi måste därför komma tillbaka till Örnviken och det har vi inget emot alls.
Vi tog oss bara någon timma bort och drog åt handbromsen i Nyköpings hamn. En plats vi ofta återkommer till, både för att man står bra där och det är billigt. Vi fick ingen vidare solnedgång, men soluppgången var fin – även om den var himla kall och krispig.
Även om det förmodligen var året sista husbilsträff, så var det inte årets sista husbilstur. Nu kommer det dock att dröja ett tag innan vi drar iväg, det är lite andra resor och jobb som ska göras först. Men så fort vi kan åker vi igen. Husbilen är ju faktiskt en bil som funkar även på vintern och det är ett sätt för oss att överleva en avskyvärd årstid. Vintern blir faktiskt lite mysig och uthärdlig när man får åka ut med husbilen en sväng 🙂
Just det! Många av er har en del frågor om husbilslivet. Skriv din fråga i en kommentar här nedan, så ska jag samla ihop och svara på dem så gott jag kan i ett nytt inlägg. Ingen fråga är dum, så fråga på bara!
Vi har passerat mitten av oktober och nu har det blivit frost och kallt. Det är nu som promenaderna ute brukar gå snabbare, det är kallt och blir mörkt tidigare. Just nu sitter jag helst inne och kurar med tända ljus och en bok. Blir inte så många steg av det…
Som tur är, så är jag lyckliga ägare av ett löpband – där blir promenaderna desto fler under den märka och kalla perioden. Stegen kanske inte blir riktigt lika många, men det blir iaf lite fler än om jag inte haft bandet. En bra lösning för mej!
Å det är ju det som är grejen med det mesta; att se lösningar istället för hinder. Det mesta går ju faktiskt att hitta en lösning på om man bara lyfter blicken lite och även är villig att röra sej på lite okänd mark. Att bara säga ”nej, det går inte” är inte min grej!
Just det! Ett tips om ni också funderar på att köpa ett löpband. Se till att ytan där ni sätter fötterna är så pass bred att ni slipper titta var ni sätter fötterna. Ni ska alltså ha ett löpband, inte ett gåband. På så sätt kan ni koncentrera er på att få upp farten utan att oroa er för att trampa utanför eller snubbla. Då blir det roligare och mer använt.
Lax- och spenatsåsen, kasslersåsen och lövbiffsgrytan är bra till matlådan, så gör lite extra. Tacogratängen är superenkel och snuskigt god! Äppelkakan måste ni bara testa! Gillar ni att baka? HÄR finns massor med förslag till ”lättare” bak 🙂
Nu är det bara en dryg vecka kvar av oktober och två månader kvar av året. Inte min favorittid direkt, men men… bara att kämpa på. Gör en riktigt bra vecka, det ska jag försöka göra!
Med husbilen vinterfixad och alla ”måsten” gjorda hemma, kunde vi äntligen dra iväg igen. Husbilsträff väntade i Söderköping – vi tog god tid på oss dit och stannade i Stegeborg ett par dagar.
Att packa in det sista i bilen, låsa och larma och sedan köra iväg är en så jäkla skön känsla. Husbilslivet är en känsla av frihet, att åka dit man vill när man vill. Iaf nästan. Vi tittar oftast på vädret och ser var solen skiner, så åker vi dit. Just den här gången var målet Örnvikens Camping i Söderköping där en liten husbilsträff väntade.
Men den var inte förrän till helgen, så vi passade på att ta ett par dagar i Stegeborg på vägen. Vid ruinen finns en ställplats som är i två delar, en vid båtklubben med många platser och en nedanför ruinen med ett tiotal platser. Vi valde den lilla där vi ställde oss fint med vattnet precis framför nosen och ruinen bakom ryggen. Ett fint kontor för ett par dagars jobb.
Vi kom på tisdageftermiddagen strax innan solen gick ner. Vi installerade oss och satte oss sedan och bara myste. Äntligen ute på rull igen. Då kan vädret vara vilket som helst utanför, vi har det bra inne oavsett. Nu i höstmörkret har vi en massa mysbelysning och det är mycket mysigare än hemma i huset. Vi lyssnar på ljudböcker, tittar på tv, redigerar film och planerar kommande resor och jobb.
När vi vaknade på onsdagen var det lite mulet, men strax innan lunch sken solen upp och vi fick en väldigt fin dag. Martin jobbade fram i bilen och jag från sängen. Just nu plöjer jag böcker och ska inom kort börja med julböckerna för att så småningom skriva en samlad text med julens boktips. Men innan dess har jag ett par andra böcker att läsa och recensioner att skriva. Men det går alltså en hel del tid till läsning just nu.
Jag har fortfarande ont i foten, även om lilltån numera har rätt färg igen. Men jag linkade ut och tog lite bilder och innan solen gick ner tog vi en kort promenad runt hamnen. Det är så fint runt Stegeborg med ruinen, hamnen och naturen. Att gå runt ruinen och fota är himla roligt, men den här gången nöjde vi oss med omgivningarna. Vädret var fint och vi fick riktigt fina bilder.
På torsdagen var det halv storm när vi vaknade och mulet. Men efter lunch orkade solen fram, även om det var lite kallt. Martin jobbade klart och när han packat undan jobbgrejerna, drog vi iväg till Örnviken nån halvtimma bort. Husbilsträffen var ju fredag-söndag, så vi trodde att vi skulle vara ensamma på plats. Men där var redan fem bilar och kom ännu en efter oss.
Vi är ju några stycken som kan jobba från bilen, så idag (fredag) har flera av oss gjorde just det. Vi har kört halvdag, så nu börjar vår helg. Det blir en kul en. 26 husbilar med både tvåbeningar och fyrbeningar ska träffas och ha skoj. Någon räknade ut att jag kommer att ha 15 hundar att kela med. Me like!!!
Vi får bo i husbilen i nästan en vecka och jag får kela hund. Vad kan gå fel?
