Hur mycket vågar du? -

Hur mycket vågar du?

juli 8, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Har haft en halvdag i tingsrätten idag. Det är svårt att få tag på nämndemän nu på sommaren och det är ju inte så att bovarna tar semester direkt… så jag har lovat att sitta extra några dagar framöver.

Just idag hade vi ett mål där ägaren till en lägenhet kom hem under pågående inbrott. Det här var en vältränad ung kille som satte efter inbrottstjuven och inte gav sej förrän han kunde lämna över denne till polisen. Det var en jakt på ca 30 minuter innan allt var över och då hade bostadsägaren hunnit bli rejält tilltygad också. Domen är inte avkunnad än, så jag kan förstås inte säga hur eller varför vi dömde som vi gjorde. Det jag vill komma till är vad bostadsägare gjorde.

Hur många av oss skulle våga sätta efter en bandit på det sättet? Det kallas för civilkurage, men vad betyder det egentligen? Så här står det på Wikipedia: Att ha civilkurage innebär att ha mod
att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan
att stå upp för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent
motstånd från omgivningen. Men vad betyder det då? Å hur långt är vi beredda att gå?

När jag var yngre gick jag i samma klass som en av våra värsta brottslingar, en kille som sköt några personer på Stureplan för några år sedan. Han var väl inte direkt guds bästa barn, men jag hade inget ont av honom eller otalt med honom. Däremot gick jag ofta emellan när han var dum mot någon annan eller när han blev arg. Jag minns särskilt en gång när jag fick en hel skolbänk slängd över mej eller en annan när jag fick en sopskyffel med glasskross över skallen. Men jag tog det. Hellre jag än någon annan. Dessutom gjorde jag nästan alla grupparbeten tillsammans med honom och en annan kille i klassen som också hade det lite trassligt och det funkade faktiskt hyfsat. Så jag kan nog säga att jag haft det där civilkuraget i mej sedan jag var väldigt liten.

Idag då? Ja, jag säger till när jag tex ser ungdomar som tänder eld på papperskorgar eller har fötterna på sättet. Ingen stor sak, men jag har förstått att alla tydligen inte gör det… Men jag skulle inte jaga efter dem om de sprang iväg. Jag skulle heller inte stanna kvar och tjafsa med dem. Det räcker med att säga till och gå en bit därifrån, slutar de inte så ringer man polisen. Det är väl iaf det minsta kan göra? Att slå 112 och berätta vad som hänt kan man ju göra även anonymt, även om det är bäst att lämna namn och nummer om det behövs fler uppgifter eller vittnen.

Sen spelar det förstås en viss roll vad som hänt och vem det berör. När något gett sej på mina barn har jag inte haft några gränser, knappt. Jag vet var gränsen går, så våld och hot skulle jag aldrig använda mej av. Men skälla på folk, ja faktiskt skrika dem rätt upp i ansiktet, det har jag ju gjort… ganska nyligen… Att däremot springa efter någon som kanske är beväpnad skulle jag inte göra. Att riskera sitt liv för att hinna ifatt någon som tagit mina saker kan jag väl tycka är lite galet. Å andra sidan så tänker man nog inte så mycket i den situationen, man bara gör.

Så jag agerar, men nöjer mej mest med att markera, säga till och ringa polisen. Mitt civilkurage sträcker sej nog inte mycket längre än så numera. Jag är väl för rädd om livet kanske… jag är ju inte så stor utan går nästan att blåsa omkull. Å andra sidan så ställer jag mej gärna på barrikaderna i politiska frågor om jag tycker att något är orättvist, fel eller tokigt.

Nu är jag väldigt nyfiken på vad civilkurage betyder för dej och var din gräns går när det gäller att ingripa?

Stygnen är borta – så här blev det!

juli 7, 2014 Marlene Kommentarer 3 kommentarer

Före

Här kommer ett inlägg om ALLT om min ögonlocksoperation, ögonlocksplastik, pannlyft… kalla det vad ni vill. All den info som jag själv letade efter innan jag skulle opereras, men aldrig hittade. Det är säkert fler som undrar hur ingreppet går till, hur ont det gör, hur resultatet blir osv. Alltså ska jag försöka berätta så utförligt som jag bara kan, så att allt är glasklart för den som vill och behöver veta.

Jag tyckte väl iofs att ögonlocken hängde, särskilt som den ögonskugga jag ibland hade inte syntes alls… men det var väl inget större problem lixom? Visst fick jag titta under lugg för att se nåt, jag hade skav av ögonfransarnas rötter in i ögonen och visst skymdes väl sikten lite… men att det var så illa som det var och att jag faktiskt kunde få hjälp med det hade jag ingen aning om.

Direkt efter operation

Hur som helst så fick jag tipset att kolla upp mina ögonlock och bad därför om en remiss av min husläkare. Jag blev kallad till en synfältsundersökning där jag fick slappna av pannan så mycket jag kunde och sen skulle jag titta på en massa lampor och trycka på en knapp varje gång en lampa lyste. Sen fick jag göra om testet med ögonlocken upptejpade där de egentligen ska sitta och det var då jag insåg hur lite jag såg. Jag hade missat mängder med lampor i den första omgången och förstod att jag faktiskt skulle få svårt att köra bil och i värsta fall förlora körkortet om jag inte gjorde något åt detta.

24 timmar efter op

Sen började väntan på en operationstid, det tog ganska precis 3 månader och en väldans massa tjat. Förra tisdagen var det dax. Ögonläkaren började med att rita och mäta i pannan hur han skulle skära och sen fick jag mängder med bedövningssprutor. Jag tror att jag slutade räkna nånstans vid 20… När bedövningen satt där den skulle började han lossa hundfliken som skulle bort över det vänstra ögonlocket. Direkt när första ögat var färdig kändes det en otrolig skillnad. Ögat var lätt och ville gärna vara öppet, till skillnad från innan då det var tungt och bara ville blunda. Efter ungefär två timmar var båda ögonen fixade och det var bara att gå hem och läka.

48 timmar efter op

Av operationen kände jag inte ett enda dugg från det att bedövningen satt där den skulle, men sen… när bedövningen släppte JÄKLAR va ont det gjorde! Pannan gick inte att röra, det bultade och värkte ända in i pannbenet. Jag åt citodon utan hjälp, mina superalvedon (extra starka) plus en ipren hjälpte bättre. Mängder med is i en liten påse hjälpte också för stunden. Så det tog jag för att få sova lite och dagen efter var allt mycket bättre!

3 dagar efter op

Dagen efter operation var pannan rejält svullen och ögonlocken skiftade i rödlila. Andra dagen var pannan lite mindre svullen med ögonlocken var kanonstora. Tredje dagen var ögonlocken bättre men då hade svullnaden trillat ner under ögonen istället. Men jag slapp blåtirorna som vi var rätt säkra på att jag skulle få eftersom jag blödde så mycket under operationen. Här brevid ser ni bilder dag för dag hur allt förändrades, klickar ni på dem så blir de större. Fortfarande gick det åt en himla massa is för att lindra både värk, svullnad och klåda.

4 dagar efter op

Igår, 5 dagar efter operation såg jag nästan normal ut och tog bara en alvedon på morgonen. Fortfarande dunkar såren när jag går, så promenader har jag inte gett mej på än. Med lite mascara så kan man nästan inte se att jag gjort nåt, förutom stygnen i pannan alltså. Sedan operationen har jag inte haft känning av några ögonfransar som skavt i ögat eller den där tyngden över ögat som förut alltid gjorde att jag nästan alltid tog av mej glasögonen och blundade. Jätteskönt!

Idag, utan stygn

Och idag tog jag alltså bort stygnen! Jag har varit i solen massor de här dagarna, men skyddat ögonen med både solglasögon och keps. Så pannan är helt vit medan resten av kroppen är brun, men det ser ju ingen eftersom jag fortfarande ska ha keps för att skydda ärren ett bra tag framöver. Typ resten av sommaren och den där löpningen kan jag glömma ett tag till… Jag ska inte göra något som påverkar ögonbrynen på ganska länge, så det gäller att låta bli att tex nysa. OM jag får för mej att nysa ska jag hålla i hela ansiktet för att hålla ögonbrynen på plats.

Kan jag rekommendera detta till andra? Absolut! Bara man är medveten om att det kan göra jäkligt ont och att man inte får ligga ner och sova de första 2-3 dygnen. Den vanligaste ögonlocksoperationen görs genom att lägga ett snitt under ögonbrynen, den kostar ca 20 000 kr. Den operationen som jag gjorde är inte lika vanlig och lite knepigare, den kostar ca 40 000 kr. Om man gör det privat alltså. Jag hade så stort synfältsbortfall att jag blev godkänd att göra min operation via landstinget och betalade alltså bara en patientavgift, vilket säkert sticker i ögonen på en och annan. Men det var inte jag som godkände mej, det var faktiskt en läkare! Jag hade ingen aning om att mina problem var så stora som de faktiskt var förrän jag hade gjort den där synfältsundersökningen, något som läkaren tydligen såg direkt.

Lite skillnad va?

Jag är så troligt glad att ha detta gjort! Det har gjort riktigt jäkla skitont, men det var det värt! Jag ser! Ögonen är lätta och jag känner mej mycket piggare. Jag har en naturlig hållning på huvudet när jag ser rakt fram och behöver inte böja huvudet bakåt och se snorkig ut för att se något. För mej var det absolut ingen lyxoperation. Jag känner redan i huvud och nacke vilken skillnad det är och hur konstigt jag varit tvungen att hålla huvudet för att se allt jag behövt och ändå alltså missat massor. Nu ska jag bara ta hand om mina ärr så att de läker fint, så kommer de snart inte att synas alls. Å andra sidan bryr jag mej inte så mycket om att de syns, det viktiga är ju att jag ser. Om 3 månader ska jag på återbesök, så får vi se om Doktor G tycker att jag har skött mej 🙂

Så om du känner att dina ögon är tunga, att du hela tiden får in ögonfransar i ögonen och att det skaver, att mörkerkörning är ett allt större problem mm – be om remiss för att åtminstone kolla upp saken. Det kan ju faktiskt vara så att du inte ser det du behöver. Det är INGEN lyxoperation, särskilt inte om du har lika stora synfältsbortfall som jag hade. Det här är min berättelse, vad jag vet den enda som finns om detta… hoppas det kan hjälpa någon. Tack Doktor G för att du hjälpte mej!

Respektera mitt val!

juli 5, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som ni vet så tycker jag att det mest här i livet styrs av val vi gör. Och om vi inte väljer så har vi även valt det. Alla val vi gör leder till något och det är upp till oss hur vi hanterar utgången av de val vi gör. Vi är vuxna, kloka och vet oftast vad vi ger oss in i, så varför har folk så mycket åsikter om valen vi gör? Varför kan man inte bara acceptera hur en annan människa väljer och stötta om det behövs?

När min fd man och jag berättade att vi skulle skilja oss hade folk en mängd åsikter och hur många som helst sa att vi snart skulle ångra oss och börja om igen. När man tar beslut om en skilsmässa har man tänkt länge och väl och man vet att relationen är helt över. Men nähä, utomstående vet minsann bättre och talar om hur det kommer att bli. Vem hade rätt?

När vi valde att inte ha barnen på dagis fick vi tom hotbrev hem i brevlåda. Folk sa att våra barn skulle hamna i ett ”B-lag” och inte lära sej de sociala koderna, de skulle få svårt i skolan, bli enstöringar osv. Ena ungen gick ut grundskolan med full pott och har mängder med kompisar, den andra gick ut med höga betyg han också och skaffade sej ett fast jobb redan i åttan. Så det blev folk av dem också, trots att de inte gick på dagis en enda minut i sitt liv. Vi valde och det gick helt ok, men folk runt om hade väldigt svårt att respektera detta. Det var för ovanligt.

När vi avslöjade att vi skulle sluta på Viktväktarna för att Martin skulle byta karriär och jag bli hemmafru var övertalningskampanjen igång direkt! Kunde vi inte bara ha en liiiten klass kvar? Jag som är så aktiv kan väl inte bara vara hemma? Det måste jag ju förstå att jag skulle ju få jättetråkigt! Många kunde heller inte acceptera att vi skulle klara oss på en lön. De flesta var alltså väldigt negativa och hittade bara en massa problem. ALLA visste bättre än vi. Varför kan man inte bara säga att det är ett lite ovanligt val, men lycka till!

Är det typiskt svenskt att bara hitta problem i andra människors val? Att vara negativ istället för att se möjligheter och önska välgång. Visst finns det några som sagt att de också skulle vilja gå hem och vara lediga, men de är väldigt få. Å har de uttryckt detta högt så har det följts av ett ”om man hade råd alltså”.

Även detta beslut är väl förankrat och genomtänkt. Vi två levde på en halv lön hela hösten 2013, så vi ska nog klara oss på en hel lön när Martin väl får jobb. Ni behöver inte oroa er. Å dessutom så tjänar jag faktisk tillräckligt med pengar själv för att vi iaf ska ha tak över huvudet och värme i huset. Jag har ju trots allt mina uppdrag i tingsrätten, är kontaktperson och får lite pengar från bloggen. Å skulle det behövas så får jag väl skaffa mej ett extrajobb då! Å blir det långtråkigt så får jag väl skaffa mej ett ”riktigt” jobb igen då! Svårare än så är det ju faktiskt inte. Vår månadskostnad ligger på runt 9000 i månaden med lån och allt, så vi vet att vi klarar oss på en väldigt låg inkomst. Visst blir det knepigt om Martin inte får en anställning snart, men några månader till klarar vi. Det handlar inte om inkomst utan om utgifter.

Så snälla ni! Kan ni inte bara acceptera och respektera vårt val utan att hitta problem, fallgropar och hakar eller hitta på scenarier som Hitchcock hade varit stolt över. Vi har tänkt igenom detta väldigt noga, förberett oss, amorterat på huset och sparat pengar. Vi kommer att fixa det här! Och skulle det gå åt skogen så ger vi er rätten att säga ”Vad var det vi sa”… men det kommer inte att hända. Martin får snart ett jobb och tills dess hjälps vi åt att hålla kostnaderna nere.

Vi måste respektera varandra val! Jag respekterar min väninnans val att skilja sej från sin man och stöttar henne i beslutet, jag respekterade Martins val att studera för att nå sina drömmar och jag respekterar alla er som inte lyfter ett finger för att förändra era liv även om jag inte kan förstå er. Man kan inte förstå allt och alla. Men jag accepterar inte att ni gnäller över att livet är tråkigt och att det aldrig händer något i era liv, när ni inte gjort ett skvatt för att förändra det. Acceptera och respektera är två olika saker.

Vi är alla olika och det måste vi också respektera. Alla vågar inte ta ett så stort steg som vi har gjort. Men sätt inte krokben för oss då, utan hejja på istället. Det är vårt val! Stå inte där och skaka på skallen och lixom hoppas att det ska gå åt skogen för oss bara för att visa att ni hade rätt. Håll tummarna istället och önska oss välgång. Var en god medmänniska, en sån som du själv skulle vilja ha vid din sida.

För mej är karriär att våga vara ärlig mot sej själv och skapa sej ett liv som man mår bra av. Å det är dit jag är på väg! Det är min karriär. För dej kanske det är en hög lön som chef på nåt flashigt företag och för en tredje kanske det är att jobba deltid på Mc Donalds. Vem säger att någon av oss har rätt eller fel? Vi är olika, tycker olika och gör olika val. Det enda jag ber om är att vi ska respektera varandras val utan att hitta en massa saker som kan gå fel. Önska välgång.

För jag gör verkligen det! Jag önskar att alla ska göra bra val i livet och hitta SIN rätta plats där man trivs och mår bra. För att göra det måste man kanske göra en del tokiga val innan man hittar det rätta. Men då får det vara så. Mitt karriärval må vara ovanligt, men jag är väldigt nöjd med mitt val så här långt. Respektera bara det, så respekterar jag ditt. Ok?

Solen kan ta livet av mej!

juli 4, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag sitter i solen och läker. Jag älskar sol och värme men är väl medveten om att det kan skada mej. Jag har redan haft hudförändringar så jag borde nog vara mer försiktig. Men jag älskar det! Att känna solens strålar mot huden, varma vindar som knappt svalkar… tanken att man kan dö av det, slår jag ifrån mej. Solen kan döda, men får jag inte sol så dör jag. Det är mitt val. Så jag väljer solen, kalla mej korkad… men jag älskar den. Vi har pratat om det här hemma, å jag tror att både barnen och Martin har förstått att solen gör mej levande och får mej att leva. Så jag sitter lugnt kvar i min solstol och njuter de få timmar solen finns där för mej.

Många har reagerat på att jag solar nu när jag är nyopererad och de är uppriktigt oroliga för mina operationssår. Men jag är inte dum! Även om jag kan verka otroligt korkad när det gäller just solen så har jag både solglasögon och keps för att skydda mina sår. I det fallet är jag väldigt noga. Så ni kan vara lugna, såren är väl skyddade och kommer inte att ta skada. Å jag dricker förstås mängder med vatten medan jag sitter där.

Idag har den mesta svullnaden trillat ner under ögonen så jag ser lite lätt påssjuk ut. Jag börjar även få gulgröna blåtiror på ögonlocken, men det gör inte ont utan är mest irriterande. Jag ser lixom kindbenen torna upp sej under ögonen när jag tittar rakt fram. Hoppas det är borta imorrn. Men jag ser! Inget skymmer sikten framåt längre och ögonen känns lättare. Nu ser jag skillnaden när jag tittar i spegeln. Jag har ju faktiskt två ögon istället för springor, jag ser ju nästan normal ut.

Jag har fått frågan om varför jag skriver så mycket om operationen och detaljer om läkningen. Om det är för att man ska tycka synd om mej… självklart är det inte så! När jag ska göra ett ingrepp så letar jag alltid efter andras erfarenheter för att få veta allt och lite till. Jag vill ha full koll! Men oftast hittar jag bara kliniska läkarberättelser, knappt en enda gång har jag hittat en ”riktigt” persons egen berättelse nedskriven. Alltså gör jag bara det som fattas. Så andra kan leta och hitta det som jag letade efter och inte hittade, en personlig erfarenhet från ett ingrepp som någon kanske ska göra. De flesta vill faktiskt veta vad man ska utsätta för, om det gör ont, hur ont, eftervård osv.

Alltså skriver jag och försöker vara så detaljrik som möjligt. För att min medmänniska inte ska behöva undra lika mycket som jag. Inte för att ni ska tycka synd om mej utan för att vara till hjälp. Dessutom ivrigt påhejad av de läkare som utfört mina ingrepp. De är väl medvetna om hur lite information som finns, särskilt när det gäller ingrepp för kvinnor i de ”nedre regionerna”. Så jag skriver för att informera och i bästa fall lugna. Å jag får mängder med positiv respons! Varje mail gör mej så otroligt glad; jag har hjälpt ytterligare en medmänniska, med besvär, att hitta rätt.

Lite sånt sitter jag och tänker på i min solstol medan jag njuter av solen, läser eller lyssnar på radion. Vi människor kan hjälpa varandra på en mängd olika sätt och med små medel. Det här är mitt sätt. Jag må vara korkad som fortsätter att sola, men jag är inte korkad när det gäller att hjälpa mina medmänniskor. I det fallet gör jag faktiskt så gott jag kan och ibland blir det riktigt bra!

Kommer UD stoppa resorna?

juli 3, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Om 138 dagar är det meningen att vi ska åka till Gambia. Men Ebola sprids just nu i Afrika och idag hörde jag att den kommit till Gambia. Än så länge obekräftade uppgifter, som jag hoppas är oriktiga. Ebola är nämligen en av de grymmaste sjukdomarna som är näst intill omöjligt att bota med 90 % dödlighet.

Jag chattade precis med Ving´s kundtjänst och frågade vad de vet och det är inte mycket än så länge. UD har inga rekommendationer vad det gäller Gambia, å då anses allt lugnt. Skulle UD avråda från resor så får vi tillbaka hela summan eller omboka utan kostnad. Jag har ingen aning om hur vi gör isf… det får vi ta ställning till då.

Det är ju inte oss det är frågan om i det fallet, utan våra vänner som bor i Gambia. Linda, Smile och hans familj och alla andra vi känner där. Malaria är nog så problematiskt, men det går ju att bota. Ebola är något helt annat, helt fruktansvärt!

Så nu hoppas jag att uppgifterna inte stämmer och att man ska få läget under kontroll innan november. Inte för vår skull, vi kan vänta, utan för alla som bor i Gambia och länderna i Väst Afrika. Det här är lixom det sista man behöver där. Turisterna behövs för att de ska överleva, utan turister blir det katastrof.

Det här känns så fruktansvärt att det är svårt att ta in. Sprids smittan kommer vänner att dö, det är en verklighet. Å här sitter jag och gnäller om svullna ögon… det gäller att ha perspektiv…

Nu gör det ont!

juli 1, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Före…

Så var det dax! Ögonbrynen skulle sättas på plats igen. Ögonlocksplastik, pannlyft… kalla det vad man vill. Det som började med en liten remiss till ögonläkaren för att kolla lite gråstarr och hängande ögonlock, slutade i ett pannlyft kanske man kan säga.

Efter att ha röjt hemma, städat av och bytt lakan i sängen så var det dax att duscha av sej, sätta på rena kläder, äta frukost och gå iväg till ögonkliniken. Jag har hela 250 meter att gå ungefär, det ligger bara tvärs över gatan. Men Martin följde med som ledsagare ändå. Jag hade tid 9.30, men vi gick dit i god tid och var där redan strax efter 9. Å tur var väl det! I väntrummet satt min fröken från mellanstadiet och väntade på sin man som gjorde samma grej som jag skulle göra. Hans operation drog ut lite på tiden, så vi hade gott om tid att prata.

Ny sminkning…

10.15 kom maken ut med sin nya ögonbryn och meddelade att det inte var så farligt men att man fick lite ont i nacken av att ligga så länge. Jag gick med Doktor G in, han placerade mej på en stol för att rita lite på mej. Han var verkligen inget vidare på att lägga en snygg makeup den killen inte… ja, ni ser ju bilden. Han får gå kurs helt enkelt! Men strecken var kanske inte till för att göra mej snygg? Inte just då iaf…

Medan strecken torkade passade Martin på att ta en bild och sen var det på med tossor och mössa och lägga sej till rätta. Jag blev tvättad och fick en getingsvärm i panna, med det menar jag en miljon nålstick med bedövning. DET gjorde ont! Medan bedövningen började ta så fick jag en sån där operationsduk över skallen med hål bara över ögon och panna. Å när jag inte kände Doktor G´s tjyvnyp längre satte han kniven i mej.

… efter!

Nu såg jag ju inte vad han pysslade med, men efteråt såg jag och han berättade lite under tiden. Som ni ser på hans streck så har han ritat en slags kil, den skar han bort. Så nu är jag flera gram lättare! Efter att ha lättat lite på huden, bränt en massa små blodkärl så har han sedan sytt ihop kanterna igen. En och annan rynka borde alltså ha försvunnit på vägen. Två timmar tog alltsammans och sen kunde jag gå ut till Martin med mina nya ögon.

Redan när första ögat var färdig kände jag en otrolig skillnad. Helt plötsligt kändes ögat lätt och jag ville inte bara blunda utan kunde ha ögat öppet utan minsta ansträngning. Jag hade ingen aning om att ögonlocket varit så tungt. Skillnaden var överväldigande faktiskt. Å när båda ögonen var fixade så insåg jag hur mycket mer jag såg och hur ljust det var. Att ha en massa tungt hängande över ögat är mer begränsande än man kan tro och man fattar det inte fullt utan förrän hänget är borta. Så det var en tydlig förändring omedelbart.

Av ingreppet kändes ingenting! När bedövningen väl fanns där så kände jag inte ett dugg, Doktor G kunde skära och sy bäst han ville. Det var lite jobbigt att ligga där i två timmar, benen och rumpan somnade först med dessa kunde jag röra lite på. När bakhuvudet domnad fick jag be honom sluta lite då och då så jag kunde röra lite på skallen och få igång blodet i bakhuvudet igen. Men jag tycker ändå att allt gick väldigt bra.

Med ett gäng förhgållningsorder kunde vi gå hem och placera mej i soffan. Inget blodtryckshöjande på nåt sätt på två dygn (kära barn, håll er på mattan tack!), huvudet i högläge även när jag sover, vila, lugn och ro. Fullständig service alltså! Tur att Martin är hemma hos mej 🙂

Så jag parkerade i soffan, Martin åkte och köpte pizza som jag kunde halvsitta i soffan och äta. Vi åt, kollade på tv och slöade. Medan Martin åkte och handlade tog jag fram en liten spegel och pincett och kunde äntligen börja noppa ögonbrynen lite försiktigt. Bara i underkant förstås, eftersom stygnen sitter i överkant. Men ändå! Den värsta bushen är borta och jag börjar se ut som en människa igen. Där nånstans började bedövningen släppa och nu gör det ganska ont faktiskt. Så det fick bli ett litet ontpiller och ispåse. Det gör ont i hela skallen, inte bara i såret. Så jag ska lägga mej i soffan igen med ispåse på ögonen en stund.

På måndag ska stygnen tas bort och sen är det lite svullet ytterligare en vecka. Men sen så ska man kunna se det slutgiltiga resultatet. Nu ser jag mest förvånad ut tycker Martin, förvånad över att det inte var värre kanske. Jag tycker att jag ser jättekonstig ut, men det är väl bara att vänja sej antar jag. Nu ser jag ju! Världen öppnade sej på nåt sätt och blev mycket större!

Nu när ni vet hur det går till så är det bara att be om remiss från er husläkare om bedömning för era hängande ögonlock. Uppfyller ni kriterierna så är det snart ni som ligger under kniven 🙂

Nu ska tuttarna väck!

juni 27, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår kom den!!! Tiden för operationen!!! Å nu är jag skitskraj!!!

Jag tog posten ur brevlådan och såg kuvertet från St Görans sjukhus och fick värsta hjärtklappningen. Slet upp kuvertet men hade famnen full med grejer så Martin fick hjälpa mej att dra ut alla papper, det var en hel bunt. Han bläddrade lite och hittade först datumet 19/8, men det var tid för att träffa narkosläkaren. Så bläddrade han lite till och hittade rätt datum; fredagen den 29/8. Dagen då min E-kupa ska bli en C 🙂

15 år har jag väntat! Första gången jag sökte hjälp hamnade jag mellan stolarna men orkade inte ta tag i trasslet pga barnens alla sjukdomar och skilsmässan. I höstas tog jag tag i det igen och i december blev jag godkänd än en gång för att göra en bröstförminskning på landstingets bekostnad. I april fick jag träffa läkaren som skulle utföra ingreppet och sedan dess har jag väntat på en operationstid. Å nu har jag den.

Det är en hel massa tider och instruktioner jag har fått. Först ska jag träffa narkosläkaren 19/8, sen ska jag lämna en massa blodprover den 26/8 och klockan 7.15 den 29/8 ska jag alltså opereras. Å sen ska jag komma på återbesök 8/9 för att kolla att allt är ok. Jag får inte ta några mediciner en vecka innan op och det ska tvättas både på längden och tvären enligt instruktioner kvällen och morgonen innan operationen. Å sen ska jag bara ta det extremt lugnt och läka i lugn och ro.

Tänk om något går fel? Tänk om jag inte vaknar efter narkosen… kommer det göra ont? Ja, det är klart att det kommer göra ont, frågan är HUR ont? Hur kommer jag att se ut? Vilken storlek blir det egentligen? NÄR kan man se det slutgiltiga resultatet? Hur länge sitter svullnaden i? Många frågor blire… Å snart har jag svar på allihop!

Men jag är verkligen inte kaxig just nu. Det är skitläskigt! Även om detta är precis vad jag vill och önskat hur länge som helst, så är det faktiskt riktigt nervöst. Klart jag är nyfiken på hur jag kommer att se ute, men det spelar egentligen ingen roll hur snitten blir – bara allt blir mindre! Kommer folk att se skillnad? Men det jag är mest orolig över är smärtan. Jag har hört att man inte kan lyfta armarna på ungefär två veckor pga rejäl smärta. Å andra sidan träffade jag en tjej för ett tag sedan som gjort operationen ett par dagar tidigare och inte tyckte det gjorde ont alls… Å jag är ju ganska smärttålig… jaja, om två månader vet jag.

Om en vecka har jag alltså fixat ögonlocken och om nio veckor ligger jag på operationen med brösten, just precis nu faktiskt. Då har jag gjort fyra livsförändrande och livsförbättrande operationer på tre år. Till våren kan jag verkligen ta tag i mitt nya, aktiva och friska (vad är väl lite fibromyalgi, sömnapné och lite annat smått och gott) liv. I bästa fall kan jag träna och röra mej på ett helt annat sätt än nu, jag kommer sova bättre och ha mindre ont i rygg och nacke och jag kan ha vilka kläder jag vill. Klänningar med öppna ryggar, bara axlar och snygga urringningar… jackor i rätt storlek… snygga bikinis… ett helt nytt liv!

Jag har börjat köpa lite nya kläder, men inte riktigt vågat ge mej på underkläderna än. Men nu tänkte jag chansa lite när det är rea och hoppas på att läkarens gissning på C-kupa stämmer. Jag tänker iaf köpa några nya toppar och en ny bikini. Två nya jackor hänger i hallen som jag just nu känner mej som en falukorv i, men snart så kommer de sitta löst över bysten 🙂

Fattar ni?! Det tog tid och vårdgarantin hölls inte, men nu har jag faktiskt en operationstid! Fy fasiken va läskigt!!!

Sommarsnack

juni 22, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så är sommaren här på riktigt! Sommarpratarna på P1 har nämligen kört igång å då är det faktiskt sommar. Å sommar på riktigt verkar det vara hemma i Tumba där regnet tydligen öser ner medan vi sitter här på Öland och har sol. Det gäller att vara på rätt plats i rätt tid 🙂

Jag gillar att lyssna på sommarpratarna, gärna på dem man inte vet något om. De brukar visa sej vara rejäla överraskningar. Jag kollar listan och noterar i min kalender vilka jag vill lyssna på och sedan glömmer jag ändå att lyssna när det väl är dax 13.05 varje dag. Som idag. Så får jag lyssna på webben sen istället.

I år tänkte jag försöka komma ihåg att lyssna på:

JUNI
25 Antje Jackelén, biskop, blivande ärkebiskop
26 Johan Theorin, författare och journalist
27 Simon Kyaga, överläkare
29 Fredrik Wikingsson, journalist, författare, programledare

JULI
1 Helene Ripa, elitidrottare, art director
3 Andreas Dregen, musiker
5 Edda Magnason, låtskrivare, skådespelare, musiker
11 Sofia Helin, skådespelare
13 Börje Salming, ishockeyspelare
22 Per Fritzell, komiker, skådespelare, artist
25 Oskar Kihlborg, äventyrare, fotograf
26 Christian Falk, musiker, musikproducent
27 Åsa Larsson, författare, jurist
28 Anna von Bayern, journalist, författare, prinsessa
30 Caroline Winberg, supermodell
31 Henrik Stenson, golfproffs

AUGUSTI
2 Steve Angello, DJ
3 Bea Uusma, författare, illustratör, läkare
4 Nina Lagergren, Raol Wallenbergs halvsyster
6 Alban Nwapa, artist, tandläkare
7 Bea Szenfeld, modedesigner, kostymör
9 Felix Kjellberg, You tube-gigant
13 Gunhild Carling, musiker, sångare
16 Loa Falkman, hovsångare, skådespelare, artist
17 Mustafa Can, journalist, författare

De andra tänkte jag nog också lyssna på, men lite senare i höst när jag sitter och jobbar. Nu ska jag slå på radion och lyssna på resten av Sannas sommarprogram.

Vilka kommer du att lyssna på?

Eget beröm luktar illa?

juni 12, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har hört ett talesätt som låter ungefär så här: Eget beröm luktar illa. Stämmer verkligen det? Eller är det den där jäkla Jante som är i farten igen?

Jag tycker att man ska ge både sej själv och andra beröm! Varför inte? Som nu när jag har röjt klädhögen i sovrummet, kört igång en maskin tvätt och klippt gräsmattan och klockan inte ens är 12! Jag tycker att jag har varit skitduktig och klappar mej själv lite extra på axeln och belönar mej med ett glas cola zero. Jag vet att jag propagerar för att belöningar inte ska gå att äta eller dricka, men just idag valde jag den formen eftersom jag både var törstig och varm. Så jag ger alltså mej själv beröm när jag är värd det! Det luktar inte alls illa utan blir bara lättare att fortsätta att vara duktig då 🙂

MEN jag ger även beröm till andra, även okända människor. Jag kan se en vacker man eller kvinna och säga detta till dem. Har de en snygg jacka, gör något bra eller har en behaglig röst kan jag säga det också. Det sorgliga är att folk har ganska svårt att ta emot beröm och ofta bortförklarar eller ser misstänksamma ut. Precis som att jag skulle ge beröm som jag inte menar… aldrig i livet! Säger jag något så kommer det från hjärtat!

Kan jag själv ta emot det då? Jo, det kan jag… numera. Jag gjorde precis som de flesta andra förut och sa ”äsch, den här gamla trasan”, eller började förklara en massa onödigt som ingen ändå vill eller orkar lyssna på. Numera blir jag istället väldigt glad och säger tack! Det är faktiskt både roligare och enklare än att säga en massa annat ovidkommande. Jag har också slutat säga till Martin att han borde kolla sin syn varje gång han säger att jag är finast i världen… för det är ju faktiskt hans syn på mej och han har rätt att tycka så utan att jag förringar eller viftar bort det han säger.

Men jag tycker att vi alla är för dåliga på att ge och ta emot komplimanger och att via alla borde bli lite bättre på det. För det finns ju så mycket bra att berömma! Å det är så himla kul att få en komplimang. Men faktiskt ännu roligare att ge och se hur glad och berörd mottagaren blir. Så min fråga till er idag är ”Har du gett någon en komplimang idag”? Är svaret nej så uppmanar jag dej att göra det 🙂

Världen blir så mycket vackrare av komplimanger och beröm!

Ett helt liv med er!

juni 9, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

För några veckor sedan hade jag en liten bloggskola i nämndemannarummet på tingsrätten. De flesta nämndemännen är av den lite äldre skolan och har bara hört talas om bloggare som tex Blondin-Bella och Kissie på Let´s Dance. Så att helt vanliga lilla jag skulle ha en blogg var kanske inte helt självklart i deras ögon. Men jag möttes inte av misstänksamhet och skepsis utan mer av nyfikenhet och intresse. Då berättade jag vad en blogg är, hur man tänker lite som bloggare och varför jag skriver och var min gräns går när det gäller ämnen och tabun.

Idag kom ämnet återigen upp då en av herrarna berättade att han aldrig läst en blogg i hela sitt liv, men numera följer min och han berömde mitt sätt att skriva. Så var snacket i full gång igen och eftersom det var nya deltagare i konversationen så blev det lite av en repris från förra gången. Även denna gången var intresset större än skepsisen och det är jätteskönt att kunna förklara istället för att försvara. För så har det varit lite till och från, folk kan vara ganska misstänksamma mot oss bloggare.

Jag är fortfarande lika fascinerad över det faktum att folk läser mina texter och jag är vansinnigt nyfiken på vilka ni är. Det är trots allt väldigt få som lämnar kommentarer efter sej, men jag ser ju på statistiken att det är ganska många som läser varje inlägg. Flera hundra faktiskt… Idag kom frågan upp om detta är något som jag lever på och om jag ser det som mitt jobb. Å jo, jag ser det till viss del som mitt jobb – men jag kan inte leva på det! Visst kan det bli en liten slant då och då (som jag skattar för), men det är inte regelbundet eller sånt jag kan räkna med. Men jag hoppas och önskar att det kan bli så och funderar på att ta upp min vilande F-skattesedel igen.

Så särskilt mycket pengar blir det inte men däremot får jag ju lite grejer vilket gör att jag inte behöver köpa tex smink och hudvård. Sånt har jag iofs knappt köpt förut heller, men nu behöver jag definitivt inte göra det. Eventen vi går på är ofta med lunch, vilket i sin tur innebär att jag sparar pengar på mat den dagen… så även om jag inte tjänar pengar så lever jag billigare tack vare bloggen. Och sen får jag ju göra så himla mycket kul! Tänk bara i höstas när hela familjen fick se SPÖK helt gratis på första publikrepet eller som nu i höst när Martin och jag har förmånen att få se Morgan Allings show En föreställning om kärlek. För det är just så jag ser det; som en förmån – ingen självklarhet!

Jag bjuds in att göra, se eller testa något och sedan skriver jag om det om jag själv vill. Det finns inga krav från någon att jag SKA göra det, det väljer jag själv! Å jag skriver både det som är bra och dåligt och det har hänt att företag blivit arga på mej och bett mej ta bort inlägg, vilket jag vägrar. Är något bra så skriver jag det och är något dåligt så skriver jag det också. Sån är jag!

Men det är himla kul att nyfikenheten och intresset finns för oss som har den här lite annorlunda tillvaron som bloggare. Det är ju ett ganska konstigt sätt att leva faktiskt. Man har ständigt mobilkameran eller kameran redo, man fotar precis ALLT, samlar intryck och bilder och går sedan hem till kammaren och skriver ner alltsammans. Å sen kommer det där konstiga; folk läser! Jag är tacksam att ni finns där ute och följer mitt liv och mina äventyr. Att ni (oftast) är snälla i era kommentarer och tröstar mej när livet är tungt och gläds med mej när det händer något skoj. Utan er skulle det bara vara en dagbok på nätet, med er är det ett helt liv!

Idag skulle jag egentligen skriva om dagens resultat på vågen, men det får vi kanske ta imorrn istället 🙂

När är man svensk?

juni 6, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag firar vi Sveriges Nationaldag, en högtidsdag utan nästan några traditioner alls. Vi lever i ett land som är tryggt, vi kan uttrycka vår åsikt utan att riskera vårt liv, vi har en vacker natur, rent vatten att dricka och rena sjöar att bada i. Vi har det väldigt bra i vårt lilla Sverige.

Men inget är ju så bra att det inte kan bli bättre, eller hur? Man skulle ju kunna önska sej mer acceptans och tolerans, särskilt när det gäller sexualitet, vart vi kommer ifrån, vilket språk vi pratar, vilken Gud vi tillber osv. Vad är det som säger att det bästa är en blåögd, blond svensk av normallängd med villa, volvo och vovve. En typisk svensson som helst heter Maria Johansson… Varför skulle hon vara bättre än Ismaila Korita från Gambia, en svart muslimsk man utan några ägodelar som jobbar häcken av sej för att försörja sin familj. Vad är det egentligen för skillnad? Varför värderas dessa två människor olika?

I EU-valet såg vi hur fientliga vindar sprider sej över vårt land och även över Europa. Vill vi leva i ett land där man inte accepterar olikheter? Ett land där min vän som är homosexuell får sin cykel nerkletad med bajs… Idag, 2014… man tror ju att vi kommit längre än så.

Jag vägrar tro att vi förlorat greppet! Att fientligheten har vunnit. Jag vägrar tro att man måste vara blond, blåögd och hetero för att bli accepterad! För vad är egentligen svenskt? När är man svensk? Jag är inte ens blond… Ni anar inte hur många gånger jag blivit kallad för svartskalle och blatte av sk svenskar och svenne eller svennebanan av nysvenskar. Jag är svensk! Det står så i mitt pass… men jag är 156 cm, mörk och blir väldigt lått solbränd. Jag är född i Sverige av svenska föräldrar. Ändå har jag ”fel” utseende för att passa in i den svenska mallen och blir därför utsatt för rasism… Så när är man svensk?

Jag älskar Sverige och kommer aldrig sluta slåss för allas lika värde. Våra olikheter berikar. Min kusin är adopterad från Indien, men hon är precis lika svensk som jag! Vi är kusiner i vått och torrt oavsett våra ursprung. Vi måste förstå att utnyttja varandras olikheter, erfarenheter och kunskaper och lära oss av varandra. Det är därför vi är just olika, för att kunna lära oss mer om livet och om världen.

Tänk så tråkigt det skulle vara om vi alla såg likadana ut och tänkte likadant, då skulle vi ju inte kunna lära oss något av varandra. Ta vara på olikheterna. Våga prata. Våga umgås. Få ett rikare liv!

Idag firar vi Sveriges Nationaldag. Jag firar våra olikheter och saluterar alla som vågar vara sej själva och även står upp för andra. Skål!

Kan man fuska?

juni 5, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Finns det några genvägar för att gå ner i vikt? Kan man fuska på nåt sätt? Jag tror inte det, men helt säker är jag inte efter att ha testat Fat Burner och One Cheat från Fitnessguru.

Maj var en total katastrof när det gäller vikten, jag gick upp 3,1 kg! Bara sista veckan hade jag gått upp 2,1 kg, så det var alltså där det var som värst. Men då vägde jag mej efter en superstressig vecka, examenshelg med alldeles för mycket att äta och den där roliga veckan i månaden när de flesta flickor går upp i vikt… så lite missvisande var det nog och det ser jag idag när jag redan tagit bort 1,5 kg av dem.

Men frågan är hur illa det varit om jag inte tagit de här pillrena? Jag har ju väldigt lätt att lägga på mej och under en period med stress, dålig sömn och fel mat kan det bli hur mycket plus som helst. Och dessa brukar sitta som berget och ta låååång tid att ta bort. Nu är det alltså bara 1,6 kg kvar att ta bort och det har gått väldigt fort att komma tillbaka. Nu när jag både äter rätt, rör på mej och sover hyfsat… Martin har ju också gått upp och snarkofagen håller mej vaken om nätterna… men när sömnen är helt och hållet på plats och veckorna blir ännu lugnare DÅ ska det nog vara gjort på ett kick att koma ner i rätt kilon igen.

Jag brukar ha knepigt med magen, särskilt vid stress, men inte ens det har jag haft problem med. Kanske är det pillrenas förtjänst? Vad vet jag… mer än att tro kan försätta berg! Nu är vi iaf på banan igen, hyfsat… jag har inte längre tillgång till Viktväktarnas App på mobilen men skriver ner vad jag äter på ett papper istället. Motionen är igång igen, även om jag fortfarande inte hinner springa som jag skulle vilja… Å sömnen ska väl bli bättre när jag får mindre att göra och Martin går ner i vikt. Bara det där med att äta middag vid 18-tiden varje dag är ju en hit för hela kroppen! Det var länge sedan vi kunde göra det och det har varit riktigt skönt att vara ”normal”. Det kan jag vänja mej vid snabbt! Aldrig mer kvällsjobb! Iaf inte varje dag och varje vecka, någon enstaka gång är det väl ok.

Så det känns lovande, även om jag inte haft måndagens höga vikt på ett par år och kände mej rejält plufsig. Nu är det mesta borta och då ska jag fortsätta ner igen, först ska målvikten tas och sedan nästa mål. Jag börjar må bra igen, även om jag fortfarande inte kan acceptera att min operation blir försenad. Tänk bara hur bra jag ska må när den väl är gjord 🙂

Hotbilden ökade…

juni 4, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som de flesta av er redan vet så har jag ett uppdrag som nämndeman i Tingsrätten. Ett uppdrag jag haft 2002-2006 och nu sedan 2010, som avslutas 31/12 i år. Man sitter fyra år i taget, precis som på nästan alla andra politiska uppdrag och sen får man hoppas att man får förnyat förtroende, om det nu är det man vill…

Jag älskar min Tingsrätt och uppdraget!
Jag anser att det är där man ser och får ta del av verkligheten på riktigt! Mina första fyra år var i gamla Tingsrätten i Huddinge. Där samlades alla utanför salen innan förhandling; vi nämndemän, åklagare, försvarare och ofta även den åtalade och målsägande. Då kände man lixom alla och hälsade med namn.

Numera håller vi till i den nya byggnaden i Flemingsberg. Där är mycket mer folk och vi nämndemän och ordförande kommer in i salen bakifrån, medan de andra väntar utanför. Så numera träffar vi bara alla inblandade inne i salen och det blir lite mer opersonligt. I och med detta så skärmas vi av från varandra och då blir det även ett annat sätt att arbeta. Som idag…

När jag kom in i salen idag var det redan en vakt på plats. Tydligen var det risk för stök, så ordförande tyckte att vi skulle ha lite extra bemanning för säkerhets skull. Sånt vill man helst inte höra. Å när häktespersonalen kom var de fyra stycken istället för 2-3 som de brukar vara. Kanske var det befogat, vad vet jag… Åhörarna var iaf MÅNGA och även om de inte var hotfulla inne i salen, så vet man ju inte hur de beter sej utanför efter förhandlingen.

Så för första gången fick jag faktiskt eskort till min bil efteråt! Ordförande och jag gick ut bakvägen, där en bil väntade på oss och som sedan körde mej till min bil som idag var parkerad en bit bort. Jag kan inte säga att jag var direkt orolig, men ett litet obehag hade jag i magen. Å även om det är ganska enkelt att leta rätt på mej och vart jag bor, så behöver de ju inte veta vilken bil jag kör. Så det var skönt att få den servicen och sedan köra hem i lugn och ro.

Under alla år har jag aldrig känt mej rädd eller blivit hotad. En enda gång har vi haft en galning i salen, så vi fick dyka ner under bordet. Annars har jag suttit med mördare, rånare och våldtäktsmän bara någon meter från mej, och inte ens varit lite svettig i handflatorna. Jag hade nog inte varit orolig idag heller om inte ordförande faktiskt sagt att det fanns en högre risk än vanligt. De som lyssnade såg inte särskilt farliga ut… men skenet kan ju bedra…

Jag kom iaf hem säkert och ska nu invänta nästa fredag, då domen ska avkunnas. Sen vet man inte… kommer det ett hot så är det väl då eftersom alla får veta våra namn då och kan leta upp oss. Men det har inte hänt förut, så varför skulle det göra det nu? Helt riskfritt är det förstås inte att sitta som nämndeman, men jag kan knappast påstå att det är särskilt farligt heller. Jag gillar mitt uppdrag och fortsätter gärna en period till om jag får.

Å vill ni se verkligheten så är ni välkomna att komma och lyssna. Det får alla göra!

Uppgiven och ledsen

juni 3, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Kära Landstingspolitiker!
Den där Vårdgarantin som ni pratar er varma för kan ni stoppa upp någonstans där solen inte lyser… Den fungerar nämligen inte, särskilt inte när det är många röda dagar under en period eller sommar och semester. Så här ligger det till:

Jag ska göra en bröstförminskade operation, det är inte akut för någon annan än mej själv. Jag förstår mycket väl att cancerpatienter går för mej och det är självklart helt ok! Det jag inte förstår är varför man inför en vårdgaranti som är helt innehållslös?

Jag blev godkänd för operation första gången 1999 men då hamnade jag mellan stolarna och fick aldrig någon tid. Jag ringde och kollade läget en gång och fick då vet att man tappat bort mitt ärende. Sen blev mina barn sjuka och jag orkade inte ta tag i allt igen förrän i höstas när barnen flyttat ut. Så i december 2013 blev jag återigen godkänd på Karolinska i Solna, processen var alltså återupptagen och den här gången tänkte jag inte låta mej hamna mellan några stolar. Den här gången skulle jag inte ge mej!

Från Karolinska meddelade man att jag skulle flyttas till St Göran som hade bättre med tid och plats för mej. Jag fick träffa en läkare där 4 april och samma dag började alltså vårdgarantin att löpa. Nu såg jag fram emot en rörlig höst efter en orörlig sommar pga operation och läkning.

Idag skriver vi 3 juni och än har ingen operationstid landat i min brevlåda. Samtalen till bröstmottagningen har varit många och mer än en gång har jag blivit lovad att någon ska ringa upp mej, men det har man inte gjort… Förrän igår när jag blev riktigt förbannad och en sköterska faktiskt tog reda på fakta och till slut ringde upp. Hennes besked var att min operation inte blir av förrän tidigast månadsskiftet augusti-september. Alltså långt efter Vårdgarantins tre månader.

Dagens ”mission” var alltså att ringa Vårdgarantikansliet för att ta reda på mina rättigheter som patient. Det visade sej att jag inte har några. Även om Vårdgarantins 90 dagar passeras finns inget att göra, särskilt inte om det är sommar. Man har nämligen sommar även i andra landsting och privat får man inte ta hjälp, jo… om man hostar upp pengarna själv förstås! Så varför har man då en vårdgaranti när den inte fungerar året om?

Nu är jag ett ”ärende” på bordet hos en dam som arbetar varannan vecka på Vårdgarantikansliet. Hon ska se om något annat landsting möjligen kan operera mej, men sa att chansen är minimal. Jag har återigen ringt Bröstmottagningen på St Göran för att säga att jag kan komma som ett skott med kort varsel om de får återbud. Detta innebär alltså att jag får hålla mej hemma hela sommaren och hoppas på det bästa.

Var det detta man hade i tanken när man införde Vårdgarantin? Att patienten själv skulle ligga på som en igel för att få sin beviljade operation. Har man tänkt på att de där 90 dagarna är ganska lång tid för någon som väntar och som faktiskt lider under tiden.

Så här sitter jag nu med telefonen brevid mej dygnet runt för att inte missa det eventuella samtalet som ska förändra och förbättra mitt liv. Jag har slutat hoppas på Vårdgarantin och inser nu att det är upp till mej att ligga på för att inte hamna mellan stolarna igen. Det är tur att jag är så pass frisk att jag orkar ta alla de här kontakterna som tydligen krävs. Men hur gör alla de som inte orkar…?

Så ni politiker och tjänstemän som tyckte att Vårdgarantin var en strålande idé får nog tänka om lite. Man måste kämpa för att få rätt till sin vård och när man kämpar får man iaf inte hjälp… Hur har ni tänkt att lösa det?

Hälsningar en väldigt uppgiven, ledsen och bitter 44-åring med E-kupa, andningssvårigheter, sömnapné, ryggont och en massa andra krämpor som i bästa fall ska försvinna när jag väl får den efterlängtade operationen.

Tråkiga besked från Gambia

maj 29, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ibland får man lite extra perspektiv på saker och ting, oftast är det när det händer tråkiga saker… Igår när jag satt på ett flashigt event och käkade trerätterslunch fick jag meddelande på Facebook från Smile i Gambia. Han skrev bara kort att den malaria har drog på sej för några veckor sedan nästan är borta och att hans bror dog tidigt på morgonen igår.

Här sitter jag alltså och ska smaska i mej en massa gott, samtidigt som jag precis fått veta att våra fina vän numera är ensam försörjare av 13 personer. Hans mamma driver iofs ett litet jordbruk som gör att de nästan är självförsörjande av det mest nödvändiga. Men Smile har fortfarande inget fast jobb och letar konstant efter något att göra som ger honom betalt och mat för dagen. Han får tillfälliga jobb över dagen, men inget fast. Han är både förtvivlad och uppgiven.

För några veckor sedan hörde min pappa talas om ett företag i Gambia som håller på med cashewnötter och som fått nåt fint pris. Det är en svensk man som startat allt och numera sysselsätter flera hundra personer. Vi berättade detta för Smile som åkte till byn där företaget skulle finnas, men han hittade ingen att prata med. Häromdagen hittade jag kontaktuppgifter till företaget på Facebook och mailade mannen som är grundare till alltsammans. Å bara någon timme efter Smiles tråkiga meddelande, svarade den här Stefan och sa att han gärna ville träffa Smile och se om de kan komma överens.

Men detta har vi inte berättat för honom än, eftersom Stefan inte är på plats i Gambia just nu. Han skulle höra av sej mer när han kommer tillbaka och då kan vi berätta mer för Smile istället för att ge honom förhoppningar nu. Men nu håller vi verkligen alla tummar och tår att den här kontakten ska ge familjen den hjälp de så väl behöver, särskilt nu när läget blivit ännu värre.

Men det är många som hjälper till i det tysta. Alla våra medlemmar har under snart 18 månader hjälpt oss att hjälpa familjen. Vi har haft en liten låda i kassan som de fått lägga pengar i och på så sätt kunnat skicka ner 200-300 kr i månaden som hjälpt familjen att överleva många gånger. Pengarna har gått till medicin, myggnät, fotbollar, skolkläder, skolböcker, examenskläder och en massa annat. Nu ligger det 2000 kr i ett kuvert som vi samlat ihop och som pytsas ut vartefter. Å många har frågat vad som händer nu när vi slutar… Vår efterträdare har dock ett stort hjärta hon med, så insamlingen kommer att fortsätta med hennes hjälp. Våra fina medlemmar kan fortfarande fortsätta att hjälpa oss att hjälpa 🙂

Det blir en bra anledning till att åka och hälsa på ibland, så kan vi tömma lådan och se hur det går för alla. Några av dem ska faktiskt med till Gambia i höst också och själva få se landet och träffa familjen. Så himla kul ska det bli! Å det finns fortfarande chansen både för er andra att hjälpa till och följa med. Skicka ett mail till mej mrinda@swipnet.se så får ni ett kontonummer att sätta in ert bidrag på. Vill ni åka med oss så bokar ni bara in er för avresa den 18/11 och boende på ett hotell i närheten av eller på Holliday Beachclub.

Jag gillar när man kan hjälpas åt att hjälpa och att det lilla man gör inte är för litet. Den här familjen har ingenting! Deras kök regnade bort och förstördes under förra regnperioden, vattnet är dåligt, skor finns knappt att få tag i… sånt som vi tar för självklart. Minsta lilla bidrag är värt precis hur mycket som helst! Så hjälp oss gärna att hjälpa och följ med oss att se det härligaste landet på jorden med de finaste människorna som finns.